Vuxna barn kan också vara gammal-modiga.

Det är inte alltid föräldrarna som är gammal-modiga i sina värderingar eller hur dom tycker att saker ska vara, barnuppfostran till exempel, eller för den delen hur man ska uppföra sig överlag.

Ibland blir det en krock fast åt andra hållet så att säga.

Som förälder med vuxna barn så kan man ibland känna sig som barnet, lite trotsigt och som inte alls varken vill eller tycker som dom vuxna barnen gör eller vill.

Lika mycket som det kan vara befriande som förälder att få känna att man inte sitter fast i hur saker och ting ska göras som man kanske gjorde som ung, då man ju visste allt - lika frustrerande kan det vara att inte få känna att man fullt ut får vara i den friheten.

Dom vuxna barnen kan komma med kommentarer som får en att känna kanske både skuld och skam, men mer pålagt från dom inte inifrån en själv.

Det här blir lite jobbigt för samtidigt så tror jag att vi som föräldrar vill att barnen ska känna sig stolta över oss, vi vill ju inte att dom ska tycka att vi blivit fullständigt gränslösa och liksom tappat det.

Jag tänker på till exempel barnuppfostran, så mycket som jag trodde att jag visste och stod fast vid även om resultatet inte alltid blev så bra, kanske när bråken blev fler än dom gemensamma lösningarna.

Jag tänker på rädslan som fanns att våga visa hela mig, att visa den känslighet och den sårbarhet som jag föddes med men som i min uppväxt inte sågs som något bra utan där jag fick dölja den.

Jag tänker på drivet och målen jag hade och som ibland gjorde att jag tappade distansen och blicken över det totala, jag nördade ner mig i saker som upptog hela mig.

Allt det här har med åren, och speciellt efter 60 fått en annan balans, en harmoni och trygghet som jag inte riktigt tidigare känt, det är skönt och befriande.

Förutom då att barnen inte alltid kanske köper eller gillar gamla mamma som plötsligt inte är som hon brukar och verkar ha blivit både gränslös och för den delen lite mer förvirrad.

Förvirrad kan jag ha blivit i allt det nya som kommer med att man blir lite äldre, men frågan är om det är åldern i sig eller om det kanske faktiskt är att det man trott på så mycket idag inte spelar lika stor roll, det betyder inte så mycket längre.

Jag basunerar inte ut allt som hänt och händer i mig längre, jag har fattat att det inte alltid tas emot som en glad nyhet.

Jag förstår också att det kan skapa en osäkerhet i barnen, om inte mamma håller fast vid sina värderingar hur blir det då?

Ändå så vill jag hoppas att jag får vara på mitt sätt och att barnen får pröva sina vägar, sina sätt att må bra och skapa sina liv.

Att välja att vara tyst är inte jobbigt för kanske inte barnen är dom som ska vara mottagarna av förändringen, kanske man får ta det lite varligt och istället dela med likasinnade som också vill njuta mer av livet efter 60, att få vara lite förvirrad, lite gränslös, lite galen, och framför allt, precis den man dels är och framför allt formats till och blivit genom livet.

Det som är fascinerande att fundera på är när den här förändringen skedde, när blev det så att barnen blev dom kloka och förståndiga och när blev jag den som får vara mer leva-för-dagen?

Kanske det var när barn-barnen kom och ansvaret faller på barnen snarare än på mig, jag får snarare betrakta på håll och se hur dom precis liksom jag söker sin väg genom livet.

Kram från mig,

Charlotte <3