En förälder som inte vill ha kontakt.

Som vuxet barn till åldrande föräldrar så är det inte alltid lätt att veta hur man ska förhålla sig eller bemöta sina föräldrar.

Kanske har man inte haft så bra kontakt någonsin och då har man ju redan en distans.

Att då se föräldrarnas åldrande kanske på ett sätt kan vara lättare, man är ju inte så nära.

Men det kan också väcka en längtan att få vara nära den sista tiden, att få känna sig som barn men också kanske få vara lite förälder till föräldern.

Det kan ju också vara så att man haft en nära och varm kontakt men att man märker att föräldern distanserar sig mer och mer.

Man är den som ringer och hör av sig och försöker hålla igång samtalet.

Föräldern svarar lite kortare än vanligt och frågorna kring en själv kommer inte.

Det här kan vara både förbryllande och förvirrande, hur och vad kan man göra?

Ska man påpeka det?

Ska man bara låta det vara och fortsätta försöka ha kontakt?

Ska man lägga ner och tänka att det är deras beslut och då får det vara så?

Jag vet ju inte hur din situation ser ut men om du befinner dig i någon liknande situation så har jag några tankar.

Om det aldrig varit någon nära och varm kontakt så kan jag tillfullo förstå om du inte orkar eller vill hålla uppe någon dialog.

Samtidigt så kan man ibland behöva sträcka sig lite längre än vad man egentligen vill, just för att från sin egen sida avsluta på ett fint och värdigt sätt, i sig själv.

Man har inte hemfallit åt att bara släppa taget för att det aldrig varit riktigt bra utan man ser det mer som någon slags plikt eller kanske jag ska säga mer som att man själv kan stå rak och känna att man hedrat föräldrarna på något sätt ändå.

Framför allt så har man inget att ducka för i sig själv, man gjorde så mycket som gick med situationen som var.

Kanske föräldrarna har åldrats snabbt, den ena kanske fått krämpor och den andra har kanske tappat sin självkänsla.

Har man med en förälder som fått demens så är det ju en helt annan sak och faktiskt även för den andra föräldern också.

Här blir det viktigt att förstå att det under en tid kan finnas både en skuld och skamkänsla hos föräldrarna.

Vi pratar ju inte så mycket om det men sätter man på sig glasögonen och tittar lite närmre så tror jag att man kan ana att orsaken till distansen som föräldern/föräldrarna gör kan handla om att man skäms - man känner skuld för att man blivit sjuk eller blivit äldre med allt vad det innebär.

Det här låter ju helt vansinnigt men att inte minnas, kanske inte ditt namn, kan få konsekvensen att man inte vill ha så mycket kontakt.

Eller man vill inte att du ska se hur gammal man blivit, att man kanske inte är lika rask i varken benen eller tankarna.

Så vad ska du göra då?

Ska du acceptera det och respektera det?

Självklart både och men går det att göra på något vis där du ändå visar att du bryr dig och att dom är viktiga för dig?

Också för din egen självaktning?

Jag tror att det går, jag tror i alla fall att det är värt ett försök, nej, många försök.

Ett sätt kan vara att inte ge upp ringandet, att du fortsätter höra av dig.

Även om det innebär att du inte får några frågor om dig och ditt liv.

Även om det innebär att det blir många upprepningar och något som skulle kunna uppfattas som egoism hos föräldern.

Man kan skicka lite blommor eller man kan skicka en bok - eller ett litet kort.

Allt bara för att visa att man finns men också för att på något sätt hedra sina föräldrar - trots allt.

Livet är så kort och att få hjälpa till att få ett fridfullt avslut där man visar sin kärlek på det sätt som går och man själv orkar och vill blir viktigt.

Snart är både du och jag så gamla att vi kanske kommer befinna oss i samma situation, och visst skulle vi väl vilja att barnen hör av sig och visar att dom bryr sig, även om vi kanske skäms lite eller inte orkar på samma sätt som tidigare?

Kram från mig,

Charlotte <3