Otrohet kan bottna i en känsla av otillräcklighet och övergivenhet!

Vi lider nog alla av känslan av otillräcklighet, i mer eller mindre mängder.

Är det inte relationen så kanske det är jobbet, eller barnen eller släktingar.

Alla pockar på känns det som och hur man än gör så är det aldrig tillräckligt, varför?

För att man inte själv ger sig möjligheten att tänka och känna in vad det är man själv vill och behöver.

Det börjar där, det slutar där.

OM man inte gör det så kommer otillräcklighets-känslan.

Och tro inte att ingen märker att du känner dig otillräcklig, för med den känslan så kommer också ett agerande där du inte verkar riktigt närvarande, du lyssnar inte riktigt och du är alltid på väg någon annanstans.

När man hittar känslan av att vara tillräcklig, när man blivit påfylld av sig själv – det är först då som man till fullo kan vara i nuet, både ensam och tillsammans med andra.

Det är först då som man också kan ta det med ro när människor väljer att lämna för man inser att det inte handlar om en själv utan om deras rädslor och deras svek mot sig själva.

Man får mer kvalitativ tid till sin egen process och läcker inte ut onödig energi till sådant och sådana som ändå inte vill vara med en.

En annan viktig orsak till att ta sig an sin känsla av övergivenhet och otillräcklighet är risken för otrohet.

Under mina år i samtal med människor som antingen varit otrogna eller blivit utsatta för det så har alla gemensamt känslan av övergivenhet och otillräcklighet.

Den som varit otrogen har i första hand sett sin partner som otillräcklig, som att hen inte kan leva upp till dom drömmar, mål och förväntningar som man haft på relationen.

I början var det ju så hänförande ovillkorlig förälskelse, man lovade varandra ALLT och att alltid finnas där för varandra.

Med tiden och när förälskelsen klingat av så kommer ramarna, reglerna och den villkorade kärleken som bygger på OM och inte bara för att.

För att jag vill leva med dig utan OM du gör det här då blir det mycket bättre.

Och vad handlar det om egentligen?

Att man inte själv varit tillräcklig, varken mot sin partner eller mot sig själv.

När jag säger mot sig själv så menar jag att man inte själv tagit reda på fullt ut, på djupet, vad man själv längtar efter och vill.

Ännu mindre kommunicerat det till sin partner.

Det blir skevt och relationen kommer till en halt.

Det blir stopp för inte bara känner man sig själv missnöjd och otillräcklig utan partnern känner så klart av det här med och konsekvensen av det kan vara att hen gör allt för att vara till lags där den i sin tur tappar sig själv och känner sig fullständigt otillräcklig.

Så vad händer då?

Jo, en del tar då och blickar ut FRÅN relationen och tänker att där ute kanske svaret finns för min känsla av otillräcklighet.

Där kanske otillräckligheten kan bli mätt om den får bekräftelse, det den inte tror att den kan få hemma, för där har ju allt gått i stå.

Kan det vara så att om man börjat med sig själv, nått insikten om att om jag tar itu I MIG känslan av otillräcklighet och sedan väljer att samtala om det med min partner, så kanske jag får ett nytt möte med hen.

Kanske hen känner exakt likadant?

Så, varför gör vi inte det då? Varför väljer vi, kanske om och om igen att inte skärskåda våra egna smärtor och än mindre samtala om det.

Har det med den ständiga rädslan av att om vi gör det, om vi skulle göra det, så kanske vi blir lämnade, lämnade som i övergivna??

Hellre då ha det som det är och söka fylla på lite här och lite där med sådant som gör att vi tror att vi är tillräckliga och att vi får tillräckligt, och att det är vi som bestämmer var, när och hur övergivandet ska se ut och ske?

Jag ser också att i den tid som vi lever i där vi proppas fulla med sociala medier så förstärker det känslan av otillräcklighet och övergivenhet.

Den förstärker den för att den får oss att känna oss udda och som vi är dom som inte har allt det där som många andra har.

Hur ska man någonsin kunna känna sig tillräcklig när allt sker så snabbt och det verkar som att alla andra lever ett liv i en helt annan takt än jag själv och med en ork som är utomjordisk?

När det inte räcker att vi är uppkopplade och nåbara 24 timmar om dygnet utan det lagras ny info, nya mail, nya inlägg dom korta stunder vi lägger undan exempelvis telefonen.

Så till den grad att det inverkar på vår sömn och det första vi gör är att kolla mobilen när vi vaknar, har vi missat något, kommer vi hinna med, kan vi matcha det som andra lägger upp….

Det ligger nära till hands då att känna sig ännu mer övergiven i sig själv, för hur ska jag kunna hitta mig själv när jag drunknar i alla andras synliga och lyckliga liv?

Jämförelsen leder till ytterligare känsla av otillräcklighet och övergivenhet…

Kram från mig<3

Charlotte