Bråkar ni mycket? Övergivenhetskänslan, en anledning till obalans i relationen!

Övergivenhet och otillräcklighet.

Har du någon gång blivit lämnad?

Jag tror att vi alla på något sätt mer eller mindre blivit det.

Kanske du inte fick vara med i gänget i skolan, du hade en kompis från början som du hängde med men när hen upptäckte att du inte var så populär så valde hen att vara med gänget i stället.

Du blev lämnad.

Kanske du haft/har föräldrar som inte finns/fanns där för dig och som har valt att prioritera sig själva, var och en och även relationen dom emellan, du blir lämnad åt sidan och nedprioriterad.

Du blir lämnad.

Som vuxen så kanske du gör val som dina föräldrar inte kan godta och säger därför upp kontakten, när du som mest behövde dom.

Du blir lämnad.

Du har kanske varit riktigt kär och trott att din relation skulle vara tills döden skiljer er åt men plötsligt så inser du att det funnits en tredje person i er relation – och nu väljer din partner denna.

Du blir lämnad.

Men…..kanske du mest av allt kommit till insikt om att du faktiskt lämnat dig själv.

Du har inte funnits för dig själv på mycket, mycket lång tid.

Den insikten gör ont, den kan göra så ont att man kanske försöker att värja sig, krypa under, över eller bara helt enkelt stänga av alla känslor som vill komma ut.

När känslorna av den djupaste övergivenheten kommer så kan det bli svårt att andas för luften krymper och allt runtomkring verkar så långt borta, precis som man under så lång tid uppfattat sig själv, långt borta och svår att nå.

När man inser att man känt sig otillräcklig för sig själv, att man inte lyssnat på sig själv och där man faktiskt inte riktigt vetat vad man själv behöver eller vill, det är då man får den där kalla och brutala känslan av övergivenhet.

Som att man står i en tunnel och det finns ingen ljusstrimma åt något håll, allt är bara kallt, rått och becksvart.

Om man inte tar sig an den här känslan utan trycker bort den om och om igen, så kan den i sina försök komma fram som ångest, gråt och deppighet.

I början funkar det att trycka ner det och man kan fortsätta som vanligt men ju längre tiden går och livets olika skeenden och möten inträffar så triggas den, om och om igen.

Och om och om igen så försöker man trycka ner den, med sämre och sämre resultat.

Tills en dag när det inte går längre.

Man kanske får en kollaps eller helt enkelt inte kommer ur sängen en morgon.

Då är det dags att en gång för alla öppna smärtans dörr på vid gavel och släppa ut och in övergivenheten och otillräckligheten.

När insikten kommer att man övergivit sig själv och den smärtan det medför så krymper människors svek ganska rejält, det blir liksom ganska oviktigt.

Kvar finns bara det stora sveket, det som man åsamkat sig själv.

Man inser också att anledningen till att man inte tagit sig an övergivenheten är för att man känt sig otillräcklig, inkapabel till att veta HUR.

Hur tar jag mig an den övergivna i mig? Hur når jag den? Hur får jag den att berätta vad den känt/känner och framför allt vad den behöver?

Precis som med övergivna hundar så behöver man ”basic care”.

Man behöver tvättas och tvagas.

Man behöver varm mat och en skön säng att sova i, man behöver vila.

Man behöver vila i att man nu kommit i goda händer, ens egna i det här fallet.

Att den man nu lutar sig mot kommer att ge en det mest basala, det som man mest av allt längtar efter.

När jag skriver tvättas och tvagas så menar jag omvårdnaden om mig själv, att ge mig tid att både fysiskt och psykiskt ge mig tid att på djupet få gå igenom lager för lager, tvätta och lyfta på varje inknögglad del och räta ut.

Att våga stå kvar fastän att det gör ont att bli ren.

Den varma maten är det som jag behöver fylla min kropp och själ med, sådant som tillför styrka, näring, kraft och ger mig mättnad – det som bara jag kan veta vad behovet är.

Vilandet är insikten om att allt tar tid, att jag inte helt plötsligt kan ge mig själv en quick fix utan att jag behöver hämta luft, återhämtning och reflektion i processen till läkning.

kram från mig <3

Charlotte