Kommer ni från två olika kulturer? Relation och Religion…

Det här är inte ett lätt ämne för mig att skriva om.

Det beror på att jag själv upplevt religionens påverkan på relationen och därför så kommer jag i detta inlägg bli mer personlig.

När religionen är central i ens uppväxt så är det inte konstigt att man som barn tror att det som föräldrarna tror på är det rätta och det enda rätta.

När jag ser tillbaka på min uppväxt i kyrkan så är det mycket som jag idag tycker var märkligt och framför allt lagiskt och jag har många gånger frågat mig:

– Var var kärleken, var fanns den?

Jag är uppvuxen i pingströrelsen och hela imagen skulle ju vara att det är så fritt men under ytan så var det inte det.

Under ytan så var det styrt och det var lätt att känna skuld, skuld för att det var omöjligt att vara perfekt, även om förlåtelsen fanns där så var det ändå inte nog.

Jag vet att min uppväxt inte ser likadan ut som religioner där exempelvis hedersmord förekommer och det är inte det jag vill påstå heller men vi glömmer ibland att det finns olika sätt att genom religionen försöka styra människor.

När jag träffade min första man så var jag 15 år och vi gifte oss när jag var 18 år.

Hade det inte varit för att det var förbjudet att ha sex innan äktenskapet så tror inte jag att jag gift mig.

Då hade jag väntat, kanske gjort annat, sådant som man gör i den åldern jag var i då, testat och känt mig fram.

Frågat mig själv vad det är jag vill och vad som passar mig och vad jag vill fylla mitt liv och hjärta med.

Jag fick inte den möjligheten vid den åldern men jag tog igen det senare och det är så jag tror att det blir när man blir tryggare med den man är och vad man vill.

Man tar bort och kanske lämnar.

Priset är fortfarande högt – är det kanske högre för det krävs en enorm styrka för att orka ta sig ur en relation där religionen varit så central och där bekantskap, släkt och församling också säger upp kontakten.

Det blir ensamt och under första tiden efter skilsmässan så funderade jag många gånger på om jag skulle hamna i helvetet efter det jag gjort och att ”dom” hade rätt, dom som anklagade mig och som sa att allt var mitt fel.

I det läget så började också min egen inre resa – från religion – till min tro.

Min tro som inte innebär något medlemskap i någon församling, som inte använder mig av orden rätt och fel speciellt ofta, som idag lever i en relation där kärleken är det främsta – som ju är trons grund, för mig.

En del har hänt sedan min upplevelse, idag bor unga människor tillsammans innan dom gifter sig (nu menar jag dom som är med i någon pingstförsamling), en del fortsätter att leva så och andra gifter sig.

Dom blir inte uteslutna för det.

I mitt arbete idag så får jag samtala med ganska många människor som befinner sig i liknande situationer som jag gjorde.

Man blir inte accepterad av släkt, man duger inte om man inte gör si eller så etcetera.

Den enda skillnaden är att det inte handlar om uppväxt/liv/relation i pingstförsamling utan mer om människor tillhörande andra religioner,

och ändå så är det så lika…..

religionen med sin lagiskhet kan förstöra och bryta ner relationer och ibland även urholka kärleken när man förlitar sig för mycket på religionen.

Bryt loss lagiskhetens hårdhet och öppna upp för kärlekens mjuka och varma famn,

då kan relationen få nytt liv och blomstra igen.

Vägen dit kan vara svår och kostbar, jag vet.