Med Jesus på parkbänken.

Jag går igenom den vackra parken som jag gjort så många gånger förr.

Det är vår och luften är så där varm och skön och det doftar av syrén.

Min promenad som oftast är lättsam och med ganska raska steg är nu tunga och skorna känns som bly.

Varenda steg jag tar är en ansträngning och det gör att jag tittar ner när jag går.

Min kropp värker och jag har nära till tårarna.

Mitt hjärta har gått sönder, igen, som det gjort flera gånger under mitt liv.

Den här gången inte för min egen skull utan för att människor runtomkring mig, nära mig, mår dåligt och har farit illa.

Det känns som att jag borde göra något, komma med en lösning som bara fixar allt, men hur ska det gå till?

Jag som knappt själv tar mig runt, än mindre har orken eller förmågan just nu att se klart.

Känslorna har jag koll på och jag tillåter mig att känna in och låta mig ledas ännu längre in i mitt djupaste inre.

Jag känner en hopplöshet, livet rullar bara på och jag är inte helt med i matchen.

Under hopplösheten finns en djup sorg, livet är hårt och mycket går och har gått förlorat.

Kraften och orken finns inte där som den brukar och jag inser, smärtsamt, att jag kanske inte är så mycket att räkna med.

Jag går långsamt vidare och håller nästan på att missa parkbänken som står lite i skymundan av syrénerna.

Där sitter någon.

Det går inte att se riktigt för det är som ett dimhöljt ljus runt personen och en värme som når fram till mig där jag går.

Plötsligt så dras jag bara dit, jag kan inte hindra mig, jag går rakt fram och sätter mig snabbt ner.

Kan det vara Jesus tänker jag för mig själv, förvirrad och lite rädd.

Ska jag säga något, ska jag lätta mitt hjärta och bara låta allt komma ut, allt jag bär och burit på och som fått mina steg att släpa och kännas tunga.

Ja, det är Jesus och han vänder sig till mig.

Jag fylls av en överväldigande värme när jag ser in i hans ögon.

Allt jag burit på är plötsligt borta.

Han frågar mig:

- kan jag göra något för dig?

-Nej säger jag.

Jag vill inte ha hjälp med något, jag minns inte längre vad mina problem är, jag vill bara sitta nära och liksom insupa hans värme, hans underbara atmosfär.

Jag vill inte bara komma med mina problem och be om saker, det är så lätt att hamna i att bara be om hjälp.

Nu vill jag att Jesus bara ska få känna mitt bara-varande där vi på något sätt förenas i det.

Det som händer sedan är på något sätt övernaturligt, jag känner hur min kropp läker, den blir mjuk och smärtan försvinner.

Jag känner hur mitt hjärta plockar ihop sig och slår i en lugn och jämn takt, utan att göra ont längre.

Det är läkandet som sker och det är något jag känner igen sedan jag var liten då jag låg mycket sjuk i hjärnhinneinflammation.

På en sekund, ja en sekund, blev jag frisk.

Människor bad för mig och jag minns så väl hur jag satte mig upp i sängen och bad mamma ge mig glass.

Det är den Jesus jag nu sitter med på parkbänken.

Min Jesus.

Allas Jesus - för den som vill.

Jag vet inte hur länge jag sitter och bara tar in allt - kärleken som egentligen inte går att förklara med ord men skulle jag ändå försöka mig på det så blir det den ovillkorliga kärleken.

Den kärleken som bara vill gott, som läker och som gör att jag känner mig trygg och kan känna en så djup frid att trots alla problem runtomkring ger mig det djupa lugnet.

Sakta reser jag mig upp och säger ett tyst tack, bottnat i en djup tacksamhet och en nyfunnen eller pånyttfödd glädje.

En glädje som gör mina steg lättare, jag tittar inte längre ner, jag kan och vågar se uppåt och framåt igen.

Kram från mig<3,

Charlotte