Hur gick det sen? (del 2)
Ja, hur gick det för kvinnan som jag skrev om i förra inlägget Du får inte säga så!
Kvinnan gick flera år hos mig och processen gick precis som det brukar, två steg framåt och ett bakåt.
Tårarna var ibland många och sorgen djup.
Skulden fanns där stundom också, hade hon gjort rätt som distanserat sig från föräldrarna och skilt sig från mannen var tankar som dök upp under processens gång.
I vårt trygga rum så fick hon känna alla känslor - utan värderande eller validering.
Alla känslor - precis alla.
Ilskan som hon burit på så många år men tryckt ner fick äntligen komma ut.
Och den kom starkt - den befriade henne från den skuld och skam hon så länge burit på.
Ilskan var också det som bar henne när hon behövde ta ytterligare steg.
Steg som innebar att bli mer gräns-sättande till andra - att stå kvar när hon annars gett med sig eller blivit tyst.
Den inre gräns-sättningen som sa åt henne att hon dög precis som hon är, med kjol, utan kjol, med dubbel-haka eller inte.
Med massor av känslor och ganska mycket intellekt för den delen också.
Kopplat till alla sina känslor så började hon hitta sina inre djupa behov.
Till sin egen förvåning märkte hon att allt det hon varit med om - den osynliga misshandeln var något hon skulle kunna använda.
Inte som bitterhet eller att slå ner på andra eller skydda sin sårbarhet - tvärtom.
Hon ville ut bland människor och dela sina erfarenheter och dela hur man kan bli friare, tryggare och ha djupare kärlek till sig själv.
Idag är kvinnan föreläsare och är ute och reser och möter människor som precis som hon haft en tuff uppväxt och som längtar efter befrielse och att få känna sig älskade och inkluderade.
Vi möts ibland fortfarande och jag känner djup tacksamhet att fått vara med på kvinnans smärtsamma resa -
en resa som i och med smärtan som lett henne framåt idag, gett henne en stark personlighet där hon bara utstrålar
självkänsla, trygghet och sårbarhet.
En kvinna som man helt enkelt vill lära känna och hänga mer med.
Kram från mig<3,
Charlotte