- Jag lämnar dig nu.

Att säga att man lämnar någon kan vara bland det tuffaste och svåraste man gör.

Man kan gå och fundera länge och väl på hur man ska säga det och man tänker hur och vad konsekvensen kan bli.

Man ser alltifrån skräck-scenarion framför sig, hur partnern hotar med att ta livet av sig till att bli hotfull.

Man kanske ser en loj reaktion eller till och med får höra orden att hen vill samma sak - att avsluta relationen.

För dom flesta så är det en lång process att landa i att man vill lämna relationen och därför så kan jag reagera på när det sägs att vi lämnar för snabbt.

För många så är det en kamp med många försök till att närma sig partnern, att jobba på sin egen förändring, att med alla medel få till ett djupare möte.

Det kan vara att man försöker öppna upp mer och visa sin sårbarhet.

Det kan innebära att man nästan jagar partnern för att man vill komma närmare, man vill förstå och få bli inkluderad.

Det kan vara att man själv kämpar med att känna sig ensam och djupt sårad.

Saker som kan ha hänt men där man sagt till sig själv att man ska försöka att vara “the bigger person” - man verkligen försöker vara förlåtande.

När man stridit och kämpat så når man till slut punkten av uppgivenhet.

Här kan det bli en reaktion från partnern som väcks av ens förändring.

Ibland går det att läka och man når varandra - det väcker mycket känslor när den ena förändrar sig.

Men, ibland är det för sent.

Det har gått för många varv, man är inte bara utmattad och slutkörd, känslorna har tagit slut.

Det finns inte mer att hämta eller ge och man vill inte längre ha något tillbaka.

Att vara den som säger att man lämnar behöver per se inte betyda att man faktiskt är den som egentligen lämnar.

Man har redan blivit lämnad - för länge sedan.

Känslomässigt så har man inte fått det man behövt och man har känt sig ensam i att försöka få till en djupare relation - med mer empati och mer delad sårbarhet.

Därför så blir det ibland också orättvist när man blir ifrågasatt och kanske dömd för att man tog steget när det egentligen handlade om att båda faktiskt lämnat varandra men inte samtidigt och inte på likadant sätt.

Det blir tungt att få bära den skulden också, och ibland kan det vara så att partnern lägger ännu mer skuld, spelar på den skuld-strängen, speciellt inför andra - blir offret som alla ska tycka synd om.

Barnen kan känna av det här och det kan ibland göra (för ett tag) att barnen väljer föräldern som blivit lämnad.

Det här brukar ofta räta ut sig när barnen blir lite större och man kanske kan ha ett samtal om hur man upplevt det, utan att kasta skit på varandra.

Att vara kvar i en relation där man för länge sedan blivit känslomässigt lämnad kan göra att man till slut förlorar sig själv, man tappar vem man är och vill vara och då kan det enda sättet vara att faktiskt lämna relationen,

för att få hämta hem sig själv.

Kram från mig<3,

Charlotte