-Du får inte känna så! (del 1)

Kvinnan som sa dessa ord var mycket ledsen och nedslagen.

Hon hade hela sin uppväxt fått höra att hennes känslor var fel, att hon inte fick eller borde känna så mycket.

Hennes föräldrar hade ofta sagt åt henne att hon var för känslig och att hon borde skärpa sig.

Var det inte kring känslorna som hon fick kritik så var det för hennes utseende, dubbel-hakan och benen som var fula och raka och där hon fick höra att hon inte skulle bära kjol.

Hela hennes uppväxt präglades av försök att vara som föräldrarna ville, att bära känslorna inom sig och inte visa och än mindre dela sina känslor.

Råkade hon någon gång visa sin sårbarhet eller dela en känsla så kom orden pil-rappt:

- Du får inte känna så! Föräldrarna hade med tydlighet avvisat henne när hon visade känslor.

Kvinnan hade sedan mött och gift sig med en man som precis som föräldrarna talat om för henne hur fel hennes känslor var, att hon inte fick känna som hon gjorde.

I relationen så fick hon också höra hur hennes tankar var fel.

Även om hon återgav en upplevelse mer logiskt och analytiskt så fick hon nerslag, hur hon än sa det eller försökte uttrycka sig som mannen ville så dög det aldrig.

Nu satt kvinnan framför mig och jag kunde se hur vilsen hon var - hur låg hennes självkänsla var.

Hon berättade att hon idag hade som ett skydd kring sig och att hon märkte att människor inte närmade sig henne, visade ingen nyfikenhet på vem hon var.

Kvinnan sa:

- det är ju inte så konstigt att ingen vill vara med mig, jag vet ju inte vem jag är.

- Jag vet inte vad jag får säga och vad jag får tycka och känna, varför skulle någon vilja vara med mig?

Jag nickade och kände djup empati med kvinnan för här var det inte frågan om att vara i någon spelad offer-roll, här handlade det om att ha blivit utsatt för psykisk misshandel.

Det osynliga våldet, det som många bär med sig och som skapar skräck inför känslor, som skapar ett värderande av vilka känslor man eventuellt, möjligtvis får känna.

Att vara glad är okej.

Att vara ledsen eller visa sårbarhet - inte okej.

Att tycka något - inte okej.

Kvinnan hade nu äntligen lyckats distansera sig från föräldrarna och skilt sig från mannen.

Bara genom den handlingen, trots försök att trycka ner henne ännu mer för stegen hon tagit så lämnade hon - trasig, ja, men på något förunderligt sätt också äntligen fri.

Nu satt hon här hos mig och tog sina första, trevande steg, osäker på vad samtalen hos mig skulle leda till men helt engagerad och villig att gå in i den smärta hon förstod att det skulle innebära.

Med ett hopp om att få komma igenom processen och ut som en trygg och fri människa med rätt att tycka, känna, bara få vara precis som hon ville så började vi vår resa tillsammans.

Kram från mig <3,

Charlotte