- Sluta tryck ner mig!

Jag möter ibland par som levt tillsammans länge och där obalansen funnits nästan från start.

Kanske inte helt synligt i förälskelse-fasen för då är man ju både blind och döv och svävar i någon slags gränslöshet.

Jag brukar ibland ställa frågan om man såg varnings-signalerna och en del säger att dom inte gjorde det och en del säger att jo, nog märkte jag av dominansen och det överlägsna och kontroll-behovet.

Där och då så är man ju så kär och hoppet finns att det kanske bara är tillfälligt som partnern beter sig så och det kan vara skälet till att man går in mer i relationen.

När man blir nertryckt och känner sig tvingad till att förändra sig så händer många saker inom en.

Man kanske protesterar lite först men ganska snabbt så tystnar många, man bär och tar dom hårda och kränkande orden.

Att bli psykiskt misshandlad kanske är ord som man inte vill säga utan man tänker att det här är väl normalt, det är väl många som har det så här?

Det är väl normalt att få höra att man inte får tänka och tycka och framför allt inte känna som man gör?

Det är väl ändå rätt okej att partnern har åsikter om kläderna man bär, den där blusen med den fina urringningen som man älskar men som gör att partnern ser rött och förbjuder en att ha.

Man bär och bär och blir mer och mer tillbakadragen både inom sig och med dom man vanligtvis haft kontakt med.

Folk reagerar kanske lite i början men backar sedan för att dom inte vet vad man ska göra, handlar det om att hen inte vill ha kontakt eller är det som man innerst inne tänker, hen är utsatt för psykisk misshandel?

Jag har mött par som varit tillsammans i över 20 år där partnern plötsligt (som det kan verka) sätter ner foten, kliver fram och tydligt med klar stämma säger att det får vara nog nu.

För den som varit misshandlare så kan konsekvensen till en början vara att än mer försöka kontrollera och trycka ner, det är bara det att det inte funkar längre.

Då kan det hända att man byter taktik, det kan slå från att vara och agera offer till att hota med att ta livet av sig.

Uppvaknandet är hårt och hur man än gör så får man inte tillbaka partnern i sin kontroll.

För den som blivit misshandlad så börjar ofta en lång och smärtsam resa för det är inte alltid lätt att ta sig ur ett förhållande där psykisk misshandel förekommit.

Framför allt kan sorgen bli djup för man inser att man förlorat sig själv och många år som bara gått där man funnit sig i att bli nertryckt.

Tankar om man ska bli trodd om man delar med andra kan finnas eller rädsla för att man ska bli straffad ännu mer av partnern.
Straffandet som ofta handlar om att man hotar med att ta barnen, att man ska göra så att personen inte får med sig ett öre och att man aldrig kommer ge upp utan fortsätta terrorisera och göra livet svårt.

Ilskan är en viktig kraft för den som blivit utsatt och då menar jag inte mot partnern som styrt och kontrollerat en, utan ilskan som blir så viktig i kraften den ger att komma iväg, att göra det där man egentligen inte orkar - eller inte orkat under flera år.

Man får kraften i ilskan att söka hjälp, att planera en framtid utan partnern, att söka boende.

Frihetsbehovet som varit nedtryckt under många, många år får äntligen blomma ut!

Det som blir problemet är när folk säger åt en att lämna direkt, hur då? Rädslan är fortfarande stor, man är indoktrinerad av alla hot och man ser bara en konsekvens som är natt-svart.

Man har inte nått botten och när folk säger så så skapar det ännu mer ångest och man drar sig ännu mer tillbaka.

Man fattar att man borde men man vet inte hur och man får heller inte känslan av att någon fattar just det.

Här blir det så viktigt att vi som ser lidandet - hålla i handen, se om det går att dela lite insikter, att putta försiktigt framåt och mest av allt att finnas där.

Risken det innebär att säga att man måste lämna nu gör att man kapar det mod som fanns bara genom att dela - då drar man sig undan ännu mer och konsekvensen av det kan bli att man stannar kvar ett tag till och man öppnar inte upp för någon.

Med det sagt så vill jag tillägga att man kan ha stor hjälp att söka professionell hjälp där man får bygga tillbaka sin självkänsla och självförtroende, få verktyg till att börja ta stegen mot ett liv i frihet, och sökande efter frihet är precis orden som dom som kommer till mig med liknande situation uttrycker:

- jag vill bara bli fri, få leva själv, få hitta mig själv och ta reda på vad jag vill med mitt liv!

kram från mig <3,

Charlotte