Samma Val - Samma Konsekvens = Ruta 1.

När man har hamnat i mönster och varit där ett bra tag kanske man inte alltid inser att man faktiskt har val - flera val till och med.

Man tänker kanske inte ens så utan man kör på eller man lider av att känna sig tvingad att vara i samma spår -år ut och år in.

Mötet med partnern ger samma konsekvens om och om igen eftersom hen sitter fast i sina mönster.

Med andra ord så hamnar man på ruta 1 om och om igen.

Ibland finns också rädslan med, man är medveten om att man kanske har andra val, det kan vara till exempel att släppa kontrollen lite och låta partnern göra på sitt sätt.

Man blir rädd för vad kan man då kontrollera?

Man har ju redan så lite att ha kontroll över och att då släppa kontrollen på att bordet inte blir avtorkat eller bananskalet som ligger på golvet kan få en att rysa och hålla ännu hårdare i mönstret - där är man ju ändå lite tryggare. Tror man.

Dock, och här blir det svåra och där par ganska ofta sitter fast enligt min erfarenhet,

om ingen tar steget och blir “the bigger person” - alltså den som försöker flytta sin schackpjäs - förändra sitt mönster, tänka över vilka andra val man kan testa så kommer låsningen och distanseringen bara att öka och öka.

Häri ligger också faran - man glider längre och längre ifrån varandra tills någon ger upp, par brukar använda ordet uppgiven när dom beskriver när dom hamnat här.

Till slut så spricker mönstret, man kanske imploderar först och anklagar sig själv och tänker att det är en själv det är fel på, man känner sig otillräcklig och oförmögen att förändra sig - så hårt kan mönstret sitta.

Man kanske exploderar till slut och allt kommer ut - man tömmer sig helt enkelt.

Här blir det ju på ett sätt kanske en chock för partnern men ändå inte för någonstans så har ju hen burit på samma ångest över att inte förmå att ändra sig.

Jag vill samtidigt flika in här att det finns par som fortsätter att skylla på varandra - behöver väl inte skriva så mycket mer om det.

Att våga, bestämma sig för att helt enkelt ta ett inre beslut att påbörja sin egen förändring, bryta sitt eget mönster och därmed ändra konsekvensen kan vara precis det där lilla som partnern behöver för att hoppet ska tändas!

Hen får se att det kämpas, ett litet tecken på att partnern vill framåt tillsammans.

Det går ju inte att fortsätta sitt eget mönster om nu partnern ändrar sitt.

Ja, går gör det ju men det kommer inte leda framåt över huvudtaget och det är väl ändå lite svårare att visa hårdhet och stort kontroll-behov om någon öppnar upp, visar villighet till förändring och därmed sårbarhet?

Så, jag vill skicka med dig att fundera på vilket sätt du kan ta ett litet steg, hur du skulle kunna vara initiativtagaren, the bigger person, för att rucka och skaka om dig, din partner och relationen till start förändring.

Är det att du ska kliva fram och visa mer initiativ, eller är det att du ska visa mer empati för din partner, att du visar att du till och med kan känna igen dig i känslan som hen förmedlar?

Eller är det att du behöver backa, hålla igen och inte direkt komma med förmanande eller uppläxande ord om ordning och reda och bara invänta och försöka hålla om partnern? Tillåta att hen får göra på sitt sätt utan att du går in och petar?

Kanske sommaren kan få bli projekt positiv förändring där ni båda tar beslut om att ni ska komma ur era mönster och därmed era vanliga och ganska tråkiga konsekvenser som varit och ta steget och modet att upptäcka varandra på nytt,

Kram från mig<3,

Charlotte