Män som utnyttjas för sin snällhet.

Det här är en grupp män som jag tycker mig stöta på oftare:

Det kan ju bero på flera saker:

• att antalet har ökat som känner sig utnyttjade

• att dom har vågat börja prata mer om det

• att det helt enkelt råkat bli så att fler söker till mig för samtal kring detta

Dessa män är ofta ganska ledsna och förvirrade, väl medvetna om att dom är för snälla men oförmögna att förändra sin situation.

Dom kan berätta att dom ställer upp mycket - ofta långt mer än dom kanske orkar och vill.

Dom kan berätta om hur dom gång efter gång faller dit - dom kan ha lyckats skärma sig men på något sätt så hamnar dom i relationen igen.

Det kan vara att dom skilt sig eller separerat men återupptagit relationen igen.

Dessa män kan till och med inse att dom blir manipulerade och det kan gälla flera saker,

det kan vara känslomässigt manipulerande, ekonomiskt, praktiskt och så vidare.

Och ändå så väljer dom att stanna, varför?

Är det bara snällhet eller handlar det om något annat?

För en del kan det handla om en växande lägre självkänsla som mynnar ut i en gränslöshet, det kan handla om bekräftelse, det kan handla om en medvetenhet om att man är i en dysfunktionell relation men som ändå ger någon slags trygghet för det som finns där ute känns och verkar mycket mer läskigt och skrämmande.

Det kan också handla om att man trots allt känner sig behövd.

Även om ilskan finns där så tillåter dom sig själva inte att släppa fram den utan dom bär och bär, sväljer och tystnar mer och mer.

Ofta så är det här skamfullt att vara öppen med och man pratar kanske inte om det med sina vänner och dessvärre är att det kanske ser bra ut utifrån för paret verkar ju vara ett jämställt och harmoniskt par.

När dörrarna stängs hemma så börjar det igen, det ständiga utnyttjandet av snällheten.

Männen går på tå för att passa in, göra det som förväntas av dom och kan aldrig riktigt slappna av - när kommer nästa nedslag, nästa tillrättavisning eller nästa bråk?

Men, är det då snällhet?

Jag är inte så säker på det eftersom ingen av parterna mår speciellt bra.

Den som utnyttjar har ju fastnat i ett destruktivt beteende där jag tror att man är medveten om det maktutövande man utför.

Så länge ingen förändrar sin position, sitt mönster så kommer det fortsätta.

Att våga sätta gränser från båda är ett sätt men för det så krävs ju så klart att båda vill nå en förändring i relationen och därmed är beredda att på något sätt börja om - med sårbarheten som ledstjärna.

Att fundera på vilka känslor som är kopplade till det här och sedan se om man kan hitta sitt behov, vad man längtar efter är nästa.

Längtan som ofta består av att få möta sin partner på samma nivå, att ha en dialog istället för dom monologer som jag får höra att dessa män upplever att dom får stå ut med.

Längtan kan också handla om att få säga sitt, sin upplevelse, sin syn på saken - utan att bli värderad, dömd eller tillsagd/rättad.

Vad händer med kärleken då?

Ja, den urholkas ju och man lever med ständiga tvivel om huruvida relationen är bra för man vet ju inte längre om det är en själv det är fel på och om det går att göra något åt.

Jag märker av många positiva konsekvenser när dessa män äntligen får sätta ord på sina tankar och känslor, en lättnad, en utandning i att äntligen våga berätta - någon som lyssnar och inte värderar och inte dömer.

Steg för steg kan vi närma oss den inre upprättelsen som ju är en process när man känner sig liten och fylld av skamkänslor.

Den yttre upprättelsen som kan bestå av att man börjar sätta gränser, vågar säga sina känslor och behov oavsett vad bemötandet kommer att bli.

Jag har valt att ta upp män denna gång - detta för att jag inte tycker att det pratas så mycket om det - jag kan inte minnas att jag någon gång blivit intervjuad om det heller så därför vill jag lyfta det här ämnet.

Självklart så finns det kvinnor som lever i precis samma situation - och jag kommer säkert att ta upp det längre fram också - men nu var det männens tur - dessa snälla män som lever lite i skymundan.

Kram från mig<3

Charlotte