Det saknas struktur i våra relationer.
Det är många relationer som bara rullar på och man pratar lite med varandra när man känner för det, när andan faller på.
Eller så gör man tvärtom, man blir undvikande och skyggar så fort det blir ett lite mer känsligt ämne som kommer upp.
Partnern får ett infall och vill säga något men man reagerar med att vara avvisande och kylig.
För den som ställt frågan som man själv upplevde okomplicerad och inte anklagande blir det kaos.
Man skulle ju bara dela en känsla eller en upplevelse och så blir man avvisad?
För den som fått frågan känns den direkt som anklagande och man känner sig både dömd och i ett underläge.
Tanken blir:
- åh, vad jobbigt, nu kommer hen precis när jag behöver koncentrera mig på att få den här grejen klart, eller jag som bara skulle ta det lite lugnt och softa, inte ens det får man göra.
Ingen fattar någonting, förutom att man inte når varandra, så mycket är klart.
Här kan och blir det ganska ofta starten på ett gräl, den ena söker och vill nå fram och den andra undviker.
Det är som gjort för att bli ett bråk eller för den delen “tysta leken”.
På jobbet funkar man ju, man får till och med höra att man är väldigt bra på att kommunicera, få med sig gruppen.
Mötena går bra och man kan nå varandra och komma fram till olika lösningar, men hemma?
Icke sa Nicke.
Vad är skillnaden?
Jo, dels att man har möten som är inplanerade och man möts och har struktur och tar upp ämne för ämne.
Förhoppningsvis så funkar gruppen och var och en får sin röst hörd.
Man har dessutom uppföljningsmöten där man går igenom processen och ser vart man är idag.
Självklart finns också aspekten att man inte nödvändigtvis delar sin sårbarhet på jobbet men att man med kärleks-partnern är mer mottaglig och känslig för när något sägs.
Min fråga:
- vad är det som gör att vi tror att vi inte behöver ha den här strukturen och rutinen hemma?
Den viktigaste relationen!
Den som vi klivit in i för att den ska hålla länge men tror att det ska fixa sig själv?
I samtal hos mig så är en av uppgifterna att komma igång med hemma-samtal.
Många par går igång på det här och tycker det är skönt att äntligen få struktur och ordning.
En del skiter rent ut sagt i det och skyller på än det ena och än det andra och faktiskt ofta på jobbet ironiskt nog.
Hela syftet med hemma-samtalen är att båda ska få komma fram, att man får lära sig att lyssna, inte avbryta och att höra mer än orden.
Att det finns en struktur vilket gör att man kan slappna av mellan samtalen och göra något roligt eller mysigt tillsammans.
Det ger en trygghet och större tillit till att veta att man har samtalen planerade och strukturerade.
En del till är att komma vidare till acceptans för varandras olika upplevelser och att skippa rätt/fel.
Det viktigaste målet är att se varandra som “kärnan” - att det är ni som är teamet och alla möjligheter det ger.
Att höra mer än orden kan vara lite svårt i början när man tappat ögonkontakten sedan lång tid tillbaka och plötsligt så kanske man ser partnerns lite mer osäkra uttryck i ansiktet eller i kroppen.
Ännu svårare och jobbigare kan det bli i början att få höra partnern dela känslor som man nästan inte trodde hen hade!
Och för att inte tala om behoven!
Inte sällan så blir behovet en smärre chock för den som lyssnar, man har ju trott att man har haft rå-koll.
Man behöver gå igenom vad var och en tänker, känner och behöver.
I det så ingår att man kommer att behöva (och rensa) i både då-tid, nu-tid och fram-tid - för att se om man tillsammans kan ta nästa steg, att mötas som den kärna man velat och sagt till varandra att man ska vara.
Idag är det viktigare än någonsin att vi strukturerar vår tid och våra samtal med partnern och en viktig del är just hemma-samtalen. Det ger mer syre in i relationen, man lär känna varandra på ett djupare och mer moget sätt.
Det här i sig ger ett öppet fönster för fler lugna stunder där ni tillsammans kan ha det mer harmoniskt.
Ta dig och din partner på lika stort allvar som du gör med ditt jobb, din träning eller din hobby eller vad det nu än är.
Kram från mig<3
Charlotte