- Jag blir galen på att du inte kan plocka undan efter dig!

-Plocka undan strumporna! Jag blir galen på att du inte plockar undan efter dig!

Ja, så kanske det kan låta hemma när man retar sig på varandra och stressen i allt görande tar över.

Det kanske inte exakt handlar om strumporna, det kanske är att matbordets alla smulor lämnas och det krasar under fötterna när man går.

Det kan vara handfatet i badrummet som det ligger en sträng av utspottad tandkräm kvar i.

Vi retar oss och vi tjatar.

Om och om igen så försöker vi få till ordning och reda i hemmet.

Jag brukar säga att vi är ganska duktiga på den praktiska jämlikheten i Sverige.

Med det sagt så menar jag att vi vet ganska exakt hur vi vill ha det.

Därmed inte sagt att det fungerar i praktiken men vi är klara över hur det ska vara för att få hemmet att fungera mer smidigt.

Jag möter människor som har dom mest perfekta scheman på vad den ena ska göra och vad den andra ska göra och det flyter verkligen på!

Och ändå så inträffar en otrohet!

Vad handlar det om?

Här kommer vi in på den känslomässiga jämlikheten där vi mer eller mindre ofta är ganska förvirrade.

En del förstår inte riktigt ens vad jag menar när jag säger den känslomässiga jämlikheten.

Den känslomässiga jämlikheten är när vi sätter oss ner, lägger bort allt som kan störa och avbryta.

Man sätter sig ner mitt emot varandra och bara ser in i varandras ögon.

Det kan gärna få vara tyst en stund.

Många ser inte ens in i varandras ögon i den hektiska vardagen, man stressar förbi och ibland är det skuld och dåligt samvete som gör att vi inte riktigt vågar möta vår partners blick.

När vi sitter där och kanske också fattat varandras händer och bara försöker känna in varandra så kan det vara läge att fråga:

• Hur mår du, på riktigt? Vad tänker du på, vad känner du?

Sedan kan man byta och bara lyssna in varandra, och observera utan att döma eller lägga en värdering.

Kom ihåg att i EN situation/händelse med TVÅ personer inblandade så kommer det alltid att finnas TVÅ upplevelser.

Därför så behöver du inte försöka att värdera eller tänka ut en lösning etcetera.

Bara var där eller här, just nu, i stunden med din älskade.

Nu kommer vi till nästa fråga och som jag upplever att många har mycket svårare med (än att beskriva en tanke eller känsla).

-Vad skulle du behöva?

Här gäller det ju faktiskt att man efter man uttryckt både tanke och känsla kan berätta vad man skulle behöva och som kan vara svårt ibland, speciellt om man har lite lägre självkänsla.

Det betyder inte att det direkt ska bli som det behov man uttryckt, om det är något från din partner som du skulle behöva så behöver ju hen tid att få tänka/känna igenom om hen vill/kan/törs möta dig i det.

Kanske det inte ens handlar om att du behöver något från din partner utan det kanske handlar om något helt annat.

När man tränar på att möta varandra i den känslomässiga jämlikheten så får man vara beredd på att det kan ta tid och att man kanske till en början mer riktar in sig på partnern, ibland kanske anklagande eller att man hellre pekar på partners sätt etcetera.

Men ju mer man tränar på att uttrycka sina känslor/tankar/behov inifrån sig själv så ju mer lär man sig att släppa rätt/fel som exempel.

Man mår så mycket bättre när man fått berätta och får en bekräftelse från partnern att man blivit både sedd och hörd och inte värderad eller dömd.

Ofta kan det här ge en nya insikter, inte bara om sig själv utan kanske man har fått lära känna sin partner på ett helt nytt sätt som är djupare och som skapar mersmak i att vilja lära känna ännu mer.

Så, om du/ni har fastnat i görandet, allt som måste ske och ska vara på ett visst sätt - försök att släppa och inse att om inte den känslomässiga jämlikheten finns med så är det lätt att tappa bort sig i relationen.

Att tro att om man bara gör mer kommer att göra partnern nöjd bygger bara en ännu större känsla av otillräcklighet, och den leder tyvärr inte relationen framåt utan skapar snarare en stress och en press som sliter på relationen och som tyvärr ibland också mynnar ut i en otrohet.

Så, ta er tid, lägg bort telefoner, datorer och fixa barnvakt åt barnen och var modiga och sätt er ner och möt varandra - i baravarandet, och börja jobba på att mötas i den känslomässiga jämlikheten.

Kram från mig<3

Charlotte