Att leva med en änka/änkeman?

Denna veckas RelationsKoll blir också i frågeform och handlar om att leva med en änka/änkeman.

Frågan är inte ovanlig på det sättet att många nog kan känna igen sig i att inte riktigt få känna sig inkluderade i den släkt eller dom vänner som ens partner har, det får jag många frågor om.

Däremot så är problemet  mer ovanligt eftersom det är lite mer känsligt då det handlar om att mannen i det här fallet är änkeman och inte riktigt verkar ha kommit vidare samtidigt som han verkar vilja vara med kvinnan som också är den som skrivit brevet till mig.

Kanske är det så i det här fallet att det handlar om kulturella/religiösa olikheter eftersom släkten verkar ha stort inflytande på honom och hans agerande gentemot hans nya kvinna.

Som vanligt när det är släkt inblandat så är min åsikt att det i det här fallet är mannens uppgift att lösa den eventuella konflikt som finns med hans släktingar och döttrar.

Nåja,

här kommer frågan, och min respons,

Hej Charlotte!

Jag träffade en änkeman för knappt tre år sedan. Vi har haft en het relation sedan dess. I början bodde han i ett mausoleum med ett stort porträtt på sin förra hustru i fem rum plus andra foton på henne. Det första jag såg när jagvaknade på hennes del av dubbelsängen var ett av de stora porträtten plus deras bröllopsfoto. Hennes kläder fanns kvar i garderober och ALLA övriga personliga tillhörigheter. Inte ens ett par strumpor var slängda. Min kärlek sa att hans döttrar måste ta hand om allt detta, han vågade inte ta bort någonting, men efter ett år så där plockade han bort fotona i sovrummet varpå en dotter fick ett mindre utbrott.

Min kärlek bestämde sig för att flytta och döttrarna ombesörjde med mammans ägodelar. Han bad mig flytta ihop med honom, högtidligt, samtidigt som han överlämnade ett vacket smycke. Han bad mig om råd inför möblering men när jag kom för att diskutera det med honom hade en dotter redan blivit inblandad. De hade tillsammans bestämt användning av alla rum och var döttrarna skulle bo när de är där. Den enaskulle ha det rum som vi hade bestämt att jag skulle förfoga över. Döttrarna har egna familjer och är över trettio år. Jag blev sur, det blev inget av att jag flyttade dit.

Vi fortsätter ändå vår relation och bor på var sitt håll. Jag sa till honom att han fick välja mellan att placera den förra fruns foton synliga eller att ha en relation med mig. Han valde det senare. Frid och fröjd men sedan visar det sig, förstås, att han plockar fram porträtt på frun när barnen kommer eller andra anhöriga. Dessutom har han ställt foton oss, som jag har gett honom och han hade framme i sin tidigare bostad, inne på det som vi kallar mitt rum. Foto på oss som han tidigare hade i sitt sovrum är nu plötsligt där. Det verkar som om han fjäskar inför barn och släkt till den döda frun. Han har även, enligt honom själv, sagt till sin f d måg att vi numera träffas som vänner, att vi har bestämt oss för art vi inte ska flytta ihop, trots att vi inte har bestämt något om framtiden. Vi träffas inte som vänner utan har en mycket het sexuell relation.

Han säger att han måste ha lov att vårda sina minnen men jag hävdar att om han vill ha en relation med mig borde han vårda den, att hans minnen sitter i hjärnan och inte i foton, att han förnekar vår relation, att jag inte orkar komma till ett nytt mausoleum. Han verkar vara helt i händerna på sina döttrar. De vill ha sin mamma på en hylla när de kommer. Jag ser inte foto på mamman hemma hos dem själva.

Vi är hela tiden på randen till att göra slut, jag känner mig irriterad, han slåss för att behålla mig på många sätt men det där med fotona klarar ingen av oss av.

Om jag inte hade blivit så fullständigt utless i hans förra mausoleum hade jag nog klarat av ett foto men nu gör jag inte det. Det känns som om han håller på att bygga upp ett nytt mausoleum.

Alla möbler från det förra hemmet finns nu i det nya, de vuxna döttrarna har var sitt rum.

Är det jag som är oresonlig? Vinner har sagt att det är annorlunda när någon dör än när man skiljer sig. Jag tycker inte det. Jag har själv inget som helst behov att ställa fram foton på mina f d män även om jag tycker att de har varit en tillgång i mitt liv och tänker på dem med värme. Jag tror inte heller att min kärlek egentligen bryr sig utan att det är döttrarnas som ställer krav. Jag har sagt att han säga till dem att han nu har han en ny relation, men att deras mamma alltjämt finns i hans hjärta men att hennes foton nu finns i den eller den byrålådan men det gör han inte. Även föreslagit för honom att de kan ha var sitt porträtt på sina respektive rum i huset.

Vänlig hälsning från en som har börjat ett nytt liv med en änkeman

Hejsan och tack för ditt mail.

Ska jag svara helt rakt av så är det hans sak att reda ut sitt med sina barn.

Han väljer att vika sig för dom och jag tror inte det blir något bättre av att du står på ena sidan och hans barn på andra.

Dom är antagligen fortfarande inne i en process efter deras mammas bortgång. Kanske är det så att dom är väldigt rädda för att förlora pappan också, till dig i det här fallet.

Det dom gör då är att försöka ta kontroll och kontrollera honom och ständigt göra honom påmind av mamman/hustrun.

Jag tycker absolut inte att du är oresonlig men jag tror att du behöver tänka och känna igenom vad du vill, en gång till.

Du har ju försökt att medla och att hitta alternativa lösningar vilket inte riktigt verkar ha fått gehör. Sedan behöver du vara väldigt tydlig mot honom angående vad du kommit fram till och stå fast vid det.

Det kan ju vara så att det kanske behöver ta slut ett tag och antingen så saknar han dig så mycket och ser vad hans döttrar gör.

Det kan ju varit så att mamman hade en väldigt sammanhållande roll i familjen och nu när hon är borta så famlar både han och hans döttrar efter nya vägar att hålla ihop den familj som är kvar.

Det är ju tråkigt att du just nu inte inkluderas mer (jag kan tycka att tre år är ganska lång tid där du fått stå på något slags vänte-tid).

Så: Ta reda på var din gräns verkligen går, vad du känner och tänker kring detta.

Var tydlig och tala om det på ett balanserat sätt.

Det är så klart viktigt att visa att du förstår både hans sorg och döttrarnas agerande.

Stå fast vid det du kommit fram till för annars kommer dina ord att tappa respekt och han kommer kanske att fortsätta i sitt gamla mönster vilket också hans döttrar kommer att uppmuntra honom till.

Att du står fast kan hjälpa honom att växa och att komma vidare i sin process.

Förhoppningsvis leder detta till att han kan och vågar stå upp för er/dig och relationen ni har.

Genom att du tydliggör din åsikt så kan du också backa så att du inte blir den där motpolen till hans döttrar.