Ska du välja striden eller friden?
I många av mina samtal med klienter så pågår det eller har det funnits någon slags strid.
Konsekvenserna kan se olika ut.
Om man är ett par så kan man ha fastnat i ständiga bråk, rätt och fel är viktigare än att vårda och värna relationen.
Man vill hellre ha rätt än att vara i relationen.
Ingen vill ge sig, att nå acceptans för vars och ens upplevelse av en situation är omöjligt.
Man är direkt på spänn för att attackera eller att bli attackerad.
Man kan ha valt att gå separata vägar men man inser i nästa relation man gått in i att samma mönster upprepar sig.
När det kommer till vänskap eller släktrelationer så kan det funnits strider i generationer, det bara fortsätter och fortsätter.
Inte sällan är det samma problem som håller striderna vid liv.
Det kan vara att någon känner sig försummad, eller att ett syskon blivit favoriserat eller det kan vara ekonomisk ojämlikhet.
Inte minst kan det vara avundsjuka för att någon lyckats bättre eller svartsjuka för att någon verkar harmonisk och lycklig.
Här pågår striderna både uttalat och outtalat vilket kan göra att det blir spänt och tråkigt när man ses.
Själv är man spänd och uppvarvad och hela tiden beredd på att bli attackerad.
Finns det överhuvudtaget något man kan göra för att bryta mönstret?
Ja, det tror jag.
Man kan välja att vara tyst och låta den/dom andra få säga sitt.
Mer betrakta och höja sitt eget medvetande kring vad det är som pågår.
Kan det vara så att det egentligen handlar om mycket sårade känslor och skulle det kunna vara så att dom höga rösterna egentligen är ett rop på hjälp?
Man kan välja att lämna rummet.
Problemet med det är att man kan ses som undvikande och konflikträdd.
Det kan dessvärre göra att bråket fortsätter och man kanske inte får vara ifred ändå utan personen går efter en och eskalerar i sina försök att nå fram.
Man kan välja att avsluta relationen/relationerna.
Det kan vara nödvändigt ibland, handlar det om missbruk så kan man behöva skydda sig.
Lärdomen där blir att det inte är någon idé att prata djupare med personen eftersom påverkan av alkohol eller droger finns med vilket gör att samtalet inte leder någonstans.
Man kan kliva fram och vara den som tar på sig ansvaret att försöka se om det går att nå någon slags frid och fred.
Här behöver man dock vara medveten om att man måste hålla en neutral linje till alla inblandade och inte välja en sida - det kan vara förödande.
För att ta sig an den rollen behövs stor mognad, ödmjukhet och erfarenhet.
Är det i en par-relation så kan klivet fram innebära att man istället för att kritisera och ge tillbaka stannar upp, frågar vad den andre känner när det blir bråk, att sträcka ut en hand istället för att vifta med armarna argt i luften.
Det kan handla om att man ärligt säger att man inte vill bråka mer utan vill att kärleken ska få den plats den en gång hade.
För att göra det här så behövs en slags inre insikt och ett djupare konsekvenstänk, man fattar att som det varit inte leder framåt.
Man vill inte tillbaka på ruta 1 om och om igen.
Jag möter par där den ena parten bestämmer sig för att det får vara nog och istället bestämmer sig för att vara “the bigger person”.
Om och om igen så får jag möta vilken förändring det ger i samtalen och det rum vi befinner oss i.
Här blir det ofta ganska snabbt mjukare och varmare även om det kan ta en liten stund för den andra parten att inse att bråken är slut, det kommer inte bli några fler framöver.
Att välja friden och höja sitt inre medvetandet kring det kan vara precis det som gör att gamla mönster bryts, till och med mönster som funnits i generationer.
Kram från mig <3
Charlotte