Relationen mellan vuxna barn och föräldrar.

Först skulle jag vilja lämna några ord till dig som kan vara bra att ha med dig när du kommer fortsätta läsa mitt inlägg.

I EN händelse/situation/relation med TVÅ människor i så kommer det alltid finnas TVÅ upplevelser av den uppkomna situationen eller händelsen.

Med andra ord så blir det svårt att säga vad eller vem som har rätt och vem som har fel.

Därför så blir det också desto viktigare med att lyssna in på varandras upplevelser.

Det betyder inte att du ger upp din åsikt eller ditt tänk, det innebär bara helt enkelt att du faktiskt bara lyssnar in och når någon slags acceptans och respekt för vad den andra personen har upplevt, känt och tänkt så om situationen.

Kan man uppnå en acceptans, kanske en acceptans och lättnad i att ni båda känner er förstådda, bekräftade och lyssnade på så har ni redan där nått ganska långt i processen i er relation.

En acceptans kan ju också bestå av den djupare insikten av att så här tycker jag och så här tycker den andra, och det får vara okej.

Man får stanna där om man vill, det finns inget som säger att man måste fortsätta att diskutera eller försöka nå någon slags överenskommelsen hur situationen var eller blev.

Det är faktiskt okej att komma överens om att man inte kommer överens - och släppa det.

När det kommer till vuxna barn och relationen till föräldrar så skulle jag också vilja tillägga att föräldern har sin syn på dig, sedda ur sina livs-glasögon.

Om man betänker den långa erfarenheten, kanske misslyckanden, idoga försök till förändring men som kanske inte nått hela vägen.

Kanske har det heller inte funnits någon acceptans i förälderns liv utan mycket har handlat om att få sin vilja igenom - då kan man ju fundera på hur och vad den föräldern har tampats med i sitt liv, eller hur?

Så, ska man då bara finna sig i att vara i en relation med en förälder som inte ger sig - kanske hävdar sin rätt, som kliver över ens gränser fastän att man tydligt visar var ens gräns går?

Då blir min första fråga:

Hur mår du i den här relationen, dom hårda orden och kanske dom kränkningar du får och fått utstå?

Påverkar det dig och din vardag i dag, är det så att du även efter era träffar tänker och känner dig ledsen, kanske till och med känner dig som en sämre människa?

Då skulle jag vilja ge dig några tankar även här:

• Försök att samla ihop vid vilka situationer, händelser och samtal där ni krockar, eller där du känner dig som ett litet barn igen, eller känner dig kränkt.

• Skriv gärna ner. Jag brukar tipsa om att man kan skriva ett brev (som man i första hand inte skickar). Skriv brevet som att du skulle skicka det och låt det brevet sedan ligga framme. Titta på det sedan och du kommer antagligen vilja gå in och ändra, lägga till eller/och dra ifrån det du skrivit. Du kanske kommer fram till att dina formuleringar behöver mjukas upp eller förtydligas.

• När du sedan känner att du kan stå för det du skrivit så kan det vara dags att plugga in det så att när ni träffas kan vara tydlig och inte bli som det lilla barnet utan kan visa både tydlighet, gränssättning men också omtanke och förståelse för föräldern.

Ge sedan föräldern en tid att låta det du sagt och som du vill ha förändring i (kom ihåg att också tala om för föräldern det som är positivt så att det blir balans) sjunka in.

• Nu kommer vi till det kritiska:

• Antingen så har det du sagt landat rätt och bra och kanske föräldern håller med och har en del att lägga till. Försök då vara öppen och tänk att hen har lika mycket rätt att berätta om hens upplevelse samt behov. Allra finast här är ju om ni båda får en chans att säga förlåt - finns det något mer läkande!

• Det kan också bli att dörren stängs ännu hårdare. Det här kan göra ont och det kan göra dig ännu mer ledsen först. Här blir det viktigt att komma ihåg att ditt uppsåt varit gott, att din grundtanke varit att se om det går att läka tillsammans och nå någon slags acceptans. Det är inte ditt ansvar att föräldern inte velat ta in dina tankar/känslor och behov. Skulden kan komma men den gör bara att spiralen går neråt och neråt. 

Nu har du alltså varit noga med att ta reda på vad det är som gör ont i dig och som påverkar dig och din relation med din förälder.

Du har varit noga med att även vara positiv och visa förståelse för din förälders erfarenhet och ålder.

Och ändå så är ni på halt.

Vad ska du göra?

Ska du fortsätta att må dåligt, bli än mer uppgiven och kanske likgiltig?

Nej, här behövs det fortfarande vara handlande/agerande.

Det kan vara läge att backa i relationen - att inte berätta “allt”, att dra ner på kontakten.

Ibland kan det vara så att för att man älskar, inte bara föräldern utan även sig själv - behöver backa - kanske till och med låta relationen ligga helt på is.

Jag vet att det låter helt bakvänt men det är faktiskt så att man ibland behöver lämna en relation, inte för att man hatar utan för att man på djupet älskar.

Om du sedan ger det flera försök eller föräldern tar kontakt igen men beteendet, elakheterna och hårdheten fortfarande finns där, ja, då kanske det är så att du måste låta relationen vara vilande, och ha dörren öppen om en positiv förändring skulle ske.

Jag brukar säga att blod INTE är tjockare än vatten. För mig är det upplevelserna man har tillsammans som antingen stärker eller försvagar banden.

Så, se det inte som ett misslyckande och framför allt känn ingen skuld för att det inte blev någon förändring. Just nu….

Jag skulle vilja vända på det:

• tacka dig själv. Tacka dig själv för att du var the bigger person, att du hade gott uppsåt och att du kunde vara tydlig i dina känslor, tankar och behov och att du kunde lyssna in och visa omtanke, trots allt.

Slutligen,

det kan också vara så att du finner någon annan person som kan bli och vill vara den trygghet och ge dig den bekräftelse som du så länge längtat efter.