IMG_3340Bilden tillhör Charlotte Sander.

(Jag är relationsexpert hos Lotta Bromé och ska prata med henne idag om sommar-flörtar, om du vill lyssna på det så ratta in P4 Extra kl. 14.20)

Vi har alla ett mörkt rum inom oss.

Alla vill nog inte medge det men man kan vara säker på att även om man inte själv vill se det eller kanske inte upptäckt sitt mörka rum, så har ens omgivning fått glimtar av det.

Mitt mörka rum är smärtsamt att vara i eller faktiskt även att titta in i utifrån.

I det mörka rummet kan jag inte skylla på händelser eller människor till varför smärtan bor där.

Jag kan inte säga: – Jag gjorde så där eller känner så här bara för att hon eller han gjorde så mot mig eller för att det och det inträffade.

Det kan vara en orsak men känslan som jag låtit vara kvar och tankar som jag låtit snurra och gro fast i mitt inre, är bara jag ansvarig för, ingen annan.

Jag ska ge ett konkret exempel: Bara för att jag blivit sviken och lämnad för att den och den personen valde att gå, så väljer jag om jag ska låta det gro fast i mig.

Att jag tror att jag för alltid är lämnad och aldrig någonsin kommer att få vara innesluten så ger jag mig själv en ursäkt för att inte komma vidare eller att växa.

Jag fastnar i att inte ta eget ansvar och jag fastnar i mitt mörka rum.

Tolka mig inte fel nu och tro att jag bara tänker att mitt mörka rum är något hemskt och negativt och som kommer att förstöra mitt liv.

IMG_3571

Bilden tillhör Charlotte Sander

Inte alls! Jag tror och har insett att  det är DÄR, i mitt mörka rum, som jag verkligen växer.

Det är där, mitt i smärtan som jag faktiskt kan sträcka på mig, andas och söka mig uppåt mot ljuset.

Om jag tillåter smärtan att beröra mig, forma mig och omdana mig, ja, då kommer jag att växa.

Om jag kan se se hur jag stundom valt självömkan och offer-tankar att äta på mig så kan jag också göra nya val.

Vad då nya val, hur kan jag göra det och hur kan jag ha nytta av något så smärtsamt och dödande?

Jo, genom att i första hand acceptera att jag känner så här och tänker så här så har jag tagit det första steget mot ljuset.

IMG_3545

Bilden tillhör Charlotte Sander.

Om jag sedan väljer antitesen mot att bli lämnad och övergiven – innesluten och aldrig lämnad – och tittar mig omkring. Hur ser det ut på riktigt? Är jag lämnad? Är jag övergiven?

Nej, jag är varken lämnad eller övergiven, jag är innesluten, älskad men framför allt ALDRIG LÄMNAD!

Jag kan sedan ta med mig alla dessa känslor och tankar och använda det i mitt syfte, till det som jag är tänkt att göra här på jordklotet.

IMG_3007

Bilden tillhör Charlotte Sander.

Jag kommer nog aldrig sluta att upprepa att “Smärtan Är Vägen men Smärtan Är också Vägen Till Läkande”.

Jag är så tacksam för mitt mörka rum även om jag inte vill fastna och bosätta mig där.

Steg för steg kommer jag närmare mitt mål och jag sträcker mig mot ljuset – ibland snubblar jag, ibland hamnar jag i mitt mörka rum, men jag är aldrig lämnad, aldrig övergiven utan alltid älskad!

Jag önskar dig en vecka där du får göra dina upptäckter i dig och där du får möjlighet att bara vara i det som är DU,

kram från mig<3

@Charlotte Sander och Relationsexperten.se

 

 

2 Comments

  1. gunilla eddeborn

    Hej Charlotte Bra skrivet och så sant och känner igen mig sen tidgare Ha det gottoch ha en skön sommar
    Kram Gunilla harny mailadress com hem försvinner 27 maj kramkram

    • Charlotte Sander

      Hej och vad kul att höra ifrån dig, jag tänkte på dig igår!
      Hur går det med dina låtar?
      Tack för fina ord och skicka gärna din nya mail-adress till min adress som du har sedan tidigare.
      Jag önskar dig en toppenskön sommar,
      kram
      Charlotte

Leave a Reply to gunilla eddeborn Cancel Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>