Veckans Fråga till Relationsexperten: Distans-Förhållande som Kommer Närmare, på Gott och Ont!?

27 augusti, 2014


cropped-0-21.jpegHej på er!

Denna vecka har jag valt ett brev som jag ärligt inte är helt säker på om jag uppfattat frågan helt korrekt. Jag har ändå försökt att svara på det jag tror det handlar om.

Att leva i ett distans-förhållande kan vara både på gott och ont.

Å ena sidan så har man inte vardagen ihop vilket kan vara skönt för man hinner inte nöta på varann och kanske slipper man delvis tjafs om vardags-saker.

Det blir också mer spännande när man träffas eftersom man längtat efter varann och har tid som man vill ta igen.

Å andra sidan så kan man bli osäker, som jag upplever att frågaren är. Man kan bli osäker på om det går att lita på varann, eftersom man vet ju inte riktigt vad den andre gör, och man kanske också blir mer frågande inför sig själv om relationen verkligen är rätt för en.

Det kan också ge en känsla av att relationen inte är på riktigt.

Jag tror att nyckelordet för att få ett distans-förhållande att fungera är tillit, man måste våga lita och släppa taget, för det blir inte bättre av att man går omkring och är orolig.

Är man orolig så måste man våga ta upp det och tala om vad man behöver för att känna trygghet.

Bara att få säga att man är orolig och att det tas emot på ett bra sätt kan lugna ner situationen.

Nåja, här kommer frågan, och mina tankar,

IMG_4686

hej har levt i ett långdistansförhållande i 2,5 år “hon bor i usa” och allting har fungerat bra. anledningen är hennes studier. hon har nu flyttat tyskland och studerar sista året. dels för att komma närmare mig och dels för att hon vill studera utomlands och sverige hade inte den kursen. av någon konstig anledning så känner jag mig osäker pga att de är nytt helt enkelt. börjar tänka ologiskt och får för mig att jag inte räcker till, att eftersom allting är nytt så kanske de gamla inte är intressant längre. vi har pratat och de är första, möjligtvis andra gången jag över huvud taget mår dåligt. hon sa till och med att vi skulle åka på en weekend om två veckor.

vad är mitt problem? är jag svartsjuk eller bara dum?.jag litar på henne men känner mig bara extremt osäker på mig själv. har alltid känt att vi har något speciellt och de gäller även med hennes familj och min familj. att vi hållt ihop så länge med så mycket tid ensamma. är de ovanligt att ett förhållande klarar detta så länge? har jag hittat en tjej som känns som en person som alltid kommer att stå på min sida? levde i ett distansförhållande förut och de var ungefär 2 timmar bort. ja var kanske lite ung då men förhållandet höll bara i 9 månader.

IMG_4805Hejsan och tack för ditt mail.
Din fråga är egentligen lite svår att utläsa men jag tar fasta på att du frågar vad ditt problem är och om du är svartsjuk och bara dum.
Ni har ju bott ifrån varann i 2,5 år och nu flyttar hon närmare, är det så att det nu börjar bli mer verkligt för dig, att hon plötsligt är mer nåbar?

Kan det vara så att ALLA känslor får möjlighet att komma fram i och med detta, som typ svartsjuka, osäkerhet, tankar på framtiden, om hon är den rätta och så vidare.

Är det så, så kan jag tycka att det är bra att det får komma fram nu, innan ni går vidare (när hon flyttat tillbaka till Sverige), det är bra att du prövar dina känslor och du är absolut inte dum som låter dom göra det.

Det är inte så lätt att leva i distans-förhållanden, jag gör det själv och om det ska fungera så måste man bygga det på tillit och förtroende, annars så är det svårt att få det att fungera.

Samtidigt så har man mycket att ta igen när man ses och det är på både gott och ont. Bra för att man har längtat och att det inte blir så mycket slentrian.

Mindre bra kanske för att man ska hinna prata och försöka hålla sig uppdaterad med varandra, trots avståndet och att inte dela en vardag.

Kram
Charlotte

@Charlotte Sander och Relationsexperten.se

 

Fler inlägg som du kanske gillar

Inga Kommentarer

Kommentera