Browsing Tag

vardagsgrå är det nya regnbågsfärgen

Kärlekens Väg!

12 juni, 2017

IMG_4296God Måndag!

Jag har inte tidigare lämnat en bok som förslag att läsa, men det vill jag ge dig idag!

Kanske du kan läsa den under semestern för den är absolut en sådan bok, du kan läsa den en stund, släppa den för att fundera lite och sedan ta upp den och fortsätta läsa vidare.

Kärlekens väg är en roman skriven av Alain de Botton som kallar sig själv för vardagsfilosof vilket jag kan stämma in i efter att ha läst boken.

Den handlar om ett par, Kirsten och Rabih – hur dom möts och där man får följa steg för steg vad som händer i deras relation under flera år.

Från förälskelse till fördjupad kärlek till den gråa vardagen och sedan hur dessa går i cykler och omlott under åren.

Min konklusion efter att ha läst den här boken är något som Alain själv skriver:

-Barnet lär den vuxne något annat om kärlek: att äkta kärlek bör inbegripa ett ständigt försök att med maximal generositet, och när som helst, tolka vad som eventuellt ligger under ytan när det gäller ett besvärligt och föga tilltalande beteende.

Det är också precis detta som jag anser är det vi hela tiden får kämpa med, acceptans.
Inte bara acceptansen till partnerns beteende utan även vår inre dialog där vi kanske minst av allt är generösa mot oss själva vilket också boken många gånger visar på.

Botton berättar ju också om en otrohet där Rabih väljer att hålla otroheten hemlig för Kirsten och detta gör att han för en inre dialog som så starkt visar hur vi, när vi har ett föga tilltalande beteende hanterar sådant som vi själva inte tycker om, varken hos oss själva eller hos partnern.

Konsekvensen av Rabihs otrohet är också att han blir misstänksam till Kirsten och spekulerar i huruvida hon har en affär med en kollega.

Kanske i ett försök att få en balans i relationen om även hon varit otrogen?
Kanske ett försök att hoppas på en kärlek där maximal generositet i det här fallet skulle kunna göra att dom förlåter varandra….

Att det är just barnet som lär oss detta visar också på att vi alla kanske behöver låta vårt lilla barn inom oss få vara med för att kunna ha den här synen på kärlek.

Boken berättar också väldigt fint om att sluta kräva den perfekta kärleken och framför allt hur vi söker och påpekar avsaknaden av den i tid och otid.
Jag får ju i många samtal med mina klienter där det handlar om otrohet höra om försök att lägga över ansvaret på partnern när man varit otrogen för att man saknat kärlek.

 

Botton skriver också om att börja ge bort kärlek med omedveten otvungenhet utan att svartsjukt beräkna chanserna för att den någon gång ska återgäldas.
Jag tycker att han sätter fingret på något viktigt här och som jag ofta får prata om – ovillkorlig kärlek – som ju innefattar just att kunna ge utan att förvänta sig att få tillbaka.
Jag tror lätt att jag skulle komma upp till tusen mailfrågor som jag fått just kring det här, man vill att jag ska svara på HUR man ska göra för att få partnern att ge mer, och att man överhuvudtaget vill mer i relationen än partnern.
Kanske är det nutidens sjuka, kärlekens habegär, där vi först och främst vill bli mättade själva och där mycket går ut på att det ska vara exakt jämnt.
Vi är rädda att vi ska förlora om vi ger utan att räkna med att få något tillbaka.

Botton gör återkommande nerdykningar i detaljer i Rahibs och Kirstens relation där han ibland ger ett förvirrat intryck för att i nästa stund lyfta blicken och få ett giraffperspektiv, vilket gör det hela intressant och faktiskt ibland rörande, han vill så gärna förstå.
Ibland blir konklusionen av en situation bara att ”vi är lite tokiga och gör tokiga saker”.

Alain kommer fram till konklusionen att se äktenskapet som institution vilket ju inte kommer från en snäv syn utan snarare efter en lång erfarenhet av ett äktenskap som innehållit mycket av allt, ekonomiska svårigheter, ensamhet, distansering stundtals, barn, arbetslöshet, kommunikationssvårigheter, sexproblem, otrohet etc. men där han till slut finner sig tillrätta och älskar det, älskar allt det skeva som ju egentligen är det som är det perfekta och att han inser att det finns ingen annanstans han vill vara än just där.

Jag kände igen mig själv och mitt eget liv i många delar av boken vilket fick mig både att le och att känna sorg – och framför allt så känner jag igen boken i mina samtal med klienter och alla brev jag får från er kära läsare och följare.

Läs den här boken och skriv gärna in till mig vad du tyckte om den, kanske vi kan lyfta den igen och se vad just din känsla och konklusion blev?

Ha en härlig vecka,

kram<3

Charlotte

OBS! Detta inlägg är INTE sponsrat!

@Charlotte Sander och Relationsexperten.se