Browsing Tag

längtar efter samhörighet

Del 14: Att känna Sorg efter kärnfamiljen, är det Normalt och Okej?

27 november, 2017

God måndag!

Vi fortsätter RelationsKollen med en fråga som jag fått in till familjeliv.se.

Den handlar om kärnfamiljen – och visst kan det väl vara så att vi ibland längtar till den ?

 

 

Hon känner sorg efter kärnfamiljen

Sex år efter separationen plågas signaturen Anonym av saknad efter kärnfamiljen. Här ger relationsexperten Charlotte Sander råd och tips.

 

Fråga till Charlotte Sander, relationsexpert på Familjeliv.se:

Vet knappt var jag ska börja…. Träffade en man för 10 år sedan. Vi blev ihop & hade ett mycket stormigt förhållande. Jag hade väldigt svårt för att hans föräldrar ville veta allt & mannen jag levde med tyckte inte att det var något konstigt att de fick vara väldigt involverade i vårt liv. Min sambos bror hade flyttat iväg med sin flickvän för många år sedan & hade medvetet väldigt sparsam kontakt med föräldrarna.

När vi efter 2 års tid fick barn så tvivlade jag mycket på relationen. Vi hann att köpa hus, i mina ögon med perfekt läge. Jag upptäckte av en ren slump att min sambo hade framkallat bilder på mig i ett utsatt läge. Han hade inget sagt om detta och jag kände mig alldeles ”blottad” & väldigt besviken. Efter den dagen kände jag egentligen aldrig tillit till honom mer. Ett år senare, efter mycket bråk, valde jag att flytta. Tiden efteråt blev fruktansvärd. Han hotade med att ta livet av sig & satte igång vårdnadstvist om vår dotter.

Till saken hör att kort efter dotterns födelse så dog min mamma hastigt.

Min dåvarande sambo är världens snällaste och mest omtänksamma människa, men jag kände inte att jag kunde lita på att det han och jag pratade om stannade mellan oss. Mina känslor för honom försvann. Bråken eskalerade och jag ville inte att dottern skulle växa upp så.

Nu har det gått 6 år. Jag har byggt upp mitt liv igen. Bor i egen bostadsrätt 3 mil ifrån honom, har haft en seriös relation som tagit slut. Den relationen fick mig dock att se varför det inte funkade med min dotters pappa. Men nu har jag börjat tänka tillbaks en hel massa & funderar mycket över om det skulle kunna funka igen. Jag tror någonstans att jag romantiserar kärnfamiljen och dotterns pappa. Jag har t.o.m. pratat med honom om hur det skulle kunna bli om vi skulle försöka igen. Han svarade att han inte vill det.

Jag verkar ha fastnat i detta… Tänker att jag kanske gick ifrån för fort, men samtidigt så vet jag ju hur bråkigt det var & att mina känslor inte fanns. Jag var inte längre attraherad av honom. Jag ville absolut inte ha sex med honom. Jag fattar inte hur jag ska kunna avsluta detta i mitt huvud! Det känns som om det är kört för mig att få en egen familj. Den tanken är fruktansvärd för det är min högsta dröm.

Finns det någon som kan ge mig råd i detta..? Snälla, bara konstruktiva… Jag har så oerhört dåligt samvete som det är… Det är liksom en del av mitt bekymmer jämt… Att jag tar på mig för mycket ansvar för saker som händer.

Jag vet även att jag sårade honom enormt under vårdnadstvisten och har väldigt svårt för att förlåta mig själv för det. Det känns som jag är skyldig honom gottgörelse. Denna skuld slitet enormt på mig… jag försöker tänka att vi båda har sårat varandra, att det inte bara är jag, men det gör så ont att veta hur illa han för efter separationen. Jag mådde också jättedåligt: gick i väggen, fick en tarmsjukdom, men det känns ändå som om jag varit den mest elake… Jag blev livrädd när han drog igång en tvist och begärde att dottern bara skulle bo hos honom, så då kom nog alla mina hemskaste sidor fram…

Känner mig alldeles fylld av sorg & ser inte att det någonsin ska kunna bli min tur att få egen familj…

Hur ska jag kunna släppa..? För jag tror att jag måste det eftersom han varit så tydlig i att han inte vill försöka igen. Jag vet också att jag inte skulle klara av att ha hans föräldrar så mycket i mitt liv igen…

Jag skulle så gärna även vilja förlåta mig själv, men vet inte alls hur…

Hur gör man..? Ska man försöka fokusera tankarna på annat när dom kommer? Jag har vänt och vridit på detta i flera år och kommer alltid fram till att ”allt är mitt fel”…

Idag fungerar umgänget bra med honom och dottern och det känns så skönt. Kanske är det det jag ska nöja mig med…

Svar från relationsexperten på Familjeliv.se:

Hejsan!

Du är inte ensam om att ibland längta tillbaka till en så kallad kärnfamilj, jag tror att vi är många som gått igenom det någon gång och faktiskt också kanske för ett tag också fastnat i den romantiserade bilden av hur det ska vara.

Nu har ju du beskrivit din kärnfamilj som allt annat än rosa skimmer utan det verkar ha varit ganska slitigt och framför allt en brist på tillit.

I samtal med mina klienter så kommer oftast skuldfrågan upp och det är något som jag brukar illustrera så här.

Jag tänker att din relation EFTER ditt äktenskap också påverkat dina känslor och dina tankar kring hur din kärnfamilj såg ut och detta bidrar till den längtan tillbaka som du beskriver.

Nu är ditt ex tydlig med att han inte vill börja en relation igen med dig så arbetet att inse och acceptera det ligger hos dig.

Där kommer ansvaret in och skulden  får åka ut.

Du gjorde honom illa och han gjorde dig illa, du kanske tänkt att du aldrig skulle kunna säga och göra det du gjorde i den situationen?

Nu gjorde du det och det är där vi ibland behöver titta på oss själva med väldigt ärliga ögon och dessutom vara kärleksfulla mot oss själva och förlåta oss själva.

Acceptans…..och när acceptansen kommer så kan du ta beslutet att förlåta dig själv , det kommer säkert vara lite gungfly ett tag och pendeln mellan kärlek och hat till det som hänt och dig själv kommer att slå men håll fast vid ditt beslut att förlåtelsen ska få komma in, då kommer den göra det så småningom.

Förlåtelse är inte en känsla utan ett beslut och om det skriver jag om här.

Tack för ditt ärliga brev,

kram från mig<3

Charlotte