SjälvBevattningens Tid och Tårar!

4 april, 2016



Man kan tycka att det ibland tar så lång tid att komma dit man vill, eller ska jag säga att ALLT tar så lång tid ibland.

Att livet egentligen bara är en enda lång väntan, eller som jag brukar säga en transportsträcka.

Till vad kan man tänka och framför allt till vilken nytta.

Vi förstår ofta så mycket att läkandet behöver tid och självbevattningens tårar är en viktig ingrediens under vår tid i väntan till något nytt.

Men vad är det som gör att man ibland kämpar och jobbar som en tok men inget händer, det står helt still.

Man kan ge sig på försöket att backa och försöka börja om för att se om man missat något och om man behövde göra en bättre research innan man startade det man skulle göra.

Man kan välja att sätta sig ner och bara rulla tummarna i hopp om att det kommer att trilla ner en lösning eller pengar eller framgång eller vad det nu är man hoppas på.

En del kör huvudet i sanden och låtsas som ingenting, dom gör ingenting och dom ser ingenting – med ansiktet i sanden ser man inte mycket runtomkring.

Sedan finns det dom som tar i med hårdhandskarna och knyter näven i fickan.

Tar i så att dom får både hudbristningar och hjärtproblem, totalt inriktade på att dom i egen kraft ska fixa det, ingen passiv väntan här inte!

Sedan finns det dom som faktiskt ser väntrummet/vilorummet eller vad man nu vill kalla det för som ett tillfälle att hämta kraft och lära sig något och att fokusera på sitt inre

– i någon slags inre vetskap om att det är precis det här som behövs göras och vara i just nu för att trycket kommer att bli stort framöver och många dörrar plötsligt slås upp!

Är det att vara passiv då?

Absolut inte, jag hävdar fortfarande att det största arbetet vi gör, gör vi i ensamhet, i skymundan när ingen ser oss.

Kanske också i en fas när ingen är direkt intresserad av vad vi gör eller hur vi mår, en del kan tycka att vi bara är passiva ja, kanske till och med lata!

Det är så lätt att hoppa över sig själv och inte lyssna när hjärtat och hjärnan ropar:

– Du behöver ha det här med dig och du har glömt det här, snälla samla ihop det här och fatta det här först och snälla känn in det här innan du springer vidare!

Nej, vi tror ganska ofta att det räcker med den fakta vi har och vad professionella ger råd till oss om och vi tror att statistik, forskning och andra siffror är rätt och det kan vi luta oss mot.

Så är det inte!

Det finns väl ingen gång då jag blir så misstänksam och framför allt känner mig udda som när jag läser någon statistik om hur vi människor är och beter oss.

Jag faller aldrig inom ramen för det normala tycks det som :)!

Så, precis som ett litet frö som sätts ner i jorden, i mörkret och ibland kylan, så behöver du och jag också göra och vara ibland.

Stilla oss, kanske tillåta processen att finnas där och leda oss utan att gå in och styra för mycket – jag vet att det är jätte-svårt och jag får ibland kämpa med det här också för att ibland verkar det så enkelt om jag bara fick gå in och peta lite här och peta lite där.

Jag kan ju!

Precis, men ska jag?

Nä!

Jag tillåter mig att växa, och jag tillåter mig att växa i skymundan, i det ibland mörka och kalla och råfuktiga…..

Jag påminner mig själv och dig om att självbevattningens tid och tårar banar väg för din och min gröna, sköna framtid i ljuset och i våra syften!

kram från mig<3

Charlotte

 

@Charlotte Sander och Relationsexperten.se

 

 

 

 

Fler inlägg som du kanske gillar

Inga Kommentarer

Kommentera