”Fråga Vad Du Vill”!


2

Välkommen till ”Fråga Vad Du Vill” som fungerar som en relationsbank där Du i lugn och ro kan läsa igenom dom frågor som kontinuerligt kommer hit och där jag ger mina tankar kring varje enskild fråga.

Du kan också helt gratis skicka in just Din relationsfråga till mig, du scrollar bara ner på denna sidan och börjar skriva, jag svarar ASAP!

OBS! En del av er vill inte att er fråga ska synas offentligt och ni skickar mail till mig istället, jag svarar på dessa till en kostnad av 120 kronor.

Vill Du boka samtal med mig? Gå då in här:

http://relationsexperten.se/terapi/ 

Känn Dig varmt välkommen!

Kram från mig <3

Charlotte

2

 

 

 

 

 

1 367 Kommentarer

  • Reply Maria 26 juni, 2017 at 10:41

    Hej!
    Jag och min x man har separerat för snart 1 år efter att de uppdagades att han varit otrogen i 1 år. Han är fortfarande tillsammans med denna kvinna och de är särbo. Han gör inget annat än att bråkar om allt trots att de är han som ville skiljas. Vi ligger i vårdnadstvist kring barnen och egentligen vill han inte vara med dem. Även bodelningen vill han inte få klart,. Han är väldigt elak och hån full mot mig via sms. Samtidigt kan han skicka sentimentala sms till mig om hur bra vi hade de tidigare han och jag tillsammans. Förekommer även att han hittar syndabockar till våran separation men även hittar på lögner. Han ljuger både till mig, barnen ja även till våra vänner. Känns som att hela hans värld är uppbyggd på lögner. Varför vill han inte få till ett avslut på allt kring vårdnaden, bodelningen men framför allt varför måste han vara så fruktansvärt elak mot mig?. Han har ju redan haft sänkt mig till havets botten, tagit ifrån mig mitt självförtroende, självkänsla, känslan av att duga. Varför måste han fortsätta trycka ner mig? Han säger ju själv att han är så lycklig nu och lever ut alla våra gemensamma drömmar med den nya kvinnan.

    • Reply Charlotte Sander 26 juni, 2017 at 11:47

      Hej Maria!
      Jag pratar ofta om att man ska börja titta på och i sig själv när man börjar att tycka att ens relation är tråkig och går på tomgång och där man kanske söker sig ut ifrån relationen för att hitta tillfredsställelse, bekräftelse och svar på det man söker.

      Det verkar som att det är precis det ditt ex gjort (vänt sig utåt istället för att börja med sig själv) och han är uppenbart inte nöjd med sitt nya val heller.
      Kanske också därav hans elakheter och missnöje etcetera.
      Han skyller på dig och andra syndabockar, antagligen för att han innerst inne vet vad han åsamkat och kanske också innerst inne vet att det i honom själv han ska söka.

      Det du kan göra här och nu är att freda dig.
      Freda dig genom att säga tydligt nej när han börjar med sina anklagelser etcetera.

      Sedan tror jag också att det är viktigt att du förhåller dig neutral och förlitar dig på att den process som ni nu är inne i (barn, bodelning etc) och där ni förhoppningsvis har bra professionella personer involverade i det här, som sköter och leder och hjälper er att hitta lösningar.

      Har du ett nätverk omkring dig? En bästa vän/väninna som kan finnas där så att du inte går igång när han är elak utan att du kan vända dig till den/dom för att lätta ditt hjärta och få vara ledsen, arg etcetera med så är ju det ett jättebra stöd också.
      varma kramar<3
      Charlotte

  • Reply Obeslutsam 20 juni, 2017 at 07:23

    >
    >
    > Hejsan. Jag är tillsammans med En Man som visar med handling att vi är tillsammans.
    >
    > Lånar mig pengar, reser bort med mig. m.m och är väldigt omtänksam i mot mig. Och det är Mitt Ex. och en gång gjorde
    >
    > han Slut men” har Inte kunnat släppa mig helt och hållet och Mina Vänner som jag pratat med säger att jag behöver lita på mina känslor att vi är tillsammans.
    >
    > Men” att han har väldigt svårt att stå för att det är mig han vill ha och att vi är tillsammans. Han handlar efter att vi är tillsammans och Inte kan släppa taget om mig och visar hur mkt. jag betyder för honom. Och så fort jag Inte hör av mig blir han orolig och undrar vart jag har tagit vägen och blir orolig när jag Inte hört av mig på några dagar och varje gång vi ses igen är han väldigt omtänksam i mot mig och vill ha mig nära honom och verkligen tar hand om mig så som man tar hand om sin partner. Flickvän men” sen säger han med ord att vi Inte är tillsammans och bara är vänner. Men” han lyssnar på mig, han peppar mig, han stöttar mig osv. Och jag undrar så klart hur jag kan få honom att erkänna med både ord och handling att det är mig han vill ha, att det är jag som är Kvinnan han har ett intresse för. Snälla. svara orolig tjej som är orolig att mista honom. Jag älskar han så himla mycket och är livrädd för att förlora honom. Och Mina vänner säger att jag Inte behöver vara orolig för det men” är så jobbigt när han Inte kan säga med orden att det är mig han är intresserad av att det är mig han vill ha men” samtidigt så kan han visa med handling att det är mig han vill ha. Blir en anning förvirrande. Handling har alltid sagt mer än tusen ord för mig.

    • Reply Charlotte Sander 21 juni, 2017 at 07:35

      Hej Obeslutsam!
      Jag håller med dig om att handling är viktigare än ord och det verkar ju som att du får massor av agerande från hans sida där han på olika sätt visar att han tycker om dig.
      Sedan kommer det stunder när han säger att ni bara är vänner.
      När någon ger så här dubbla budskap som du just nu får ta emot så kan det ju handla om att han har tråkiga tidigare erfarenheter av relationer och därför är lite rädd och håller tillbaka stundtals.
      Han ger massor med kärlek och omtanke en stund för att sedan agera lite kallt och säga att ni bara är vänner, med andra ord så verkar det som att han är rädd för att släppa taget och till fullo bara vara i kärleken till dig.
      Jag skulle nog ta det lugnt och inte pressa honom utan invänta och ge honom tid (du säger i och för sig inte hur länge ni varit tillsammans) OCH njuta av och i stunden ni har, ni verkar ju ha det jätte-fint tillsammans för övrigt, du har någon som verkligen bryr sig om dig.
      Sedan kan du ju alltid så smått och försiktigt berätta att för dig är det viktigt att få känna och veta att ni är ett par, att du gärna vill ha den bekräftelsen för att känna dig trygg i relationen,
      kram<3
      Charlotte

  • Reply Sofia 19 juni, 2017 at 11:23

    Hej!
    Jag har varit tillsammans med min kille i 4 år, men jag har känt han sen vi gick i samma gymnasieklass och då var vi bästa kompisar. Tiden efter gymnasiet flyttade han till e stad och jag en annan. Vi hade inte så mkt kontakt då. Sen träffades vi igen en sommar när jag precis gjort slut med mitt ex. Vi är nu båda 27 år. Han är verkligen en toppen kille men någonstans i mig känns det som att något fattas. Vi har köpt hus tillsammans och hund. Han friade till mig i mars, och jag sa ja. Dock känner jag att det är jag som har pushat för detta. Så allt var väldigt väntat. Jag tror egentligen jag är kär i kärleken om du förstår vad jag menar. Jag har alltid varit en väldigt målmedveten människa och vetat vart ja vill komma. Jag har alltid varit bestämd på att det först ska vara förlovning, sen giftermål och sen barn. Och jag har alltid pushat åt det hållet. Men när han väl friade så kände jag inte den där super lyckan utan ja kände mer check, ett steg i rätt riktning. Jag har aldrig riktigt stannat upp för att känna efter. Jag har alltid kört på i 180 rakt fram, för ja är så bestämd på vart ja vill. Och nu förra veckan dog en familjemedlem och alla mina känslor kom på en och samma gång. Jag ifrågasätter allt. Jag vet att han är en toppenkille, en riktig svärmorsdröm men just nu känner jag att något fattas. Jag känner att jag får dra hela lasset och att ja inte utvecklas. Vi är så himla super lika så jag känner att jag inte får något motstånd. Detta har jag sagt till honom, men han förstår inte riktigt vad jag menar när jag säger att jag inte utvecklas med honom. Jag har känt såhär ett tag, att ja står still. Känner nästan att jag blir kvävd av honom. När vi blev tillsammans så flyttade han till mig och då hade inte han några vänner där förutom mina. Så för ett halvår sen flyttade vi till hus och närmare till vårt barndomshem där hans vänner är. Men han träffar inte dom för det. Jag känner inte att jag får ha mitt egna liv. Och nu har det gått så långt att jag har sagt att jag behöver space, men då vill han bara vara närmare hela tiden. Känner till och med att ja har börjar kolla åt andra, vilket är jätte fel! Skulle aldrig vara otrogen, men något är fel. Har känt länge att ja inte vill ha sex med honom och att inte den närheten finns. Jag vet inte om han bara var ett säkert kort? Jag gick nämligen från ett väldigt stormigt förhållande till honom. Och allt har gått väldigt snabbt! Ett stort plus var att slippa alla bråk som jag hade med mitt ex. Vi båda kör på i 180. Har som sagt försökt prata med honom och vad ja känner. Han blir bara ledsen och vill inte prata eller så säger han att han inte förstår. Hjälp, vad ska jag göra? Min mamma säger att det är det näst bästa man kan få är att leva med sin bästa vän, men jag vet inte om det är tillräckligt för mig. Jag vet inte håller jag på att förstöra något. Allt känns så komplicerat när vi har hus och hund tillsammans. Ska man vara kvar fast att jag är rädd att jag bara stannar för att han är ett säkert kort? Jag vet att han kommer behandla mig väl, han kommer vara snäll om vi har barn.

    • Reply Charlotte Sander 20 juni, 2017 at 06:38

      Hej Sofia!
      Du har alltid varit en målmedveten person som du berättar och som har som en slags checklista som du följt/följer.
      Inget fel med det men sedan inträffar ett dödsfall och du ramlar ner i känslan totalt och börjar ifrågasätta allt.
      Inte heller så konstigt för trots alla checklistor så pågår livet som ibland bara ”sker”.

      Jag tänker flera andra saker här också:
      – Visst kan det vara så att han kväver dig om det är så att du känner att du inte får ha din tid eller att du kan utvecklas som du vill.
      – Det kan också vara så att det är du själv som inte tillåter dig att göra det du innerst inne vill men kanske lägger det på relationen?
      – Du kom från ett stormigt förhållande och in i det du är i nu, som verkar vara motsatsen till det du hade.
      – Det kanske inte är så konstigt att din sambo inte vet hur han ska bete sig eller göra för jag kan tänka mig att du sänder ut mixade signaler eftersom du själv inte vet riktigt vad som händer i dig.

      Jag kan så klart inte säga vad som innerst inne pågår i dig MEN tydligt är det ju att något vill komma fram.

      I sådana här lägen så brukar jag säga:
      -Sitt still i båten…..med andra ord gör inget förhastat i relationen förrän du verkligen tagit reda på vad som sker i dig.
      Du pratar om utveckling, känslor, säkert kort, ditt ex, allt gått så fort, checklista etc. etc. – det är där du behöver börja nysta och ta sak för sak och komma ihåg att få med känslan när du går igenom det, inte bara vara i intellektet.
      kram<3
      Charlotte

  • Reply Isa 18 juni, 2017 at 16:39

    Hej!

    Jag skrev till dig för ganska länge sedan om en 6 år äldre kille som jag var tillsammans med i 4 månader, men som det tog slut med pga åldersskillnaden. Det har snart gått 2 år sedan det tog slut, och vi hade kontakt senast förra sommaren. Några dagar innan hans födelsedag var jag med om ett trauma som jag inte vågade berätta för honom om, och jag slutade höra av mig. Jag skrev till honom på hans födelsedag för att gratta men han blev bara irriterad eftersom jag inte hade hört av mig på några dagar och avslutade kontakten. Sedan dess har vi inte hörts av alls. Nu ska jag flytta efter sommaren till en stad som ligger bredvid staden där han bor, och jag vet att han har ny flickvän. Problemet är att jag inte kan glömma den här killen. Inte en dag går utan att jag tänker på honom och jag vet inte vad jag ska göra. Jag har haft andra förhållanden efter honom men när de tagit slut har han ändå varit den första jag tänkt på. Det känns som att jag aldrig kommer kunna glömma honom om jag inte gjort det ens efter 2 år, och det känns jobbigt att veta att jag kommer vara så nära honom snart men ändå aldrig kunna prata med honom igen. Senast vi hade kontakt gjorde han det väldigt klart för mig att han inte vill att jag hör av mig mer, men jag vet verkligen inte vad jag ska göra, hur kan jag komma över honom?

    Tacksam för svar, kram!

    • Reply Charlotte Sander 20 juni, 2017 at 06:27

      Hej Isa!
      1) Han har numer flickvän, det är ett nono.
      2) Han har gjort det väldigt klart för dig att han inte vill att du ska höra av dig mer.

      Så, kvar är då du med dina känslor och kanske drömmar om hur det var och vad du har missat.
      Så där är det ju ibland, avsluten är inte riktigt avslutade utan vi har tankar, känslor och massa minnen som gör det jobbigt för oss att leva i nuet.
      Här tror jag att du behöver tänka till ordentligt på vad det var du tyckte var så fantastiskt – det fanns ju en anledning till att det tog slut.

      Det är så lätt att vi romantiserar när vi längtar tillbaka och vill ha in dåtiden i vårt nu…..det blir sällan jätte-bra utan snarare så kan det vara så att det påverkar våra framtida relationer om vi inte gör klart det vi varit i,
      var rädd om dig<3
      Charlotte

  • Reply Birgitta 16 juni, 2017 at 13:05

    Hej!
    Jag är sambo med en man sedan 1,5 år sedan. Vi är båda medelålders och har båda barn från tidigare förhållande. Vi har haft en relation i ca 7 år, och var även tidigare sambo innan jag bröt upp relationen för ca tre år sedan. Detta då han hade behov att få andra kvinnors uppmärksamhet och tittade på kvinnor på ett sätt som gjorde mig både ledsen och kände mig åsidosatt. När jag frågade honom om dessa situationer så förnekade han det varje gång och sa att jag hade sett fel. Efter ett tag kröp det ändå fram att det stämde, det jag sett. Det kunde vara middagar när vi var ute på restaurang, då han hade svårt att vara koncentrerad på vår konversation eftersom han fått syn på någon snygg kvinna i bordet bredvid. Jag har även frågat honom om det är ok att jag agerar på samma sätt som honom, då man kan ha olika tankar om hur man vill ha det i en relation, men det ville han inte. Han lovade att han skulle ”skärpa till sig” och det var då lugnt ett tag, men så började det om igen. Efter att jag flyttat började han gå hos en psykolog för att, som han sa, få ordning på sitt beteende. I samband med att vi flyttade ihop igen, försäkrade han för mig att han nu hade förstått allt och ville att det skulle vara vi. Tyvärr har beteendet dykt upp igen, och lögnerna likaså. Jag har försökt förklara för min sambo att det är att han ljuger som skadar relationen mest, alla kan vi ju bli attraherade av någon annan. Jag har nu suttit mig igenom en kväll på stan, tillsammans med honom och hans kompis, där jag kände mig bortglömd pga en snygg kvinna som han ”behövde” fokusera på. På en studentfest med släkten dök det upp en ung vacker kvinna, som han satte sig mittemot och började fokusera på. I detta fall kom han på sig själv och slängde en snabb blick på mig som stod i närheten, som om han tänkte”såg hon något”… Jag förstår att detta beteende inte har något med mig att göra, att det mer har att göra med hans egen självkänsla. Men när det sker upprepade gånger så är det lätt att bli nedslående. Tycker mig inte heller vara svartsjuk i vanliga fall, utan tycker att man ska få ha skoj och göra roliga saker även utan sin partner. Av vad jag vet har han inte varit otrogen med någon kvinna och tror inte att han skulle vara det heller. Jag har verkligen försökt att prata med honom och förklara mina känslor av detta, och samtidigt tycker jag att det är lite snett att jag inte får ha detta beteende medan han tar sig den ”friheten”. Frågan är bara hur jag ska hantera detta?

    • Reply Charlotte Sander 20 juni, 2017 at 06:16

      Hej Birgitta!
      I min värld är det inte bara att han ljuger som skadar relationen utan att han inte är så pass incheckad i er relation att han ens kan vara där när ni är ute och äter etcetera.
      Ibland behöver man visa genom att göra samma sak tillbaka, hur barnsligt det än kan låta.
      Ett annat sätt är ju att resa dig upp och gå därifrån, för varför ska du sitta där när fokus ändå inte är på dig och er?
      Där sitter du snällt och känner massa men han fortsätter, trots att han vet att det här gör dig ledsen.
      Det är både barnsligt, omoget och faktiskt taskigt – det här ska vara en icke-fråga, med andra ord du ska inte ens behöva säga det här utan han borde förstå att det här är sårande, speciellt som du inte tillåts att göra samma sak, det säger en hel del.
      Han VET att han gör dig illa men fortsätter ändå……nej, sträck på dig, sätt en gräns, säg NEJ!
      Kram<3
      Charlotte

  • Reply Per 16 juni, 2017 at 00:49

    Hej!
    Jag och min partner har varit tillsammans i drygt 5 månader nu. Efter 1-2 månader var vi ute på krogen med några av hans vänner och jag bjöd även in min bästa vän. Dagen efter lägger min bästa kompis till min partners bästa på Facebook (jag hade inte denna tillagd då) och börjar chatta. Det konstiga är att min kompis förnekar detta, fastän det ju knappast är något jag skulle bli osams över, bara lite konstigt.
    Min partners vän säger att han skriver ofta och frågar vad denne gör och om oss. Utan att jag frågat kan min vän säga att han blivit kontaktad av den andre som ”undrade var jag+partnern var igår, eftersom min partner skulle städa” (han och hans vän delar lägenhet). Nu har jag frågat min vän mer rakt om han tycker den andra var trevlig. Svaret blev att den andre ”skriver och fiskar ofta”.. De har bara träffats två-tre gånger och har ingen fysisk kontakt.
    På senare tid har jag slutat prata om vissa saker, eftersom jag inte vet om det stannar mellan oss.
    Jag förstår att han har något kontrollbehov, han vill också umgås med mig mycket oftare än vanligt. Men hur ska jag förklara att jag inte litar på honom, det är ju lögnen om det som stör mig. Inte att de har kontakt?
    Tack!
    Per

    • Reply Charlotte Sander 20 juni, 2017 at 06:10

      Hej Per!
      Ja, jag tänker alltid när den här osäkerhetskänslan kommer och man bara vet att den andre inte är ärlig:
      – Har man inget att dölja så döljer man heller ingenting.
      Så något verkar det ju vara som han döljer, det kan ju kanske vara just det du känner, osäkerheten kring om han är lojal….
      I det här läget så skulle jag nog vara väldigt saklig och ta upp det precis som du tagit upp det här hos mig, och berätta hur det får dig att känna och att du blir tveksam till att vara fortsatt öppen, fastän att det är det du vill eftersom ni är vänner.
      Kram<3
      Charlotte

  • Reply Maja 15 juni, 2017 at 11:04

    Hej! Jag har varit tillsammans med en kille under 2 år som inte har haft någon flickvän innan och där jag är ”första gången”. Han är 30+ och är inte särskilt ung och känner väl att han träffat tjejer men enbart sett mig som en tänkbar partner. Vårt förhållande började på högsta nivå med en enorm förälskelse från hans håll och jag var till en början lite orolig eftersom jag märkte att han samtidigt hade sina singel tendenser kvar (spanade in andra, visste inte gränser osv).
    Vi har även haft ett distansförhållande och under en tid arbetade han väldigt mycket och jag blev satt i sista rummet. Jag accepterade det och han insåg efter ett tag att det var ohållbart och bytte jobb. Han har sedan den tiden mått dåligt och inte haft så mycket ork eller lust med något, vi har ändå fortsatt ses och försökt att ändå hålla ihop. I Vintras berättade han plötsligt att han inte älskade mig längre vilket senare visade sig vara att han inte var förälskad längre (som sagt ovan). Han hade gått med den känslan och haft dåligt samvete för det. Vi valde då att ta en paus och sågs inte under flera månader, han kom sedan oinbjuden till mig en dag och sa att han ångrade sig och insåg att han vill leva sitt liv med mig. Jag var till en början osäker men valde att ge det en chans till. Efter det har det kommit fram att han har varit oärlig och undanhållit saker för mig och det är mycket som han inte berättar för mig. Det fick mig att bli så ledsen när vi skulle ge det ett försök till. I hans liv finns även en mamma som han inte riktigt kommit ifrån rent ”barn – vuxenmässigt” han styrs mycket av hennes åsikter och försöker alltid göra henne nöjd (trots att hon alltid är missnöjd). Nu har han börjat planera att flytta till samma stad som mig och det gör ont på ett sätt om det blir å att vi gör slut och han ska bo här. Nu säger han att han tänker på mig hela tiden, saknar mig massor och att jag är den bästa kvinnan han vet och att han älskar allt med mig (förutom bråk osv). Men att han inte är kär och inte har känslorna. Det känns som jag hela tiden hålls tillbaka av vad han tänker, känner och vill och tappar bort mig själv i fokuset på hans dagsform. Nu är jag själv 30 och längtar efter att stadga mig, skaffa barn och vara med någon som älskar mig villkorslöst. Är det försent för oss? Finns det en möjlighet eller försöker jag bara i det blinda? När vi pratade sist om hans svaga känslor så sa jag att det bästa är om vi faktiskt gör slut. Då storgrät han och sa att han inte vill leva sitt liv utan mig – men det är ju det han faktiskt vill innerst inne? Med tanke på att han känner som han gör…. Vad är det bästa jag kan göra i den här sisten? En paus orkar jag inte igen.

    • Reply Charlotte Sander 15 juni, 2017 at 13:27

      Hej Maja!
      Släpp taget om den här relationen skulle jag säga.
      Han är ju inte kär i dig och har inte dom känslorna om jag nu läser det du skrivit rätt.
      Du är väl värd så, så mycket mer och även han, jag förstår inte riktigt vad han vill med dig om han inte är helt incheckad?
      Lägg därtill att du fått reda på att han ljugit och att han har en stark bindning till sin mamma…..
      Jag blir mer undrande över dig, vad det är som gör att du nöjer dig med så lite…..
      Sträck på dig, du är värd det allra bästa!
      Kram<3
      Charlotte

  • Reply Monika 14 juni, 2017 at 15:33

    Hejsan! Jag har dejtat en kvinnan nu i 8 månader i början var allt bra men så i februari så hamnade jag i en svacka ang jobb och började dricka mer alkohol och ta piller. Jag har depression sen innan och vi har varit ärliga till varandra så hon har visst om min sjukdom. Vi har haft perioder där små bråk funnits och det har gjort att hon backat, nu har ett ex till henne dykt upp i hennes liv dom har varit vänner sen 11 år tillbaka men hamnade ihop och jag blev sårad. För jag anser att om man dejtar vill man ju bygga på något o se vart det leder. Jag har gjort massa fina saker men även skrivit dumma sms när jag varit arg ledsen eller full. Jag har idag slutat dricka o slutat med tabletter men hon säger att hon stänger av känslorna för att hon backat för mycket och vill inte bli sårad. Hon säger att känslorna e borta och att jag inte är den glada hon en gång träffade. Jag jobbar med min sjukdom jag har slutat ta tabletter o slutat med alkohol ändå vill hon inte ge mig chansen att visa upp mig. Hon har problem med familjen en som knaprar piller o säger att hon inte kan ha en vuxen som gör detta och tror att jag ska hamna där igen. Jag har legat på psyk för mitt besvär o mina hjälp och så får jag detta på köpet. Varför ville hon då dejta om hon inte var redo. Hon skulle bara lätta på sin ryggsäck men istället så fyllde hon den med massa andra skit. Hon säger att jag alltid kommer att ha en stor betydelse i hennes liv. Men att känslorna är helt borta pga våra små tjafs som hon backat från varje gång. Jag älskar denna människan så oerhört mycket och jag blev spådd med och hon spå kvinnan såg inga hinder bara ett ex som spöka men de skulle vara vi. Alla andra spå domar gick in min detta är såhär kan de vara för att jag talade om de för henne vad spå kvinnan sa om kärleken. Eller har hon slutat känna för mig . Snälla vill ha all hjälp jag kan få för jag mår så dåligt.

    Mvh Monika

    • Reply Charlotte Sander 15 juni, 2017 at 13:22

      Hej Monika!
      Ja, det första jag tänker är att ni inte dejtat så lång tid och ibland är det ju så att det inte blir mer än en förälskelse och det kanske är så för henne.
      Det andra är att under den här korta tiden har det hänt ganska mycket som kanske gjort att hon backar och inte vågar, precis som du också berättar har skett.
      Jag tror att om det ska finnas någon chans igen så är det nog tiden som behövs och där du visar att du förändrats och går att lita på och att hon i så fall sakta, sakta får tillbaka tilliten till dig och er relation,
      kram<3
      Charlotte

  • Reply Albin 11 juni, 2017 at 18:32

    Hej!
    Jag har varit tillsammans med en tjej i snart 3 år. Jag är 24 och hon är 42. För ett år sedan hade vi ett uppehåll över sommaren av olika anledningar, hon var deprimerad och upplevde att jag trängde och kvävde henne osv.. sommare gick utan att vi hade kontakt men sedan mot slutet av sommare tog vi upp kontakten och träffades.. båda var verkligen överlyckliga över att få träffa varandra igen om hon hade fått hjälp och mådde bra igen..
    Snacket gick om hur pass aktiv man hade varit i dejtandet osv och vi pratade om det så att båda visste.
    Nu i efterhand 1 år efter nästan har det kommit till min kännedom( med medel och snokande som jag gärna inte vill att hon ska få veta) att hon förskönade det hela och inte berättade hela sanningen. Killen hon hade varit med ”en natt” visade sig vara en kille som var på besök i Sverige bara några dagar och de hade tydligen umgåtts 2 dagar i sträck, och mer haft som en kort relation och verkade gilla varandra mycket. Hon hade även inte bara varit med honom, utan andra natten hade de åkt hem till hennes bästa kompis till henne och haft en ”trekant”.. Hur ska jag ta det hela..? Jag känner mig väldigt sårad över dels att hon ljuger för mig, och dels för att hon verkade ha fått starka band till killen under de dagarna.. jag törs heller inte samtala med henne om att jag vet detta efterssom hon då kommr förstå att jag snokat. Vad tycker du? Angår detta inte mig alls..? Hon brukar alltid vara tydlig med att vi båda måste vara helt ärliga med allt till varandra. Men hon har sagt till mog sedan tidigare att killen åkte hem redan direkt nästa dag.. när de i själva verket verkar ha hängt i flera dagar.
    Jag går omkring och försöker att vara glad och inte tänka på det men jag blir helatiden påminnd och jätteledsen och min tjej frågar helatiden mig om det är något,som hänt och vad jag tänker på, varför jag ser ledsen ut osv.. jag behöver hjälp, ska jag lämna tjejen om jag inte klarar att glömma det? Eller har hon gjort fel som inte är ärlig mot mig?/ förkrossad och ledsen sambo..

    • Reply Charlotte Sander 12 juni, 2017 at 12:59

      Hej Albin!
      Ni gjorde ett uppehåll en sommar.
      Ni tog sedan upp kontakten igen och bestämde er för att vara tillsammans igen.
      Nu 1 år senare så har det framkommit lite saker som får dig att tveka på hennes ärlighet….min första undran är så klart om du verkligen VET eller om någon berättat för dig?
      Är man skyldig att berätta allt när det varit en period man inte varit tillsammans?
      Hm, tveksam faktiskt, med undantag om ni lovat varandra att berätta allt och där hon kanske pressar dig till att berätta vad du gjort.
      Gjorde hon det så kan ju det snarare tyda på att hon själv haft något att dölja…
      Jag skulle absolut ta upp det här med henne eftersom det tynger dig och det är mycket möjligt att hon märker att det är något men där hon inte förstår vad det handlar om.
      Anledningen att hon inte berättat kan ju vara flera orsaker:
      – det var ingen stor grej för henne.
      – hon skäms och vågar inte berätta för dig.
      – hon vågade inte berätta direkt och nu tycker hon att det gått så lång tid efter.
      – hon tycker inte att du har med det att göra eftersom ni inte var tillsammans då det hände.

      Hur som helst, det första är att kolla källan så att du är säker på att det stämmer det du fått reda på.
      Det andra är att ta upp det, utan att anklaga utan berätta att det här du fått reda på får dig att må dåligt och att du känner dig osäker i er relation på grund av det här, även fast att du vet att ni inte var tillsammans vid tillfället.
      Jag kanske undrar lite över om det är andra saker också som får dig att känna lite brist i tilliten? Det kan ju också vara värt att tänka/känna till på först innan du pratar och ta med det också i så fall,
      kram<3
      Charlotte

  • Reply Frågetecken 9 juni, 2017 at 11:24

    Hej! Jag har träffat en kille i cirka 5 månader. I ett år har han försökt att få mig intresserad, kämpat hela tiden. Efter ett år gick jag med på att ge det en chans. Allt var verkligen perfekt. Vi klickade med varandra hade jätte roligt ihop. Vi bråkade aldrig, tjafsade aldrig. Han ringde mig varje dag för att höra min röst, ville träffa mig ofta osv. Han sa flera gånger om vilken tur han har som har mig, att han tycker om mig jätte mycket, att det till och med är skrämmande för honom att han tycker om mig så mycket att det nästan bara är jag som får honom att må bra. ( han har vissa problem som gör att han mår dåligt och kan känna ångest ibland). Han behandlade verkligen mig som en prinsessa, sättet han kollade på mig, pratade, allt!
    Helt plötsligt började han höra av sig mindre, ringde inte utan skickade bara sms. Han klagade på att han jobbade mycket, hade problem med familjen, att han allmänt mådde dåligt. Vi träffades ändå och han var fortfarande lika underbar mot mig när vi väl träffades, jag frågade flera gånger om något hade hänt om det var något med mig, han sa alltid nej ”du är bra, för bra” efter en vecka skickade han ett sms och sa att han inte kunde träffa mig längre att han inte kunde ge 100% längre att han egentligen vill vara med mig jätte mycket men inte kan och visste inte varför. Sa flera gånger att han tycker om mig jätte mycket men att det var fel tidpunkt i livet. Han sa att han kommer ångra sig längre fram men hade bestämt sig. Första veckan ringde jag honom och skrev och ville ha svar, ville han skulle träffa mig personligen och berätta men det var för jobbigt sa han. Jag frågade om han verkligen aldrig någonsin ville försöka igen och fick svaret ”vill du verkligen de? Jag är ju såhär”fick aldrig konkreta svar. jag fortsatte ringa och skriva några dagar till, han slutade svara helt. Han sa att han inte ville svara då han visste det inte var rätt nu. Nu har jag också slutat höra av mig.
    Min fråga är, kommer han att ångra sig? Kommer han tillbaka? Vad tror du?
    Tacksam för svar.

    • Reply Charlotte Sander 9 juni, 2017 at 14:06

      Hej Frågetecken!
      Jag skulle kunna tänka mig att han har fått insikten om att han inte kan ge dig 100 % för att han inte mår bra i sig själv, vilket han ju också har sagt till dig.
      Det kan också vara så att själva jakten varit mer intressant för honom än att fånga bytet, du i det här fallet.
      Nu har det gått cirka 5 månader, så det kan också handla om att det inte blev mer än en förälskelse för honom , som nu gått över.
      Med det du skrivit så undrar jag om inte han gått vidare faktiskt,
      kram<3
      Charlotte

  • Reply Förvirrad 8 juni, 2017 at 12:06

    Hej,

    För göra historien kort så har jag en relation men en man sen 7 år tillbaka, två små barn. Han har bott hos mig ganska omgående från början och vi hade det bra stundvis. Emellanåt har det varit mycket tjafs och jag upplevde han som nonchalant och empatilös mot mig. När barnen kom vart värre och ibland bättre. Han har alltid baktalat mig för sin familj och vänner. Vi separerade för drygt 3 år sen (mitt beslut) efter bara 1 månad ville han tillbaka och jag gav han sista chansen, vi gick i parterapi i ca 8 mån, det gav lite i början men sen brydde han sig inte så mycket om det hon sa att han skulle göra eller säga hemma så vi slutade gå där, kostade en del.

    Sen dess har vi varit särbo vilket jag vantrivs med, vill att han ska satsa till 100 men känns som han vill ha kakan och äta den samtidigt, han åker hem till sig när det passar han, skyller på mig att vi inte kan va hel familj igen pga att jag bara gnäller på han (finns anledning) , han tar aldrig med mig till sina vänner förutom två par som vi umgås med, resten umgås han själv med ibland eller går ut med.

    Han är konflikträdd och vill aldrig prata ut, säger jag att vi borde prata då svarar han: ska du bråka nu igen?!
    Jag når inte fram och skyller allt på mig jämt, att jag vrider å vänder på saker, gör en höna av fjäder osv.

    Jag känner att jag orkar inte ha så, fast vi varit särbo så har han varit med oss mycket, men det blir inte som en familj ändå. Barnen känner sig trygga med mig å verkar förstått att det är så, å säger att pappa har sitt hem å vi bor hos mamma fast de är hos han ibland också. Men jag vill inte göra de förvirrade.

    Jag mår dåligt av detta och det vet han men gör inget åt saken, bad han att hyra ut hans bostad å bo med oss igen för visa att han menar allvar men han gör inte det heller, köpa nåt gemensamt har han massa bortförklaringar till.

    Jag börjar bli matt på detta å känner mig maktlös fast jag har känslor för han, han säger att han älskar mig men visar inte i handling när det gäller familj biten.

    Vad ska jag göra eller tänka? han kan va sur i flera dagar å nonchalera mig helt å sen lossas som inget hänt å vill att jag ska vara gullig, är jag inte det pga olösta problem då tycker han att jag aldrig är nöjd. Jag börjar tvivla på mig själv nu :(

    Tacksam för snabbt svar :(

    Kram

    Känner att han bryr sig om sig själv och tar allt som kritik och ser inte att detta

    • Reply Charlotte Sander 8 juni, 2017 at 13:36

      Hej Förvirrad!
      Ja, vad mer kan du göra?
      Ni har försökt i olika omgångar, bott isär, bott ihop igen, gått i parterapi.
      Det finns ju klara nono´s här:
      – Han baktalar dig för sin familj och vänner.
      – Han bestämmer när han ska vara hos er och han åker hem till sig när det passar honom.
      – Du träffar inte hans vänner förutom några få.

      Jag förstår din känsla av maktlöshet och det är du behöver börja, ta tillbaka makten över dig och ditt liv!
      Börja med att tänka till på hur ditt liv kan fungera bäst med barnen, sätt det sedan som första prio.
      Tänk sedan till på vad du behöver och vill ha för att må bra och där det är lugnt (tänker inte inkluderande av mannen eftersom han inte är incheckad i relationen med det du berättar).
      Du behöver bryta den här nedåtgående spiralen som du nu befinner dig i och det finns ingen annan än du som kan göra det för han är ju konflikträdd som du skriver och vill och orkar inte mer än det han ger nu.

      Det kan vara bra att skriva ner en lista på det här som du sedan dagligen kan titta på så att du dag för dag stärks i att det är DU som bestämmer över ditt liv.
      Igen vill jag också påminna om hur viktigt det är att gränssätta, att säga NEJ till att han försöker bestämma hur ert liv ska se ut, du får freda dig och värna om det som är du och ditt,
      det är helt okej!
      kram<3
      Charlotte

      • Reply Förvirrad 9 juni, 2017 at 08:28

        Tack Charlotte för ditt svar.

        Du har så rätt men han ger mig alltid dåligt samvete att allt är mitt fel därför så svårt att bryta, känns som han samtidigt är likgiltig för säger jag att han kan åka hem till sig om han tycker att jag är så hemsk då åker han helt iskallt och hör knappt av sig, bara när det gäller barnen. Efter nån dag kan han fråga bara om jag vill följa med på nåt och tackar jag nej då blir han knäppt tyst. Inget förlåt eller om vi ska prata ut. Jag har stört mig så länge på det otrygga livet vi har och det vet han men gör inget åt saken. Begriper inte varför han inte bara går. Så firt jag gör slut då är han på dejtingsajter å kollar andra, frågar jag varför så ljuger han först att han inte varit där sen erkänner att det är pga att han kände sig ensam.
        Tar jag upp hur jag känner eller tycker då får jag alltid till svar: Tänk efter på hur du beter dig!
        Allt är mitt fel som vanligt och så ointresserad av mig som person känns det som. Ber jag han ha mer koll på barnen ute då blir han sur å säger: sluta styr mig, passa själv då.

        Känner mig maktlös :(

        • Reply Charlotte Sander 9 juni, 2017 at 14:01

          Hej igen, problemet är att du gått i det här ganska läge och därmed successivt blivit nedbruten.
          Du behöver tänka tanken att du inte är maktlös för det är du inte.
          Han förklarar sitt beteende på dejtingsajter med att han kände sig ensam, kanske det är vad han har dig till också och därför inte bryter?
          Det dåliga samvetet leder ingenstans och är bara ett sätt från honom att trycka på dina känsliga punkter, det behöver du också komma till insikt om.
          När du inser det så kan du stå emot hans nedvärderande sätt och svara upp och emot och framför allt freda dig.
          Kram<3
          Charlotte

          • Förvirrad 13 juni, 2017 at 20:31

            Jag svarade på din sista kommentar men den verkar vara borta :(

          • Charlotte Sander 15 juni, 2017 at 13:19

            Jag har tyvärr inte möjlighet att här svara på så många frågor från en och samma frågeställare.
            Vill du fortsätta dialogen så kan du skriva till mig på
            charlotte@relationsexperten.se. Det kostar 120 kronor och då får du en återkoppling utav mig,
            kram<3
            Charlotte

  • Reply kerstin elander 7 juni, 2017 at 19:09

    Hej
    jag har varit gift med en man i 15 år,vi skilde oss för ganska exakt 5 år sedan det var jag som ville skiljas varför kan jag egentligen inte svara på mer än att jag mådde fruktansvärt dåligt psykiskt då (absolut inte på grund av min man) utan jag har o hade mycket bagage i min ryggsäck från min tidiga ungdom,inget missbruk e.d. jag flyttade långt från staden,men för ca 2 år sedan flyttade jag tillbaka till stan. jag är singel,han är singel. vi är vänner o umgås med varandras vuxna barn o.d jag har väldigt mycket känslor för mitt x . Vi fikar o pratar ganska mycket rent allmänt. Han har länge sagt till omgivningen att det inte kan bli något mellan honom o mig igen. för inte så länge sen när vi träffades så gjorde han närmanden o ville ha sex med mig men kloka som vi var då så kom vi överens om att det kanske inte var så bra med tanke på att jag har såna känslor för honom.Men vi ångrade oss båda o sa ok en sista gång, han poängterade verkligen att en sista gång o aldrig mera och jag sa ok. efter någon vecka så kände jag att jag måste ställa frågan till honom OM han trodde att det kunde bli ett förhållande mellan honom o mig igen. Han svarade Nej det funkar inte för mig . hoppas att du inte blir besviken men vi kan väl fortsätta vara vänner. Jag svarade att jag inte kunde lova att inte vara besviken men att vi absolut skulle fortsätta vara vänner. Jag höll mig undan o tänkte att vi kan heja osv om vi stöter på varandra. Efter ca 3-4 veckor messade han mig en kväll o ville att jag skulle komma över på en fika och det gjorde jag. vi satt i hans soffa och han gör närmanden o det slutar med sex igen. jag åker hem väldigt förvirrad vad händer? han ger såå dubbla budskap ,ibland när vi träffas verkar han uppskatta mitt sällskap o pratar gärna, andra gånger känner jag att han tar ett steg bakåt o tar avstånd på nåt konstigt vis, och ibland kan det kännas som att han är rädd för något. jag har absolut inte några erfarenheter av sånt här beteende, jag blir förvirrad o vet varken ut eller in? Men jag vill ju absolut inte vara ett substitut och lättillgängligt sex när han har lust!! Jag älskar verkligen honom av hela mitt hjärta annars skulle det aldrig ha hänt, det finns inte på kartan för mig att ligga för liggandes skull ! OCH i min värld trodde jag absolut inte att han var sådan heller. men va vet jag? tilläggas ska att jag vet att han är o har en längre tid varit ute på dejtingsaiter och även dejtat några kvinnor ,men som det inte blivit något av.han har inte personligen berättat det för mig ,men vi har ju flera gemensamma vänner så jag vet. Är han rädd för att försöka en gång till med mig ? tycker han att det är skämmigt eftersom han sagt till andra att det aldrig kan bli vi igen? han har varit gift tidigare med en mamman till sina barn och hon flyttade från honom o kom tillbaka ett antal ggr han har sagt att han lät det ske pgr av barnen. kan det vara så att han är rädd att samma sak skulle hända om han gav mig en chans till? snälla jag är i stort behov att få någon opartisk åsikt om detta. det är jättesvårt att kunna få till ett ordentligt samtal med honom om detta ,jag kan ju heller inte tjata om frågan som han juu egentligen har svarat på. men det var innan andra gången han gjorde närmanden igen. Jag har tänkt på att om han tar kontakt igen o det visar sig att han vill ha sex ,då har jag tänkt ta upp alla frågor o funderingar jag har o även säga att om han inte vill ha en relation med mig igen då ska vi heller inte ha sex. vad tror du om det? är det jag som är korkad o tolkar in en massa saker eller. tacksam för svar mvh kerstin

    • Reply Charlotte Sander 8 juni, 2017 at 08:21

      Hej Kerstin!
      Jag håller med dig, lösningen ligger inte i att ha sex utan lösningen kanske snarare ligger i för dig att visa gränser och säga nej och berätta vad det är som gör att du säger nej.
      Du vill inte utnyttja och vill heller inte bli utnyttjad, du vill ha en relation som leder till något.
      Visst kan det vara så att om ni fortsätter att ha sex att ni närmar er varandra men samtidigt kan det också vara så att det är allt det blir, och att han faktiskt inte vill något utan du finns där praktiskt när det ”kliar” lite, om du förstår hur jag menar.
      Du skriver att du blir förvirrad av hans dubbla budskap, självklart är det så!
      Han tar till sig dig för att efter sexet skjuta dig ifrån sig….
      Jag tror att du dels behöver sätta en gräns i sexet och dels visa att du menar allvar – och att du förstår om/att han är sårad från tidigare relation inklusive den med dig, han har ju blivit lämnad två gånger som du skriver.
      Jag kan tänka mig att han gör en känslovurpa med dig, han tror att han ska kunna hålla det enkelt och ”bara” till sex men då finns det ju andra han kan välja och han kontaktar ju faktiskt dig, så jag tycker absolut att det är värt att ha en dialog kring det här,
      kram<3
      Charlotte

  • Reply Karin 6 juni, 2017 at 06:42

    6 juni, 2017 kl. 02:54 SVAR

    Karin
    Jag och min pojkvän har varit tillsammans i cirka fyra år. Under den större delen av tiden har både jag och han kämpat med depression och ångest. I början var det bara bra innan depressions-problemen. Sen har det varit upp och ner men ändå bra, och den senaste tiden, cirka halvåret/året inte så bra.
    Under större delen av vårt förhållande har vi bott i Uppsala långt ifrån familj och vänner i vår hemstad samtidigt som det har varit svårt att skaffa nya vänner. Vi båda men framförallt jag har därför saknat umgänge och jag har ofta känt mig otroligt ensam, då jag också mått dåligt har behovet av samtal och närhet med nära varit
    väldigt stort. Jag har varit väldigt ostabil och var ofta nedstämd/ledsen och lättretlig.
    Jag ringde familjen otroligt ofta och också min pojkvän.
    När det gäller min kille var det som att det bara eskalerade och jag ringde och ringde och ringde, det var som att jag helst ville ha honom i örat hela tiden och om vi inte gjorde det ville jag vara hos honom hela tiden (vi har inte bott tillsammans)
    Nu har jag flyttat hem och mår fortfarande inte helt bra men är lite lugnare nu (hör inte av mig like ofta och har inte samma sjukliga behov av att ses) när jag har kontakt med familj och vänner igen.
    Jag är rädd för att mitt beteende har kvävt ihjäl relationen, att jag varit för mycket, för på, för klängig. Att mitt mående gått ut över honom. Förutom mitt överdrivna behov av att ses så vet jag att jag många gånger inte varit trevlig att prata med eller vara med.
    Jag har känt hur han tagit mer och mer avstånd från mig. Han svarar inte när jag ringer eller hör av mig, vill inte ses när jag frågar och tar inte själv intiativ till att ses. Pga mitt mående, situationen i relationen och min dåliga självkänsla har jag många gånger sagt på olika sätt att han inte verkar vilja vara med mig. Förutom att igonerera mig när jag hört av mig har han till exempel bett mig att åka hem när jag varit hos honom. Då han tyckte att det ”blev för mycket”.

    Vi hade ett väldigt seriöst samtal förra veckan och var nära att göra slut. Självklart fick jag otroligt mycket ångest och verkligheten liksom kom ikapp mig. Jag kände bara: Herregud vad har jag gjort? Nej. Nej. Vi ska inte göra slut. Vi ska inte det.
    Jag har tagit upp hur det är i relationen flera gånger under den här perioden då jag vill prata om det och göra det bättre. Men min kille har alltid tyckt att det varit jobbigt att prata om.
    Jag sa att jag ville att vi skulle vara tillsammans och ta tag i relationen och göra den bättre. Till exempel umgås mer med varandras vänner/familjer mer vilket vi inte kunnat i samma utsträckning tidigare. Jag sa mycket mer också men det blir så långt här.
    Det jag ville säga till honom var att ingen av oss varit den bästa versionen av oss själva eller på rätt plats i livet. Att vi liksom kan bättre. Och att jag lovar att jag kan göra ALLT för det. Han ville inte bli ihop om det bara var något tillfälligt, det ville inte jag heller och det vill jag stå fast vid. Jag vet att vi skulle kunna ha det så bra som vi hade det i början och har haft då vi mådde bra/bättre.

    Jag är ändå orolig att jag förstört allt, att jag kvävt hans kärlek till mig, att jag har varit otrevlig när jag låtit mina känslor gå ut över honom, att jag varit alldeles för på och att han burit alldeles för stor börda pga mitt mående, att jag bara blivit en oälskvärd person, någon som bara behöver och inte kan stå på egna ben.
    Jag ser tillbaka nu och förstår verkligen att jag har varit asjobbig. Och jag får så jävla dåligt samvete för det, jag älskar ju honom och önskar att jag kunde ändra på mycket jag gjort och sagt, att jag inte ringt det där extra samtalet eller sagt det där. Att jag kunde se vad jag ser nu och vara mindre egoistisk och oansvarig som jag faktiskt var när jag hela tiden behövde någon som höll min hand och det drabbade honom. I mitt perpektiv har jag liksom insett att det var mitt fel att han inte velat höras och umgås pga mitt beteende. Om jag insett det på detta sätt hade jag för länge sen ändrat på det. Jag funderar på att berätta det här för honom och visa att jag förstår honom nu på ett sätt jag inte gjort tidigare.

    Vad ska jag göra? Kan han förlåta mig? Kan vi förlåta varandra? Kan vi gå vidare?
    Eller ska man bara göra slut när det blir dåligt? Allt är bra, så blir det dåligt. Då gör man slut. I så fall kommer ju inget förhållande att hålla. Med den inställningen att det aldrig kan bli bra igen. Om man är väldigt bra på att vårda relationen kanske det aldrig blir dåligt. Man får absolut inte göra misstag,göra fel. Jag är tyvärr inte så perfekt och fulländad och tanken på att det här förhållandet skulle ta slut får mig att aldrig vilja öppna mitt hjärta igen eller bli tillsammans med någon. Det finns inget värde i det. Det spelar ingen roll om det är i nöd och lust. Folk skiljer sig ändå. Varför gifter man sig då? Då kan man låta bli att bli tillsammans från början. Om man redan vet att man kommer att göra slut så fort det blir dåligt eller inte lika bra sådär som det var förrut.
    Jag förväntar mig inte att jag kommer att vara kär i min partner hela livet. Det kanske är därför man säger partner, livskamrat. Och inte till exempel älskare eller flört. Men jag kommer att älska min partner hela livet och göra mitt bäst för honom och oss. Men det räcker väl inte då. För man ska både vara dödskär, aldrig bråka, alltid vårda relationen som ett proffs, ha ett bra sexliv. Relationen ska aldrig bli dålig. För då gör man slut. Då var man ju tydligen med fel person. När man träffar rätt person kommer det aldrig bli dåligt. Men så kanske det blir dåligt ändå. Då gör man slut.

    • Reply Charlotte Sander 7 juni, 2017 at 08:20

      Hej Karin!
      Jag tycker att du själv skriver en så bra mening nämligen ”Det jag ville säga till honom var att ingen av oss varit den bästa versionen av oss själva eller på rätt plats i livet”.
      Det är så lätt att blanda in sitt mående i relationen vilket du också beskriver att så hänt.
      Det blir tungt för relationen när den ska stå för tillfrisknandet och partnern inte kan, vill eller klarar av att bära det och inte ska det heller.
      Här handlar det dessutom om att ni båda mått dåligt, vilket ju säger en hel del om vidden av stress som er relation fått utstå.
      Det blir en nedåtgående spiral som bara fylls med skuld och där situation efter situation bara bygger den spiralen, nedåt.
      Så, vad behöver ske då?
      Jag tror att det är viktigt att som jag skrev först ta ansvar för ditt mående och jobba på det.
      Sedan ta ansvar för det som hänt, det går ju inte att ta tillbaka även om det har sin förklaring, eller hur?
      Jag tror absolut att man kan hålla ihop hela livet OCH faktiskt vara kär i sin partner, även om man inte alltid känner den där himlastormande förälskelsen.
      Den går ju i cykler och jag tror att om man har en djup förankrad vänskap så får den vara stöttepelaren eller grunden när relationen utsätts för prövningar av olika slag.
      Försök att hitta tillbaka till den vänskap ni förhoppningsvis hade och bygg därifrån och kom ihåg att det får ta tid att må bättre och att bygga tillit.
      Ska jag vara riktigt positiv så tror jag faktiskt att den här erfarenheten ni båda varit igenom kan stärka er relation framöver, om ni plockar hem och in det som kan vara till gagn för relationen och slänga resten i glömskans hav,
      kram<3
      Charlotte

  • Reply Katalin 4 juni, 2017 at 14:50

    Hej Charlotte

    Jag träffade min pojkvän för snart 1,5 år sen… saker utvecklades väldigt fort och vi blev väldigt förälskade. När jag tänker efter gick det nog lite väl fort, men eftersom allt kändes så fantastiskt, tänkte jag aldrig på att nåt skulle bli fel. Till saken hör att han var nyligen separerad från sitt barns mamma som han hade bott ihop med i närmare tio år.

    Vi har massor av saker gemensamt och ser livet på samma sätt. Jag fick även en fantastisk familj i och med hans. VI klickade faktiskt alla och saker kändes som min önskelista blev uppfyllt. Skulle jag vilja göra en människa av de mest intressanta egenskaper och intressen, så hade jag önskat den mixen

    Allt var som sagt fantastiskt ända fram till snack om att flytta ihop kom på tal och saker började arrangeras för. Vet att det låter tidigt, men när man är mitt i livet, närmare femtio år så överväger man sådant på ett annat sätt. Jag är inte på något sätt impulsiv när det gäller sådana saker och tyckte att vi grundligt hade övervägt och pratat igenom allt…

    Det kom på tal att han är diagnostiserad bipolär, men vid den tiden när vi träffades, gick han på medicin. Under tiden… verkade det som att han blev lite väl ”hög” så man trappade ut den antidepressiva tabletten, i rädsla för att han slår över i mani.

    Han är kärleksfull och mycket vettig att prata med… oftast förstår han när jag förklarar något speciellt som är viktigt för mig. Mycket fin man faktiskt, som jag älskar av allt jag är. Tyvärr förstår jag också numera att den bipolära dynamiken påverkar oerhört mycket, vilket även gör honom rädd, eftersom han känner, att han inte klarar av att avgöra när hans beslut är befängda eller impulsivt styrda

    I alla fall… tiden gick och efter en tid kände jag att han började visa en mycket kyligare och mycket mer snarstucket lynne. Kände att han drog sig undan.

    Plötsligt en dag så sa han att han vill älska hela världen och vill träffa andra. Han vill också kunna ligga med andra… vilket han inte gör, men säger i alla fall att han vill… När han sa detta, sa jag att dejta andra är en dealbreaker för mig och jag vill inte bygga en intim relation på sådana omständigheter, så vi bröt.

    Det blev en knappt två månader lång period på uppehåll, men sen ringde han mig och ville ses. Han har saknat mig… så vi sågs och saker var snart igång igen. Jag ville liksom inte göra slut, men gjorde det då jag anser att intima relationer är monogama… för mig är det så. Jag respekterar att han vill ha möjligheten att dejta runt, men inte om han vill vara i relation med mig

    I vilket fall som helst… vi bestämde att det var vi två som gällde, men efter ett tag kom det fram att han har en kvinna som han träffar… som han dejtade, som det visade sig, redan innan vi bröt upp.. tanken var, som han berättade, att han skulle ha henne istället, men det klickade inte riktigt fullt ut mellan dem. Så hon blev en slags bollplank, de pratade om allt möjligt och sedan så var de tillsammans hos medium och lite annat. Låg mycket o kramades, men inget mer. Träffades ca.8 gånger på en två månaders period.

    En gång när de åkte till mediet…. var vi redan återförenade, men vid detta tillfället sa han att han skulle på ett jobb-relaterat möte. Han avslöjade sedan att det inte var sant och jag sa, att från och med nu vill jag inte konfrontera fler lögner så han lovade

    Vintern kom och han mådde mycket sämre… mycket ångest och mörka tankar. Många sömnlösa nätter och dialoger om allt möjligt för att bryta mörkret. Mycket självmordstankar

    Vid dessa samtal kom det fram att han har ett mönster av att hela tiden försöka få bekräftelse av kvinnor och odlar en slags platonisk förälskelse till många av dem som korsar hans väg. Historik sätt har det varit så… Han är också mycket spirituell och medveten. Mediterar och försöker faktiskt att jobba med sig själv, sina destruktiva mönster och förbättra sina relationer

    När detta kom på tal, berättade han om fler kvinnor… en till exempel som han träffade på en spirituell center där man har meditationsveckor. Denna kvinna inledde han en mailkonversation med, för flera år sen och även om detta också ligger på en platonisk plan, så finns den där. Inte småflirtigt direkt, men ändå slänger ut kroken liksom för att beskriva vilken speciell känsla det var att träffas och hur relationen känns djup etc… menar denna typ av grejer säger man till folk för att man hoppas att de nappar liksom. Denna kvinna är i en relation med en av de spirituella ledarna på detta ställe som de båda bevistar ibland.

    När jag förstod att detta är ett mönster… sen många år, att han dejtade åtminstone femton kvinnor under tiden vi var ifrån varandra med början från innan vi bröt upp, samt när han uttryckte att oavsett att denna kvinna som han var med hos mediet, också var påtänkt som min ersättare, så vägrar han avsluta den så kallade vänskapen med förklaring, att han behöver ha någon att prata med förutom mig. Jag har sagt att jag inte vill ha den här typen av väninnor…

    -Anledningen till detta är att vi har gjort ett försök att träffas alla tre, för att se om jag kunde tänka mig att släppa in henne och acceptera deras vänskap. Jag avböjde efter att ha läst deras sms-konversation innan mötet. I sms-flödet hade hon sagt till min pojkvän att hon vägrar att svara på mina frågor bland annat. Det hela var upplagd som att de två bestämde liksom åt mig, vad jag fick göra och vad jag inte fick… Kände liksom att det är inte så man grundlägger vänskap, så jag bestämde där och då, att om han vill vara i relation med mig, så är det så att han måste bryta med henne helt.

    Jag tyckte för det första att det var rent av ruttet, av dem två, att bakom ryggen på mig bestämma hur jag får vara. Dessutom berättade han ibland spontant att han egentligen inte ens gillar henne, för hon känns så insiktslös. O andra sidan verkar det som att hans åsikter kan svänga ganska fort om vad han tycker om människor. Troligtvis en del av bipolär-bilden. Svårt att veta var han står.

    Sen ser jag det som såhär…. eftersom bipolär sjukdom har sina hypomana episoder, där de ser sig i väldigt grandiosa sken, blir det mycket svårt för dem att ta hänsyn till andra. Då är de fullt ös medvetslös utan minsta tanke på hur alla runt påverkas av alla projekt som de kickar igång

    Jag ställde i alla fall som krav att han måste avsluta med henne. Det gjorde han, vad jag vet…

    Under vintern fortsatte han att må ännu sämre… Dagliga ”jag orkar inte leva en dag till” och vi har planerat in en retreat som skulle på nåt sätt bryta detta ångestladdade tillstånd. Retreaten gick över förväntan och han vände ur ångesten men flippade rakt över i en manisk episod. Samma sak hände som gången innan vid tidigare uppbrott. Han vände ryggen, blev iskall och ignorerade mig. När utlandsresan var över bestämde jag mig för att jag är värd mer och avslutade. Innan vi ens kommit hem har han meddelat, att han säljer sitt hus och ska ta upp kontakten med denna kvinna. Något säger mig att han redan hade tagit upp kontakten med henne redan innan. Detta tror jag för att ett par veckor innan vi reste, sa han en gång till mig att ”jag fattar inte var för jag ljuger hela tiden, det kommer så naturligt som om det satt i ryggmärgen” Han har gort sådana uttalanden förut innan han avslöjade saker som tyngde hans samvete.

    Efter uppbrottet nyligen…. detta var för två veckor sen ungefär, så är han nu åter tillbaka och bedyrar sin kärlek igen. Han vägrar dock släppa ”dejt-kvinnan” för han vill ha hennes vänskap och ventilera med henne. Jag säger att jag anser att en relation bör respekteras och jag vill inte ha mitt privatliv uppfläkt med henne. Här står vi… Huset ligger hos mäklaren och skall ha visning på måndag. Han är panikslagen för hur allt går och vill helst att jag kommer tillbaks och flyttar ihop. Han vill också att vi köper ett gemensamt boende

    Jag säger såhär… -Om du vill dejta fler, eller om du tycker att denna kvinna är så oerhört viktig i ditt liv att du inte kan tänka dig att vara utan henne, så accepterar jag detta och respekterar dina beslut. Det betyder att du måste välja det och låta mig gå.

    Medan han säger… han måste inte välja! Detta kan inte vår relation stå eller falla på, menar han, utan jag måste helt enkelt acceptera. Viket jag faktiskt gör, men jag menar att jag kan älska honom utan att vara närvarande i hans liv. Jag vill ha en relation som har integritet inom familjen. Jag tycker det är helt o att han pratar med sin mamma och syster om oss, men inte med denna kvinna.

    Känner mest att han är tillbaka med mig för att hela husförsäljningsgrejren fyller honom med panikångest och för att han vill ha min styrka att fixa nytt boende och balansera tillvaron. Tyvärr känner jag mig mest utnyttjad i detta som det är nu…

    Tycker du att jag ser detta helt fel, eller ställer orimliga krav?

    • Reply Charlotte Sander 7 juni, 2017 at 07:41

      Hej Katalin!
      Oftast i mina svar till mina följare och läsare så skriver jag inte ”det här är käpprätt fel”…..men det gör jag nu till dig.
      Det här är inte bra, varför då då?
      För att du mår inte bra i det här och han mår inte bra och han är heller inte beredd att avsluta det som får dig att må dåligt.
      Det som får dig att må dåligt är ju flera saker men som du uttrycker det är det mest den tredje person som han har tagit in i er relation.
      Som han vill att du ska acceptera, klart du inte ska!
      Vad har hon med och i er relation att göra?
      Du puttas ju delvis ut eftersom han har en nära relation med henne, så till den grad att han berättar om ert privatliv.
      Förhoppningsvis så kan han få den hjälp han så väl verkar behöva i form av läkare etc. men där kan du ju tyvärr inte gå in och vara hans vårdare för du blir ju själv nedbruten.
      Du visar i ditt mail att du har gränser och känner att något är fel, gå på den känslan och tänk att DU är viktigast i det här och att vara rädd om dig måste gå först nu,
      kram<3
      Charlotte

  • Reply Ofilia 4 juni, 2017 at 11:42

    Hej.
    Jag har haft ett stormigt förhållande med en man i 4. 5 år. Jag blev gravid första månaden och gravid igen när min första son va liten. Så vi har två barn. Vi bodde tillsammans i min lägenhet sammanlagt sex månader sen lämnade han mig. Det va ca 2.5 år sen. Han har sen dess börjat höra av sig igen efter mellan 2 veckor till 3 månader senare. Då vill han ses och vill ha sex, säger man nej då startar han värsta bråket. Och eftersom jag älskar honom så vill jag också, men då förstärks alltid mina känslor efteråt.

    Jag vet inte om det räknas som negativt men jag har väldigt höga krav på hur en man ser ut, rör sig, rösten, lukten, hur dem äter, klär sig helheten. Kanske för höga krav inte vet jag. Men jag kan inte va tillsammans med någon jag inte är attraherad av. Jag har försökt!!

    Deras far är i min värld näst intill perfekt. Jag är otroligt attraherad av honom, han är en adonis och han vet. Så han beter sig överlägsen. Han kan totalt ignorera en, från en härlig o mysig kväll till as sur på morgonen utan anledning. Han kan vakna o säga fy fan va jag har ont i ryggen hagga du lurade på mig E i natt. Eller inte säga ett ord och sen klaga på nåt allmänt, el säga kan du inte va tyst jag orkar inte höra din gnälliga röst. Då brukar jag bli sur o antingen säga ifrån men då blir d oftast värsta bråket el va tyst o ignorera. På sistone har jag sagt men dra då om jag är så hemsk, då drar han oftast, sen kan han messa antingen som inget har hänt efter ungefär 30 min, eller så messar han inget och svarar inte på varken telefon el mess på mellan några timmar till veckor. Det brukar va så att han blir sur och är sur i ung 3 veckor men ibland blir det månader.

    Han svarar ungefär 1 av 10 när jag ringer. Nu är vi tillsammans igen el va d nu kallas. Då kommer han efter barnen fått middag. Sen när de sover har vi sex, efter sex vill han va ensam. På morgonen smyger jag o barnen ut om vi väcker honom blir han arg och sur och kan skrika. Han messar runt 11 att han vaknat. Mellan 2 och 3 drar han för han har nåt att göra (han är arbetslös).

    Ibland vill han va tillsammans en hel helg. Men då gäller det att inte väcka honom. Och inte be honom göra nåt el hjälpa. Men trotts att jag inte ber honom göra nåt, för jag vet vad som händer bråk. Så gör han ändå grejer, sen klagar han på att jag utnyttjar honom.

    Då säger jag, snälla gör inget om du ska klaga. Jag gör det hellre själv. Men han fortsätter göra och klaga eller starta bråk om hur mycket jag utnyttjar honom. Hur han hjälper mig med barnen på mina dagar. Hur han gör mitt jobb som jag får betalt för, av försäkringskassan med underhållsstöd och barnbidrag. Han har de varannan helg så jag gör alla hämtningar o lämningar. Sen kommer han ju såklart o ”hjälper” men det slutar oftast med att jag får tvätta o städa ännu mer.

    Sen kommer hans helg med barnen. Då svarar han knappt i telefonen alls. Då drar de till hans lägenhet o vi ses aldrig då. Han säger att han är med sin bror. Jag har frågat om vi kan ses under hans helger. Men det slutar alltid med att han undviker mig totalt. Nu är det så.

    Jag känner att jag dräneras av detta. Jag har försökt ta mig loss och inte svarat el haft kontakt förutom det viktiga med barnen. Men på något vis möts vi och jag smälter igen och vill va med honom.
    Han har packat sina grejer från mig säkert 40 gånger eller mer till och med.

    Jag har också sett hur han har pratat med andra tjejer. Sett på Facebook, instagram, meddelande. Men när jag frågar säger han att jag har inga fakta inge bevis. Ibland blandar han ihop mig Han kan säga, kommer du ihåg när vi gjorde det el när vi tittade på den, el när du sa det. Det är saker el händelser som jag aldrig varit med om. El när han helt plötsligt ändrar hur han har sex. Han har också påverkat erkänt vissa när jag lurat honom. Men han har rätt jag har inga bevis. Jag tror han vet att om jag verkligen kom på att han va med någon annan skulle mina känslor försvinna så han gömmer sig väldigt bra. Med den tiden vi har varit isär har han lätt kunnat ha ett annat förhållanden. Jag tror ju han haft kanske 7 sen han drog från mig men det är ju bara min magkänsla.

    Han är gullig också såklart. Men sen drar han och vägrar ha kontakt.

    Jag behöver verkligen dina bra råd. Jag har läst mycket innan jag skrev och jag hoppas verkligen lyssna va du har att säga. Tack på förhand vänligen / Ofilia

    • Reply Charlotte Sander 7 juni, 2017 at 07:29

      Hej Ofilia!
      Oj, vad det låter slitigt det du är i, dränerande.
      Du gör ju det mesta och det verkar som att nästan allt är på hans villkor….
      Det här är passionens baksida skulle jag vilja påstå. Man kan inte vara tillsammans men man kan heller inte riktigt säga hej då.
      Jag tror att det är viktigt att du tänker konsekvens nu, vad blir följden av om ni fortsätter så här?
      Hur kommer ditt liv se ut om 1 år, 2 år, 10 år?
      Ska han få komma och gå som han vill, kanske ha relationer samtidigt med andra kvinnor, du får göra det mesta arbetet med barnen etc. etc.
      Jag förstår till fullo den där fysiska dragningen och attraktionen men det är också den som just nu styr och stör kanske jag ska säga.
      Det är den du behöver ta kontroll över och inte falla, gång efter gång.
      Den är ju så kortvarig den känslan, eller hur?
      Tänk på DIG och barnen nu i första hand och försök att lägga upp en plan och gå igenom vad du vill, längtar efter och behöver på djupet, då tror jag att du börjar närma dig en väg ut ur det här,
      var rädd om dig<3
      Charlotte

  • Reply Nathalie 31 maj, 2017 at 17:30

    Hej!
    Jag har en pojkvän som jag varit tillsammans med i 1,5 år. Jag är 18 och han 21 i år. Jag älskar honom jätte mycket och han är verkligen världens bästa pojkvän, han gör verkligen allt för mig. Dock har vi knappt sex längre och det beror på att jag inte vill, jag känner mig aldrig sugen längre. Så fort jag kysser honom eller hånglar så får han direkt förhoppningar om att vi ska ha sex vilket jag inte vill. Jag börjar känna mig så kluven.. Han har levt loppan och gjort allt han vill och är redo att ”växa upp” medans jag precis fyllt 18 och blivit vuxen. Ibland känner jag att han och jag skulle behöva en paus. En paus så att jag får va lite singel.. Jag hade verkligen velat ha en paus men endast för att ”leka av mig”, jag vet att det är riktigt egoistiskt men jag kan inte hjälpa dessa tankarna.. Samtidigt vet jag att jag vill ha honom i ett förhållande och ingen annan, de andra vill jag bara testa med.. Hur ska jag göra? Kan man ta en paus och hålla på med andra? Och kan sexlusten på detta vis komma tillbaka, eller kommer den ens komma tillbaka? Dessa tankarna blir fler och fler.. Jag har dåligt samvete för min pojkvän och vill absolut inte göra slut men samtidigt vill jag ha en paus? Jag vet att tankarna är dumma men detta är snart det enda jag kan tänka på – Hur jag borde göra?

    • Reply Charlotte Sander 1 juni, 2017 at 11:42

      Hejsan Nathalie!
      Jag tycker inte dina tankar är dumma och faktum är att det inte hjälper så mycket att du dömer dig själv och det du känner/tänker kring det här.
      Du är väldigt ung och han med, och ni har varit tillsammans 1,5 år.
      Visste du att hjärnan fortsätter att utvecklas ända tills man är 25 år? Det kanske gör att förståelsen ökar kring hur mycket som ska stämma i en relation där man fortfarande står under så stark utveckling.
      Jag funderar på vad som är sjysstast att göra i din situation?
      Är det att försöka vara kvar och låta tiden gå och se om det lugnar ner sig i dig, ja, kanske.
      Är det att ta en paus? Ja, men kanske inte bara för att testa annat utan för att i så fall mer ta reda på vad som händer i dig, dina ”längtor”, drömmar och mål.
      Det är omöjligt för mig att säga om sexlusten kan komma tillbaka för det beror ju helt på hur långt du har kommit i din process…
      Kanske är du redan på väg att checka ut, eller kanske egentligen redan har det?
      Kram<3
      Charlotte

    • Reply Frida 2 juni, 2017 at 05:36

      Hej. Jag har en KK som jag umgåtts med i över ett år nu. Tidigare träffades vi mer sällan men sedan i höstas/vintras träffss vi oftare. I vintras bjöd han med mig på semester med både hans och mina kompisar. Där och även vid andra tillfällen då vi festat ihop uppstod endel svartsjuka för mig när jag tyckte att han raggade på andra tjejer. 2 gånger Har jag uttryckt det och visat det för honom varpå han bett om ursäkt och sagt att det är klart jag blir svartsjuk. Men då har jag i min tur bett om ursäkt då jag inte riktigt tycker att jag har rätt att bli svartsjuk egentligen eftersom vi inte dejtar..

      Vi skriver med varandra varje dag eller pratar i telefon. Vi träffas kanske varannan vecka eller en gång i veckan och då umgås vi med då vi bor i olika städer. För ett tag sedan skrev jag till honom att vi ka ske borde ta en paus då jag börjar bli osäker på om jag kanske får känslor för honom. Han förstod och sa att vi kumde prata om det om jag ville. Nästa. Gång vi träffades blev precis som vanligt istället och vi pratade inte om det och sen har vi fortsatts träffas.
      Folk som umgås med oss tror att vi är ett par ofta pga vårt ” lekfulla” förhållningssätt vi har offentligt då vi skojar och pratar med varann.

      Någonting känner jag för den här mannen. Men jag vet inte vad det är. Jag längtar efter honom, vill gärna umgås med honom men är inte kärlekspirret i magen när vi ses eller är intima med varandra. Inte det som jag känt i tidigare förhållande. Kan det vara att jag bara söker lite bekräftelse och närhet då jag egentligen inte vill vara singel? Men varför blir jag då svartsjuk på honom.. Tidigare kunde jsg ge honom tips och råd inför dejter, vi var mer som polare men nu undviker jag det ämnet och pratar inte om andra.

      Vår relation har spårat ur lite kan man säga men santidigt gillar vi/jag den.

      • Reply Charlotte Sander 7 juni, 2017 at 07:23

        Hej Frida!
        Ja, det här är väl en konsekvens av KK, att svartsjukan kommer när man inser att man har någon slags känsla.
        Det behöver ju inte vara kärlek men du vill inte att någon ska komma och ta det som är ditt, eller hur?
        Någon slags funktion har han ju i ditt liv och om det bara är för att du inte vill vara singel så kan det ju vara idé att tänka till, men jag undrar om det inte är mer än så?
        Kärlekspirr kan ju te sig på olika sätt, ibland har vi stormiga relationer och ibland lugnare…..det är lika mycket kärlek ändå.
        Jag tycker nog att ni ska försöka reda ut vad ni egentligen betyder för varandra, det tror jag kommer skapa mer trygghet emellan er,
        kram<3
        Charlotte

  • Reply Tilda 29 maj, 2017 at 09:34

    Hej,
    Det är så att jag och en kille är på G. Vi har pratat om giftermål och förhållanden. Men jag är hans första och han vill ta det väldigt långsamt. Men jag vet att han är kär i mig. Men han vill ta det långsamt på ett sätt att inte förstöra det vi har och vi har sagt till varandra att vi VERKLIGEN vill gifta med varandra inom några år.
    Han har sagt att han vill ta det långsamt med det att komma och sova över hos varandra. Jag respekterar det för fullt. Men vi får träffa varandras familjer etc.
    Men vad tror du det han menar med att han vill ta det så långsamt med vad vi har?

    • Reply Charlotte Sander 31 maj, 2017 at 14:11

      Hej Tilda!
      Svårt för mig att veta men en fråga från mig är om det är någon kultur eller religion som är viktig för honom eller er?
      Annars kan det ju vara så just för att du är hans första så är han väldigt rädd om er och er framtid och därför vill skynda långsamt.
      Kram<3
      Charlotte

  • Reply Anna Dahlgren 28 maj, 2017 at 12:49

    Hej!
    Jag och mitt ex/sambo var tillsammans i 2.5 år och jag gjorde slut i februari pga. att jag har en stor längtan efter barn, förlovning och vill gå vidare till nästa steg. Min sambo känner sig inte redo för detta och jag har inte kunna acceptera detta, och inte känt att jag orkat vänta på honom. Det har gjort väldigt ont i mig att inte kunna gå vidare ett steg till i vårt förhållande. Vi har haft många diskussioner under ett års tid men inte kommit fram till något.
    Ända sedan jag gjorde slut så har jag ångrat mig och jag har förstått att de sakerna inte är lika viktiga som att ha honom i mitt liv. Jag har haft tre månader för mig själv att tänka över allt och känner att jag kan vänta på honom tills han är redo. Problemet är att vi sålt lägenheten (bor fortfarande ihop, men bara tre veckor till). Jag sa för en vecka sedan till honom (när jag samlat mod) precis vad jag känner!!! Han har känslor kvar för mig, även om han verkligen försökt att förtränga dem, men han är rädd och känner sig sårad. Han vet inte hur han ska kunna lita på mig och att jag inte gör samma sak igen!
    Hur ska jag vinna tillbaka hans förtroende???? Kan det bli vi igen?

    Hoppas att du förstår vad jag skrivit!

    • Reply Charlotte Sander 31 maj, 2017 at 14:07

      Hej Anna!
      Jag tror jag är med på vad du menar.
      Ibland behöver man göra det du gjort för att man själv ska komma fram till vad som egentligen verkligen är viktigast för en.
      Det är så lätt att vi fastnar och tänker att nu så är det förlovning, sedan barn osv. och partnern hänger inte med alls.
      Summa summarum blir att var och en befinner sig i sin egen lilla grop och där fastnar man och när man väl är där så är det svårt att komma upp och mötas.
      Man har helt enkelt positionerat sig hårt.
      Du bröt den positioneringen genom att välja att göra slut och då börjar du ganska snabbt se allt annorlunda – och får liksom fatt på vad som är viktigt för dig innerst inne.
      Vad som behöver ske tror jag är att din sambo förstår att du gjort en mycket viktig insikt och att den inte kommer att förändras för den fick dig att på djupet inse att det är han som är viktigast och sedan får resten komma sedan.
      Sedan tror jag att han kanske behöver vara i sin sårade känsla ett tag och där behöver du visa att du orkar stå kvar, orkar lyssna (han kanske till och med kommer älta ett tag) – det är ett steg att bygga tillbaka förtroendet, eller bygga nytt kanske jag ska säga.
      Kram<3
      Charlotte

      • Reply Anna 1 juni, 2017 at 07:30

        Hej! Ja precis så är det!! Men han har väldigt svårt att förstå allt detta och säger att allt ä mitt fel. Att jag förstört allt genom att göra slut och sålt lägenheten. Jag gjorde allt ganska fort för att jag kände att jag behövde göra något. Det är nu som att han sätter en mur mot mig. Säger att han tycker om mig men inte har dem känslorna kvar för mig. Vad det nu betyder!?
        Men jag antar att det är normalt att han inte vill ta fram känslan att han älskar mig för att han har som han sagt stängt av allting. Försökt att gå vidare. För jag har ju inte nämnt att jag vill ha honom tillbaka förarens nu och det kom lite som en chock för honom. Vi bor ju fortfarande ihop och han vill ha sitt egna nu. Kanske han förstår då att han saknar mig?
        Jag vet inte vad jag ska göra. Men som du säger så kanske jag bara ska stötta honom just nu och verkligwn visa att det är honom jag älskar!

        • Reply Charlotte Sander 1 juni, 2017 at 11:37

          Hej igen Anna, jag tror att han både behöver tid samt att du står kvar och visar dina känslor och tankar kring det här och er eventuella framtid,
          varma kramar<3
          Charlotte

  • Reply Filip 28 maj, 2017 at 10:11

    Hej Charlotte !
    För ca 1 år sedan så började jag att träffa en tjej. Vi hade känt varandra lite lätt innan genom gemensamma kompisar.
    Vi träffades dock bara 3 gånger under hela förra sommaren. Det var svårt att få ihop det då jag sommarjobbade på vardagar och hon jobbade på helger. Men under denna tid hade vi iallafall kontakt varje dag under hela sommaren.
    Allt började med att jag skrev till henne en dag och frågade om jag fick komma på hennes fest. Och efter det fick vi igång en konversation. Vi började prata om allt möjligt och kom in på att jag spelar golf. Hon började då ställa lite frågor om golfen och sa även att hon aldrig har testat att spela men att hon skulle vilja. Hon skrev på ett sådant sätt så att det verkade som om hon ville att jag skulle fråga om hon ville följa med. Och självklart frågade jag henne. Hon blev då jätteglad och några dagar senare så lirade vi lite golf tillsammans. Vi hade det jättetrevligt och vi lärde känna varandra väldigt bra. Senare på kvällen efter att jag hade skjutsat hem henne så skriver hon till mig och berättar att hon tycker att jag verkar vara en jättebra kille och att jag är så mogen jämfört med andra killar hon känner.
    Sedan så gick det 2 veckor tills jag frågade henne om hon ville följa med ut på resturang med mig. Och även det ville hon följa med på. När vi väl sen satt på resturangen så hade vi det jättetrevligt. Vi pratade hels tiden och kom in på djupa samtalsämnen. Hon började även att prata om hennes olika åsikter om saker som hon egentligen brukar hålla för sig själv. Allt kändes så bra och jag började bli så sjukt kär i henne. Sedan gick tiden och vi hade svårt att få ihop fler träffar. Hon frågade mig om jag ville följa med henne på någon slags dansskola, men detta blev det ingenting av då jag jobbade.
    Men sen senare på sommaren så lyckades jag få ihop en träff igen. Jag frågade henne om hon ville följa med ut och paddla kanot. Jag föreslog att vi skulle paddla på dagen så att vi kunde bada samtidigt. Men hon ville hellre paddla på kvällen för då var det mysigare tyckte hon. Det blev på kvällen och jag kände att jag ville göra något extra för henne. Jag tänkte tillbaka på när vi var på middag och kom på att hon hade berättat att hon gillade exotiska frukter. Då fick jag idén att jag skulle ta med mig en korg med exotiska frukter som jag plockade löst i affären. Jag tog även med mig en liten flaska rosé. Jag va så kär så jag ville göra det lite extra fint för henne. När vi väl va och paddlade så hade vi det jättemysigt. Hon uppskattade verkligen det jag hade ordnat med. Allt kändes verkligen så bra.
    Men jag gjorde bort mig totalt under dessa gånger jag träffade henne. Jag blev så oerhört kär i denna tjej så att jag började på något sätt att tvivla på mig skälv. Denna tjej ser verkligen jättebra ut, så det kändes overkligt om det skulle vara så att hon gillade mig. Vi spelar inte på samma nivå om duförstår vad jag menar. Jag hade även hört från andra killar att hon är en sådan tjej som bara är ute efter uppmärksamhet och att hon håller på med andra killar samtidigt. Alla dessa faktorer gjorde så att jag började tveka. Jag blev så feg så att jag inte vågade kyssa henne. Detta gjorde ju såklart att hon måste ha tröttnat på mig. Några dagar efter att vi hade paddlat kanot så skrev hon att hon ville sluta träffas eftersom jag bara va slöseri med tid. Jag kan förstå att hon blev besviken om det nu va så att hon gillade mig och att hon gick runt väntade på att jag skulle göra något.
    Men jag kunde inte göra annat än att acceptera hennes beslut.
    Det som gjorde mig så enormt ledsen va att hon började ignorera mig när vi möttes på stan. Det va så tydligt när jag en kväll stod med mina kompisar på stan, helt plötsligt så kommer tjejen och hennes vänner fram och hälsar på alla förutom mig. Detta pågick i ca 6 månader.
    Jag skrev till henne några gånger och frågade vad det va som va fel. Men enligt henne så fanns det inget problem. Men all denna ignorering fortsatte. Och en kväll skrev jag till henne och frågade om vi kunde träffas en snabbis och lösa om det va något problem. I början gick hon med på att träffas men sen helt plötsligt så sa hon att hon inte kunde. Och då satt jag redan i bilen påväg mot henne där vi hade bestämt att vi skulle mötas. Eftersom att jag redan var påväg så sa jag att det bara skulle ta några minuter att prata. Men då skrev hon till mig stt hon tyckte att jag va påträngande och obehaglig. Jag fick lite halft panik när jag läste det. Det är ju inget man vill höra när man bara vill lösa ett problem. Men jag kunde ju inte göra annat än att hålla mig så långt bort som möjligt från henne. Jag hade precis börjat tappa känslorna för henne då som tur va. Och detta skrev hon till mig för ca 4 månader sedan.
    Men det jobbiga är att hon har börjat hälsa och prata med mig igen. Detta har gjort att jag har börjat få tillbaka mina känslor för henne. Men det som är jobbigast är att jag fick se henne gå hem med en annan kille efter krogen. Jag började känna svartsjuka och irritation. För båda dom går i samma klass och jag visste att denna kille va lika mycket kär i denna tjej samtidigt som jag träffade henne. Jag känner även denna kille och jag vet att han är en sådan person som snackar väldigt mycket skit om folk bakom dess ryggar. Och vad jag tror så har han gjort allt han kunnat för att förstöra för mig. Detta va bara vad jag trodde för länge sedan. Men när jag nu fick se dem tillsammans så är jag helt säker på att han har snackat en massa skit om mig för henne.
    Allt detta skrev jag bara för att du ska få en inblick i hur allt ligger till.
    Det jag vill ha hjälp och rådgivning med är hur jag ska hantera detta.
    1/3 av min hjärna vill att jag ska strunta i henne. Men resten av hjärnan vill att jag ska försöka att ta kontakt med henne igen. Jag vill bjuda ut henne igen och försöka att börja om på nytt, men jag är osäker på om det är en sån bra ide. Hur tycker du att jag ska göra? Och hur hade du reagerat om du satt i hennes situation och jag bjöd ut dig igen? Jag behöver verkligen hjälp för det är helt kaos i mitt huvud.
    Mvh Filip

    • Reply Charlotte Sander 7 juni, 2017 at 07:18

      Hej Filip!
      Jag tror att hennes beteende mot dig när du inte tog något initiativ till kyss är rädsla.
      Därav hennes beteende efter också där hon ignorerar dig och låtsas som att du inte finns, du har ju agerat på ett sätt som gjort henne rädd och som hon kanske heller inte är van vid.
      Om hon är så snygg som du säger och har en del killar omkring sig där hon kanske är den som styr och bestämmer och så kommer du…..som inte gör som hon tänkt eller förväntat sig eller vill.
      Nu har det blivit lite katt-råttalek och då kan det innebära sårade känslor.
      Här tror jag att det är tillit som behövs först, att ni umgås som vänner, hittar på saker etcetera och sedan när ni känner er trygga med varandra kan ta det till nästa nivå.
      Frågan är ju bara om hon vågar släppa taget och närma sig dig…..inte så säker på det med det du berättar,
      och i så fall så är det nog bättre att du går vidare,
      kram<3
      Charlotte

  • Reply Stina 28 maj, 2017 at 09:41

    Hej,

    Jag har nyligen börjat dejta igen efter ett långt förhållande och har noterat en sak, som jag tror ligger hos mig själv. Jag har varit på dejt med fem personer, där två av dessa varit intressanta för mig att träffa fler gånger, där jag nu kan se ett mönster i vad vi pratar om under våra dejter.

    När jag är på dejt upplever jag att vårt samtal nästan bara handlar om min dejt. Jag är alltid nyfiken på den person jag har framför mig och diskuterar gärna vad han tycker om olika ämnen och vilka erfarenheter han har, där jag slogs av tanken häromdagen att vi nästan aldrig pratar om mig under dejten. Jag uttrycker mina åsikter när vi diskuterar olika ämnen, men vi pratar liksom inte om mig som person. Vid de tillfällen vi gör det är det oftast på mitt initiativ.

    Av dessa personer jag träffat är ju jag den gemensamma nämnaren, och jag funderar över varför det blir på detta vis när jag är på dejt? Är jag för snabb med att ställa frågor så personen inte får möjlighet att fråga mig? Eller är det så att det känns tryggare för mig att prata om en person jag håller på att lära känna, än om mig själv, för att jag är ny och ovan vid att dejta? Har du några andra tankar om vad detta kan bero på?

    Har träffat en person två gånger nu som jag tycker är riktigt intressant. Jag har utvärderat mitt tidigare förhållande och landat i vilka egenskaper jag söker efter hos min nästa partner, och av det jag sett hittills är denna killen den typ av person jag söker efter. Vill höra med dig vilka tankar du har om min upplevelse, så jag kan ha med mig dessa till nästa tillfälle vi ses? Vad beror mitt beteende på?

    Ser fram emot ditt svar :)

    • Reply Charlotte Sander 31 maj, 2017 at 13:56

      Hej Stina!
      Dina tänkbara alternativ är ju inte så dumma faktiskt, kan ju bero på alla dessa orsaker som du nämner.
      Kan ju också bero på att du dejtar personer just nu som älskar att prata om sig själva :).
      Det kan också vara så att du kanske är lite svår att nå och att det behövs fler dejter för att dom ska våga fråga dig, om dig.
      Visst kan det vara så att du skyddar dig själv lite genom att vara snabb på att ställa frågor och det kan ju vara värt att tänka på, vad ger du för intryck, hur öppen känns/verkar du osv.
      Kan ju också vara så att du har med någon att göra som känner sig tryggast med att berätta om sig och är mer ovana/blyga att fråga om andras liv.
      Nu har du ju inte gått på så många dejter (med EN person menar jag då) så jag tycker nog att du ska ge det lite mer tid, men jag tycker din fråga är intressant och din iakttagelse likaså.
      Lycka till!
      kram<3
      Charlotte

  • Reply Linnea 26 maj, 2017 at 15:37

    Hej Charlotte! Min kille och jag har varit ett par i nästan fem år och har inte haft det så bra det senaste året. Vi bestämde gemensamt för en månad sedan att vi skulle försöka med ett uppehåll och har fortfarande bibehållt en fin relation trots att vi bor ihop. Vi har sagt att pausen börjar när vi väl flyttar isär, med andra ord skulle man kunna påstå att vi fortfarande är tillsammans.
    För drygt en vecka sedan blev jag ganska berusad och lärde känna en kille ute på en klubb. Vi umgicks till långt in på morgonen dagen därpå och hade en otroligt stark kemi. Allt började med att jag skulle ge honom råd angående hans flickvän, han hade en hel meddelande konversation på deras bråk under kvällen och han sa att han halvt bestämt sig för att göra slut, att det inte funkade. Att hon försökte kontrollera hans liv och att han behövde mer förståelse. Vi satt och pratade i flera timmar, tilläts sitta alldeles tysta långa stunder och bara vara med varandra och hade så himla mycket gemensamma åsikter. Han sa vid ett tillfälle att han så gärna ville kyssa mig, men att han har flickvän, att han inte kunde förstå hur tjejer som jag existerat hela tiden och att jag skulle veta att jag var speciell. Sambo eller inte, helt plötsligt tog han tag i min haka och kysste mig, jag sa absolut inte nej. Han frågade om jag ville följa med honom hem (hans flickvän hade åkt till en kompis för att bo där tillfälligt) och det gjorde jag. Efter ca 2 h kyssande och kramande i sängen visade han att han ville gå längre, vilket jag bara inte kunde göra. Vi fortsatte alltså bara mysa. Helt plötsligt var det som att han vaknade upp från en dimma – han började be om ursäkt konstant, att han var en idiot som inte avslutat sin relation, att han önskade vi träffats under andra omständigheter för han tyckte jag verkade perfekt. Jag bestämde mig för att bege mig hem och han följde mig till dörren där vi kysstes och det sista han sa var att i en perfekt värld hade vi inte haft partners och han hade träffat mig varje dag som kom i framtiden, han började gråta och jag med.
    Nu sitter jag här och känner mig villrådig. Min partner vet allting och vi har pratat ut, där ligger ingenting och klämmer. Men den här killen.. Jag kan inte sluta tänka på honom. Jag hade lagt till honom som vän på facebook på natten, men eftersom hans mobil var död kunde han förmodligen inte se det förrän senare på dagen efter vi skiljts åt. På kvällen dagen efter hade han inte accepterat, vilket jag förstår så jag skrev ett meddelande där jag förklarade att han inte skulle misstolka min intention, jag ville bara be om ursäkt för missödet och hur jag trots min uppriktiga ångest över det hela inte ångrade vad vi gjort och önskat situationen var annorlunda så vi kunde setts igen. Han behövde inte känna press varken på min förfrågan, eller på att svara på meddelandet.

    Eftersom han inte är min vän, måste han acceptera meddelandet och det har han inte gjort. En vecka och ingenting. Jag ljuger inte ihop kemin, den var extrem.. Jag förstår självklart att han kanske bara vill glömma alltihop och försöka fixa sitt nuvarande förhållande, men jag kan fortfarande inte släppa hur uppriktig vår natt var. Ömsesidig, respektfull och så otroligt sensuell.
    Går jag runt med hjärnspöken och inbillar mig att han enbart låter bli att svara för respekt av hans tjej? Eller ville han helt enkelt bara ha sex och nu skiter han i mig?

    • Reply Charlotte Sander 31 maj, 2017 at 13:49

      Hej Linnea!
      Det är inte så länge sedan du skickade in en annan fråga till mig så jag blir lite förbryllad.
      Du skriver nu om en annan kille och hans intentioner och du blir villrådig med vad han vill?
      Jag tror kanske att du börjar lite i fel ände (med tanke på ditt andra brev också) och det kan vara så att du för att kunna se och känna klart behöver göra klart den relation du är i (även om det nu är någon slags paus).
      Du uttrycker en stark längtan efter det ni hade den natten och det behöver ju inte alls bara vara av ondo utan kan tala om för dig vad du letar efter och vill/behöver ha i ditt liv.
      När jag läser ditt tidigare mail så ser jag att du även där hade känslor för någon annan så det visar återigen att din längtan efter något är väldigt stark.
      Skulle jag säga något litet råd i din situation så är det att börja med att i dig själv titta på vad den där längtan vill och sedan ta det därifrån, med din nuvarande kille och sedan vidare.
      Mycket förändras i en när man gör en inåtblick och när man har balans i det så brukar även utåtblicken bli tydligare och klarare.
      Var rädd om dig<3
      kram
      Charlotte

  • Reply Sandra 26 maj, 2017 at 13:51

    Hej
    Jag träffar en kille sen 1 1/2 månad tillbaka. Och jag är en ivrig person som verkligen vill när jag känner något för någon.
    I helgen som var så var jag med honom hela lördagen på folkrace, hade ögonkontakt flera gånger och han flirtade, presenterade mig för vänner, skrattade och hade kul. Söndag gick jag och min minsta dotter upp till honom och vi åt glass, sen skjutsa han hem oss och åkte för att fixa lite saker sen kom han ner till mig och barnen på cykel runt 18 vi drack kaffe och tog oss gott att dricka och lekte och hade kul med barnen. Sen gick vi in och kollade på hockey, minsta tjejen gick och la sej men äldsta la sej i soffan och skulle ha koll på oss vad vi gjorde och sa men somnade tillslut, och då sa han jag vet hur det är de försöker få bort mig från dej genom att stjäla uppmärksamheten men det är bara att visa dom att det lyckas dom inte med sa han och i mina öron låter det ju som att han vill. Och vi har pratat och smsat under veckan nu. Men idag skicka jag ett sms med godmorgon och fråga om han och dottern var hemma och om de ville ha glassbesök (har inte träffat hans dotter än) då svara han är inte hemma, och om du kan vara snäll att tagga ner lite. Jag tycker jätte mycket om honom och blev då lite ledsen och vet inte vad han känner. Vi har inte direkt dejtat utan träffats som kompisar för att se vad det utvecklas till.
    Och jag är ju som jag skrev i början ivrig när jag börjar få känslor samtidigt som jag är väldigt känslomässig.

    • Reply Charlotte Sander 31 maj, 2017 at 08:15

      Hej Sandra!
      Vad bra att du själv kommit till insikt om att du är ivrig och känslomässig.
      Du verkar ha fått ett rakt svar nämligen att du ska tagga ner lite.
      Han känner nog av din ivrighet och hinner kanske inte riktigt med och känner kanske till och med irritation över att du går för snabbt fram.
      Detta kan också göra att han inte hinner känna in själv vad han vill och tänker med er relation.
      Det absolut bästa i den här situationen är att backa och lugna ner allt (dig) och ge honom tid och utrymme.
      Det finns ju ingen anledning att stressa när ni precis börjat lära känna varandra, eller hur?
      kram<3
      Charlotte

  • Reply Alice 25 maj, 2017 at 21:26

    Hej, detta handlar inte om närmare relation eller så men jag har länge pratat med en tjej över nätet då vi är såkallade ”ibf’s” alltså internet vänner och båda bor i samma stad och vi har träffats några gånger och så. Hon har länge haft famlije problem och blivit mobbad men vi har funnits där för henne och hon har även haft självmords tankar vilket vi försöker stoppa vi får ej kontakt med henne mer, vi har försökt i över en vecka men jag når inte henne (och med ”vi” så menar jag att det är några fler ”ibf’s” också, så att vi är jätte oroliga över att hon har gjort något osv och vi vet inte vad vi ska göra för hon är lixom min vän och jag kan inte bara svika henne så.

    • Reply Charlotte Sander 31 maj, 2017 at 08:11

      Hej Alice!
      Detta känns inte som något som jag kan hjälpa till med utan situationen kan ju vara akut.
      Samla ihop vännerna och gör allt ni kan för att få tag på henne, kontakt polis etcetera. om det behövs!
      Kram<3
      Charlotte

  • Reply David 23 maj, 2017 at 17:59

    Hej Charlotte!

    Det är så att jag fick kontakt med en tjej jag känner lite från förr från samma gym var hon själv inte tränar längre.
    Sågs för första gången på en bra stund och började snacka lite då jag så småningom frågade efter hennes nummer och fick den med en gång vilket ändå är en bra signal.Allt detta hände förra torsdag så det är inte så länge sen.Har i alla fall brutit isen genom att ta kontakt i lördags fick sent och fint svar på SMS flera timmar senare var hon sa att hon var på jobb och att det är hennes helg vilket helt säkert stämmer och vi bägge jobbar inom samma bransch(vården) men inte på samma jobb förstås.
    På måndag skickade jag nytt SMS men har inte fått någon svar alls,försöker att inte övertänka om ”varför” men blir svårt från och till och sedan jag är en sån lite allt för ivrig person och ofta vill ha direkta svar.Tänker också samtidigt på att jag vill avvakta lite med nytt meddelande även om det är ganska svårt så att det inte blir uppfattat som jobbigt och pressande från hennes sida.
    Vi har egentligen inte börjat nån dejt och det började som sagt från torsdag så det mesta är just nu inom kort period.
    Har både läst och hört att bästa ”botemedel” i sån situation är att eventuellt vänta 1-2 dagar och senare igen skicka ett nytt SMS på ett fint sätt förstås nästan lite skämtsamt sedan jag inte fick svar än.
    Mitt meddelande handlade om att hitta på eller göra något kul denna eller nästa vecka med en hälsning förstås och som är som du ser ett frågemeddelande.Har i alla fall tagit första steget vilket jag annars har ganska svårt förr och speciellt inom det här området.
    Tänker innerst inne att det får bli som det blir för att om man inte vågar och försöker så får man aldrig veta hur det kunde bli och det blir då en ”what if” för alltid och att gick det inte så är det bara att fortsätta framåt precis som tidigare även om det kanske blir lite tungt i början men går fort över som om det aldrig var.
    Det med att ta initiativ kan alltid ge oss stor betydelse vilket fallet inte behöver vara och initiativ eller aldrig fel men klart att det finns nån gräns där också.

    Det jag undrar främst är:

    Vad du själv tycker om meddelandet jag skickade till henne,kan den uppfattas som lite konstig eller svår på nåt sätt med nån sorts missförstånd?

    Tycker du att jag ska försöka på nytt med att skicka meddelande och vad skulle då vara bäst att skriva?

    Gick jag eventuellt lite för fort fram?

    Tack på förhand

    Mvh

    • Reply Charlotte Sander 24 maj, 2017 at 08:45

      Hej David!
      Jag tänker att det inte börjat alls faktiskt.
      Hon gav dig sitt telefonnummer och du skickar ett sms där hon skriver att hon jobbar.
      Sedan skickar du ett till men har ännu inte fått något svar.
      Det kan ju vara så enkelt att hon är i en relation och därför inte går vidare i sms:andet med dig.
      Hon kan av olika skäl vara väldigt försiktig och då kanske det kan ha uppfattats som att du gick för fort fram.

      Det är väldigt svårt för mig att säga eftersom hon inte responderat på något egentligen och då tänker jag att det kanske är bra att ta det lite försiktigt.

      Ska du skicka ett nytt meddelande så tycker jag nog att du ska vänta ett tag och sedan eventuellt skicka ett där du förklarar att meningen inte var att vara för framfusig men att du tyckte hon verkade trevlig och att du därför föreslagit att ni skulle hitta på något kul.

      kram<3
      Charlotte

      • Reply David 24 maj, 2017 at 16:02

        Jag vill tacka dig för en bra svar och du hade helt rätt i att hon faktiskt har ett förhållande.Fick veta det på ett eller annat sätt men inte av henne själv förstås.Bestämde mig att skicka ett meddelande var jag skrev att det inte var meningen att vara tjatig osv det var före jag läste din svar men skrev egentligen ganska liknande som du föreslog jag borde göra.Väntar mig egentligen inte någon svar men vet att jag inte skal definitivt skriva nåt mer och vet hur det ser ut nu.Sen är det bara såna negativa saker som kommer upp om man gjorde nåt galet, vad händer nästa gång man träffas i stan och vad hon tänker om mig nu men det är egentligen inte hela världen.
        Men som sagt det var värt ett försök och våga ta första steget vilket också ger mig en erfarenhet mer.

        Tack än en gång

        Kram

        • Reply Charlotte Sander 25 maj, 2017 at 08:00

          Tack David och vilken bra konklusion du gör, på´t igen bara nästa gång :)!
          Kram<3
          Charlotte

  • Reply Desideria 23 maj, 2017 at 08:04

    Hej! Jag befinner mig i ett långdistansförhållande sedan 2,5 år tillbaka och är förlovad. Vi är båda i trettioårsåldern men har olika bakgrund. Min fästman har rötterna i ett annat land och hans familj är väldigt religiös, medan jag kommer från en sekulär familj. Jag har haft förhållanden innan men inte han, jag är hans första. Han hade inte ens kysst någon innan han träffade mig, enligt hans kultur gör man inte sånt innan man är gift. Vi träffades via gemensamma vänner på Facebook, och även om jag var väldigt skeptisk till ett långdistansförhållande som dessutom innebär religiösa och kulturella skillnader så reste jag för att hälsa på honom. Och det var kärlek direkt. Vi hade det så mysigt tillsammans och allt stämde. Vi hade bestämt oss för att vänta med sex eftersom det känns fel för honom att ha sex utanför äktenskapet. Men det gick åt skogen, vi hade sex och vi har det lika bra i sängen som utanför. Han visar på alla sätt han kan hur mycket jag betyder för honom genom det han gör för mig och det han säger, hans blickar och vår sprakande kemi. Han finns alltid där för mig när jag behöver honom. MEN efter att vi hade blivit ett par så ville han inte göra oss offentliga på Facebook eftersom han var orolig för vad hans familj skulle säga. Jag förstod och respekterade detta. Han ville att vi skulle förlova oss och det gjorde vi. Vi kom överens om att han skulle försöka hitta ett jobb i min hemstad, gjorde han det skulle vi gifta oss och flytta ihop. Och först då skulle han berätta för sin familj. Jag gillade inte tanken på att hålla det hemligt för hans familj men kände mig tvungen att acceptera av respekt för hans traditioner. Han däremot har kontakt med min familj och mina vänner osv. Jag var i vilket fall väldigt lycklig över att äntligen ha hittat mannen i mitt liv och kände mig otroligt älskad och tillfreds i vårt förhållande. Då kom kraschen. En av mina närmaste vänner är medlem på en dejtingsida och hon hittade honom där. Under ett fingerat namn, men mannen på profilbilden var definitivt han. Hela min värld rasade och jag konfronterade honom. Först vägrade han erkänna men ganska snart bröt han ihop. Jag krävde att få se hans Facebook-konto och han visade det för mig. Där hittade jag en hel del meddelanden till tjejer, de flesta väldigt utmanande klädda på sina profilbilder (precis så som han säger sig inte kunna acceptera). Han har skrivit enstaka meningar till dem ”hej vad du är sexig” och ”hallå snygging” typ. Vad jag kunde se så hade ingen tjej svarat, men jag rotade inte så länge på hans konto utan loggade ut och bröt ihop. Jag sa till honom att jag ville göra slut och att det kändes som att han bara utnyttjat mig och inte ville ha mig egentligen. Det kändes som att jag inte kände honom alls. Och jag har aldrig varit så ledsen i mitt liv, det kändes som jag förlorat inte bara min själsfrände utan också illusionen om vad vi var. Men han gav sig inte. Han skrev och skrev och skrev och ringde och kontaktade min familj och vänner och krälade i stoftet totalt för dem och bad att vad som än hände skulle jag i alla fall inte tro att han hade utnyttjat mig. Efter ett tag började jag vekna. Han var verkligen så knäckt och bad om förlåtelse och svor att det inte betydde något. Han raderade sitt konto på dejtingsajten, han inaktiverade sitt facebook-konto och försvann från all social media. Han berättade om mig för sin familj och även om de blev upprörda så accepterade de till slut hans beslut att välja en svensk kvinna. Till en början kunde han inte alls förklara sitt beteende, men efter ett tag började han analysera sig själv lite mer. Han sade att han kände sig så hemsk för att vi hade brutit mot hans övertygelse och legat med varandra och haft förhållande trots att vi inte var gifta, så han började utforska lite andra ”mörka sidor” hos sig själv. Eftersom han redan hade gjort fel kunde han göra lite fel till typ. Och han säger att han aldrig tillåtit sig själv att få flirta med tjejer eller ge dem komplimanger och han ville ta chansen. Men han svär dyrt och heligt att det inte betyder att han var osäker på mig eller att han inte älskade mig. Nu har det gått snart 9 månader sedan detta hände och mig veterligt så har det inte upprepats. Nu har han fått jobb i min hemstad och vi har skaffat lägenhet tillsammans. Men jag har blivit så ledsen och osäker på mig själv efter det som hände. Jag var så lycklig och trygg i vårt förhållande men det har liksom totalt ryckts undan. Han pratar med mig om detta närhelst jag vill, han har förståelse för att jag är ledsen och han själv är så ledsen att han sårat mig och förstört tilliten mellan oss. Han är verkligen supergullig men jag kan ändå inte komma över det. Folk säger ”du måste gå vidare, antingen litar du på honom eller inte”… men verkligheten är inte så enkel. Visst kan människor ändra sig om de verkligen vill, och han verkar ju fått sig en rejäl tankeställare, men jag är nu ledsen, osäker och jätterädd att han inte är den han utger sig för att vara. Jag älskar honom jättemycket, men ju närmare datumet kommer för hans flytt desto räddare blir jag. Är jag på väg att skapa ett nytt liv med en man jag inte kan lita på?? En annan sak: han säger aldrig aldrig att jag är snygg eller vacker (vilket han skrev till de andra tjejerna på Facebook). När jag frågar säger han att jag är det men han säger också: ”min kärlek handlar om så mycket mer än bara utseende, så varför är du fixerad vid det?” Jo för att det var ju utseendet han bekräftade på de ANDRA tjejerna han höll på att skriva till. Innan tyckte jag att jag såg helt okej ut men nu känner jag mig ful ful ful, osexig och underlägsen andra tjejer som är vackrare och yngre än mig. Jag läste någonstans igår att killar ofta håller fast vid den tjej de redan har fångat eftersom ”jakten” kan vara jobbig och det är synd att riskera någon som man redan har och får kärlek, sex och bekräftelse från. Detta gjorde mig jätteledsen och nu går jag och undrar om han har mig ”i brist på annat” och att han fiskade runt efter någon bättre på sociala medier. Det var bara det att han inte fick något napp…. Han blir jätteledsen när jag säger det och undrar om jag inte kan känna hur mycket han älskar mig. Och det gör jag verkligen… men jag förstår inte det här beteendet. Om han älskar mig så mycket, varför höll han på så här? Om han tycker att jag är hans allt, varför kan han inte säga att JAG är vacker och snygg och sexig istället för de där andra tjejerna? Jag bara går och väntar på att bli sårad igen och så kan jag ju inte leva. Mitt självförtroende är i botten och jag vet inte vad jag ska göra. Har du något råd till mig? Och framför allt, har du någon uppfattning om män(niskor) verkligen kan älska någon jättemycket men ändå hålla på så på nätet? Hoppas du orkade läsa, alla synpunkter mottages med stor tacksamhet!!!

    • Reply Charlotte Sander 24 maj, 2017 at 08:35

      Hej Desideria!
      Jag tror att det kan vara som både du skriver och som han berättat för dig nämligen att ni hade sex som för honom egentligen är ”förbjudet” och det gjorde att en ny värld (mörkare enligt honom) öppnade sig.
      Detta i sig gjorde att han kanske mest på ploj i början lade ut sig på dejtingsajten men fastnade i det sedan.
      Min uppfattning bygger jag på erfarenhet med klienter som beskriver precis det här, man är väldigt kär och fäst vid sin partner men kan inte låta bli att söka bekräftelse och spänning utanför relationen.

      Nu är allt uppdagat.
      Han ångrar sig och försöker gottgöra och du får fråga honom om vad du vill, när du vill om det som hänt.

      Din reaktion är också ganska typisk, du börjar jämföra dig med den bild du fått av dom tjejer han haft kontakt med och du upplever dig i underläge och som ful jämfört med dom.
      Du upplever också som att du inte får den bekräftelsen från honom om ditt utseende.

      Nu går du bara och väntar på att bli sviken igen och så går ju inte att ha det och vet du, jag tror inte riktigt han förstår att det är så illa.
      Vad som behöver ske är att du strukturerar upp dina stunder både för dig själv och med honom där du låter hela den här känslan komma ut, kanske du kan skriva ner för att du ska kunna se tydligt vart dina känslor och tankar är.
      Sedan kan det vara läge att bestämma en kontinuerlig tid för ett tag framöver, kanske en gång i veckan, med din pojkvän där du får berätta vad som händer inom dig, dina känslor och tankar.
      När han får höra dig berätta så tror jag att han kommer att kunna möta dig i det här och förhoppningsvis så kan hans svar och återkoppling ge dig balans, kanske inte på en gång men bit för bit.

      Det tar tid att återuppbygga tilliten men jag tror att det är av största vikt att försöka strukturera upp händelsen och konsekvenserna för att det ska kunna växa fram ny tillit.

      Skulle det vara så att du bara får mer och mer ångest ju närmare datumet för er flytt kommer så kanske det är läge att skjuta upp det tills och om det har fått läka mer,
      man förändras ju alltid när man blivit sviken och även den som sviker, så tiden är viktig i det här och att ni kan mötas på nytt med den förändring det här sveket inneburit,
      var rädd om dig<3
      Charlotte

  • Reply Johanna Bergman 20 maj, 2017 at 19:33

    Hej,
    Jag har under mina 27 år haft tre långa förhållanden och har under alla dessa förhållanden upplevt attraktion/ intresse för andra män. Attraktionerna har oftast startat efter ca 1-2 år in i relationerna. Under mitt andra förhållande uppstod intresse för en kollega på jobbet och känslorna var ömsesidiga. Vi skickade några sms och hade väldigt trevligt tillsammans på arbetsplatsen, jag var aldrig otrogen men vi var flörtiga mot varandra. Jag fick tillslut lägga band på mig själv och försöka förtränga attraktionen innan något dumt skulle uppstå och jag kämpade på med min dåvarande relation. Ca ett år senare fick jag intresse för en annan kollega på jobbet och det är idag min sambo som jag levt med i 4 år tillbaka. Vill poängtera att jag aldrig var otrogen utan avslutade relationen med dåvarande pojkvän innan jag inledde en ny relation. Jag och min nuvarande sambo passar varandra som handen i handsken och har ett bra liv ihop. men likt förbannat började jag känna dragning till en annan kille på högskolan för ca ett år sedan. Dragningen var ömsesidig men vi båda var upptagna med parter från båda håll och vi la band på våra känslor. Jag har kämpat med att hålla intresset borta och det har med lättnad svalnat med tiden, När väl intresset börjat svalna har nya attraktioner för andra män dykt upp idag igen.
    Jag vet inte hur jag ska hantera detta längre. I början trodde jag att intresset och attraktionerna bara var ett tecken på att jag inte ”träffat den rätte” i mitt liv ännu. Men jag tvivlar starkt på detta nu eftersom jag upplevt detta med alla mina tidigare relationer. Förhållandena jag har idag är bra och vi trivs bra ihop, dock har det varit lite monotont och vardagligt under perioderna och sexet har haft en tendens att uppkomma mer och mer sällan.. Hur kan jag hantera dessa attraktioner? Varför uppstår dom? Jag vill verkligen inte avsluta min nuvarande relation på grund av dessa hemska attraktioner som uppstår gång på gång!

  • Reply C 19 maj, 2017 at 19:19

    Hej!
    Under 7 år har jag haft ett förhållande med en kille som jag ÄLSKAR. Men för 9 månader sen så valde han att göra slut pga att jag inte prioriterade honom och i och med det säger han att hans känslor försvunnit. Detta beteende jag hade har inte jag sett på samma sätt som han har gjort. Vilket har resulterat i att jag har trott att allt varit bra! Så det här med att han gjorde slut kom som en STOR CHOCK! jag blev desperat och försökte få tillbaka honom dag ut och dag in, vissa dagar var lugnare än andra. Detta beteendet såg jag inte heller att jag hade i stunden… för ca 3 veckor sedan beslöt han att vi skulle bryta kontakten helt då allt vart för jobbigt för honom, för att jag helt plötsligt började prioritera honom då han börjat dejta en ny..
    Den dagen han sa att vi skulle bryta kontakten, det var då jag insåg ALLT! Jag började tänka på allt och hur jag behandlat honom mm.. jag sökte hjälp genom terapi som jag idag går hos, och vet nu hur jag varit och vad som limmats gjort bättre och inte alls.
    Jag vill ha honom tillbaka, och jag är nästan 100 på att han har känslor för mig där inne någonstans, jag menar 7år!? Och bara kasta bort det?
    Grejen är den att jag tror inte han vågar satsa igen pga att han tror att allt kommer bli samma som då. Men jag tror innerst inne att han egentligen vill..
    men jag kan ju inte säga till honom hur jag ser allt idag och att jag går i terapi för att jag tror på oss, eftersom han har brutit våran kontakt och jag vill inte vara jobbig och höra av mig, vad ska jag gör !?
    Han har även sagt innan att ”jag vet inte hur det ser ut i framtiden, men just nu vill jag inte”

    • Reply Charlotte Sander 22 maj, 2017 at 12:24

      Hej C!
      7 år är lång tid och jag kan förstå din känsla av chock om du inte då förstod hans anledning till avslut.
      Du försöker ändra dig, tar hjälp i terapi, jättebra men problemet verkar vara nu att han gått in i en ny relation.
      Det försvårar faktiskt dina möjligheter att agera just nu.
      Däremot så tänker jag att det du kan göra är att fortsätta i terapin och låta det utveckla dig, mycket förändras i en själv när man samtalar med någon professionell.
      Jag tänker även att det bästa just nu är att koncentrera dig på dig själv och acceptera att det just nu ser ut som det gör.
      Det betyder ju som sagt inte att inget händer, för du jobbar ju med dig själv och vill förändras.
      Kanske han också behöver vara tillsammans med någon annan för att komma underfund med vad ni var och hade tillsammans.
      Antingen så får det kanske honom att längta till dig igen, eller så inser han att han har det bättre där han är idag,
      kram<3
      Charlotte

      • Reply C 22 maj, 2017 at 12:53

        Men är det okej att höra av sig? Alltså berätta för honom att jag går i terapi mm, så kanske det gör att han tänker om?

        • Reply Charlotte Sander 22 maj, 2017 at 13:45

          Jag ser egentligen inget hinder till att ta kontakt med honom av den orsaken och berätta att du går i terapi nu och att du vill förändras och insett att du behöver göra det här.
          Sedan tror jag kanske inte att du i nuläget kan förvänta dig att han visar att han bryr sig, även om jag tror att han ändå tar in till fullo vad du berättar.

  • Reply Julia 18 maj, 2017 at 02:21

    Hej, jag är 25 år gammal och jag dejtar en frånskild kille ( han är 27) som har en dotter på snart 3 år.

    Han är en väldigt rar kille med många saker i luften som alltid vid träffar vill hitta på någonting och som festar enligt mig ganska ofta om inte mycket när det väl blir, men när han blir arg så har han en tendens att bli en smula grov i munnen som han efteråt ber om ursäkt för. (han har adhd men inget som märks av )

    Men nu upplever jag det som att jag sitter fast i begreppet dejting med honom trots att jag känner mig mer än redo för ett faktiskt förhållande.

    Vi har dejtat i 3 månader och träffas varje vecka, vi talas vid varje dag på telefon vilket går hur bra som helst.
    Trots gnabben vi har tycker jag om honom väldigt mycket och vill vara med honom.
    Han säger även att han saknar mig och att han tycker om mig super duper mycket.
    Jag har dessutom fått träffa hans dotter vilket har gått hur bra som helst (dottern har tydligen börjat fråga efter mig) .

    MEN när jag frågar honom varför han inte vill gå ut med att vi träffas och faktiskt ingå i ett förhållande så får jag av honom att han inte riktigt är där ( men han säger inte vad han saknar för att kunna ta det steget med mig) , han skämtar bort det lite med att ” Du är min hemliga flickvän ” och när jag sen ifrågasätter hans rädsla för att gå ut med det så får jag ett ” Det där tänker jag inte ens svara på” .

    Han säger till mig att sluta vara så nyfiken och spinna vidare på något han sagt att jag ska ge mig på , men det känns som att det är så det får bli då han (som jag känner ) undviker att svara.
    Många gånger när jag frågar något ( av rent intresse eller nyfikenhet) så får jag av honom helt plötsligt ” nej nu ska jag titta på fotboll” , ” nej jag måste fixa detta nu” osv.

    Jag vet inte hur jag ska tolka det hela.

    Vill han ha ett förhållande med mig?
    Är han verkligen 100% seriös?
    Vad ska jag göra för att han ska hamna på samma nivå som mig?
    Kommer vi någonsin hamna på samma nivå?
    Varför vill han hålla oss hemligt?
    Varför vill han dra ut på att träffa folk på min sida (vänner som familj)

    Många fler frågor i skallen som antagligen aldrig kommer bli besvarade.

    • Reply Charlotte Sander 22 maj, 2017 at 12:16

      Hej Julia!
      Först vill jag säga att jag inte tycker att tre månader är så lång tid som ni ”dejtat”.
      Dock så förstår jag att du blir osäker när du inte får svar på vanliga frågor som du undrar över för att du vill lära känna honom då han istället blir undvikande.
      Han säger till dig att han inte riktigt är där – där du är med andra ord, och han kan heller inte riktigt säga vad det är han saknar.
      Det kan ju vara så enkelt att han vill ha mer tid och ta det långsamt (läs långsammare än dig) och jag tror inte att du får honom till den punkt du vill ha honom genom att pressa, kan tänka mig att han snarare drar sig undan då.
      Det kan också vara så att han vill vara den som bestämmer när, var och hur i er relation och kanske han också tror att allt är upp till honom.
      Man bör nog också ta in att han blev pappa ganska ung och varit gift, det här kan vara en stark faktor till att han är så försiktig.
      Jag tror att när man har med den här typen av person att göra så behöver man delvis ta det lite sakta och lugnt så att han hinner få med sig känslorna och inte bara känner sig jagad.
      Det andra kan vara att visa att du är självständig och inte bara går och väntar på honom och hans eventuella definition av er relation.
      När han märker att du har ett eget liv samt att du inte är på om nästa relations-steg så kan det mycket väl vara så att hans intresse väcks mer och han inser att han behöver lägga manken till för att få vara tillsammans med en sån toppentjej!
      Kram<3
      Charlotte

  • Reply DOUGLAS 17 maj, 2017 at 22:20

    Hej! Jag träffade en helt fantastisk tjej i höstas. Vår första dejt varade i, jag skojar inte, fem timmar och jag föll direkt för hennes raka sätt och underbara integritet. Hon vågar vara sig själv, och hon gör det med bravur. Det dröjde inte länge innan vi var tillsammans, även om vi kanske inte gick ut med det offentligt på Facebook o.s.v. Jag brukade fråga henne om hon tyckte att något var fel, om hon hellre varit singel, men hon svarade alltid bara att ”om jag hade känt så hade du inte varit här nu”, och sedan var allt som vanligt igen.

    Men för exakt tre veckor sedan kom smällen. Hon undrade om vi skulle ta en fika och jag blev jätteglad över att få träffa henne igen, för det hade varit ett tag sedan sist (vi bor båda hos våra föräldrar och är 18 & 19 år) Hon ville inte fortsätta vårt förhållande. Hon kände inte riktigt på samma sätt längre känslomässigt (jag tror personligen bara att hon inte är nykär längre, hon har till skillnad från mig aldrig varit i ett seriöst förhållande tidigare och det märks faktiskt ibland), samtidigt som hon under Maj hade så mycket att göra i skolan, och kände att hon aldrig skulle ha tid att träffas. Därför ville hon göra slut, och förkrossad insåg jag att jag gått miste om den mest underbara tjejen jag kan föreställa mig.

    MEN. Hon ville bestämt att vi skulle hålla kontakten. Hon ville t.ex. inte se våra dagar på Snapchat dö ut, och så här tre veckor efteråt pratar vi precis som vanligt om allt mellan himmel och jord, varje dag. Nästan att det har blivit mer snack sedan hon gjorde slut. Jag försöker också verkligen kämpa för det, och svara på hennes meddelanden på ett roligt och drivande sätt (för ofta är det hon som skickar först, bara idag har jag fått 3 stycken meddelanden från henne) . Jag förstår bara inte vad det är hon vill. Jag har varit i två förhållanden innan varav jag blivit lämnad båda gångerna efter drygt 1,5 år vardera, men då har det inte varit tal om att hålla kontakt, i alla fall inte direkt efteråt. Vi har liksom inte ens brytt oss några Snapchat-streaks överhuvudtaget, man vill bara slippa se den andra personen. Men den här tjejen och jag har så mycket gemensamt, egenskaper som är ganska specifika (Likadan musiksmak, Bob Dylan, Johnny Cash, The Rolling Stones; Likadan filmsmak, Quentin Tarantino; Likadan gymnasieutbildning, ekonomi, och framtidsplaner; Samma politiska synpunkter… Det är så mycket mer som stämmer in helt perfekt).

    Visst kan man vara vänner efter ett förhållande, men just nu är vi mer än bara vänner. Vi ska inte träffas under hela Maj, men i början av Juni, om lite drygt två veckor, ska vi gå ut tillsammans och ta några drinkar och nån öl. Det var mitt förslag men hon är helt med på det, och det märks på henne att hon faktiskt vill. Jag vet helt enkelt inte vad jag ska tro. Hade det inte varit för vår fika, hade jag trott att allting var som vanligt. Jag älskar henne hur mycket som helst, och hon tycker ju uppenbarligen om mig, men jag förstår inte hur jag ska läsa av henne! Och hon har redan sagt att hon inte vill ha mig som ”KK”. Förlåt om det blev mycket text, men hon har förbryllat mig totalt. Är saker som daglig kontakt och att hon skriver till mig, samt det faktum att hon vill göra saker som hänga på stranden och gå ut ett gott tecken för ett fortsatt förhållande, eller har hon på mindre än en månad gått från att vara en fantastisk flickvän till att placera mig i friend-zone? HELP ME

    mvh Douglas

    • Reply Charlotte Sander 18 maj, 2017 at 10:33

      Hej Douglas!
      Det kan ju vara flera saker som gör att hon just nu väljer dig som vän:
      – Precis som du skriver så kan förälskelsefasen vara över och hon vet inte just nu om det är något djupare än vänskap.
      – Hon vill se om du står kvar.
      – Hon har väldigt mycket att göra och har tydliga mål som hon inte vill tappa och då prioriterar hon dessa, det lär du ju märka när ni ska träffas nu i juni hur hon pratar kring det.
      Där kan du ju faktiskt vara lite nyfiken, är hon sån så att mål hon satt upp går först, före relationer etcetera.

      Jag tror att det kan vara bra om du har lite is i magen just nu och lite mer betraktar vad hon gör, hur hon skriver till dig, pratar med dig etcetera.
      Låt henne få känna sig fri men visa samtidigt att du finns där, om du orkar och vill så klart! Med risken då att det kanske faktiskt bara är vänskap som hon vill ha….

      Samma sak när ni sedan ska ut på en drink, våga hålla lite på dig (jag menar inget spel nu utan för att hon ska hinna känna in sina känslor!), var lyhörd och låt henne få ta eventuella initiativ.
      Då tror jag att du har mycket att vinna,
      kram<3
      Charlotte

      • Reply DOUGLAS 18 maj, 2017 at 21:28

        Tack så mycket, det var ett grmyt bra svar! :)

        • Reply Charlotte Sander 19 maj, 2017 at 11:01

          Tack !

  • Reply Elias 17 maj, 2017 at 18:24

    Hej! Jag har sen maj 2016 snackat med en tjej på nätet, Hon är jättetrevlig och jag är verkligen intresserad av henne.
    Problemet är att hon säger att hon vill träffa mig men när vi har bestämt så har hon antingen ställt in några timmar i förväg, när jag frågat om hon vill bestämma något har hon struntat i att svara.
    Har länge tänkt säga upp kontakten då det inte leder något vidare men då hon säger hon har svårt för nya människor och hon tror hon har lite socialfobi så blir det ganska svårt att avgöra om det är det eller om hon genuint inte vill. Vill samtidigt inte vara för påtryckande.

    Tacksam för svar

    • Reply Charlotte Sander 18 maj, 2017 at 10:25

      Hej Elias!
      Du har haft kontakt med henne i 1 år.
      Du vill träffas och hon säger ja men avbokar sedan.
      Hon säger att hon har svårt för nya människor och så kan det ju vara men ni har ju haft kontakt ganska länge så jag funderar också vad det kan bero på.
      Hon kanske är rädd att du inte ska tycka om hur hon ser ut…
      Om du verkligen ändå vill ha fortsatt kontakt så kan ju nästa steg vara att facetima eller skypa, vill hon inte det heller så kanske det är läge att tänka till om det är värt att ha fortsatt kontakt.
      Jag tror att det är viktigt att inte krångla till det för mycket om ni ska träffas utan kanske bara föreslå en kort stund, en kort fika för att du ska vidare sen….kanske också ger henne lite mersmak och vill träffa dig mer.
      Det går ju inte att pressa någon utan hon behöver ju hitta sitt mod och sin lust själv och ta det där steget själv, det du kan göra är att betrygga henne med att hon är helt okej som hon är,
      kram<3
      Charlotte

  • Reply Charlotte 17 maj, 2017 at 09:22

    NI ÄR MÅNGA SOM SKRIVER TILL MIG PÅ MAILEN OCH STÄLLER FRÅGOR FÖR ATT NI INTE VILL ATT DEN SKA SYNAS HÄR, DET ÄR HELT OKEJ MEN JAG TAR 120 KRONOR FÖR DET.
    BETALA IN TILL SANDER´S RELATIONSRÅDGIVNING BANKGIRO 5103-3512 OCH MÄRK DIN BETALNING MED DITT NAMN OCH ”MAILFRÅGA” SÅ RESPONDERAR JAG ASAP,
    KRAM<3
    CHARLOTTE

    • Reply Philip 17 maj, 2017 at 12:42

      Hej!
      Jag och min tjej har varit tillsammans i 2,5 år, vi träffades på gymnasiet och lärde känna varandra ca 1 år innan vi blev tillsammans. Hon har några gånger under våren sagt att hon tappat känslor för mig och att hon vill hitta på mer saker, då hon tycker att jag har blivit tråkig och lat. För bara 1,5 vecka sedan så hade vi det hur bra som helst. Vi hängde tillsammans, duschade tillsammans och hade även sex, det var precis som vanligt. Vi har genom åren bråkat om mycket onödiga saker, främst angående hennes svartsjuka. Vi hängde under hela fredagen och på söndagen så startade ett bråk då, som sen följde efter ett annat bråk där jag blev sur på henne för att hon begärde mer fördelar än mig, fördelar som hon sa att jag inte fick ha.
      Dagen efter sågs vi och hon sa att hon älskade mig. På tisdagen sen så hörde hon av sig och undrade ifall jag ville med henne på kvällen, men eftersom att hon inte ville lyssna på mig och ville åtgärda sina fel, så gjorde jag inte detta för att markera, och sedan dess är det. Hon sa att vi inte skulle vara tillsammans längre och slutade att svara mig och blev sur när jag skrev för mycket till henne osv. I fredags åkte jag hem till henne där hon snabbt sa att ”jag vill inte vara tillsammans mer”. Senare på kvällen ringde hon mig och frågade om jag ville skjutsa henne och hennes kompis då de ställt sig på fel perrong, från en station hon åkt ifrån hur mycket som helst. Iallafall, hon ville inte prata allt för mycket i bilen medans jag lugnt och stilla berättade om varför jag skrivit och att det var för att hon skulle förstå, hon tyckte inte att det var ett problem. På lördagen ska hon träffa kollegor och på kvällen lägger hon ut bilder där man ser att hon sitter bredvid en kille, samt en på en vinflaska där hon är hemma hos någon, vilket var hemma hos ett par.
      Vi träffades på söndagen sen och hon berättade att hon älskade mig, men inte var kär i mig längre. Jag berättade att jag insett mina brister och att jag var glad att hon hade påpekat dessa osv. Hon vill iallafall att vi har en paus på två veckor , där en vecka inkluderar när hon är utomlands med familjen. Hon säger att hon vill tänka och att hon inte vill att jag skriver, hon säger också att hon även ser att vi är kompisar. Vi sågs även på tisdagen då hon ville ha sällskap för att köpa choklad, vi tog även en extra runda med bilen, vilket var hennes förslag. Det har alltid varit hon som har jagat mig och varit kär i mig. Detta kom även helt plötsligt, och jag mår väldigt dåligt över detta. Men, trots hennes ord om att hon tappat känslor så har hon varit som vanligt, köpt saker, sagt att hon älskar mig och ligger med mig osv.
      Vad kan vara orsaken till detta beteendet? Och hur ska jag agera för att få henne dit hon alltid varit?
      Tack på förhand!

      • Reply Charlotte Sander 18 maj, 2017 at 10:18

        Hej Philip!
        Jag får uppfattningen att ni haft något slags maktbalans-förhållande, där du nästan hela tiden lett och varit den starke, hon har jagat dig ända fram till nu.
        Jag förstår inte riktigt detta med fördelar faktiskt, det känns väldigt kontrollerat och nästan lite mer inriktat på absolut jämn fördelning, nu vet jag ju förstås inte vad det är du syftar på.

        Det hon har gjort är att flytta sin schackpjäs och det har fått dig ur balans och där du frågar mig om hur du ska agera för att få henne dit hon alltid varit?
        Jag tror det blir svårt för jag undrar om hon inte lite tröttnat på det här och inte har lust längre (lyssnar inte och vill inte åtgärda sina fel som du skriver).

        Dock kan det vara så att hon inte riktigt kan sätta ord på vad det är som fått henne att komma fram till det här beslutet och det kan vara därför hon vill ha en ”time out” i två veckor där hon ber dig att inte kontakta henne, antagligen för att hon ska kunna tänka fritt och kunna få tid att landa i och känna in vad som föranlett henne till det beslut hon tagit.

        Om ni träffas igen så tror jag att det skulle vara bra att inte agera på det viset som du tidigare gjort utan är öppen för hennes ”nya” sätt och lyhörd för vad hon vill ha förändring kring.
        Kram<3
        Charlotte

  • Reply Katrin 16 maj, 2017 at 07:24

    Hej! Jag och min pojkvän har varit tillsammans i ca 9 månader. I börjar var allt perfekt, eller väldigt väldigt härligt i alla fall. Vi var nykära, fnittriga, kåta och på varandra som bara den. Men nu känner jag att han har börjar dra sig tillbaka lite i alla de fronterna. Vi bråkar ganska mycket och det beror mycket på att jag är ganska osäker av mig medan han kan vara ganska impulsiv i sitt agerande och glömmer att tänka på hur jag t.ex. blir påverkad av det han gör osv. Inga stora saker dock. I alla fall, han är sällan kåt när jag är det. Utan sexet sker väl lite mer på hans villkor. Han är ganska självisk när det gäller sex, jag har aldrig kommit och i början försökte han lite smått i alla fall att få igång mig så att säga men nu har han i princip gett upp. När han är kåt så blir det av. ( jag är ganska lätt att få igång) men inte annars. Vilken är ganska sällan nu för tiden. Han hör inte av sig lika ofta. Hans nya jobb innebär även att han jobbar natt det gör ju inte mig direkt överlycklig men han trivs i alla fall. När vi väl träffas så tar vi det mest lugnt hemma hos honom (jag bor hemma) och det känns som att vi tappat romantiken. Jag föreslår dejter osv och då händer det lite mer saker men det känns som om han blivit lat medan jag typ kväver honom. Mycket tror jag beror på alla våra bråk på sistone. Jag är ganska needy så att säga och blir lätt sårad/arg om han t.ex. inte hör av sig eller inte orkar ses lika ofta vilken inte är så konstigt med tanke på att han jobbar heltid och det är ett fysiskt krävande jobb men om jag tänker tillbaks till ny-kär perioden så kunde han t.ex. Åka hem till mig, käka lunch med mina föräldrar och sedan åka hem för att träffa kompisar osv. Men sedan på kvällen så kom han tillbaks för att han ville umgås med mig/saknade mig. Och en gång minns jag att min lillasyster behövde bli upphämtad. Så han åkte från Botkyrka till Solna(där jag bor) och sedan till gullmarsplan för att hämta min syster och sedan till Solna för att släppa av henne och sen till Botkyrka (jag följde med).
    Han är min bästa vän, men ibland blir jag osäker på om jag är hans.
    Han ställer alltid upp när gäller dvs, när vi flyttar, ska måla om, på utekvällar om jag druckit för mycket eller bara om jag vill ses efter jag druckit m.m. Jag älskar honom med hela mitt hjärta men jag hakar upp mig på att småsaker, typ att han inte hör av sig vissa dagar, eller att han varken har tid eller energin att ses eller anstränga sig när vi ses. Dessutom har jag hakat upp mig på hans ex, dom är kompisar och har kontakt. Extremt mycket förut(de kunde gå på bio bara de 2 osv) vilket gjorde mig super osäker då hon är smalare, snyggare, säkert roligare, snällare och mer självsäker än vad jag är. Jag får en känsla av att inte räcka till. Det känns som att jag håller på att bli knäpp, vad tycker du?

    • Reply Charlotte Sander 17 maj, 2017 at 09:18

      Hej Katrin!
      Jag tycker inte att du är knäpp.
      Med det du beskriver så är det nog dock så att du behöver stärka dig, bli tryggare i den du är och förstå och inse ditt värde!

      Jag skulle kunna tänka mig att din kille ser det här men inte vet vad han ska göra för att det ska bli bättre, eller så tänker han att det är din sak att ta ansvar över.

      Det du skriver om sexet gillar jag inte (om jag läser rätt vad du skrivit om att du aldrig kommit) och det kan ju vara så att han gett upp lite där för att han inte vet hur han ska bete sig eller göra.
      Här behöver du vara tydlig och visa och berätta – för i längden är det inte så roligt att ha sex när bara den ena blir tillfredsställd och kanske detta också är skälet till att ni inte har sex lika ofta.

      Det känns som att ni fasat lite fel, du blir irriterad och ledsen för att han inte hör av sig när du vill och han verkar inte anstränga sig etcetera.

      Så, det första du behöver göra är att bli starkare i dig själv och inse att du visst räcker till och det börjar med att känna att man är fullständigt okej med den man är!

      När man får hyfsat bra koll på vem man är så börjar man också agera utåt annorlunda, man vågar vara tydligare och säkrare, man kanske inte bryr sig lika mycket om småsaker etcetera.
      Om du tycker det här är svårt själv så är mitt tips att gå och prata med någon som kan hjälpa dig att hitta hur du ska stärka din självkänsla,
      kram<3
      Charlotte

  • Reply Ella 15 maj, 2017 at 04:53

    Hej!
    Jag har varit tillsammans med min pojkvän i snart ett år. Jag har haft lite ångestproblematik sen ett par år tillbaka och han har varit väldigt förstående, tålmodig och stöttande fram tills nyligen, då han för några veckor sedan började få frustrationsutbrott då hans tonläge plötsligt ändras och han låter jättearg (även fast han själv säger att han intr är arg utan frustrerad). Det kan handla om vanliga saker som när jag inte vet vad jag vill äta till middag till exempel. När han blir sån blir jag rädd och ledsen och börjar ofta gråta och då blir han ännu mer frustrerad, ibland säger han saker som sårar mig, till ex stt jag är en vuxen kvinna för Guds skull och att jag inte ska gråta hela tiden. När jag har velat prata om hur hans reaktion påverkar mig blir han irriterad och menar att det där hände ju igår, sluta älta och släpp det nu. Till slut orkade jag inte mer utan gjorde slut. Och då ville han plötsligt prata om det, han säger att han förstår nu att jag blir ledsen när han reagerar så och att han inte vill såra mig, samtidigt som att han anser att han ju måste få ge uttryck för vad han känner och att vi bara borde kunna släppa det sen. Men innebär det då att han ska kunna få bete sig och säga vad han vill, och att jag bara ska ta det och glömma? Innan vi gjorde slut, och som nog också var en avgörande faktor, var när han väckte mig en natt och sa att han behövde ta ett steg tillbaka och att vi inte borde prata om framtiden mer. Detta efter att han varit den mest engagerade och entusiastiska och planerande av oss två gällande våra gemensamma planer. Detta sårade mig verkligen. När jag ville prata om det han sagt dagarna efteråt blev han irriterad varje gång och ville inte prata om det. När jag ändå fortsatte fråga sa han att han sagt så för att han var frustrerad över att jag varit så ledsen på sistone och att han inte visste hur han skulle hantera det och göra mig gladare, samt att han ville att jag skulle fokusera på nuet och på att må bättre (jag gör en kbt kurs online samt pratar med psykolog, så jag jobbar verkligen på problemet.) Saken är bara att vår framtid var en av få saker jag inte oroat mig och haft ångest inför, förrän han sa att han inte ville prats om den längre.

    Han har också tidigare sagt att han aldrig skulle kunna vara med någon som mådde dåligt under en längre tid, som var kroniskt deprimerad till exempel, för att han vill bara vara lycklig och stt han då hellre är ensam och att hsn inte är rädd för att vara ensam, och att han skulle lämna förhållandet oavsett hur mycket han tyckte om personen (han har varit i såna förhållanden förut där personen mått dåligt. Det får mig såklart också att tvivla och känna att jag inte kan lita på att han kommer vara där om saker blir svåra. Jag förstår att ett sånt förhållande kan vara svårt i praktiken men jag vill iaf tro att jag själv skulle åtminstone försöka stanna kvar och vänta ut personen och försöka hjälpa, jag skulle inte överge någon som jag verkligen älskar så. Och jag tror att få höra honom säga det, tillsammmans med det han sa om framtiden, fick något att gå sönder inom mig. Han sårade mig verkligen och jag känner inte samma tillit längre, och jag vet inte om jag någonsin kommer kunna göra det igen.

    Nu när det är slut försöker han förklara varför han sagt och gjort allt detta och enligt honom ville han inte alls att förhållandet skulle ta slut och stt jag missuppfattat och överreagerat på det han sa om framtiden. Och han säger att han vill att vi ska funka, att jag är den viktigaste personen i hans liv och att vi visst kan prata framtid om jag vill, men det kan jag absolut inte göra just nu. Jag älskar honom och trodde verkligen att han var mannen i mitt liv, och ändra från början har han sagt att ingenting jag gör eller säger kan få honom att tvivla på oss eller att inte vilja vara med mig längre (han har sagt detta när jag har mått dåligt och haft dåligt samvete över det), men nu känner jag att det ju inte stämmer? Och jag får dåligt samvete för att jag varit labil och ledsen under vår tid tillsammans för om jag hade mått bättre i mig själv och varit gladare hade ju inget av det här hänt. Han är ju bara människa han med och har sina gränser.

    Nu frågar jag mig om jag har överreagerat och om beslutet att göra slut var förhastat då allt gick från att vara perfekt tillkatastrof inom loppet av bara några veckor. Hur vet man om det är en svacka i förhållandet som man kan ta sig igenom eller om man faktiskt mår bättre av att avsluta förhållandet?

    Vänligen,
    Ella

    • Reply Charlotte Sander 15 maj, 2017 at 09:16

      Hej Ella!
      Jag tror att han verkligen vill ditt bästa och försöker men hittar inte riktigt ut i det och känner sig otillräcklig.
      En tanke är att inte prata så mycket med honom om ditt mående utan ta det med din terapeut/psykolog, det kan få situationen att lugna ner sig och där ni båda mer bara kan vara med varandra.
      Risken är nog annars precis det som skett, han orkar inte riktigt och då kommer också hans reaktioner på ditt mående, han ser inte en framtid etcetera.
      Sånt som han kanske inte alls menar egentligen men som är en signal om att det inte är balans mellan er och där han tror att han måste ta ansvar för att du mår dåligt.
      När han då märker att han inte vet hur han ska hjälpa dig så kanske en rädsla väcks i honom, för hur blir det om han inte kan hjälpa dig?
      Här behöver han känna en trygghet med att du nu får professionell hjälp och att han ska och kan slappna av i det.
      Det kommer också få honom att slappna av mer tror jag.
      Så….om du nyttjar dina samtal med terapeuten/psykologen på bästa och mesta sätt så har du inte heller samma behov av att prata om dig och den situation du befinner dig i med honom,
      detta gör att han kommer att våga stå kvar och kan slappna av mer….
      Kram<3
      Charlotte

  • Reply Andriana Lind 13 maj, 2017 at 14:37

    jag är 40 år gammal och har en dotter som är 5 år. Jag skilde mig från min man för 6 månader sedan efter att vi har varit gifta i 15 år. Sista 2 åren har varit värst, jag kände ingenting mer för honom och vi slutade ha sex helt och hållet. Han bor fortfarande med oss och kommer att flytta nästa veckan
    För 5 dagar sedan helt oväntat fick jag ett fel sms och började prata med personen som skickade. Vi kom fram att vi är faktiskt grannar och att han har också skild sig nyligen. Han är 10 år yngre än mig. Våra sms blev oftare och oftare och vi började prata mycket om sex och när ska vi träffas. Eftersom både min och hans ex bor fortfarande med oss tänkte vi boka lägenheten som hans bostadsföreningen har. Vi skulle träffas i onsdags och denna var upptagen så vi tog ett täcke gick till skogen och hade sex flera gången. det var mest min initiativ och efter nästan 2 år utan sex kändes det fantastisk. Vi pratade efter och både jag och han så att vi är öppna för alla möjligheter och se hur det hela kommer att utvecklas. Samma natt skrev vi massor av sms. Dagen efter också. På kvällen dagen efter skrev han att han mår dåligt, klen och ville gå hem och sova. vi skulle träffas på lördag. nästa morgon började jag jobba tidigt och fick ingen sms från honom. Efter 1 timme skrev jag till honom och frågade vad är det som händer. Efter mer en 30 minuter svarar han att han har feber, mår väldigt dåligt ligger och sover. Jag frågade om vi ska fortfarande träffas på lördag och han svarar att han tror inte att han kan lämna lägenheten inte ens 1 meter. Jag skriver ok hur ska vi göra, ska du ringa mig när du är frisk och han svarade ingenting. Jag blev så arg och jag skrev till honom följande sms: Jag har bott med en lögnare och otrogen jävel i 15 år. om du ville börja bygga ett förhållande med mig kan du vara ärligt och berätta vad är det som händer. Är du verkligen så sjuk att du inte kan skriva och prata eller har det hänt något. Jag fick inget svar än. Jag har bestämt att inte smsa eller ringa honom till han gör det. Jag har frågor till dig:
    1. Tror du att jag var okänsligt när jag pressade honom trots att han är sjuk
    2. Vi hade jättebra sex, han bokade rum för oss och inte sagt någonting att han inte tycker om mig. I sina meddelande har han även skrivit att han har aldrig varit romantiskt men att han kommer att jobba på det
    Jag är så förvirad nu
    Har jag gott för långt när jag frågade så mycket och hade han kanske tappat intresse

    Vad tror du och kan du ge mig råd. Jag måste sluta tänka på honom
    Mvh

    Andriana Lind

    • Reply Charlotte Sander 15 maj, 2017 at 09:03

      Hej Andriana!
      Ja, det kanske var lite för hårt som du skrev till honom även om jag förstår din oro och förtvivlan över att inte få något svar.
      Tänk om det var så att han verkligen var jättesjuk och så får han ingen empati från dig, vad tror du händer i honom då?
      Jag kan tänka mig att han blir både lite rädd för den sidan du visar samt att han kanske tappar lusten också.
      Är det så att han bara fejkat att han var sjuk så är ju det ett svar i sig och då är han kanske inte så mycket att satsa på.
      Många gånger så kan vår längtan, som i ditt fall längtan efter sex och närhet, få oss att gå för långt för snabbt och det skrämmer ofta, ofta den andre (mottagaren).
      Jag tror att det är viktigt att försöka lugna ner situationen och kanske det i det här läget är bäst att ligga lite lågt och se om/när han återkommer,
      och då förhoppningsvis så får du svar på vad det handlat om och kan ta det därifrån,
      kram<3
      Charlotte

  • Reply Aisha 12 maj, 2017 at 16:55

    Hej!
    Vet inte hur jag ska börja men har blivit sviken av två nära vänner som jag verkligen älskade! Den ena har jag varit vän med i 7 år och den andra träffade jag i gymnasiet. Hon och jag kom ganska nära på kort tid när vi började gymnasiet och vi hade alltid de roligt tillsammans och blev bästa vänner snabbt. Även fast vi brukade bråka så älskade vi varandra, var där för varandra i svåra tider och hade massa minnen tillsammans. Hon var bara allmänt speciell för mig. Men en dag så berättade hon till mig att hon ville ta en paus från alla hon känner, tror det var för hon kanske var deprimerad. Jag förstod henne då men senare blev jag ledsen och arg för att hon fixade sina relationer med alla förutom mig, Och när jag konfronterade henne berättade hon bara att de var bäst att vi inte var längre vänner, men att hon fortfarande älskade mig. Jag blev ledsen för kändes som att hon inte älskade mig tillräckligt för att fixa vår vänskap. Och när jag tänker på det känner jag att jag kunde varit än bättre vän och försökt fixa de, men samtidigt blir jag arg för känns som jag var den ända som älskade henne, men hon inte mig. Vill ibland kontakta henne för att fixa vår vänskap men det känns som att hon kommer tycka jag är jobbig..Hon har fortfarande kvar presenterna jag gav henne och jag vet inte om det kanske betyder något?
    Hon verka ha gått vidare men för mig känns det inte så, för vet att hon fortfarande bryr sig om mig. Men ändå känns det svårt att glömma en speciell vän.
    Å andra sidan min andra vän som jag hade känt i 7 år slutade kontakta mig helt efter ett onödigt tjafs. Hon vägrar vilja lösa det, och vägrar be om ursäkt för hon har för stor ego. Det känns väldigt jobbigt att få kniv i ryggen av dom båda! Det är som att vi aldrig känt varandra i 7 år och aldrig kallat varandra för systrar!
    Jag vet att jag måste gå vidare för de är inte riktiga vänner men det är väldigt svårt och vet inte vad jag ska göra.
    Detta har gjort att jag har haft trust issues och varenda gång jag är glad och lottad med mina andra vänner så känns det som att det kommer hända exakt samma saker med dem! Jag vågar inte vara glad någon gång för jag vet längre inte vem som kommer lämna mig och vem som kommer att stanna!
    HJÄLP
    mvh
    Aisha <3

    • Reply Charlotte Sander 15 maj, 2017 at 08:54

      Hej Aisha!
      Jag förstår att du tycker att det är svårt att gå vidare eftersom det inte riktigt verkar som att du fått svar på vad det är som gör att ni inte är vänner längre.
      Det kan ju vara så att dom försökt att uttrycka det men inte lyckats riktigt eller att dom upplever att du inte varit mottaglig för det dom velat ha sagt.
      Det blir ju också svårt att återuppta en kontakt om dörren så tydligt stängs som du berättar.
      Du skriver att du kunde varit en bättre vän, det kan ju vara något att fundera lite över, vad hade du kunnat gjort annorlunda?
      Även om det är försent att fixa i den relationen så kan du ju ändå ta med dig det till dina nya vänner och framtida relationer.
      Jag förstår också dina ”trust issues” men en tanke är ju att faktiskt prata med dina nya nära vänner om det som hänt och säga att det fått dig att bli lite osäker och att du är lite rädd för att bli lämnad igen.
      Riktiga vänner klarar sånt och kommer att finnas där för dig om du visar sårbarhet och lyhördhet för det som sägs.
      Det finns ju aldrig några garantier utan man behöver samla lite mod och våga igen, och igen, och igen….hela livet är faktiskt så,
      kram och lycka till<3
      Charlotte

  • Reply Anonym 11 maj, 2017 at 13:46

    Hej!
    Jag har varit tillsammans med min kille som jag känt utomlands i ett sammanträffande i mer än ett år nu. Då bodde vi i samma land . Nu har jag flyttat tillbaka till sverige för jag är klar med mina studier, men han är fortfarande i det andra landet för att jobba och bygga upp sin ekonomi innan han friar till mig. Vi hade tillsammans bestämt att ge oss själva ett till år innan vi gifter oss. Det har gått nu ett par månader sedan jag åkte tillbaka hit och det känns inte så bra . det är bara jag som ringer och hör av mig till honom nästan varje dag , enda gången han hör av sig är när han missar mitt samtal . Jag vet inte om han är dålig att hålla kontakt , eller om har försöker glida isär sakta men säkert. Och det skrämmer mig! Så jag föreslog till honom att jag tar ett lån och att vi gifter oss nu och bygger upp vårt liv tillsammans. Men han vägrade och tyckte det stämmer inte med det vi bestämt tidigare. Men mina känslor har förändrats och jag lever i oro . Om vi pratade varje dag eller om han hörde av sig till mig skulle situationen förändras . Hur kan jag få honom att höra av sig till mig utan att bli i hans ögon den som mest tjatar . för varje gång jag har tagit upp det . har han klagat på att han är upptagen eller mår dåligt .

    • Reply Charlotte Sander 12 maj, 2017 at 07:57

      Hej Anonym!
      Jag tror nog inte att det går att ”få” honom till att höra av sig mer.
      Du har kommit med ett konkret förslag som han röstade ner och han ville att ni skulle hålla er till ursprungsplanen.
      Jag tänker precis som du att det här inte är bra och möjligtvis eller troligen så ligger något annat bakom.
      Det kan ju vara att han fått kalla fötter och mest pliktskyldigt svarar på dina sms och meddelanden.
      Han säger att ni ska hålla er till planen men han gör inte mycket för att det ska gå åt det hållet, så på det sättet tycker jag att han sviker dig och då förstår jag än mer din oro.
      Visst kan det vara så att han är upptagen men då kan man ju tycka att ni skulle kunna prata mer om det, vad är han upptagen med och hur kan ni skapa tid för era samtal och hur ska ni göra för att hålla närheten till varandra när ni är på skilda platser?
      Om han mår dåligt så är det ju samma sak där, vad är det som gör att han mår dåligt? Behöver han prata med en läkare och kollas upp, eller skyller han på det, som en ursäkt för att han inte vågar säga vad som han egentligen innerst inne tänker och känner?
      Just nu hänger allt i luften verkar det som och jag tycker att du ska fokusera på att ta reda på vad hans distanserande sätt beror på, det har du faktiskt rätt att få veta.
      Om han inte svarar upp över huvud taget så har du hur som helst en möjlighet att förändra dig och sätta en gräns.
      kram<3
      Charlotte

  • Reply O 10 maj, 2017 at 20:02

    Hej,
    Det är en tjej som jag skrivit under en mycket lång tid med, vi har haft kontakt i 16 månader och har skrivit om allt mellan himmel och jord. Problemet är att hon lever 1800 km ifrån mig. Jag har på senare tid fått känslor för henne, och vet inte riktigt vad jag ska göra. Känns mer som att hon ser vår relation som vänskaplig. Nu är det så att jag tack vare en annan resa kommer passera där hon bor, och vi kommer ha en dag tillsammans. Känns som att det är min chans, men jag vill inte sabba något som blivit en såpass stor del av mitt liv. Hon tyckte verkligen det var roligt att jag skulle komma, och att hon minns detaljer från vårt samtal väldigt bra. Kan detta tänkas betyda något? Har Du något tips. Det vore verkligen fantastiskt.
    Mvh
    O

    • Reply Charlotte Sander 11 maj, 2017 at 06:54

      Hej O!
      Jag skulle nog se det här tillfället som en stund av att ytterligare lära känna varandra.
      Det är ju första gången som ni träffas så det finns så mycket som kan spela in och göra att det går åt ena eller andra hållet.
      Ibland så stärks känslorna när man träffas IRL och ibland inser man att man kanske bara skulle fortsatt ha skrivkontakt.
      Så, ska jag ge något litet tips så är det att inte stressa fram något, varken i dig själv eller hos henne och bara ha roligt.
      Kram<3
      Charlotte

  • Reply J 6 maj, 2017 at 20:28

    Hej! Behöver verkligen tips och råd angående ett väldigt stort och jobbigt problem jag har i mitt förhållande. Jag är 19 och min kille är 20 och vi har varit tillsammans i över 3 år. Det är ganska svårt och invecklat problem som finns i vårt förhållande men till största delen handlar det om mig, ska ge ett exempel så kanske det blir lättare att förstå. När jag och min kille umgås har vi det jättebra och jättemysigt näst intill hela tiden, men när vi sen är ifrån varandra så uppstår det ofta problem. Kan ta ett exempel på en händelse. Han skulle iväg en kväll och grilla en kväll med sina kompisar, dricka öl och lite så och senare under kvällen så frågar jag bara honom vad dom gör och då skriver han att dom ska ut. Så fort jag läser det får jag fullständig panik, skriver till honom att han inte får för han inte sagt något om det innan, skriver att han måste hem tidigt osv och samtidigt börjar jag gråta. Mina fingrar bara skriver och skriver att han inte får, han får inte bli full osv. Detta blir givetvis SJUKT jobbigt, både för honom men även väldigt jobbigt för mig för jag vill ju inte vara sådan jag vill låta honom göra vad han vill och när han vill . Det räcker att han kan vara ifrån mig en kväll så blir det bråk, antingen om att han varit dålig på att höra av sig eller inte svarat på mitt sms på länge. Desto värre blir det om han åker iväg ett längre tag, då kan det vara bråk hela tiden om exakt vad som helst. I början av vårt förhållande var de inte sådär alls utan de dröjde ett ganska långt tag. Vi har pratat om detta tusentals gånger men det blir aldrig bättre och jag har börjat undra om jag faktiskt behöver ta hjälp för jag har själv förstått att det är som ett slags kontrollbehov jag har, vill inte att han ska dricka och bli full och ibland kan jag till och med känna att jag inte vill att han ska kul, kan liksom inte unna honom något vilket han egentligen verkligen förtjänar. Om han är ute exempelvis frågar jag han hela tiden ”hur full är du” ”när ska du hem” istället för ”har du kul” ”hoppas du har kul” osv… Det har så oerhört mycket energi från mig och honom så det är helt sjukt! Denna kille är verkligen hur gullig som helst och han har aldrig och skulle aldrig göra något som skulle såra mig, visst han kan absolut vara lite klantig ibland som en kille kan va, men annars är han väldigt snäll och förstående. Detta är verkligen skitsvårt att förklara, vet inte ens om man förstår mig rätt men jag behöver verkligen hjälp med detta för jag vill inte vara sån här. Jag vet ju liksom när jag gör fel men ändå fortsätter jag? Måste hela tiden ha honom i ett järngrepp. Hade varit så snällt om du kunde råda lite över vad jag behöver göra för detta förhållandet kommer absolut inte hålla i framtiden om det fortsätter såhär, så många gånger som vi tvekat på att göra slut men gör det liksom inte ändå. Kan tillägga också att detta är mitt första och enda förhållande! Tack på förhand! Kram

    • Reply Charlotte Sander 8 maj, 2017 at 06:08

      Hej J!
      Jag tror att det här handlar om att du kanske har lite låg självkänsla och därför reagerar som du gör, samt att det också handlar om tillit.
      Om du har låg självkänsla så kan just en sådan här situation trigga alla dina rädslor – inklusive svartsjuka och avundsjuka.
      Du blir rädd att någon ska ta honom ifrån dig och du kan inte riktigt unna honom att ha roligt.

      Du förbjuder honom och kommenderar honom att komma hem etcetera och det blir aldrig bra och det är ju också rädslan som talar.
      Här behöver du finna andra sätt att uttrycka din rädsla och precis som du skriver inse att det handlar om dig och ta tag i det, i dig själv först.
      Hur kan du uttrycka dig utan hot etcetera och kan du välja en tidpunkt där du och han sätter er ner där du får en möjlighet att utifrån dig berätta vad du känner så att ni kan vara mer förberedda nästa gång något händer?
      Du kan självklart ta hjälp av en professionell terapeut med det här också.
      Tilliten funderar jag lite på, du skriver att han är lite klantig, har det fått dig att inte lita på honom riktigt?
      Det ni tillsammans kan göra är att tänka till på hur ni skapar trygghet och tillit er emellan. Det kan exempelvis vara att du får veta i tid, att ni hör av er till varandra när är ifrån varandra etcetera.
      Kram<3
      Charlotte

  • Reply mina 6 maj, 2017 at 12:48

    Hej!

    Jag har bara en fundering. Har vatit tillsammans med en kille i några månader men va tvungen att göra slut med honom eftersom att han ville älska mig men kan på något sätt inte göra det. Har frågat om det är något fel på mig, men han säger att det är just det, inget är fel med mig. Allt är så bra med mig men på något sätt så kan han bara inte älska mig, hur mycke han än vill. Vi har bestämt för att va kompisar och vi funkar rätt så bra nu, känns konstigt då kärleken inte är där men det är också för att vi gjorde slut nyligen. Han vill träffa mig och va med mig, han vill ha mig i sitt liv eftersom att jag har påverkat hans liv på ett bra sätt. Han vill inte förlora mig och jag vill inte förlora honom. Min fråga är om det är möjligt att vilja älska någon men ej kunna göra det? Och om jag ska fortsätta vara vän med honom? Vi började som vänner och det känns som att vi kan avsluta allt med att vara vänner.

    MVH
    MINA

    • Reply Charlotte Sander 8 maj, 2017 at 05:55

      Hej Mina!
      Jag råkade halka in på ”gift vid första ögonkastet” på Svt1 igår och där pratade just ett par om detta. Mannen kunde inte känna mer än vänskapskänslor och kvinnan höll väl i princip med.
      Då ska man ha i åtanke att detta par plockats ut och ihop av så kallade experter som gjort bedömningen att detta par skulle vara utmärkt för varandra….
      Vad hjälper det om inte känslorna väcks och finns där?
      Det är kanske precis så med den här killen som du berättar om, han ser vilken pärla du är och allt är ju egentligen perfekt, men han får inte kärlekskänslor!
      Visst kan känslorna över tid förändras och gå från vänskap till kärlek och visst kan det vara värt att vänta och se.
      Om ni båda två tror att ni kan fortsätta som vänner så är väl det fantastiskt, eller hur?
      Om någon av er har kärlekskänslor för den andra så kan det ibland bli tufft att bara finnas där som vän när man egentligen vill något mer,
      kram<3
      Charlotte

  • Reply Filip Alexandrow 4 maj, 2017 at 15:10

    I mina vänskapsrelationer är det alltid jag som tar intiativ och hör av mig. Jag har pratat med mina ”vänner” om detta och hur dåligt det får mig att må, de har alltid sagt och LOVAT att de ska börja höra av sig men sedan har dom aldrig gjort det. Jag tog upp detta ämne för femte gången med en ”vän” för några dagar sedan, och då sa hen att jag borde sluta gnälla eftersom ingen kommer att ändra på sig. Jag mår så psykiskt dålig av detta att jag nästan börjar bli självmordsbenägen. Det kanske låter ”överdrivet”, men jag är en känslomässigt instabil person så det kan jag inte kontrollera.
    Vad skulle ni gjort i ett sammanhang som detta? Notera att detta appliceras på ALLA mina vänner vilket totalt är 6 stycken.
    Tacksam för svar.

    • Reply Charlotte Sander 5 maj, 2017 at 07:15

      Hejsan Filip!
      Det kan vara så att dina vänner känner av din ”känslomässiga instabilitet” som du beskriver det själv och som du säger att du inte kan kontrollera.
      Dom kanske till och med upplever det som att du agerar som ett offer och då kan det ta sig uttryck på det sätt som dom agerar för att dom tycker att du behöver ta ansvar själv först.
      Dock så tycker jag inte att sättet din vän uttrycker det på, att du ”borde sluta gnälla” inte är så trevligt men det kan bero på att din vän kanske känner sig maktlös i att finnas där för dig, när hen kanske också tycker att du behöver ta tag i det själv först.
      Om dina vänner får se och känna att du mer tar ansvar för dig så kommer nog relationerna börja te sig annorlunda.
      Sedan kan det så klart vara så att du faktiskt inte har så bra vänner och då är ju det viktigt att ta tag i och se om du kan finna andra som finns där mer för dig.
      Det behöver vara en balans i alla våra relationer, det du ger behöver du få tillbaka och tvärtom, annars går man bara på tomgång.
      kram och lycka till,
      Charlotte

  • Reply Sårad... 29 april, 2017 at 21:12

    Hej.
    Jag vet inte vart jag ska börja…
    Men jag börjar väl från början. Jag och min sambo har varit ett par i nästan 3 år. Han har 3 barn och jag har två sen tidigare. Hans relation med sitt ex och barnens mamma har varit väldigt ansträngd. Rentav hemsk ibland. Det har förekommit hot om att ta barnen ifrån den andra föräldern osv. Från hennes sida. Hon har även varit väldigt respektlös mot oss i våran par relation. Stört massor, ringt 10-15 samtal om dagen, skickat massor med sms. Gått in hemma hos oss och hämtat saker när vi inte varit hemma. Inte knackat när hon kommi när vi varit hemma. Kritiserat oss öppet inför barnen. Även uttryckt ett antal gånger att hon kommer att göra allt för att försöka förstöra för oss.
    Detta har tärt nått oerhört på mig dom person. Gjort mig väldigt osäker inför det som rör deras barn. Hur jag ska förhålla mig och hur jag ska vara.
    Det tillsammans med att vi är rätt olika i våra föräldrastilar har gjort att det har förekommit en hel del diskussioner kring massor med saker. Ex, barnuppfostran mm mm. Att sammanföra två familjer är inte lätt.
    Men vi har verkligen älskat varandra. Jag har känt mig älskad och uppskattad och jag har älskat han mer än allt. Han gör att jag känner mig trygg, som att ingenting ont kan komma åt mig.
    Jag har gett våran relation allt. Våran familj allt. För att vi ska ha det så bra som det bara går.
    Fram till för ca 2 veckor sen. Då han sa att han inte vill mer. Och nått i mig dog. Alltså på riktigt.
    Jag har sett oss bli gamla tillsammans. Vi hade framtidsplaner. Köpa ett hus tillsammans. Kanske en bebis.
    Å så häver han ur sig att han inte vill mer.
    Ingen vidare förklaring eg. Annat än att han inte känner samma längre. Och att han inte vill. Att hans känslor inte är för det här mer.
    Jag har försökt med allt. På alla möjliga olika sätt att prata med han. Min fina fina älskade sambo. Som är 100% för familjen och som skulle göra allt, ge allt för att det ska fungera. Han säger att han inte vill mer.
    Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag har fastnat lååångt ner i ett djupt svart hål och jag har ingen vilja att fortsätta nånstans utan han. Jag kan inte se någon morgondag.
    Det är som att det inte är han som jag pratar med när vi pratar.
    Vi har ju 5 barn att tänka på också. Man kan väl inte bara ge upp utan att ha gjort allt innan man går!?!
    Jag har försökt säga till han att han kanske mår så dåligt i sig själv att det gör att han inte kan se nån framtid. Nån lösning på våra problem. Men att han då måste förlita sig på mig, att jag tar oss framåt och att han då hittar viljan och glädjen igen. Men han vill inte….
    Jag dör! Mina barn har en mamma som är ett tomt skal nu. Det känns ju fruktansvärt.
    Tacksam för svar.
    Med vänlig hälsning,.

    • Reply Charlotte Sander 4 maj, 2017 at 08:21

      Hej Sårad!
      Så tråkig situation och jag kan känna din smärta i ditt brev.
      Jag skulle inte tveka en sekund att ta hjälp från någon professionell.
      Faktum är att jag skulle börja med utesluta något fysiskt, så försök att få honom att gå till läkare.
      Kanske han är utbränd, utmattad?
      Situationen verkar ju fullständigt upp och ner, med ett ex som bara kliver in och klampar på.
      Det verkar inte som att ni lyckats hålla henne utanför, det kan jag tänka mig är en av orsakerna till att han nu ger upp.
      Han orkar inte längre hålla emot hennes agerande, och han kanske tänker att det är bättre att avsluta med dig för då blir det i alla fall lugnt från exet.
      Det är ju en tankevurpa han gör i så fall men man gör ju lätt det när man inte hittar någon utväg och dessutom kanske är slutkörd.
      Om ni får hjälp att också prata med någon professionell så kan ni gemensamt komma fram till gränser mot exet, omvårdnaden och uppfostran av barnen, dina behov och hans behov etcetera.
      Det är nog där ni behöver backa bandet och börja om tror jag.
      Var rädd om dig,
      kram<3
      Charlotte

  • Reply Angie 28 april, 2017 at 18:06

    Hej.
    Jag har varit tillsammans med min pojkvän nu i 8 månader. I början kändes allt jättebra och vi träffades hela tiden. Efter 2 månader började vi ses ca 1 gång i veckan för att han tycker det blir för mycket att träffas varje dag. Nu ses vi kanske 3 gånger i veckan. När jag väl kommer till honom sitter han ofta och spelar dator eller tv spel och har tid med mig senare. Han är 27 år. Han jobbar nästan varje dag och orkar inte med människor efter jobbet säger han. Han tycker dock om mig jättemycket och jag har träffat hans familj, men nästan aldrig hans kompisar som till och med har frågat efter mig. När jag drog upo detta häromdagen så slutade det i ett gräl och han sa att jag ville att allt skulle hända så himla snabbt. Men han vill att det ska ta sin tid. Jag kännet mig jätteutanför i hans liv och det känns som om han inte bryr sig då han hellre prioriterar dataspel osv. Jag tycker dock om honom jättemycket men det tär på mig. Tror du han någonsin kommer att förändras? Det ska även tilläggas att han sexchattade med ett gammalt ligg för några veckorsedan. När jag var i samma rum. Jag hittade det senare på facebook och har nu svårt för att släppa det på grund av att jag är så nojig. Hur börjaf man lita på någon igen?

    • Reply Charlotte Sander 4 maj, 2017 at 08:09

      Hej Angie!
      En känsla av att vara exkluderad samt där tilliten brustit är inte någon bra start i en relation.
      Ni har bara varit tillsammans 8 månader du har inte så hög prio med det du berättar.
      Han visar inte dig någon respekt alls enligt mig och tråkigast av allt som visar det är att han sexchattar med någon när du är i samma rum….
      Nej, det här är inte värdigt alls!
      Du behöver förändra dig i det här och inte ta att du är lågprioriterad.
      Vill du verkligen vara med någon som behandlar dig så här?
      Kom ihåg att Du är värd det allra bästa,
      kram<3
      Charlotte

    • Reply Anonym 9 maj, 2017 at 07:09

      Anonym

      har ett förhållande med en kille som är 10 år äldre som är jätte snäll o vi trivs tsm,men det konstiga är att han vill inte sova över nångång,han har jobbigt o sova över o skyller hela tiden på att han måste hem o släppa inn katten.dessutom får jag aldrig komma hem till honom tyvärr,men han har så hemst stökigt så inte ens kompisar får komma hem till han.o det leder ju till att vi träffas typ 1g i veckan o blir ju då hemma hos hans dotter när hon jobbar på en annan ort.varför gör han så här?.man vll ju umgås mycket med den man tycker om..

      • Reply Charlotte Sander 9 maj, 2017 at 11:47

        Hej Anonym!
        Mm, väldigt märkligt faktiskt och det är inte utan att jag funderar på om han är ärlig mot dig.
        Om inte han kan sova kvar hos dig och du inte får komma hem till honom och ibland så lånar han sin dotters lägenhet när hon är på annan ort……kan det vara så att det finns någon annan där, en sambo, fru?
        Det är ju möjligt att jag har helt fel men jag skulle nog ta och kolla upp den här killen lite mer.
        Var rädd om dig<3
        Charlotte

  • Reply Nina 25 april, 2017 at 18:31

    Hej!

    Ska jag ta hänsyn till min dotter som är arg på mig att jag tar upp kontakten med min kille? Vi har gjort slut och börja om många gånger och hon tycker att det är irriterande att jag säger att aldrig mer ska träffa honom men ändå fortsätter att ta tillbaka honom, vilket jag kan förstå henne i för sig. Men det är mitt liv, jag älskar honom och vill inte träffa ngn annan. Min dotter är vuxen och bor hemma hos mig på heltid. Ska hon bestämma över mig? Hon har aldrig gillat honom speciellt mycket men nu är hon väldigt bestämt att hon inte vill se oss tillsammans.

    Mvh
    Nina

    • Reply Charlotte Sander 26 april, 2017 at 07:41

      Hej Nina!
      Det kan ju vara så att hon är orolig för dig och ser att du kanske inte riktigt mår bra och/eller klarar av att hantera situationen och relationen med din kille.
      Självklart är det ditt liv och du bestämmer men där kanske du också sänder ut dubbla signaler, du säger en sak men visar något annat?
      Jag skulle nog sätta mig ner och lyssna in ordentligt vad hon vill försöka säga och vara öppen för den eventuella kritik som kommer fram.
      För att det ska kunna bli en förändring er emellan så tror jag att det är viktigt att du visar att du är förälder och vuxen och där hon faktiskt är ditt barn oavsett om hon är vuxen.
      Det tror jag kommer lugna ner allt mellan er – förutsatt då att du kan agera vuxet och lyssna in henne och sedan delvis sätta gränser för vad du tycker är okej etcetera.
      kram<3
      Charlotte

    • Reply Sara 2 maj, 2017 at 00:45

      Hej!
      Jag är 38 år. För 12 dagar sen började jag chata med en 58 åring man som bor i USA via Facebook . Vi har planerat att slutet av maj han ska åka till mig och träffas och vi har pratat om giftemål efter som vi är seriösa , men senaste 2-3 dagar han började med att välja sex chata via telefonen alltså som sms eller voice och säger att eftersom vi bor inte nära varann vi måste hålla kärleken stark tills vi träffas och tills jag flyttar till USA . Är det ok ?
      Tacksam för svar
      MVH
      Sara

      • Reply Charlotte Sander 4 maj, 2017 at 08:28

        Hej Sara!
        Här skulle jag vilja uppmana dig till stor försiktighet!
        I min värld är det en dålig ursäkt till att sexchatta för att hålla kärleken stark…..när man bara haft kontakt i 12 dagar och aldrig setts heller…
        Nej, tänk till lite och ha alla känslospröt ute och kolla upp den här mannen noga, det här får alla mina varningsklockor att ringa!
        kram<3
        Charlotte

  • Reply Malin 25 april, 2017 at 09:19

    Hej!
    Jag matchade med en kille på tinder i början av året, jan/feb. vi började prata o fattade tycke för varann. Hur som helst nu har jag ett problem..
    Jag ska snart åka iväg 1 år utomlands och jag har blivit kär i denna kille. Jag varnade honom i början när vi började prata att jag snart kommer åka så förstår om han inte vill fortsätta prata med mig, men han sa ”varför skulle jag inte?”, sa även första gången vi sov med varann att ”vi får lova varandra att inte bli kära för jag kommer åka snart”, dock tänkte ju jag att det var lite skämt i det för man kan ju aldrig hjälpa om man faller för någon?
    Hur som helst vi fortsatte att träffas några gånger o pratade mycket på sms/tinder/snap, vi flörtade och när vi sågs så kändes det magiskt och som att tiden stannade. Han fick mig att skratta och bli fnissig, det kändes bara som att vi passade väldigt bra ihop. Och på han kändes det som han kände likadant då det var han som tog mest initiativ till kyssar& hålla handen osv. Det var/är något speciellt med han.
    Med tiden, bara för kanske två veckor sen började jag märka på honom att det tog längre tid för honom att svara och jag förstod ändå varför men ville ha det klart för mig vad det berodde på, därför tog jag mest initiativ denna gången för att bestämma en dag vi kunde ses, (på dagen såklart,ta en fika osv)
    Så vi träffades, allt kändes bra när vi gick promenad och vi små flörtade men det var inte på den nivån som det var förut.
    I slutet innan jag var tvungen att åka hem frågade jag honom hur han kände att jag snart skulle åka, han sa det känns svårt att bygga något nu eftersom jag åker snart, han la alla sina kort vilket jag med gjorde. Jag var tydlig att jag inte ville ha förhållande medans jag är borta(för det blir bara jobbigt för oss båda o h jag ville ha frihet) han höll med o berättade tidigare erfarenheter av distans och att det inte funkade bra. Vi kom fram till att vi kan ju alltid skriva med varandra men ses igen var han lite kluven över hur han ville göra. Jag kände samma, för ju mer man träffas desto svårare farväl ellerhur?

    Påväg hemåt kom allt över mig.. när vi sa hejdå till varandra i bilen var jag nära att börja gråta för jag kände av att detta var sista gången jag skulle få se hans ansikte.. hela vägen hem grät jag, nästan i panik. Körde efter hans bil innan jag svängde av, jag mådde så dåligt. . Jag berättade för han på sms senare på dagen när jag kommit hem att jag grät över honom för jag kommer sakna honom osv, han sa han förstod och att han också byggt känslor för mig men att han ändå haft i baktanken det jag sa första natten vi sov ”vi får inte få känslor för varandra”..
    Det kändes som jag berättade mer av mina känslor för honom än vad han berättade om sina för mig, men antar att det var/ är mitt fel alltihop. Jag hade ingen aning om att jag skulle falla så hårt för honom!! Jag brukar inte få känslor lätt. Jag förstår att han inte förklarar hur han känner för det är liksom ”onödigt” eftersom jag ändå kommer åka. Aja han berättade iallafall nu ska du inre va ledsen över mig, du ska iväg o kommer ha så kul. Tänk inte på mig. Men det är det som är problemet, jag tänker ju på honom varje dag, jag har till och med börjat drömma om honom.
    Vi pratar fortfarande på sms, men nu har jag inte fått svar på två dagar.. det bara gör så ont i mig. Jag vet inte vad jag ska göra.. innan var det han som skrev på kvällarna när jag råkat somna ”somna någon? :(” han skrev ”du kan dygna med mig”(för han jobbade natt) vi har alltid varit på samma nivå, skrivit lika mycket till varann, båda tagit intiativ men Aa inte längre, allt är som borta, som att vi försvunnit, som att jag åkt men ändå är kvar. Jag är helt förvirrad pga detta o vet inte hur jag ska få det bättre.
    När jag började träffa honom tänkte jag att ifall jag blir kär i honom så kan det inte bli värre farväl än för de andra familjemedlemmarna som jag älskar.
    Men jag tyckte detta blev så fel slut, jag trodde vi skulle träffas fram till jag skulle åka men det var en månad kvar när vi sa hejdå till varandra, men det var på hans intiativ som jag inte va beredd på.. jag är helt kluven och han är också det, har du några tips på hur jag kan tänka? Vad jag ska göra? Vad händer med oss?

    • Reply Charlotte Sander 25 april, 2017 at 12:13

      Hej Malin!
      Min första tanke var att när vi vet att det är omöjligt så reagerar vi på dom mest konstiga och omöjliga sätt själva.
      Det blir krig i hjärtat<3.

      Vetskapen om att du ska vara borta ett år får hela dig att strejka och vilja ha det du nu har hittat.
      Handlar det bara om att du träffat den här killen eller är det andra saker som du egentligen kanske inte vill skiljas ifrån?

      Jag har själv bott utomlands i flera omgångar och det är så kluvet, för man har hela tiden någon längtan efter det ena eller andra, är man hemma så längtar man efter det man haft borta och vice versa.

      Bra är dock att du inte klivit av att du ska resa!

      Det som också gör det lite knepigt är att han en månad innan du ska resa har minskat på att höra av sig…. där blir jag lite fundersam.
      Är det för att han vet att du ska åka eller, blir han lite ställd av att du grät så mycket och kanske kände sig lite trängd, att du känt mer än honom trots allt?

      Hade ni fortfarande haft kontakt och setts så kanske det hade gått att ha någon slags plan under det här året du är borta – hur ni ska höras av och hålla kontakten, om det finns någon möjlighet att åka till varandra och träffas etcetera.

      Nu kom ni aldrig ens så långt men så klart så kan ni försöka att hålla kontakten och se om känslan finns där och vad som händer mellan er,
      jag kanske är naiv men jag tror ju på kärleken fullt ut och om det blev ett djupt möte mellan er så tror jag att ni på något sätt kommer att hitta en väg tillsammans i det här, nu, under tiden du är borta och när du flyttat tillbaka,
      kram<3
      Charlotte

      • Reply Malin 25 april, 2017 at 19:20

        Tack för svar. Kram <3

        • Reply Charlotte Sander 26 april, 2017 at 07:36

          Tack<3

  • Reply W 24 april, 2017 at 20:01

    Hej,
    Jag är över 30 år och singel efter ett längre förhållande sedan några månader tillbaka. För ungefär 3 månader sedan träffade jag en kille via internet. Bodde i olika städer men hade väldigt trevliga dejter. Sov ihop, tog det långsamt fram. Jag var inte kär eller förälskad men tyckte han var trevlig och vi tog det långsamt fram. Jag hade ju ett längre förhållande för inte så längesedan så jag tänkte att vi får se vad det blir. Jag har svårt att bli kär om jag inte får se känslor eller bekräftelse från en kille. Han var rätt svår med att visa känslor eller bekräftelse till mig vilket vi pratade om vid något tillfälle, men han menade att för honom var det inte alls så utan han visade absolut för mig vad han ville.
    Må så vara att jag har ett större bekräftelsebehov än han, men jag anser ändå (och tycker det är mysigt och pirrigt) att berätta för varandra varför man tycker om att ses och gillar med varandra. Jag är en relativt normal funtad person och tror inte att mina önskemål är helt orimliga jämförelsevis.
    Vid ett tillfälle nämnde han att han ofta hade svårt att erkänna för sig själv och andra när han började få känslor för nån vilket jag försökte ha förståelse för och tänkte på när jag ibland kunde sakna detta från honom.
    Tiden gick och vi sågs allt mer. 1 månad, 2 månader. Här nånstans började mina känslor för denna killen djupna och jag kände att jag på riktigt börjar bli kär. Han är en underbar person på alla sätt och vis, men jag fick då och då känslan av att jag bara skrapat på ytan av den här killen. Ju mer jag får se ju mer gillade jag. Gillar – underdrift. Jag blev fullständigt nerkärad i den här fina människan efter ett tag. När vi setts 3 månader fick jag veta att han blivit bedragen rätt så rejält vid ett tidigare tillfälle i livet. Han berättade då att han hade svårt med tilliten till nya människor och jag minns att jag tänkte att hos mig behöver du inte känna så. Han hade min fulla kärlek och lojalitet även om vi fortfarande inte definierat oss som ett par än – mest pga av honom och hans sätt att vara som gjorde att jag inte våga pusha något. I samma veva frågade han mig om jag träffat någon annan under tiden vi sågs – jag svarade helt uppriktigt nej. Jag hade inte träffat någon i något som helst romantiskt syfte. Märkte då att något förändrades hos honom men tänkte att han inte var helt bekväm med att öppna sig för någon så.
    Dagen därpå ringde han mig när jag satt på jobbet – skulle ha ett viktigt möte en kvart senare som jag funderade på. Svarade – och han ställde mig totalt mot väggen. Frågade igen om jag hade träffat nån under tiden vi sågs. Jag förstod ju att han måste syfta på något men kunde för mitt liv inte förstå vad det var. Blev helt kallsvettig och tänkte febrilt vad det kunde vara. efter ett tag droppade han ett namn och poletten föll ned. Ett jävla idiotiskt fyllehångel drygt en månad in i vårt dejtande. Som jag totalt förträngt. Ja jag var full. Ja jag hade haft ytterst lite sms-kontakt därefter – men det betydde ingenting. Så obeskrivligt obetydligt i min korkade hjärna att jag inte ens kunde komma på det ens på en rak fråga. Det tolkades naturligtvis som att jag ljög honom rakt upp i ansiktet. Vilket jag aldrig någonsin menade att göra. Det var ett misstag av mig. Ett misstag som sedan skulle kosta mig denna fina kille och den kärleken som i princip golvat mig de senaste veckorna. Han blev besviken och arg och har därefter konsekvent inte svarat på några kontaktförsök. Det lilla jag känner honom tror jag inte heller han kommer kontakta mig heller. Jag mår så otroligt dåligt över hela situationen och kan inte förstå hur mitt (kärleks)liv kunde vända så totalt på ingen tid alls. Denna tortyrliknande silent treatment är vidrig. Jag känner mig testad av honom och jag misslyckades. Jag upplever mig inte som illojal person men han är ju övertygad om motsatsen. Tror du det är någon idé att jag fortsätter mina kontaktförsök eller ska jag bara lägga ned detta? /ledsen och förvirrad

    • Reply Charlotte Sander 25 april, 2017 at 07:29

      Hej W!
      Det är ju svårt att exakt veta vad det är som gör att han nu stängt sin dörr.
      Är det ditt agerande i form av fyllehångel eller är det att du ljög (som han nog uppfattar det som)?
      Jag kan tänka mig att det är att du nekade, inte mindes som du skriver själv, och där han fick fråga upprepade gånger där du till sist minns.
      Att du råkade ha ett hångel när ni egentligen bara dejtade och inte var ett par kanske inte han tar lika allvarligt på utan att det är just osäkerheten kring din ärlighet.
      Du skriver ju också att han blivit bedragen och så klart så tar han säkert in det här i sitt beslut med att han konsekvent nu inte svarar på dina kontaktförsök.

      Det är ju omöjligt att säga om det är kört eller om det finns någon öppning.
      Om det finns någon som helst liten glipa så tror jag att det handlar om att inte säga att du förträngt eller att det var en fyllegrej, för det kan tolkas som att du inte tar ansvar för dina handlingar och skapar nog bara än större osäkerhet hos honom.
      Jag skulle nog i alla fall försöka att visa honom att du går att lita på genom att visa fullständig transparens, ansvar och att du är beredd att stå kvar så att hans tillit till dig får lappas och lagas, det kan ta tid så det kan du kanske behöva ta in och tänka över om du orkar och vill,
      kram<3
      Charlotte

  • Reply milla 23 april, 2017 at 21:52

    jag har en fundering när det gäller en kille som jag nyligen har träffat, ungefär en vecka sen så kom jag i kontakt med honom , han var och hälsa på en granne till min kompis. Jag tyckte han var riktigt fin och snäll
    På kvällen frågade jag honom om han kunde skjutsa hem mig och vilket han gjorde, han fick till och med följa mig in till mig.
    vi hamnade i säng första kvällen , sen så sågs vi inte söndag kväll, ganska sent och samma sak hände, men han var tydlig med att jag inte skulle få säga att han hälsade på mig inte ens till hans vänner som jag pratar lite med. Jag sa att det var okej och tänkte inte så mycket på det.
    Måndag kom han sent på kvällen, men då pratade han med en kompis till honom från Afrika via video samtal och han ville vissa upp mig för honom vilket jag tyckte var konstigt. På tisdagen denna vecka så träffade jag på en av hans kompiar när jag var påväg hem och då sa hans kompis , du är ju S flickvän, jag var snabb på svara att det visste jag inget om eftersom vi inte har prata om något förhållande.
    Så på tisdag kvällen så frågade jag varför jag inget fick säga till någon att han var och hälsa på, han blev ganska så sur och jag blev det också så jag bad honom lämna mitt hem för jag kände mig obekväm med hans beetende.
    Onsdagen var jag och hälsade på en annan kompis som jag har och han bor på samma gata som dom, och jag satt kvar i bilen medans M gick in med sina matvaror han hade handlat, då ser jag S och hans kompis Y komma i en bil och dom ser mig i Ms bil, dom körde jätte sakta förbi och när dom stod brevid M bil så stannade dom.
    M kom just ut och såg S och Y och dom nickade bara åt honom, men S tittade med väldigt elak blick.
    På kvällen kom han inte i allafall till mig och han hade blockat mig på messanger på Facebook, men jag fick tag på hans kompis( kan tillägga att denna kompis åkte i bilen som stannade vid M bil.)Jag frågade honom vad som händer, han svarade han vet inte. Jag frågade vars ifrån han hade fått att jag var S flickvän , då sa han att S pratade mycket om mig.
    Nu har han inte varit förbi sen Tisdagskväll.
    Det jag inte vet är ju om denna kille bara var ute efter sex eller om det var känslor inblandade för honom också och han kanske blev svartsjuk när han såg mig åka bil med min kompis M, men saken är den jag tycker om S men nu är det svårt då jag inte kan nå honom, jag hann inte få hans mobil nr eftersom han ringde via messanger innan han kom.
    Om han nu har känslor för mig kommer han att höra av sig igen då?
    har många funderingar om hur jag ska göra, och jag måste nästa respektera det han sa att han ville ju inte att jag sa till någon att han var hit och hälsa på, så det är oerhört svårt för mig.
    Detta kanske inte har någon roll men han är inte från Sverige, han kom hit som flykting från Somalia och är muslim, det kanske har något med det att göra också varför jag inte fått nämna till någon att han varit här.
    Hoppas du förstår det jag skriver och kan möjligtvis tolka det bra :)
    // Milla

    • Reply Charlotte Sander 24 april, 2017 at 07:21

      Hej Milla!
      Ja, ska jag svara helt ärligt så var den första tanken som kom till mig ”kontroll”.
      För mig finns det ingen logik i att han berättar om er för kompisar men du får inte berätta….låter märkligt och som sagt kanske bara handlar om att du ska göra som han vill, tror han kanske jag ska tillägga.
      Du har inte fått något svar på vad det är som gör att han berättar för vänner att ni är ett par men att du inte får berätta det…..
      Kontroll och ägande och svartsjuka ligger ju nära varandra och då blir också hans reaktion och agerande efter att ha sett dig i bilen med en kompis också en möjlig anledning.

      Det är ju väldigt svårt att säga om han kommer att höra av sig igen om han har mycket utav dom delar som jag skrivit om ovan, tyvärr så kanske det är så att det överskuggar hans eventuella kärleks- och förälskelsekänslor för dig och att han inte vet hur han ska agera om det inte görs och sköts på det sätt som han vill.

      Om jag ska tillägga något till det här så är det att det är så viktigt att du inte ger upp dig själv eller tappar dina gränser,
      var rädd om dig<3
      Charlotte

  • Reply Weronica 22 april, 2017 at 09:14

    Det e så här att ja e intresserad av en man.men han e så inåtvänd,vill inte tala om känslor eller om honom.han har blivit sårad innan av kvinnor han varit ihop med.han har 2 barn med 2 olika kvinnor.men han vill inte prata om det eller om kärlek.ja brukar säga till honom att han e go,och snygg o intressant, sexig.men då säger han att ja behöver glasögon o att han inte alls e de. Vet bara att som medmänniska vill ja va tålmodig mot honom o att jag verkligen vill riva muren han byggt upp.något råd? Hälsning från weronica

    • Reply Charlotte Sander 24 april, 2017 at 07:12

      Hej Weronica!
      Ja, att skynda långsamt och bygga tilliten i första hand så att han (förhoppningsvis) känner att du finns där oavsett och att du har ett genuint intresse av honom och vill honom väl.
      Han är kanske så sårad att det kommer att ta tid så därför kanske det handlar om att du behöver se ett myrsteg som ett leopardskutt och ha mycket tålamod där han till slut kapitulerar för din kärlek<3,
      lycka till<3
      Charlotte

      • Reply Weronica svensson 24 april, 2017 at 14:07

        Tusen tack charlotte. Jag följer ditt råd! ❤ /weronica

        • Reply Charlotte Sander 25 april, 2017 at 07:19

          Tack själv<3

      • Reply Weronica 6 juni, 2017 at 19:08

        Tack för svaret.det var om erich, som han heter, o som du rådde mig till att ta myrsteg med.nu den 6 juni låg jag med honom.jag har just insett att ja älskar honom.men han sa innan sexy att inget har förändrats.han vill han fortfarande inte ha förhållande. Han e så jäkla envis. Jag älskade att ha sex med honom o han mig men jag trodde oxå att eftersom jag visade att jag gillade honom och att vi connecta i sängen att han iallafall tänker på mig.hjälp mig.o vad menar du med myrsteg att närma mig honom långsamt?

        • Reply Charlotte Sander 7 juni, 2017 at 08:25

          Hej igen, jag menar myrsteg som i att inse att han inte själv kan se att han ser bra ut etcetera. Det säger ju en del om vilken syn och uppfattning han har om sig själv.
          Skyddet blir då att säga att han inte vill ha någon relation, men ändå så har ni sex? Det betyder ju något, i alla fall i min värld.
          Eftersom han verkar så ärrad av sina tidigare relationer så tror jag att han behöver mycket tid på sig, att hinna få känna in vad han själv innerst inne känner och kanske våga ta fram och stå för det så småningom, att inse att du inte har något med hans tidigare erfarenheter att göra.
          Här behöver ju du också tänka till på om du orkar vänta, orkar stå kvar och ge honom det han mest av allt behöver just nu, tillit – för den har han tappat någonstans längs vägen,
          kram<3
          Charlotte

          • Weronica 9 juni, 2017 at 23:26

            Klart ja kan vänta.älskar honom jättemycket. Men hur gör jag för att närma mig honom? Han har frågat om vi ska vara kk? jag själv tycker att jag tar den möjligheten än att vara utan honom.charlott,ja älskar honom.jag insight detta efter sexet.jag älskar istället för att hela tiden tänka: tänk om…visst man blir sårad men bättre att leva så än att inte leva o älska.så tack charlotte för att du finns o att du ger så bra råd./❤w

          • Charlotte Sander 12 juni, 2017 at 12:46

            Tack!
            kram<3
            Charlotte

  • Reply M 20 april, 2017 at 08:03

    Hej,
    Hur gör man när ens partner verkligen vill ha barn och när jag själv inte känner mig redo?
    Jag studerar fortfarande och skulle vilja vänta. Vi är ett par i 30 års åldern, och min partner känner att det är dags för barn och han pratar om hur han ska ta hand om dem och planerar även barnrum hemma.
    Jag känner att det vore bra att vänta, har två år kvar på min utbildning, och känner inte för att plugga och ha barn samtidigt, bor inte i Sverige, så dagis och sådant funkar inte lika bra här. Men ser på min partner att han verkligen vill och vet att han blir en bra far, men hur ska förklara att jag inte känner mig redo för barn?

    • Reply Charlotte Sander 20 april, 2017 at 08:18

      Hejsan!
      Här är det ju inte fråga om att du inte vill ha barn utan en tidsfråga.
      Du har studier kvar men är ju klar om två år så det är inte jättelångt bort.
      Jag tänker att det snarare handlar om att vara tydlig med varför det är viktigt för dig att vänta så att han kan förstå det.
      Bra relationer bygger ofta på att båda parter insett att man i relationen går omlott, just nu är det dina studier som ska ha prio, för att i nästa stund kanske vara planerande av barn.
      Styrkan ligger i modet att våga vara tydlig, lyhörd och inte tro att den andre vet vad eller hur man tänker, och sedan tillsammans planera relationen nu och framåt,
      kommunicera och förhandla är två ytterligare bra ingredienser,
      kram<3
      Charlotte

  • Reply Jessica 18 april, 2017 at 19:05

    Hej jag är en tjej på 19 år och allt har varit upp och ner mellan mig och min kille han har gjort slut med mig 2 ggr nu och nu är vi tillsammans igen men det som är problemet är att han inte ser någon framtid tillsammans med mig, för att min familj har varit så dum mot mig och behandlat mig dåligt och det har varit massa bråk. Men nu är det bättre med allt efter 4 månader. Ingen har varit dum mot mig. Jag har haft massa drama i min familj och han har alltid varit där. Han har alltid varit där för mig och jag känner mig tom utan honom för det är han jag vill vara med. Men när han känner att han inte har någon framtid pgr min familj så gör det mig så ledsen. Jag vet att min familj har varit svin mot mig och han säger att det enda som är lösningen är att jag bryter kontakten med dom men hur i hela friden ska jag kunna göra det. De har sagt dumma saker till mig som stör min kille så mycket och han kan inte glömma det. Jag förstår honom men det gör ont att han känner så. Han säger till mig att han älskar mig med avskyr min familj. Jag vet inte vad jag ska göra. Han är min första riktiga kille och vi båda förlorade oskulden till varandra och vi har varit tillsammans i 1 är och 5 månader snart 1 och ett halvt år. Jag vill inte förlora honom och jag vet inte vad jag ska göra. Han säger också att han aldrig skulle skulle kunna skaffa barn med mig för att min familj hade varit där. De har verkligen förstört mig men det var ganska länge sedan. Jag har sagt till honom att han ska prata med någon men han vägrar. Han säger att det inte finns något att göra men jag vet att det gör det så snälla jag ber dig hjälp mig! Jag blir orolig. Jag mår så dåligt att jag inte kan äta för då kräks jag. Han är den enda för mig.

    MVH Jessie

    • Reply Charlotte Sander 19 april, 2017 at 07:18

      Hej Jessica!
      Vilken tråkig situation och jag förstår din förtvivlan.
      Du är 19 år och jag antar att din kille är i ungefär samma ålder, ni är alltså unga vuxna.
      Jag förstår hans tvivel och kanske förtvivlan över din familjs beteende och kanske han känner att han inte själv är stark nog att konfrontera dom.
      Jag tror att det är viktigt här att du inser att du inte är ett offer utan du kan bestämma till exempel att ni tillsammans ska prata med din familj och berätta hur ont det här gjort så att ni får en chans att läka ihop.
      Kanske du kan prata igenom med din kille hur du ska lägga upp det och kanske han kan finnas där som stöd för dig?
      Finns det någon annan vuxen som du känner förtroende för och som skulle kunna finnas vid er sida och ge er det stöd ni så väl behöver i en sådan här situation.
      Om det inte hjälper att prata med din familj så tycker jag att det är idé att dra ner på kontakten med dom, bor du tillsammans med din kille eller bor du hemma?
      Om inte det heller hjälper så kan det faktiskt vara idé att för ett tag inte ha någon kontakt med dom, om elakheterna eller oförståendet fortsätter.
      Du behöver visa dom att du har ett eget liv som inkluderar dig och din kille där ni faktiskt vill ha en framtid tillsammans.
      Du skriver att du sagt åt honom att prata med någon, men jag tror att du kanske också behöver det, för att kunna se det här lite klarare och inte bara känna skuld om du skulle distansera dig från din familj och bryta mönstret.
      Man kan tycka att det inte ska komma till en gräns där man behöver välja, men ofta, ofta är livet just så hur smärtsamt det än är.
      Jag tror att om ni ska ha en framtid tillsammans så behöver ni komma till en balans i det här och det kan som sagt vara att han får känna att du inte är offer utan att du tagit kommando över situationen och gått vidare, det tror jag kommer vara en bra start för er tillsammans,
      kram<3
      Charlotte

  • Reply anonym 17 april, 2017 at 19:32

    Hej! jag och min pojkvän har vart tillsammans i 5 månader och han lider av vad han kallar ångest, han säger att han skafft hjälp och fått hjälp förut och att ingenting hj’lper, och nu säger han att han har gett upp… Han säger hela tiden att han inte orkar mer och att han inte orkar någonting längre, även att hans ångest äter upp honom. senast idag sa han att han inte orkar bry sig om någonting längre(över telefon då jag hälsar på mina föräldrar) att han kommer skita i ALLT och att han är värdelös. När han säger sånt kännere jag mig värdelös och ynklig, att jag inte lan göra nått längre eller att jag skulle låtit honom vara ifred som han sa. han säger hela tiden att han älskar mig och det vet jag att han gör men jag orkar snart inte längre må dåligt över att han mår dåligt och inte vill /kan prata med mig om det… VAD SKA JAG GÖRA???? (vill verkligen inte göra slut med honom, även om jag tror att det vore det bästa för mig…)

    • Reply Charlotte Sander 18 april, 2017 at 07:27

      Hejsan!
      Självklart så är inte du ansvarig för hans mående och du ska inte känna skuld för det.
      Ser man hans situation ur ett medmänskligt perspektiv så kan du ju försöka se till att han verkligen får hjälp men det är ju förutsatt att du orkar och vill.
      Han kanske mår så dåligt att han inte ens vet vart och hur han ska söka riktig hjälp?
      Jag vill tillägga att det är jättevikigt att du har en gräns här för hur mycket hans mående påverkar dig, och inte låta det urholka dig.
      kram<3
      Charlotte

  • Reply Förvirrad 13 april, 2017 at 09:04

    Hej!

    Har tidigare bara träffat idioter till killar och nu äntligen träffat en kille som jag både börjat gilla på riktigt och där magkänslan säger mig att han är en keeper. Nu till problemet: Jag träffade B genom en gemensam kompis, vi har setts några gånger innan vi började dejta och då var han tillsammans med en tjej. De gjorde slut efter ett 3,5års långt förhållande där de delade en lägenhet. Vi började dejta ca 1 månad efter deras break up och allt har egentligen vart en dans på röda rosor fram till nu. Vår relation har nog gått hyfsat snabbt fram då vi har en del gemensamma vänner som vi hängt med tillsammans. Jag är rädd för att han skall få kalla fötter och inte var beredd på att kliva in i ett förhållande vilket gör att jag backar från vår relation.

    Vi har stämt av lite hur vi ligger till rent känslomässigt och han är just nu i ett kaos mellan lägenheter, renoveringar och massa jobb. Han säger att han inte vill ge falska förhoppningar till mig och jag har ärligt talat ingen aning vart jag har honom. Han har egentligen ingen tid över för mig men försöker väl pussla så gott det går. Alla tecken tyder på att han tycker om mig, han vill ses och vi hörs i stort sett varje dag. Jag har vart extremt tålmodig med att bara försöka var så fantastisk som möjligt och inte ställa några krav. Jag har ett inre känslomässigt kaos just nu men försöker var samlad när jag är med honom och använder mina vänner att storma mot. Han har de senaste helgerna tillbringat all sin tid med att packa ihop lägenheten med hans ex och han säger att det är jobbigt att hon är där och att de har kontakt och jag litar väl på honom och hans ord men samtidigt är jag så orolig att ju mer tid han är med henne desto mindre ses vi. De bråkar för att tilläggas väldigt mycket över sms. Vi har träffats väldigt intensivt (3-5 gg i v) och nu blir det bara mindre och mindre. Har jag panik i onödan, borde jag ge honom mer space? Är jag för känslosam? Jag vet inte hur jag skall bete mig och vill inte var en jobbig tjej nu när han är i ett kaos-stadie i livet. Kan tilläggas att jag är 32 och han är 34, så ingen av oss är purunga och inga barn inblandade.

    Tacksam för dina reflektioner över min situation.

    Förvirrad

    • Reply Charlotte Sander 18 april, 2017 at 07:13

      Hej Förvirrad!
      Du kommer ju helt klart i kläm här.
      Ni började dejta en månad efter hans break up och nu står han mitt i det praktiska avslutet med sitt ex.
      Du skriver att dom fortfarande bråkar vilket för mig säger att dom inte riktigt är klara med varandra…så vad ska du då göra?
      Ja, jag tror att han behöver göra klart nu och det kan vara så att du blir mer en störning där han försöker balansera allt men inte lyckas.
      Jag tror att risken om du ligger på för mycket är att han i panik bara bryter och släpper för att han själv går sönder i allt som snurrar kring och i honom just nu.
      Du skriver att ”ju mer tid han är med henne desto mindre ses vi”? Vad innebär det, att dom ses utanför packandet etcetera också? Det är ju i så fall en varningsklocka som går upp i mig och som kanske antyder att dom har starka band som antingen kommer stärkas i allt det dom just nu går igenom eller klippas och här är det som vanligt bara tiden som kommer visa vilket håll det går år,
      jag skulle nog inte ligga på alltför mycket i det här läget men ändå låta honom förstå att du finns där (om du orkar stå kvar så klart!),
      kram<3
      Charlotte

      • Reply Förvirrad 18 april, 2017 at 14:51

        Hej och supertack för dina reflektioner. Jag tror att du har väldigt rätt i att jag om jag vill satsa på detta då måste jag ligga lågt. Vad jag vet så ses dom inte utanför packandet, men han har vart där väldigt mycket och det har varit intensivt och vi har inte träffats under denna tiden. Men jag är för att tillägga inte rädd för att de kommer hitta tillbaka och jag har fått väldigt tydliga indikationer över detta stämmer. Tror jag behövde skriva av mig och bara få en utomståendes känsla om jag gör rätt. Är väldigt rädd över att detta skall fallera, så nu ska jag ligga lågt och bara var underbar, tack! Kram

        • Reply Charlotte Sander 19 april, 2017 at 07:05

          Hej och tack själv för respons,
          var rädd om dig<3
          Charlotte

  • Reply BobboKnodd 10 april, 2017 at 00:04

    Hej.
    Jag har ett dilemma och vet verkligen inte vilket ben jag ska stå på.
    Jag och min sambo har nydligen gjort slut, hans val.
    Han säger att han inte vill något mer med
    Oss .
    Men han är fruktansvärt ledsen i sina ögon och hans handlingar säger precis tvärt emot.
    Han tröstar mig när jag är ledsen, han fixar mat, hämtar mig på jobb, komenterar att jag får sms, har även vid något tillfälle komenterar när jag kanske fixat till mig lite, om jag ska iväg och träffa någon kille.
    Han vill att jag ligger hos honom i soffan . Han kramas, pussar mig i pannan, och han har sex med mig.
    Han har startat en massa nya kontakter med en massa Tjejer som han skickar sms med dagarna i ända, samtidigt som han gör så här med mig.
    Han till och med erbjuder mig att äta ihop med hans föräldrar.
    För mig är det jättesvårt att veta hur jag ska tänka.
    Han vet att jag älskar honom över allt annat och att jag gärna tagit tillbaka honom på stört, men han säger att han kan inte lita på min kärlek då det varit aningen stormigt oss emellan, oftast pga kommunikationsmissar.
    Och jag vet inte alls över huvud taget vad jag ska tro om något mer.

    Varför gör han så här?

    • Reply Charlotte Sander 10 april, 2017 at 07:24

      Hej BobboKnodd!
      Kanske för att han vill både ha och äta kakan?
      Det kanske har blivit så för att det varit så många turer mellan er och han har nått någon slags gräns där han inte känner någon tillit, dock är ju inte botemedlet mot det att ha flera kontakter samt dig.
      Han längtar antagligen väldigt mycket efter någon slags bekräftelse som han kanske saknat i er relation och kanske er ”storm” skadat hans självkänsla och därav det beteendet?
      Det allra bästa tror jag är att ni försöker få fatt på roten till det som skadat er relation och INTE ta in andra in i er relation under den tiden, då blir det bara soppigt och rörigt.
      Kram<3
      Charlotte

      • Reply BobboKnodd 10 april, 2017 at 10:43

        Han säger ju att han inte vill mer. Att han är sårad och inte kan lite på min kärlek till honom.
        Jag gråter, skriver lappar, lovar honom osv.
        Och han har mig nära, bryr sig, kramas, och allt det där samtidigt som han som han säger, lägger ut krokar här och var.
        Samtidigt ser jag i hans ögon att han är sårad.
        Hans förflutna gör detta. Gör att han inte vågar känna smärtan (fast jag sett honom gråta riktigt rejält).
        Och jag vet inte hur jag ska nå honom. Är helt förtvivlad när jag ser i hans ögon och tyder på det spontana beteendet att han vill något helt annat än han säger. För han är rädd helt enkelt

        • Reply Charlotte Sander 11 april, 2017 at 07:46

          Ja, rädslan kan få oss att agera sårande…..kanske ni speglar varandra?
          Om du inte vet hur du ska nå honom så kanske du ska försöka bli nådd istället, att han får komma nära dina känslor, din rädsla och din smärta så att han vågar öppna upp igen.
          Det verkar ju som att ni byggt murar kring var och en och det är där jag tror att ni behöver börja.
          Kram<3
          Charlotte

    • Reply Bella 12 april, 2017 at 20:12

      Hej jag och min pojkvän har träffats i 5 mån helt plötsligt börjar han undvika mig varför han säger felet e på honom han kan inte ha förhållanden man vad gjorde han med mig i 5månadet

      • Reply Charlotte Sander 18 april, 2017 at 07:30

        Hej Bella!
        Ja, det kan man verkligen undra ibland, när någon funnits där ett tag men sedan drar sig ur….
        Han säger att det är fel på honom och kanske det är så eller så blev det inte mer än en förälskelse för honom som efter dessa månader ebbade ut, inte ovanligt.
        Jag tror dock inte att du blivit utnyttjad utan sånt här händer ganska ofta – vi möts och ibland så blir det kärlek, ibland stark passion och ibland förälskelse och ibland alltihop, som blir en fortsättning eller som efter ett tag tar slut,
        kram<3
        Charlotte

    • Reply Noko 13 april, 2017 at 17:13

      Hej har en fråga om en kille jag tycker om och skriver ibland.Vi träffades första gången många års sen typ åtta ute på en fest men blev sen bara att vi träffades då då ute igen.Nu har jag slutat helt o gå ut men vi träffades igen genom Facebook då vi blev vänner.Sen raderat mig efter vi träffades bara för han tyckte han tyckte jag var tjatig och svartsjuk .Efter ett år så träffades vi igen nu o mars och då hade vi sex igen.Frågat han om vi skulle ses mer och han sa om han får bara tid. Nu skriver vi ibland men han sa inte om vi skulle ses utan att han är upptagen och jobbar jämt .Tror jag är för tjatig för nu har han slutat svara även efter jag skickat många mess och frågat om han vill skriva mera med mig.Tycker du att jag vänta ändå och se om han skriver igen..själv tror jag är kär i han.

      • Reply Charlotte Sander 18 april, 2017 at 07:18

        Hej Noko!
        Verkar inte som att han är så intresserad och det visar han ju bland annat genom att ta bort dig på facebook ett tag för att han tyckte att du var tjatig och svartsjuk och nu svarar han återigen inte, och du har ändå skickat många mess…
        Jag skulle nog släppa den här killen och vara öppen för nya relationer.
        En lärdom kan ju vara att det inte är så bra att vara för påstridig eller att skicka massor med mess etcetera. Det är många som tycker att det kan bli för mycket även om känslorna från början finns.
        Kram<3
        Charlotte

  • Reply Anonym 9 april, 2017 at 23:20

    Hej!

    För ca 1,5 år sen träffade jag en kille ute och kvällen slutade med att vi hade sex. Utseendemässigt är han inte den som jag i vanliga fall skulle gå efter och även om den natten var en av de bästa jag haft så tänkte jag att det bara var en engångsgrej. Sen började han höra av sig väldigt mycket men jag var ändå inte särskilt intresserad. Dock började jag vänja mig vid att han skrev nästan varje dag och undra hur jag mådde, ringde mig efter jobbet och frågade när vi skulle ses osv. Jag gillade uppmärksamheten och han visade sitt intresse så mycket vilket gjorde att jag fick upp ögonen för honom. Men av nån anledning var jag ändå lite avvaktande vilket jag så här i efterhand ångrar. Vi sågs några gånger till innan jag började känna på mig att han hade flickvän. Ett halvår senare får jag det bekräftat, vi slutar ses och jag inser att jag har känslor för denna kille. Varför vill jag alltid ha det jag inte kan få men när jag tidigare kunnat fått det så lätt inte varit lika intresserad?? Det tog lång tid för mig att komma över honom och jag ångrade så mycket att jag varit så passiv med honom. Jag började jämföra mig själv med hans flickvän och kände att jag inte räckte till utan bara varit hans andrahandsval hela tiden. Kunde inte förstå att han visat sånt genuint intresse för mig när det senare visade sig att han under hela tiden haft nån annan. Även om alla vänner gång på gång sa att han var en player och inte värd mig kunde jag ändå inte sluta tänka på det vi haft. Några månader senare hör han av sig till mig och säger att det är slut med flickvännen. Innerst inne visste jag att han inte var bra för mig men jag kunde inte låta bli att jubla inombords. Vi sågs igen och pratade igenom det mesta men han lyckas alltid hålla samtalen relativt korta och oavklarade. Det är som att vi är två magneter som alltid hittar tillbaka till varann och det finns en sån sexuell attraktion mellan oss. Än en gång insåg jag att jag inte var den enda tjejen och att han fortfarande tänkte på sitt ex. Han nämnde att ha skulle ta ut mig på dejt osv men har aldrig hänt. Men när jag säger att han bara vill ha sex blir han förolämpad och säger att det inte alls är så. Vi båda blir svartsjuka när den andra är närgången med nån annan och vi har bråkat en massa. Det har varit en berg och dalbana, ena stunden har vi hur kul som helst och är supergulliga och andra stunden har vi bråkat och inte pratat på flera veckor. Men när vi väl ses igen går det inte att motstå varandra hur ogärna jag egentligen vill. Det är som att hjärnan säger nej men kroppen ja. Detta har hållt på i ett och halvt år nu och det har varit extremt psykiskt påfrestande. Han har gått hem med andra tjejer framför mina ögon, tagit bort mig från sociala medier lite då och då, samt behandlat mig som skräp flera mornar efter en natt tillsammans. Jag kan inte förstå att jag känner nåt för den här killen efter allt som hänt!! Han har gett mig så mycket mixade signaler och önskar bara jag kunde ta mig in i hans hjärna och få veta hur han ser på allt det här och mig. Jag är rädd för att jag bara är en liten spelpjäs i hans liv men samtidigt ger han mig så mycket bekräftelse när vi ses. Majoriteten av gångerna jag är på klubben där han jobbar är det mig han har ögonen för och folk som inte vet vår historia säger att man verkligen kan se hur mycket åtrå vi har för varandra. Blir så trött på detta och känner att han tar fram det värsta ur mig, vill inte må så här pga honom mer men kan bara inte släppa honom!! Det är nästan som om jag har ett mål att få vara med honom en gång till och sen blir det en ond cirkel. Jag har heller inte kunnat få upp ögonen för nån annan eller gått på dejter för att jag innerst inne vill ha honom. Han har tagit över mig på nåt sätt. Vet egentligen inte vad jag vill få ut med detta bortsett från att det är skönt att få skriva av sig och kanske få nån objektiv kommentar på detta då både min hjärna och vänner säger att jag ska sluta se honom. Tack <3

    • Reply Charlotte Sander 10 april, 2017 at 07:18

      Hej!
      Låter som väldigt stark passion, så till den grad att den blir negativ och bryter ner dig.
      När det är så här mycket oro och osäkerhet i en relation så tror jag det ska mycket till för att du ska känna dig trygg och frågan är kanske också vad du vill innerst inne?
      Det kan ju vara läskigt att faktiskt hitta någon som man är mer trygg med, mer än att bara känna passion och därför fortsätter sökandet hela tiden.
      En del sätter likhetstecken mellan trygghet och tråkighet…..så behöver det inte alls vara dock så är det väl så att om man bestämmer sig för att vara med någon mer trygg så innebär det kanske att man visar sin sårbarhet mer, för vem är man mer än den passionerade och som söker likasinnade hela tiden?
      En tanke bara,
      kramkram<3
      Charlotte

  • Reply Sandra 8 april, 2017 at 20:20

    Hej…

    Jag vet inte var mitt förhållande är påväg. Jag och min pojkvän har varit tillsammans i cirka tre-fyra år. Till och från har vi levt på distans pga boende/olika livsval. Det är cirka 10 mil mellan oss nu med bra kommunikationer.
    Min pojkvän ringer inte, smsar inte eller hör av sig på annat sätt mer än max en gång i veckan, när jag var bortrest utomlands i två veckor skrev han till mig en gång, medan min vän som jag reste med pratade med sin pojkvän nästan dagligen. Just under den resan hörde inte jag av mig heller, då jag var så trött på att alltid göra det och känna hur han bara väntar på att få lägga på. Jag ringer/smsar eller hör av mig på annat sätt nästan varje dag vanligtvis.
    Sist jag minns att han tog intiativ till att umgås och träffas var för kanske tre veckor sedan, men natten innan samma dag vi skulle ses skriver han till mig att han åkt bort över helgen istället, cirka 70 mil från oss. Han ber om ursäkt och hoppas att jag ”hittar någon att umgås med”. Men jag ville ju inte umgås med nån annan? Jag ville ju umgås med min pojkvän.
    När jag frågar när vi ska ses igen säger han att han inte vet. När jag frågar om han vill ses svarar han att ”det går bra” eller ”om du vill”. Jag vill ju att han ska vilja? Jag känner att jag får tjata mig till honom, skulle jag inte höra av mig eller fråga om vi skulle ses kanske vi inte skulle se varandra på veckor. Han gör dessutom väldigt sällan ansträngningen att åka till mig och hälsa på då han ”inte orkar” och ”det är så långt”. När jag hälsat på honom och ska åka protesterar han aldrig, det har till och med hänt att han bett mig åka hem. Jag har haft problem med depression/ nedstämdhet och är inte den bästa versionen av mig själv. Jag pratar mycket med honom om det till och från och han säger att det gör mig jobbig och pratar ofta om hur mycket hjälp jag behöver och vad jag skulle behöva göra och tänka på. Jag vet att han bryr sig om mig och jag uppskattar det men hans förhållningssätt till mig gör att jag känner mig väldigt oönskad och inte så mycket värd som människa när han till exempel ber mig åka hem. Ibland tänker jag; tänk om han skulle ringa mig nu helt spontant bara för att han ville prata med mig? eller tänk om han skulle ringa upp mig och säga att han var påväg till mig för att han saknat mig så mycket? Jag säger till honom hur jag känner och att han inte verkar vilja prata med mig eller träffa mig men då säger han ”jo det vill jag” men det händer ju aldrig, då tolkar jag det som att man inte vill det. Jag har tagit upp det så många gånger men det är ändå samma sak. Jag har sagt att jag inte vet om det här kommer funka om det fortsätter såhär. Då drar han sig undan och säger att han ”inte kan prata om det nu” eller svar som ”jo” ”ja” ”nej” ”jag vet inte”. Samtidigt pratar han om att vi ska flytta ihop och skaffa hund och katt? Det är väldigt tungt då jag känner att jag drar hela lasset själv och försöker prata om problemen och förändra saker. Senast säger han själv att relationen inte ger så mycket, att tryggheten och närheten finns där men ingen glädje. Jag har saker jag också måste bli bättre på. Ibland tänker jag att allt är mitt fel, att jag är krävande, tjatig, dominant, jobbig, jag har också haft problem som gjort att vi inte kunnat ha samma sexliv som tidigare. Han verkar inte en bry sig, som att han gett upp. Om jag säger att jag inte vet om det kommer att funka borde man väl reagera om man vill fortsätta vara tillsammans med personen, liksom ojdå det är bäst att ta tag i det här. Eller betyder jag så lite för honom att jag inte är värd den ansträngningen? Allt det här gör mig mig så trött, arg och frustrerad vilket också ofta kommer ut när vi väl ses eller hörs. Det känns liksom inte så kul när man fått tjata sig dit för femtioelfte gången, när man ringt fem gånger och skickat tre sms utan att han ringer tillbaka eller ens frågar vad jag ville, jag blir bara ledsen och irriterad. Det bidrar ju inte heller opsitivt till det hela, det blir som en ond cirkel för då gör ju knappast att han blir mer sugen på att träffa mig eller prata. Men att låtsas vara glad gör att det bara kryper i kroppen på mig och jag blir så jävla irriterad och ledsen. Ibland känns det också som att jag aldrig får vara sur eller arg över minsta grej för då är jag allmänt sur eller på dåligt humör enligt honom och då vill han lägga på. Men alltså jag kan inte vara glad och underbar hela tiden? Jag orkar inte, även om jag mår sämre nu så är det inte min personlighet vanligtvis heller, (vems är det?). Jag har en väldigt dålig vana av att tala nedlåtande till honom ibland, om inte alltmer ofta. Det är oacceptabelt och jag försöker verkligen lägga bälte på mig själv när det är påväg någon onödig kommentar, jag vet inte varför jag gör eller känner så men det har kommit tillsammans med allt det här..Med allt det här dåliga sagt om vårt förhållande så älskar jag ju honom och vet att han skulle bli en jättefin pappa om vi skulle få barn, jag vet att han är klok och har många bra tankar även fast han tyvärr sällan ger uttryck för vad han tänker, han är närmast mig i livet och jag känner att vi kan berätta allt för varandra och att vi inte behöver hålla upp någon fasad för varandra, jag tror vi skulle må bra av samma livsstil, lite lugnare och kanske med några djur… men då går inte det här. Jag vet inte hur jag ska göra

    • Reply Charlotte Sander 10 april, 2017 at 07:39

      Hej Sandra!
      Det var ett tungt mail med inte så mycket ljusglimtar faktiskt.
      Varför inte släppa taget om varandra?
      Uppenbarligen så kommer ni inte framåt utan snarare så verkar det som att det går bakåt.
      När det är så här fastlåst så kan det vara svårt att komma ur det, speciellt som det verkar som att ni vill så olika, han vill inte vara fullt incheckad i relationen, därför kan det vara svårt att få honom till att gå och prata med någon parterapeut till exempel, men du kan ju försöka föreslå det.
      Om inte det går så tycker jag att det kan vara läge att backa och släppa taget och se vad som händer, du mår inte bra och det verkar inte han göra alls heller,
      kram<3
      Charlotte

  • Reply Jossan 8 april, 2017 at 01:00

    Hej!
    För en vecka sedan fick jag reda på att min sambo två veckor tidigare var otrogen med en gemensam vän. Han mår jättedåligt över det som hänt och det gör även jag, men samtidigt känner vi att vi vill arbeta på relationen då vi båda ser oss i en framtid tillsammans. Vi har sagt upp kontakten helt med personen han var otrogen med och han har lovat att han ska vara mer öppen och bli bättre på att kommunicera med mig. Det som verkar vara är att trots att han säger att han är lycklig i vårat förhållande, han vill inget hellre än att det ska vara vi för alltid, så känner han att något saknas. Han menar att han inte vill bli gammal och se tillbaka på sin tid som 20åring och att han missade något. Han vet dock inte vad det är han vill uppleva som han missar. Jag vet inte vad jag kan göra, utan han behöver hjälpa till att bygga upp min tillit till honom. Är frustrerande att han är lycklig men samtidigt olycklig. De vänner han har pratat med säger också att han inte missar något speciellt, dock verkar det ju vara något som kan saknas. Vad kan vi göra? Trots att han ”inte vet” vad han saknar så har han kommit med förslagen öppet förhållande, en till person i förhållandet och paus över sommaren. Dock känner jag mig väldigt osäker på om jag kan gå med på dessa, dels för min egen skull men även för att han säger att han inte vet vad som saknas. Jag är skakad över händelsen att han var otrogen och tillåter inte att det skylls på den mängd alkohol som dracks den kvällen. Är fruktansvärt besviken dock på att det ens hände, men han avbröt allt innan det ledde till sex… Vill verkligen få förhållandet att fungera igen, det vill vi båda. Att försöka arbeta över det svek jag kände kommer vara jobbigt och kommer det vara värt när jag vet att hans problem med osäkerhet väntar efter det?

    • Reply Charlotte Sander 10 april, 2017 at 07:33

      Hej Jossan!
      Nyckelordet i ditt mail här är ”saknar”, du skriver att han säger att han saknar något.
      Tyvärr så sökte han svaret utanför er relation och föreslår nu även saker utanför typ öppet förhållande, en till person i relationen etcetera.
      Jag tror inte på den typen av lösningar men däremot så kanske en paus kan vara aktuellt.
      Han behöver hitta i sig vad det är han saknar, ofta handlar det om något vi länge känt i oss men som vi tyvärr i vårt sökande lägger utanför oss, en del är otrogna, andra dövar med alkohol, ytterligare andra blir arbetsnarkomaner etcetera.
      Jag tycker du ska rekommendera att han går och pratar med någon professionell som kan hjälpa honom att hitta det han saknar,
      kram<3
      Charlotte

  • Reply Sara 7 april, 2017 at 11:51

    Hej,
    Jag och min man har varit tillsammans ett par år och har ett gemensamt barn på två åtr samt bonusbarn. i början av vår relation var allt toppen, men senaste året har varit jättejobbigt.
    Min man har blivit som förbytt. Han går och lägger sig kl 20 så gott som varje kväll, förutom när han ska iväg och träffa vänner etc, då är han pigg och glad. Annars är han allmänt irriterad och försöker provocera fram bråk för minsta lilla sak. Vi gick i familjeterapi för ett år sedan (då var det inte lika illa) och det slutade med att familjeterapauten sa till honom att han måste ändra sig och kliva ur gropen han grävt ner sig i, visa framfötterna och försöka få tillbaka mig. Hennes råd var inget han tog till sig någon längre period och nu är det värre än någonsin. Han träffade en doktor och hade inga fysiska fel.
    Förutom det har han även ljugit för mig om pengar, tagit krediter bakom min rygg, lovat att inte göra om det och sedan gjort det igen och igen. Han har dessutom ingen sexlust och vi har inte haft sex på ett år. Då läkaren föreslog motion så skulle han börja träna, i början tjatatde jag på honom att komma iväg och träna då jag ville att han skulle bli piggare, men han undviker det till varje pris och går väldigt sällan till gymmet. Istället säger han att det är synd om honom för att jag tjatar på honom och blir besviken på honom efter varje ny lögn. Han skyller allt på mig, att det är jag som är tjatig och borde vara glad att jag har honom och verkar själv tro att han är en bra man. Han känns känslomässigt avtrubbad och bryr sig mest bara om sitt arbete. Den två timmarna han är hemma mellan jobb och innan han lägger sig, spenderar han helst surfandes framför sin telefon om inte jag säger ifrån. De senaste tiden har han även tjatat att jag borde gå ner de sista 5 kilona efter min gravitidet (jag är inte alls överviktig, men lite mammamage kvar) så att jag blir lika smal och får platt mage som innan graviditeten. Om jag gör det så kommer vi börja ha sex igen enligt honom. Jag tycker att det låter helt sjukt eftersom jag inte är det minsta överviktig och inte har något problem med hälsan, det sårar mig mycket att han säger så gång på gång.
    Jag har sagt att jag inte kan leva såhär hur länge som helst och frågat om han övervägt skilsmässa, men han säger att han inte vill skiljas och att det bara är jag som är känslig. Han särbehandlar även sina egna barn och mina barn känner av det och känner att han inte tycker om dom och inte vill ta tills sig dom. De är 9 och 10år. Det här lett till att jag har börjat må dåligt och inte orkar sköta min skola ordentligt, han får mig att gråta flera gånger i veckan och bryr sig inte att han gör mig ledsen. Utan lovar gång på gång att han ska börja vara vaken, sluta ljuta etc.. fast det blir aldrig någon förändring.
    Jag älskar honom och vill vara med honom, men det börjar kännas hopplöst. Vill inte även skilja mig för lättvindigt då vi har en liten två åring och vill inte skiljas om det finns hopp.
    Vad ska jag göra? Gör jag fel? Finns det något jag borde göra annorlunda?
    Jag har alltrid varit en tjej med gott självförtroende och hade någon berättat detta för mig hade givetvis sagt lämna honom. Men sitter man i den sitsen själv är det inte lika enkelt..

    • Reply Charlotte Sander 10 april, 2017 at 07:28

      Hej Sara!
      Ja, sök hjälp av någon professionell – som i första hand kan stärka dig och få dig att se på situationen lite annorlunda för just nu bryts du ju fullständigt ner….
      jag tänker också på barnen, det är ju inte bra för dom att leva i det här.
      Jag vet att det inte är lika enkelt när man sitter i sitsen själv men det första du kan gör är att bestämma dig för att förändra dig, det är första och det allra viktigaste steget.
      Du behöver inse att det räcker nu.
      Som sagt, jag råder dig till att kontakta någon professionell och om du har vänner och kanske släkt som du kan berätta för hur det är som kan hjälpa dig att förändra den här mycket tråkiga livssituationen,
      kram<3
      Charlotte

  • Reply Mikael 6 april, 2017 at 10:18

    Jag startade en relation tillsammans med en kvinna direkt efter min separation. Hon var fortfarande kvar i sin relation men var på väg att lämna den. Vår relation växte och vi blev enormt kära i varandra, pratade varje dag, skickade sms om hur mycket vi älskade varandra. Vi träffades då och då och efter 6 månader tog hon klivet att lämna sin man. Det fanns barn med i bilden vilket gjorde att processen tog tid. Jag stöttade henne så mycket jag kunde och vi såg framemot en framtid tillsammans. Jag var mannen i hennes liv och jag tyckte att äntligen hade jag hittat min. En vecka efter hennes separation sms hon och sa att hon ville backa och inte inleda ett förhållande, inte nu och inte i framtiden. Hon kände att hon ville vara själv ett tag och inte känna några krav. Vi pratades vid och hon sa att hon ville fortsätta att träffas, fast som kompisar och att vi kunde ha sex och göra saker tillsammans. Men hon ville inte inleda ett förhållande nu och inte i framtiden. Vi har tidigare pratat om särbo så att vi har utrymme för ett eget liv men det räcker inte. Nu provar vi på att träffas som kompisar och har sex och vi gör saker tillsammans men det känns som om jag är utbytbar och jag har fortfarande känslor för henne och är enormt kär i henne. Hon säger själv att hon är kär i mig. Vad ska jag göra?

    • Reply Charlotte Sander 6 april, 2017 at 13:16

      Hej Mikael!
      Just hennes bestämdhet i hennes beslut om att ”inte nu och inte i framtiden” får mig att fundera på om det kanske är rädsla?
      Kanske rädsla för att gå in i en relation för att hon nyss avslutat en och rädsla för att bli bunden direkt.
      Hon sänder ju väldigt dubbla signaler för samtidigt så säger hon att hon är kär i dig – men vill inte ha någon relation.
      Tror att det handlar om att hennes avslutade relation är alldeles för färsk för att kunna ge nya löften och att hon behöver känna sig fri.
      Om du orkar och vill så kan det ju vara värt och läge att ändå finnas där för henne, åtminstone för ett tag så att hon får känna frihet OCH kärlek som förhoppningsvis kan inkludera dig i en gemensam framtid,
      kram<3
      Charlotte

      • Reply Mikael 6 april, 2017 at 15:03

        Hej igen!
        Tack för ett snabbt och givande svar. Du ka ha en poäng där att det kan ha göra med rädsla. Det som gör mig så förbryllad att det har vänt så snabbt. Från att för 5 dagar sedan skicka många sms, telefonsamtal där hon längtar efter mig och säger hur mycket hon älskar mig till att säga det här och vara helt tyst i telefon.
        Känner mig så osäker

        • Reply Charlotte Sander 7 april, 2017 at 07:10

          Tack, jag förstår att det här skapat osäkerhet hos dig, det gör ju det när någon går från det ena till det andra helt plötsligt.
          Kan vara så att hon kanske innerst inne känt så här en tid men inte vetat hur hon ska agera och det kan också vara så att hon haft fullt fokus på att avsluta sin relation vilket gjort att hon inte prioriterat det här förrän nu när hon är ”fri”,
          kram<3
          Charlotte

  • Reply Trettioåring 5 april, 2017 at 12:50

    Hej,
    Jag och min sambo har varit tillsammans i ca två år. Vårat problem är i korthet att hon tycker att jag är svartsjuk, och jag tycker att hon har en del märkliga saker för sig.

    När vi träffades berättade min sambo att hon var god vän med sitt ex och jag hade inga problem med det, de sågs i sociala sammanhang och åkte på nån resa med sitt kompisgäng. Efter vi varit tillsammans i ett halvår kommer de fram att de messar med varandra väldigt mycket, Jag tar lite illa vid mig, mest för att jag tycker hon kunde ha berättat vilken att kontakt de har, speciellt som jag inte haft några problem alls med att de är kompisar.

    Ganska kort senare berättar hon under en middag om sin tiderapp, jag hänger inte med och frågar vilken tiderapp. Hom berättar att hon har haft den hela tiden och använt den ibland, ”på skojj med vänner”. Det kan ju mycket väl vara så men det som upprör mig mest då är att hon inte vill medge att det är något konstigt alls, utan det är jag som är svartsjuk.

    Ytterligare en tid senare så är på på krogen tillsammans och när jag går till tolaletten å står hon med en kille och pussa honom på handen. Jag blir ledssen och lite upprörd, hon säger att det var på skojj för han hade get henne en komplimang och hon hade gett honom en puss som tack. Jag blir ledssen och lite upprörd, tycker att det är onödigt och lite respektlöst. Jag får återigen höra att jag är svartsjuk och att hon faktiskt inte tycker att det är någon grejj.

    Vid något annat tillfälle har hon sagt att hon är hemma, men det har visat sig att hon varit ute fortfarande. Vid något enstaka när vi har varit ute har hon lämnat vårat sällskap och hängt med andra killgäng på klubben under en längre period, någon till några timmar.

    Att detta har gjort att jag blir lite frågvis när hon har varit ute, det måste jag medge. Inte alltid men om hon har varit ute till 5-6 tiden på morgonen och jag frågar något om kvällen får jag väldigt snart höra att jag är svart sjuk och frågvis och i regel så antingen vill hon inte säga något eller så minns hon inte.

    Jag har varit i relationer förut och där har vi vari mer samspelta kring hur vi ser på frågor som dessa. Mitt stora problem är att jag inte når fram med mian åsikter, utan att det alltid landar i att jag har problem med svartsjuka.

    Jag vet att det inte finns generella regler, utan det är upp till varje par att bestämma hur man vill har sin relation. Situationne är väldigt frustrerande, dels eftersom att jag ofta blir besviken , och dels eftersom att vi verkar ha så otroligt olika åsiker kring dessa frågor. I övrigt har vi en väldigt bra relation, mycket vänner, hittar på roliga saker, tränar och reser.

    Tack på förhand

    • Reply Charlotte Sander 5 april, 2017 at 14:13

      Hej Trettioåring!
      Om vi börjar med exet så tänker jag att du kunde väl ha inkluderats och fått hänga med eller blivit inbjuden också! Det är väl det största beviset på att allt är okej, enligt mig.
      Vad det gäller Tinder så har inte jag fattat som att det är en vän-app utan en snabbdejting-app.
      Ibland kan man behöva ställa frågan tillbaka eller göra likadant som ens partner gör, kanske skaffa den appen du med?
      När en person inte kan förstå känslan av osäkerhet och inte heller är beredd att ta in något som man visar så kan man behöva visa praktiskt, och sedan se hur partnern reagerar?

      Summa summarum så förstår jag din känsla, hon förstår inte dig utan gör det väldigt enkelt för sig genom att säga att allt handlar om din svartsjuka, jag håller inte med alls.
      Jag tycker inte att hon agerar kärleksfullt mot dig och inte heller öppet utan hon lämnar ert sällskap när ni är ute tillsammans och hänger med killgäng och hon är borta till 5-6 på morgonen och hon vill inte berätta eller minns inte?

      Märkligt beteende som du själv skriver eller ganska uppenbart att hon inte är transparent.
      Sätt ner foten och ta inte att det här bara handlar om svartsjuka.
      Du kan göra olika saker här:
      1) Agera på det sättet hon agerar, en del behöver som sagt få det uppvaknandet.
      2) Säg att du vill vara med när hon träffar ex och andra som du är tveksam till och se hur hon agerar/reagerar på det, det brukar vara ett bra svar.
      3) Sätt ner foten och visa en gräns tydligt vad du tycker är okej och inte, låt dig inte bli nedtryckt eller tystad av att hon säger att du är svartsjuk, det här handlar om tillit och öppenhet i första hand.
      Du är värd det bästa!
      Kram<3
      Charlotte

  • Reply Funderar 4 april, 2017 at 18:25

    Hej,
    Detta känns väldigt dumt och jag vet inte om jag tänker för mycket eller redan vet svaret.
    Men lika bra att få lite råd. Jag träffade en man från andra sidan jorden när jag var ute och reste, vi spenderade några veckor tillsammans i stort sätt varje dag. Jag blev definitivt förälskade i denna mannen. Nu är dock frågan när jag är hemma i Sverige om jag kanske bara blev kär i kärleken? Jag tänker på han varje dag men ibland undrar jag över om kanske målar upp en bättre bild i mitt huvud än vad det kanske skulle kunna bli. Vi hörs fortfarande några gånger i månaden men det är alltid jag som börjar skriva, han skriver dock flirtigt tillbaka men inte på samma sätt som vi kunde flirta när vi var tillsammans. Jag älskar nya upplevelser och äventyr och skulle mycket väl kunna tänka mig flytta utomlands och se om detta kan leda någonstans. Frågan är dock om han skulle vilja detta? Eller om det är något jag bara inbillar mig, han är ju aldrig den som börjar ta kontakt. När jag pratade med en vän om allt som hänt så trodde hon att han kanske medvetet håller en distans mellan oss då jag kan påminna honom om en tid som var bra, och att han tror att det aldrig kan bli något pga avståndet som finns mellan oss. Eller är det bara så enkelt att han inte är intresserad?

    • Reply Charlotte Sander 5 april, 2017 at 07:30

      Hej Funderar!
      Kan ju vara så att han har lättare för att skilja på det ni hade då och det som är nu i hans liv.
      Ibland så blir ju det ouppnåeliga det vi går och drömmer om, och vi gör tankevurpan att det som var då skulle kunna fortsätta eller bli något nu.
      Jag tänker att det ni hade då var ju en dröm på så många sätt under helt andra omständigheter än det du och även han kanske lever i i dag.
      Jag tycker att du beskriver det bra med ”kär i kärleken” för visst har vi väl lättare att känna känslor och leva ut när vi är på andra platser och kanske har semester etcetera.
      Du skriver att han aldrig är den som tar kontakt, jag undrar om han inte gått vidare men där det ni hade är ett fint minne men kanske inte så mycket mer,
      kram<3
      Charlotte

  • Reply Anonym 4 april, 2017 at 17:36

    Hej! En kille var väldigt kär i mig och hade starka känslor för mig medans jag kände lite sisådär för honom… jag gillade honom lite grann men inte lika mycket som han gillade mig.. det började på nyårsafton jag märkte att han va intresserad o.s.v… sedan tog vi kontakt och började prata… efter ett tag så sa han att han gillade mig. Jag blev mer o mer intresserad av honom men vi blev aldrig tsm för jag kände mig inte riktigt redo. Men han antog såklart att vi halvt tsm på något sätt…? Men idag så sa han att han inte gillar mig längre… och vi började prata osv då han säger: Jag gillade ju andra tjejer medans vi va ”tsm” och dom har jag gillat jättelänge…

    Det är då min fråga. Är det konstigt att han gillade andra tjejer medans han och jag va på G? Alltså jag vet att vi inte va tsm på riktigt liksom men jag blev ändå lite fundersam… tacksam för svar <33

    • Reply Charlotte Sander 5 april, 2017 at 07:24

      Hej!
      Eller så kände han att du inte var helt på och blev lite sårad och skyddade sig med att säga som han gjorde, att han hade flera tjejer på G samtidigt som dig.
      Kan ju också vara så att han kollade in marknaden och lade ut lite krokar här och där för att se om någon nappade, för att efter det sedan känna in själv.
      En del är också mer ute efter själva jakten mer än bytet och blir ointresserad när bytet responderar och kanske till och med låter sig fångas.
      kram<3
      Charlotte

  • Reply Emelie 4 april, 2017 at 07:00

    Hej!
    Jag har träffat en kille för ca 5 månader sedan som jag börjat tycka väldigt mycket om (det var han som tog steget från första början). Då hade jag precis lämnat ett långt destruktivt förhållande och haft en livskris. Men han fanns där för mig och tröstade mig i allt.
    Vi har fortsatt träffa varandra och han är verkligen omtänksam, bryr sig om mig för den jag är, gör allt för mig, jag attraheras av honom och vi har ett bra sexliv osv. Men ändå känns det ibland som att jag tvekar. Ibland känns det som att jag ”skäms” för honom på något sätt, kanske för att han kanske inte är en drömbild hur min man ska vara. Jag har alltid haft svårt självförtroende och alltid tänkt hur alla andra ska tycka och tänka. Tänk om ingen annan tycker om honom?
    Men dessa tankar kommer bara ibland, vissa dagar känner jag att han är den jag vill dela mitt liv med! Därför blir jag orolig varför dessa tveksamma tankar kommer upp? Är det mig det är fel på?
    Velandet gör att jag mår väldigt dåligt och gör att jag inte riktigt vågar presentera honom för min familj, vill ju att allt ska kännas helt 100 innan jag går in i något. Detta handlar ju ändå om mina framtidsdrömmar och jag är 25 år och vill skaffa familj snart.

    Mvh,
    Emelie

    • Reply Charlotte Sander 4 april, 2017 at 12:40

      Hej Emelie!
      Kan det vara så att ditt ex hade det yttre men inte det inre och nu är du tillsammans med någon som är tvärtom?
      Vackert inre men enligt dina drömmar inte det perfekta yttre?
      Om ja, så kan det ju vara en god idé att tänka till på vad som är viktigast.
      Sedan är det ju så här att en människa man älskar blir vackrare och vackrare så det är kanske tid för att lära känna honom ännu bättre som du behöver?
      Ju tryggare du blir i relationen ju mindre kommer du att bry dig om vad eventuella släktingar kommer tycka.
      Kram<3
      Charlotte

      • Reply Emelie 5 april, 2017 at 07:20

        Tack för svar! Det kan nog vara så som du säger! Har berättat för mina föräldrar och de vill gärna träffa honom snart. Kanske jag borde vänta med det tills jag känner mig säker? Eller tror du det kommer lätta en sten om det inte var så farligt som jag trodde?
        Ha en trevlig dag!

        • Reply Charlotte Sander 5 april, 2017 at 07:33

          Du behöver ju inte stressa fram något utan ge dig själv tid, tiden har en fantastisk förmåga att ge oss balans, när vi låtit våra känslor och tankar pendla fram och tillbaka.
          Sedan när du fått den balansen då tror jag precis som du skriver att det kommer att kännas som en sten som lättar, oavsett vad du kommer fram till,
          Ha en trevlig dag du med :)
          Charlotte

  • Reply Linnea 3 april, 2017 at 16:16

    Hej, jag och min pojkvän har varit tillsammans i 4 år och bott tillsammans i snart 3. Vårt förhållande har fungerat jättebra och vi har alltid varit kärleksfulla mot varandra, skrattat högt varje dag och har alltid roligt när vi ses oavsett vad det är vi ska göra. Han är verkligen min perfect match socialt och jag trivs så bra tillsammans med honom.

    När vi blev tillsammans var jag väldigt tydlig med att jag aldrig vill ha ett distansförhållande och att det var väldigt viktigt för mig att han är närvarande. Detta för att han alltid har varit väldigt ambitiös med toppbetyg från universitetet och med målet att arbeta inom finans på en investmentbank i framtiden. Arbetstiderna där är kända för att vara väldigt långa och det var därför viktigt för mig att veta att han kommer att prioretera vårt förhållande först om jag skulle ingå en relation med honom.

    Sommaren 16 fick han ett sommarjobb i London på en av de största bankerna i världen, att komma in där är i princip omöjligt som Svensk utan att ha gått på ett toppuniversitet så jag valde ändå att stötta honom i att ta det. Jag flyttade med honom dit och det var de tommaste månaderna i mitt liv. Han jobbade långa dagar, kom hem runt 10 varje kväll och tiden vi umgicks var bara att kasta i sig mat och gå och lägga sig. På helgerna var han ledig men var för trött för att vara psykiskt närvarande. Det kändes som att jag var ensammast i världen och var verkligen jätteledsen, så ledsen att jag nästan bokade en biljett hem en månad för tidigt. Jag var hela tiden öppen med honom och berättade hur jag kände under tiden och såg att han verkligen försökte bättra sig tillslut så jag stannade ändå tiden ut.

    Efter sommaren var vårt förhållande ganska trasigt men vi lyckades hitta tillbaka till varandra och var efter det kärare än någonsin! Men sen kom nästa smäll, doktorandtjänsten han skulle tagit hösten 17 drogs in och han skulle tvingas välja mellan att pausa studierna ett halvår under vårterminen 17 och flytta till en annan stad eller flytta ifrån mig till en annan stad eller land efter sommaren 17 då jag har ett års studier kvar i staden vi bor i nu. Vi bestämde oss för att det var bäst att välja alternativet då han bara var borta ett halvår. Värt att nämna är att om han väljer att inte flytta för att stanna med mig ger han upp sin högsta dröm som han har pluggat för i 6,5 år.

    Jag var självklart jätteledsen på grund av detta, dels för att han hade lovat att vi skulle komma först men också för att jag förstod att det kommer att bli en längre repris på sommaren. Och så blev det, han skickar korta sms på dagarna, frågar om han kan ringa mig när han kommer hem från jobbet 23 på kvällarna då jag redan borde sova och på helgerna vi ses är han inte som förut. Trött och inte närvarande, vill mest kolla på tv eller serier och orkar inte ge mig tillräckligt med uppmärksamhet. Ännu en gång berättade jag hur jag kände redan efter en månad och sa att han måste börja anstränga sig mer om han vill att detta ska fungera men det hjälpte inte trots tårar, ilska och många försök från min sida. Under denna tiden har jag mått jättedåligt, jag har struntat i studierna och kuggat 3 kurser, legat och tittat på säsong efter säsong av serier så fort jag kommit hem från skolan, inte umgåtts med vänner utan bara legat i min soffa. Att städa har jag helt prioriterat bort och jag har verkligen känt mig så sviken och övergiven.

    När vi sågs i helgen frågade jag vad han hade gjort om jag skulle bli gravid nu. Jag är 23 och han 27, då svarade han att ett barn hade förstört hela hans karriär och att han inte hade velat kännas vid det om jag hade valt att behålla det. Jag blev jätteledsen då min pappa övergav mig och min bror när jag var 18 och han 15. Han vill inte ha barn förrän han är runt 40 men och klar med sina karriärmål men och jag har inga problem med att vänta tills jag är över 30 men tycker inte att det känns okej att han bara skulle kunna ”överge” mig på det sättet om jag trots allt skulle råka bli med barn.

    Vi satte oss ner och pratade efter detta i lugn och ro och jag sa att jag inte mår bra och att detta inte fungerar för mig längre. Han kan inte lova mig att han inte kommer flytta till London 2018 då vi båda är klara med studier och jag har sagt att jag kan flytta med honom vart som helst men inte utomlands. Vi bestämde oss för att göra slut men det känns jättejobbigt för vi är ju fortfarande kära i varandra det är bara våra framtidsplaner som krockar.

    Jag trodde att det verkligen skulle vara vi föralltid och jag är verkligen så lycklig med honom när vi ses och faktiskt lever vardagslivet tillsammans. Vi köpte en katt tillsammans för två år sedan som är vår lilla bebis och har bott ihop så länge och nu har hela min världsbild raserats på så kort tid. Jag vill ju vara med honom mer än någonting annat och han är så snäll och omtänksam att jag ibland får tårar i ögonen när han säger eller gör saker för mig. Han är verkligen en sån kille som ger fotmassage när man har mensvärk och lagar mat åt en när man är för trött, stannar hemma från skolan när jag är sjuk för att se till att jag får i mig tillräckligt med mat och vatten osv.

    Vad ska jag göra och gjorde vi rätt som gjorde slut?
    Hur mycket ska man ge upp för att rädda ett förhållande som är bra utan alla hinder som dyker upp gång på gång?

    • Reply Charlotte Sander 4 april, 2017 at 12:31

      Hej Linnéa!
      Ja, ska jag ge ett kort svar på det så blir det:
      När man märker att man urholkas mer än fylls på i relationen.
      Egentligen skulle jag kunna stanna där för jag läser det som att det är precis det som händer och hänt i din relation.
      Ni lider båda två men det är du som stryker mest på foten där din vardag inte fungerar.
      Du kuggar på 3 kurser, ligger i soffan och kollar på serier, isolerat dig från dina vänner och struntar helt i att hålla ordning.
      Han fortsätter att checka av listan på sina mål och drömmar.
      Sen kommer väl det hårdaste av allt och det är att han säger att hans karriär skulle vara förstörd om ni skulle få ett barn och att han inte hade velat kännas vid det….
      Ni är inte två i relationen – för då beslutar man tillsammans och är lyhörd och respekterar och stöttar varandras val/drömmar och mål.
      Självklart är det så att den ena kanske kliver åt sidan lite för ett tag för att den andre ska få komma fram, för att i nästa stund byta, man går kärleksomlott <3.

      Du skriver att ni gjort slut men att ni fortfarande är kära i varande och att ”det bara är era framtidsplaner som krockar”…..
      om den ena hela tiden får stå tillbaka och känna sig nedprioriterad och det inte verkar finnas en tanke på att det är din tur någon gång så är det bara den enas framtidsplaner som inte ens lyfter.
      Samtidigt skriver du på slutet att han stannar hemma från skolan när du är sjuk etcetera.

      Om din vardag blir så lidande som du skriver så är det nog väldigt bra att göra ett uppehåll, jag tror du behöver tänka till på dina egna prioriteringar och mål, vänner etcetera.
      Enligt mig har du betalat ett väldigt högt pris,
      var rädd om dig<3
      Charlotte

  • Reply Lina 3 april, 2017 at 12:05

    Hej!
    Jag träffade en kille för ungefär 3 veckor sedan på en dejtingsajt, vi är båda i 25-års åldern. Vi smsade mycket första veckan innan vi sågs, och han var jättetrevlig, men inget hände. Vi sågs efter bara några dagar igen och trots att vi båda är ganska blyga så hade vi trevligt! Efter detta har vi setts två gånger till, men den sista veckan har han inte varit lika ”på” som innan. Sista veckan har det mestadels varit jag som tagit initiativ till att ”starta en konversation” på sms, men han verkar inte ointresserad när vi väl har kontakt, utan han ställer frågor osv. Kan tillägga att han även tar kontakten ibland. Jag har aldrig mött någon tidigare som är så svår att läsa av som honom, men jag börjar verkligen tycka om honom! Eftersom han är så svår att läsa av har jag heller inte vågat ta något initiativ, så vi har aldrig kyssts eller så. Vet ju inte om han vill det… Han har inte heller tagit initiativ till någon mer fysisk kontakt mer än kramar när vi ses/säger hejdå. Jag vet inte hur jag ska tolka situationen och ifall jag ska försöka ta det vidare eller inte.. Vill inte fråga honom heller, med risk för att verka för på då vi endast träffats fyra gånger…

    • Reply Charlotte Sander 3 april, 2017 at 13:08

      Hej Lina!
      Nu skulle jag vilja skriva ”hold your horses”!
      Du har nog lite för bråttom och börjar tolka in lite för snabbt, ni har ju bara precis börjat lära känna varandra.
      Det har gått tre veckor!
      Jag förstår att det känns som en evighet eftersom det verkar som att han väckt mycket känslor i dig och dom vill man så klart ha besvarade pronto!
      Just att den ena har lite bråttom och inte inväntar kan få den andre att antingen bli lite skrämd eller att den vet att du ändå kommer höra av dig.
      Enda sättet att kunna ”läsa av honom” som du skriver är att lära känna honom och vara införstådd med att det kanske tar lite tid och att inte stressa fram något,
      njut och låt tiden visa,
      kramkram<3
      Charlotte

  • Reply Emil 2 april, 2017 at 08:21

    Hej,
    Jag och min tjej har nyligen blivit tillsammans efter att vi varit från varandra ca ett halvår. Allting känns jättebra då vi umgås och båda älskar varandra. Vi hittar på roliga saker och tiden bara flyger iväg när vi umgås. Problemet är dock att hon inte känner samma som innan. Hon säger att hon inte känner sig lika beroende av mig mera, vilket hon gjorde förr och skulle vilja göra nu. Vi skulle precis fylla 18 när vi blev tillsammans och var 19 när det tog slut. I sommar fyller vi 21. Jag tänker att hon är mer vuxen och självständigare och på så sätt tryggare i sig själv nu och att hon därför kanske inte känner sig lika beroende. Vad tänker du om det?
    Till saken hör även det att jag flyttat bort för att studera vilket gör att vi har ett distansförhållande. Jag kände mig mer beroende förut men har på något sätt fått lära mig att klara mig mer ensam då distansen inte tillåter att vi ses lika ofta. Tycker du det är konstigt att man blir mindre beroende av varandra under alla dessa omständigheter eller är det konstigt?

    Tack!

    • Reply Charlotte Sander 3 april, 2017 at 06:31

      Hej Emil!
      Jag tycker att det är väldigt bra att hon känner sig självständig och jag tänker också att det är under dessa år som man formar sig själv mycket.
      Hon har hittat en självständighet som påverkat hennes känslor till dig och er relation.
      Frågan är ju vad det är för känslor som förändrats? Det kanske inte är någon skillnad egentligen på kärlekskänslorna men hon behöver hitta en frihet i er relation och inte blanda ihop det med huruvida hon älskar dig.
      Här kan ju du hjälpa henne genom att stötta henne i att du också vill att hon ska vara självständig och att det inte är något att vara rädd för eller något som hotar er relation, eller hur?
      Jag tycker inte att det är ett dugg konstigt att man blir mindre beroende av varandra utan jag tänker snarare att det är lite skönt och då kan verkligen bara känslorna få komma fram och att det är det som gör att ni är tillsammans,
      kram<3
      Charlotte

      • Reply Emil 3 april, 2017 at 08:53

        Det var precis vad jag tänkte. Tack!

        • Reply Charlotte Sander 3 april, 2017 at 09:42

          Tack själv<3

  • Reply JK 1 april, 2017 at 16:58

    Hejsan. Jag behöver verkligen råd. Jag och min kille har varit tillsammans i snart 1 år. Nu igår så upptäckte jag att han skrrivit massa med sitt ex som jag vet att han haft svårt att gå vidare från men de har inte hållt kontakten nånting direkt innan. Läste några saker han skrivit som fick mig att tvivla på om han ville vara med mig eller inte. Vi pratade igår och han skämdes och visste att det var dumt gjort men att han inte kunde råför hur han kände. Att han saknar att känna så starkt som han kände med henne, som var första kärleken. Men jag förstår inte..första kärleken är ju alltid första kärleken? Det är inte säkert man någonsin kommer känna likadant igen utan det är ju olika sorters kärlek som man inte kan jämföra med varandra. Blev så himla sårad :( Han har snöat in sig helt på något drömförhållande som ska kännas lika som hans första kärlek trots att han vet att deras förhållande var skitdåligt och han mådde dåligt i det. Han säger att han kan inte tänka sig någon annan än mig som han skulle trivas bättre med men det är den där skarpa kärlekskänslan han inte känner för mig på samma sätt och han väntar på den. Jag tycker istället att han måste inse att han och jag har ju något annat fint tillsammans och att han måste kunna nöja sig med det och inte jämföra. Han förstår inte hur jag skulle vilja fortsätta med honom efter att jag vet vad han känner nu men jag älskar honom verkligen så sjukt sjukt mycket och vill inte leva utan honom, därför vill jag fortsätta och försöka hoppas att han kan inse det fina vi har. Hur tycker du jag ska göra? :( Jag är så velig…vet att jag inte borde vara kvar eftersom han säger som han gör men jag älskar honom så :'( Hur ska jag få honom att förstå att han måste sluta jämföra och vara glad för det vi har? Det enda han har att jämföra med är ju hans ex..och pga att han pratat med henne nu så har han ju börjat tveka såhär :(
    Tackam för svar!

    • Reply Charlotte Sander 3 april, 2017 at 06:25

      Hej JK!
      Det som är tråkigt är ju att han vänt sig utåt – till sitt ex och försökt hitta tillbaka till den känslan och kanske henne.
      Det blir ett svek enligt mig och tilliten får sig en törn.
      Att han känner som han gör och längtar efter den starka kärlekskänsla som dom hade mellan sig kan han ju inte hjälpa, men frågan är ju hur han hanterar det?
      Han kan ju inte känna sig hel idag, varken i sig själv eller i relationen med dig eftersom han söker något.
      Du blir ju inte heller trygg eller känner dig högprioriterad och älskad, eller hur?
      Jag tror inte på att med ord försöka tala om att han borde vara nöjd för det han har, möjligtvis så gör det honom bara mer instängd där han kommer behålla den här längtan i sig själv och inte våga berätta något mer.
      Jag hade nog backat i det här läget och sett vad som händer…..tror inte på att hålla kvar någon eller något som inte är 100 % incheckad,
      kram<3
      Charlotte

      • Reply JK 9 april, 2017 at 06:00

        Hej och tack för svar! Det har varit en jättejobbig vecka för mig (och han) men vi har pratat nu och han erkände att han träffat sitt ex under veckan och gått en promenad med henne (vilket såklart var en risk) Men att han då insåg att han inte kände som han trodde för henne och att han insåg att han målat upp fel bild av hur deras förhållande var. Han sa att det kändes som något tungt släppte från han axlar. Såklart så blev jag lite chockad att han sa det där för han kunde ju lika gärna känt jättestarkt för henne men antar att det var det där som behövdes för att han skulle veta hur han kände. Han säger att han fått en annan syn på allting och att han tror på oss och vill fortsätta med mig, att han nu kan se på oss med ”andra ögon”. Det känns absolut bra för mig eftersom att jag vill vara tillsammans med honom och vi har sagt att vi får ta det härifrån, vara rädda om varandra och samt att jag inte vill att han ska ha kontakt med exet och det förstår han ju, det finns inget att hämta där har han insett, men jag kan fortfarande inte riktigt ”jubla” känns det som, är något som stör mig. Han säger typ att han kan inte lova hur han kommer känna i framtiden, och han hoppas han inte kommer tveka på mig igen. Hur ska jag tycka och tänka kring att han säger så? Klart man inte kan veta hur ens känslor kommer vara om flera år men man brukar väl kanske känna om man träffat den rätta och i mitt fall så tror jag inte jag kommer känna annorlunda om några år liksom. Det är så svårt det här. .. :(
        Men känner väl att om det känns bra för han och mig att försöka igen och så så får man väl ta det där ifrån och se om det funkar lika bra som förut..att han kan försöka sluta jämföra mig med hur han kände för henne…men kommer det på tal igen att han tvekar då orkar jag inte mer :( då är jag väl inte rätt för honom.
        Dock säger han att om han inte skulle vara med mig så skulle han nog inte vara med nån….

        / Kram

        • Reply Charlotte Sander 10 april, 2017 at 07:13

          Hej igen,
          det blir haltande när den ena tror att det är upp till hen med löften etcetera.
          Ni är två i det!
          Jag tror att du behöver visa DIG tydligt och inte backa med dina behov etcetera för det verkar inte riktigt som att han förstår att du också kan ändra dig – det kan komma som en chock när man trott att man är den som bestämmer i relationen,
          var rädd om dig<3
          Charlotte

  • Reply Anders 31 mars, 2017 at 12:09

    Jag har en tjejkompis som jag känt i några år. Vi har alltid funkat bra ihop och umgås regelbundet. Sista tiden har detta växt till något annat och vi har börjat dejta mer och mer. D.v.s. hon kommer hem till mig på kvällen, vi lagar mat ihop, delar en flaska vin och har det allmänt mysigt ihop.
    Därefter brukar vi hamna i säng, men än så länge har det bara rört sig om kramar och hångel med kläderna på. Hon har alltid avbrutit innan det gått för långt, vilket jag respekterar.
    Samtidigt så vet jag att hon har strulat och legat med andra killar under tiden vi har träffas. Däribland en kompis till mig. Hon har inte sagt något utan jag har fått reda på det via andra källor. Jag har inte heller nämnt något. (Hon vet inte att jag vet).
    Jag vet inte hur jag skall tolka detta eller vad jag skall göra? Hon verkar gilla att strula runt samtidigt som vi spenderar mycket tid tillsammans utan att det känns påtvingat eller stelt mellan oss. Vi har nästan daglig kontakt via sms och har alltid trevligt ihop när vi träffas. Vi har t.o.m gjort planer inför sommaren med resor och liknande. Vi är väldigt intima i sängen, även om det ännu inte lett till sex. Det är också något jag funderat på; varför ligga runt med andra killar, men inte med mig? Trots att vi umgås så mycket och uppenbarligen gillar varandra.

    Jag är rädd att om jag konfronterar henne med vad jag vet så kommer jag att förstöra vår vänskap för lång tid framöver. Om jag inte säger något utan låtsas som ingenting, så finns det en risk att jag kommer bli rejält sårad den dagen allt kommer upp till ytan.
    Hade jag märkt att hon försöker ta avstånd och undvika mig så hade kanske situationen varit en annan, men så är inte fallet just nu. Hon kommer gärna hem till mig och umgås och vi hittar även på ”vanliga” saker på dagarna, typ promenader, fikar eller tränar ihop.

    Är jag ”bara” en bra kompis som hon gillar att umgås och mysa med eller finns det något mer? Jag vet inte och känner mig väldigt förvirrad och osäker just nu. Trots allt så tycker jag väldigt mycket om henne och trivs i hennes sällskap.

    Alla råd mottages tacksamt.

    • Reply Charlotte Sander 31 mars, 2017 at 12:25

      Hej Anders!
      Jag tänker nog lite tvärtom mot hur du tänker.
      Du skriver ”varför ligga runt med andra killar, men inte med mig”?
      Det är kanske just det – att ni är riktigt bra vänner och hon värdesätter er relation väldigt högt.
      Skulle kunna tänka mig att hon är rädd för att förstöra det ni har och kanske hon tror att om ni har sex så förstörs det.
      En del har ju lättare att ha sex än att ha en djup vänskapskärlek, om du förstår hur jag menar.
      Hon behöver kanske bygga tryggheten och tilliten ännu mer er emellan där hon vet och inser att du står kvar om ni har sex?
      Du skriver att ni sista tiden mer har börjat dejta, hur länge undrar jag och hur många gånger har ni hamnat och kramats och hånglat i sängen?
      Det kanske inte är så länge men du kanske känner som att det är en evighet bara för att du längtar så mycket…
      Jag tror inte att du ”bara” är en kompis i hennes ögon,
      kram<3
      Charlotte

      • Reply Anders 31 mars, 2017 at 13:34

        Tack för dina synpunkter. Jag hade faktiskt inte tänkt på det sättet. :)
        Vår dejt-relation har inte hållt på så länge, runt två veckor och vi har hamnat i säng fem gånger under den tiden. Jag vet att det är rätt kort tid och att jag kanske drar förhastade slutsatser? Att ha sex är inte högsta prio för mig just nu, även om det självklart är en viktig del i ett förhållande. Jag vill bara känna mig trygg i min relation.

        • Reply Charlotte Sander 31 mars, 2017 at 13:39

          Tack själv för att du skrivit till mig!
          Då tänker jag att 5 ggr på 2 veckor vittnar om ganska starka känslor så kanske att det snarare handlar om att försöka ha en fin balans mellan den vänskap ni har och det nya som ni verkar nosa lite efter och undersöka.
          Jag tror att det är viktigt att ni håller dialogen igång eftersom er relation utvecklas just nu, var nyfiken, fråga frågor och inkludera henne och tänk så här:
          – Det du vill känna (trygghet) är kanske/nog precis det hon vill känna, bygg vidare på det,
          kram<3
          Charlotte

  • Reply angelica 31 mars, 2017 at 06:40

    Hej! Jag är 23 år och har vart tillsammans med min kille i ca 5år. I ca ett halvt år har det inte känts bra. Jag blir ”äcklad” av när han vill vara nära och pussas eller ha sex och jag tänker mer och mer på hur det skulle vara att va singel och kunna göra vad jag vill. Varje gång jag försöker prata ned honom om att det inte känns bra börjar han gråta och vill att jag ska lova att aldrig göra slut, vilket jag tillslut gör.. Jag vet inte hur jag ska kunna göra slut eller om jag ens ska det. Älskar honom så mycket men det är inte såhär jag vill att det ska vara..

    • Reply Charlotte Sander 31 mars, 2017 at 08:20

      Hej Angelica!
      Men att vara tillsammans med någon för att den bryter ihop och för att man tycker synd om och kanske blir rädd är inte så bra.
      Du är ung och var 18 år när ni blev tillsammans, så viktiga år där mycket ska levas och upptäckas och prövas.
      Visst kan man göra det i en relation men min erfarenhet är att vi alla någon gång i livet behöver testa hur det är leva det fria singellivet med allt vad det innebär.
      Gör man det inte som ung så brukar det ganska ofta komma när man är lite äldre, inte konstigt i min värld.
      Nu har du fått dom här känslorna och tankarna och jag tror ju att det blir svårt att bara fortsätta som förut utan du behöver nog lyssna till vad DITT hjärta i första hand säger och vill.
      Ibland kan man prata tillsammans om att ta en time out, men det krävs en ganska mogen partner som förstår att det just nu är nödvändigt och kanske enda chansen att det kan bli någon fortsättning framöver i relationen.
      Din kille reagerar lite naivt kan jag tycka som gråter och vill att du ska lova att aldrig göra slut, för han lyssnar inte riktigt till dina behov verkar det som…
      Kram och var rädd om dig<3
      Charlotte

      • Reply Angelica 3 april, 2017 at 21:41

        Tack så mycket för svaret! Som du skrev angående ”fria singellivet” har jag också tänkt, men det gör mig orolig att det är det som triggar mig till att vilja göra slut, och sedan när jag väl inser att han är rätt så har jag redan förlorat honom.. Jag pratade med honom igår om att jag funderat på att göra slut och idag gav han som förslag att vi ska vara ifrån varandra några dagar. När jag skulle åka därifrån fick jag panik och ville bara ångra mig och springa tillbaka. Det känns som att jag bara vill va med honom nu och att allt bara blev fel. Men känner jag såhär nu bara för att jag får ”panik” av att tänka på att vara utan honom? jag vet inte vad jag ska göra :(

        • Reply Charlotte Sander 4 april, 2017 at 12:35

          Om han inte grät etcetera denna gång utan faktiskt kunde se lite sansat på situationen och säga att ni ska vara ifrån varandra ett tag så tycker jag att det visar att han börjar inse.
          Jag skulle nog inte springa tillbaka direkt bara för att panik-känslan kommer.
          Ge dig själv lite tid och försök att ta reda på vad dina känslor som du beskrev i ditt första mail består av,
          kram<3
          Charlotte

  • Reply Maleah 30 mars, 2017 at 22:22

    Hej Charlotte!
    Jag är en tjej på 19 år och är tillsammans med en underbar 22 åring sedan september förra året. Han är min första riktiga pojkvän och jag är väl ändå rätt lycklig, tycker om honom jättemycket, kär är jag väl också antar jag men jag har ett problem. På senaste tiden har tankar dykt upp i huvudet som gör det jobbigt för mig att kunna röra mig framåt med honom till 100%. Tankar som ”Är jag verkligen redo för ett förhållande?” ”har jag gått in i detta för tidigt? ” ”Har jag verkligen tiden och energin för allt detta? ” ”vill jag verkligen sluta flörta med andra killar?” dessa tankarna får mig att backa ganska ordentligt från honom. Han har ändå liksom haft tjejer fram och tillbaks, testat på det mesta medan han är min första riktiga kille, har flörtat lite här och där med personer, så.. Han är den första personen jag förlorade min oskuld till och hela de köret, men dessa tankarna är över mig som ett regnmoln som aldrig verkar vilja försvinna, tankarna gör mig galen och jag vill inte ha det så. Jag känner lite också att jag tror jag var mer kär i själva konceptet ”förhållande” än liksom honom, jag menar jag var väl precis som många singlar brukar bli tillslut att liksom längta och önskar sig ett förhållande, alla positiva sidor utav det liksom. Mitt dilemma då eller fråga är nu vad är det jag ska göra? För tekniskt sätt är han den perfekta killen för mig, jag önskar dock bara att jag träffade honom 2-3 år senare när jag har gjort ”mitt” om jag säger så.. för han snackar om framtidsdrömmar med mig, han vill liksom gifta sig med mig, skaffa barn hela det medan jag liksom drömmer lite mer om ta studenten – resa och leva mitt egna liv liksom – han har liksom redan gått igenom allt det jag går igenom just nu.. varje gång på sista tiden skriver han att han vill vara med mig resten utav livet och de skrämmer mig skit mycket, försöker undvika dem ord som jag en gång i tiden sa tillbaks.. de känns som allting förändras nu. Men tillbaks till frågan, va ska jag göra och vad kan jag göra? Jag känner lite för att avsluta mitt ”lidande” och inte tända mer vätska på lågan och bara avsluta förhållandet, eller att försöka lägga mina känslor åt sidan och kolla om mina känslor kommer passera vilket jag lite tvivlar lite på nu när sommaren är inkommande, funderar på att prata med honom när vi ses för vi är i ett distansförhållande, men jag vågar inte se honom i ögonen och kanske såra honom.. det är så många alternativ men har ingen aning om vad jag ska göra.. hjälp mig snälla guida mig genom mörkret.. all typ utav lösning kan läggas på bordet.. jag är öppen för förslag nu.
    Tack för din tid. / Maleah

    • Reply Charlotte Sander 31 mars, 2017 at 08:15

      Hej Maleah!
      Det är mycket if and buts här och meningar som att du är ”väl” rätt lyckligt etcetera.
      Hela ditt mail andas tungt och man kan nästan känna hur du sitter fast, både i relationen och i ditt tänk.
      När du nu har så många tvivel – vore det inte bättre och mest ärligt att faktiskt kliva tillbaka lite och be om tid?
      Jag kan inte riktigt se annars hur det skulle kunna lugna ner sig i dig där du får vara ifred och känna efter på djupet vad du vill.
      Det blir ju mer en störning när du dessutom då är tillsammans med någon som så tydligt vet vad han vill och är tydlig med att berätta det för dig, så jag förstår din rädsla och din press.
      Jag tycker att det skulle vara svårare att se honom i ögonen om du INTE berättar för det är ju också sårande…. eller hur?
      Någonting trycker på dig och behöver komma fram och möjligtvis är det att du inte riktigt hunnit leva och testat annat, och det är inte det minsta konstigt i din ålder.
      Visst tar du en risk om du ber om tid eller till och med gör slut, men det känns som du lever i en hårt pressad bubbla som om du fortsätter som nu ändå kommer att spricka….
      Kram<3
      Charlotte

  • Reply Anton 30 mars, 2017 at 21:40

    Hej nu är det så att jag och min tjej har varit tillsammans i snart 1 år vi båda älskar varandra men hon har börjat tveka lite om vi har ett förhållande då hon tycker det känns som att vi är mer vänner än förhållande. hon vet inte riktigt vad det är och kan inte säga riktigt vad som är fel. detta är bådas första riktiga förhållande så vi är rätt nya inom detta. Vi ska ses nästa vecka för att kanske reda ut det, nått tips på nått man kan göra eller vad som är fel här ?

    Mvh

    • Reply Charlotte Sander 31 mars, 2017 at 08:08

      Hej Anton!
      Det kan ju handla om att hennes förälskelsefas är över och att hon blir lite osäker på nästa steg, om det fördjupats till kärlek.
      Man kan bli lätt förvirrad när man känner att det inte riktigt känns som i början när man kanske är smått rusig av förälskelsen.
      Här tänker jag att det är viktigt att inte ta för snabba beslut utan dels inse att man går igenom olika faser och cykler i relationen nästan hela tiden.
      Ibland känner man sig mer som bästa kompisar för att nästa stund känna att man tokälskar varandra för att i ytterligare nästa stund inte fatta hur man kan vara ihop:)!
      Stressa inte fram något,
      kram<3
      Charlotte

      • Reply Anton 31 mars, 2017 at 19:33

        Tack för ditt svar, glömde skriva det att 3 veckor tidigare hade hon planer på att vi skulle flytta ihop och alla möjliga framtidsplaner så detta blev ju som en chock. Vi ska ses om en vecka då vi har lite distans mellan oss för tillfället för att hon ville se hur hon kände nu, men tror du det finns nått man kan göra? Jag har blivit en helt annan människa när jag varit med henne kan det va orsaken att hon inte tycker om den jag blivit fast hon som bett mig att våga visa mer känslor ? Mvh

        • Reply Charlotte Sander 3 april, 2017 at 06:18

          Jag tror att det är fullt möjligt att man kan ändra sig och att ens känslor förändras – man kanske har funderat en stund och känt någon slags tvekan men inte riktigt kunnat ta på vad det är och plötsligt så trillar poletten ner och man vet.
          Det är ju möjligt att hon inte riktigt känner igen dig om du blivit en helt annan människa…..men det viktiga är ju att du gillar dig själv och jag kan ju tycka att oavsett hennes åsikt om din förändring så är det väl fint att kunnat ha öppnat upp.
          Kram
          Charlotte

  • Reply Cornelia 30 mars, 2017 at 09:04

    Hej!
    Jag har sedan i vintras haft ögonen för en kille som varit i förhållande och han har haft ögonen för mig vilket han erkänt och vänner till oss har sagt. För någon månad sedan gjorde han slut med sin flickvän efter att deras förhållande varit struligt och efter någon vecka hörde han av sig till mig igen. Vi skrev och han bjöd ut mig och vi prata om att vi bägge haft ögonen för varandra och gett signaler under en längre tid. Han sov hos mig under vår ”dejt” och dagarna därpå skrev vi. Jag skrev och frågade om han ville ses igen och det ville han gärna men det blev liksom inte av, vi hördes under tiden lite då och då och två veckor senare var vi på samma fest där vi hade ögonen för varandra men det blev ingen natt tillsammans. Därefter kände jag att det var något som tag emot från hans håll, han ville men samtidigt så var det något som stoppa honom. Några dagar senare vart han segare på att svara och jag bestämde mig för att skriva till han, om han ville ses igen och hur han kände efter sitt förhållande. Han svarade att han haft ögonen för mig en längre tid och gilla mig, hade skitkul när vi hängde etc, men han var rädd att jag skulle få känslor och han var rädd att han själv börja få känslor och han hade panik över det för han vill inte gå in i ett förhållande så tätt inpå hand förra då han mådde jätte dåligt i det förhållandet och ännu mår dåligt. Han hade panik och han tyckte det var komplicerat. Jag svarade att jag förstod och varit i samma situation och han tyckte det var bra att jag hade förståelse och att han tyckte det var jobbigt att han förra förhållande stoppade det här då hade ville ta det lugnt ett tag nu efteråt. Jag skrev att han gärna fick höra av sig igen när han kände sig redo om han vill ses igen, var han svarade på ”Ja absolut!”. Jag tänker så mycket i det här, tror du att det finns någon chans till att han hör av sig igen längre fram när det fått gått en tid och han varit singel ett tag? Eller var jag endast det där tröstligget? Känner bara varför skulle han varit så på i flera månader innan och nu bara lämna allt. Hur ska jag bete mig i det hela, kan jag höra av mig längre fram om några månader om han inte hör av sig eller tror du att han tids nog kanske känner att han är redo? Tack på förhand!

    • Reply Charlotte Sander 30 mars, 2017 at 09:20

      Hej Cornelia!
      Ibland behöver man en ”ticket out” för att komma ur en relation.
      Det är möjligt att du var den biljetten, det är svårt att veta.
      Självkänslan är ju oftast inte på topp när man precis avslutat en relation och bekräftelsebehovet kan göra att man söker kontakter – och en del blir det en relation utav och av andra typ ”tröstligg” som du beskriver det som gör att man inser att man inte är färdigläkt och behöver tid själv för att landa i någon slags harmoni och balans.
      Det kan också så klart vara så att han inte är färdig med sitt ex och att han kommit på det.
      Självklart kan du höra av dig längre fram – jag tycker du hanterat det väldigt fint så långt, med respekt för hans situation så det tror jag han känner med dig, att du inte klamrar dig fast menar jag då.
      Kom ihåg att vara rädd om DIG också i det här,
      kram<3
      Charlotte

  • Reply Oscar 29 mars, 2017 at 08:55

    Hej Charlotte !
    Jag har dejtat en tjej i några veckor nu och vi har verkligen klickat och allt har stämt men nu till det tråkiga. Igår skrev hon från ingenstans att hon inte kunde träffa mig något mer just nu, att jag kom in i fel tidpunkt i hennes liv då hon inte mår så bra och några veckor innan vi träffades gått isär med sitt ex som också har blivit svartsjuk på henne då hon träffat mig även fast han sagt det varit lugnt. Hon säger att hon vill hitta sig själv igen innanhon ger sig in i något med mig men hon säger också att hon fortfarande tycker om mig och attraheras av mig (typ som pojkvän)

    Vad ska jag göra? Vad kan jag göra? Ska jag bara backa och vänta? Tack på förhand mvh Oscar

    • Reply Charlotte Sander 29 mars, 2017 at 09:12

      Hej Oscar!
      Jag tolkar det som att hon inte är klar med sin tidigare relation som ju är väldigt färskt avslutad.
      Hon säger också att hon inte mår bra vilket jag också tolkar som att hon behöver tid och just kommentaren om att ”hitta sig själv” är väl en klassiker på att man faktiskt behöver tid för sig själv och att det blir mer en störning om man skulle gå in i en ny relation, för snabbt helt enkelt.
      I det här läget så kan du nog inte göra så mycket aktivt, möjligtvis att du kan finnas där som vän (om hon vill det och du klarar det), men då får du nog leva med ovissheten om huruvida det kommer att bli ni som ett kärlekspar,
      kram<3
      Charlotte

    • Reply Emma 29 mars, 2017 at 12:51

      Hej!
      Jag har blivit förälskad i en kille som jag pluggar ihop med. Han tog initiativ och började flörta med mig på en fest för ca 2 månad sedan. Sedan dess har vi haft kontakt dagligen via sms. Han fick mig att bli förälskad i honom. För ca 2 veckor sedan började hans sms glesna men har var lika flirtig på jobbet. För några dagar sedan skriver han att han gillar mig men har inte känslor för något mer. Vi har setts i skolan efteråt och då rodnar han när han ser mig och beter sig ändå flörtigt. Jag fattar ingenting. Det var han som tog initiativet från början. Hur ska jag tolka detta och vad ska jag göra?

      • Reply Charlotte Sander 30 mars, 2017 at 07:30

        Hej Emma!
        Jag tänker att antingen så har det svalnat lite från hans sida men att han ändå tycker om dig och vill behålla kontakten.
        Eller så kanske han blivit rädd för sina känslor för dig och är rädd för att bli sårad ( tidigare relationserfarenheter kanske?).
        Eller så är han en ”jägare” som mest är intresserad av själva jakten och inte så mycket av ”bytet”=du i det här fallet.
        Jag skulle nog försöka checka av vilket av dessa tre anledningar hans beteende beror på och sedan ta det därifrån,
        kram<3
        Charlotte

  • Reply Em 29 mars, 2017 at 00:50

    Hej, jag har träffat en man nu i ca 6månader vi bor ca 7mil från varandra och vi träffas minst 3gånger i veckan när vi kan då båda har barn och jag har ett jobb med lite dumma arbetstider. Jag har verkligen starka känslor för honom och har sagt till han att jag älskar honom och fick ett ”tack” tillbaka. Jag har varken fått träffa hans vänner eller familj, jag tog upp detta med honom och att det kändes som han skämdes pga ålderskillnanden (jag är 10år yngre) men då svarade han nej, men det händer ingenting endå. Jag får aldrig följa med någonstans utan det är precis som jag inte ska existera mer än hemma! Det är alltid jag som tar intsiativ till att ses och träffas. Jag har också frågat honom vad han vill och han sa att han vill träffa mig och han tycker om mig och så men får endå dom kännslorna att han inte är riktigt seriös. Det känns ibland som att jag är den enda som försöker att jag bara är någon som är där. Vet inte vad jag ska göra eller hur jag ska kunna prata med han så han förstår vill ju inte tjata utan att sånna saker ska komma sjmant för att han vill att jag ska träffa hans vönner, familj att jag ska känna mig som en i hans familj med hans barn, för hans barn vill att jag ska följa med och så men han bara viftar bort det! Vad ska jag göra är det ens lönt att försöka? Då det börjar kännas som bortkasstad tid!

    • Reply Charlotte Sander 29 mars, 2017 at 07:02

      Hej Em!
      Du har nog lite för bråttom.
      Det här är ett vanligt återkommande problem hos många nystartade relationer, den ena ligger på mer än den andre.
      Tyvärr så blir utgången inte alltid bra för den som ligger på mer skrämmer den andre genom att ha så bråttom.
      Ni har setts i cirka 6 månader, ni har båda barn.
      Tiden ni varit tillsammans är inte länge och du känner att du älskar honom och har uttryckt det, kanske han inte riktigt är där ännu utan vill ta det lite lugnt och verkligen känna in?
      Vad är det som gör att du redan nu ska vara helt inkluderad i det som är hans, barn, familj och vänner etcetera. Allt är en process och du verkar ha med en person att göra som vill ta det lite lugnt och låta det växa fram.
      Det kan ju vara så att han blivit försiktig för att han låtit något annat förhållande gå för fort fram och inte vill vara med om det igen.
      Jag skulle nog inte lägga det här på honom utan faktiskt blicka inåt i stället och fråga mig vad det är som gör att jag måste ha allt klart och färdigt på en gång?
      Kramkram<3
      Charlotte

  • Reply Johan 25 mars, 2017 at 11:27

    Hej
    Jag är en 53-årig pappa till en 15-års dotter. Hon har varit hos mig varannan helg tills för ca ett år sedan. Sen har det mer och mer blivit att hon ska göra annat….träffa kompisar m.m. Försöker ringa och hålla kontakten men hon har aldrig tid.
    Kan dröja en dag innan hon svara på meddelanden och trycker bort mig när jag ringer.
    Hennes mamma, moster och mormor gör allt för att motarbeta mig och allt jag gör är för det mesta fel. Har märkt mer och mer att det är deras ord som kommer ur min dotter mun.
    Jag fyllde år för ett tag sedan och då kom hon till mig. Farmor och farfar var också där. Dagen efter skulle hon träffa kompisar och senare på eftermiddagen ringer hon -Kom och hämta mig och skjutsa mig dit o dit. Jag sa att jag inte kan för jag höll på med annat. Hon slänger på luren och efter en tid kommer hon arg som ett bi (fått åka buss, vilket hon alltid gör annars. Mamman har inget körkort) Du ställer aldrig upp och slänger igen dörren. Blir ledsen och förtvivlad. Jag har alltid ställt upp och skjutsat på konserter m.m. Nu har jag ringt ett antal gånger men hon bara trycker bort mig. I går när jag ringde fick jag ett sms Vad är det…vad vill du ?
    Jag vet inte vad jag ska göra ! Vill sätta mig ner och prata med henne men vad gör jag när hon inte tar mina samtal. Kan inte åka hem till mamman. Jag vill inte förlora min dotter…..tacksam för hjälp !
    Tack på förhand
    Johan

    • Reply Charlotte Sander 27 mars, 2017 at 08:25

      Hej Johan!
      Du är ingen dörrmatta, och om du bara gör som hon säger, där hon dessutom inte visar dig någon respekt, så kommer det här bara fortsätta och där ingen av er mår bra.
      Det kan vara så att hon just nu står under stark påverkan från hennes sida, mamma etcetera, och känner att det inte stämmer men inte vet hur hon ska hantera det.
      Hon gör det genom att visa disrespekt mot dig.
      Det gäller att du har lite is i magen nu och tänka framtid….sätt dig på åskådarläktaren och gå inte in i tjafset från andra sidan.
      Vänta så ska du få se vad som händer……även om det tar några år så kommer hon med största säkerhet kunna sortera i det här, OM du fortsätter vara DU och pappa åt henne där kärleken er emellan är prio ett.
      Ta inte åt dig utan var förälder i det här och inse att hennes reaktion är hennes förvirring både i den ålder hon är i och det hon hör runtomkring om dig,
      kram<3
      Charlotte

  • Reply Johanna 19 mars, 2017 at 18:14

    Hej Charlotte!
    Jag har ett stort problem med min kille. Varit tillsammans med han i 4år men nu har jag sagt att jag inte vill vara med honom längre. Han vägrar flytta ut från min lägenhet. Frågade om det inte är bättre att skiljas åt som vänner? Och om inte jag också har rätt att vara lycklig?Han ignorerar bara allt jag säger. Ställde honom en fråga? Vill du verkligen se mig gå under? Han sa varför INTE du är endå tjej och dom har inga känslor. Jag är så arg och ledsen så jag gråter mig till sömns varje kväll. Drömmer även mardrömmar om allting. Han ska bestämma allt. Han bryr sig inte om jag är ledsen eller upprörd. Hjälp mig vad ska jag göra?

    • Reply Charlotte Sander 27 mars, 2017 at 08:15

      Hej Johanna!
      Det första jag tänker på här är faktiskt praktiskt och vilken rätt du har, ni har bott ihop i 4 år i din lägenhet.
      Köpte ni den tillsammans eller bodde du där först, och vad gäller när man bott ihop så länge, kan man bara be den andre att flytta ut? Finns det någon tidsgräns etcetera.
      Sånt behöver du kanske kolla upp, jag kan inte sånt.
      Dock så verkar det ju vara en tråkig och destruktiv relation du levt i där han vill såra dig med barnsliga och elaka kommentarer.
      Se till att bygg ditt nätverk starkt runtomkring dig, ta hjälp av familj och vänner, och ta tag i situationen nu och vänta inte tills du gått under.
      Kram<3
      Charlotte

  • Reply Allie 18 mars, 2017 at 22:41

    Hej!
    Jag är lite orolig över mitt nya förhållande med en barndomsvän. Jag har varit kär i han i 4 år men jag har inte vågat säga nåt eftersom jag är ganska blyg när det gäller sånt här. Men redan för 1 år sen började jag känna att han också hade ett litet crush på mig, men ingen annan insåg det. Jag är ganska bra på att läsa folk men visste inte vad jag skulle tro så jag gjorde inget åt saken. Så för några månader sedan började mina vänner också inse att han hade ett litet crush på mig. Han har alltid småtittat på mig på lektionerna, han ler väldigt mycket när han är med mig (och jag ler tillbaka), han är ganska blyg osv. Mina vänner och några killar brukade hänga hemma hos min kompis och alla shippade mig och den där killen, alla sa typ att vi var kära och så och han sa inget emot det utan log bara. Då var jag ganska säker på att han gillade mig. Men efter ett tag fick jag några småkänslor för en kille i min parallellklass och blev ihop med han. Killen som jag egentligen gillade reagerade bara som vanligt och så. Och under tiden jag var ihop med killen ifrån min parallellklass så hade jag alltid känslor för samma kille jag har haft känslor för i 4 år men jag sa inte det till någon. Jag och min pojkvän brukade vara väldigt öppna om vår relation och vi hånglade t.o.m i skolan, och ingen sa något emot det. Vi brukade även jävlas med varandra på skoj på instagram om att jag skulle bli ihopo med Kevin, som killen jag gillade i 4 år hette och han skulle bli ihop med en tjej ifrån hans klass. Jag blev inte ett dugg avundsjuk men han blev alltid skitsur på mig varje gång jag nämnde Kevin. Och efter ett tag gjorde vi slut för att jag inte hade känslor för han längre. Då blev mina känslor mycket större för Kevin och vi pratade mer och så. Kevin och mitt ex bitchblickade varandra så mycket! Men efter några veckor hamnade jag och mina tjejkompisar i bråk med hans vänner så vi tappade kontakten. Alla killar hade blockat mig och mina tjejkompisar på instagram och snapchat. T.o.m Kevin hade blockat mig på instagram, men inte på snapchat. Det tog ett tag innan vi iallafall började prata igen och jag hade inte tappat känslor för honom. Efter några veckor började han visa att han gillade mig mer och hans vänner shippade oss igen. Alltid i klassrummet hörde jag hans vänner säga: Fråga chans, han kommer säga ja! Och han sa aldrig emot det, bara log. Han har väldigt svårt för att visa hans känslor och erkänna att han gillar mig, samt så är det väldigt mycket grupptryck mellan han och hans vänner som jag hatar. Iallafall så har jag visat det på 1000 olika sätt att jag gillade han och han märkte inget, mina kompisar skrek även det högt och gick och sa det till han men han trodde bara att det var ett prank. Tills en dag då min syssling screenshootade min och hennes sms där det stog att jag gillade han och skickade det till han. Då blev han mer säker på att det var på riktigt. Och efter några dagar bestämde jag mig för att skicka en vän för att fråga chans åt mig. Först trodde han det var på skoj men sen så berättade hon att det inte var det. Idag, så svarade han ja och vi är nu ihop. Men jag är inte så exalterad som jag borde bli eftersom han vill hålla det hemligt. Alltså jag tror det är för att hans vänner är jobbiga och dem kommer hålla på men ändå känns det inte bra. Om han verkligen gillade mig borde det inte vara så att han ska vara stolt som har mig som flickvän? Och jag har läst lite här och där att killar som vill ha ett hemligt förhållande e inget att ha men jag gillar verkligen han och han har visat på jättemånga sätt att han gillar mig. Men jag fattar inte varför vi ska hålla vår förhållande hemligt, vi är båda ganska blyga så jag tror inte att det här förhållandet kommer att hålla… Vad ska jag göra?
    Mvh
    Allie <3

    • Reply Charlotte Sander 27 mars, 2017 at 08:11

      Hej Allie!
      Lite rörigt alltihop tycker jag faktiskt.
      Ditt brev slutar ju ändå bra för nu är ni tillsammans.
      Ni är båda blyga och upplever dessutom ett kompistryck där det verkar vara motsättningar gängen emellan.
      Här är det ju så viktigt att du och Kevin pratar ihop er och bygger er relation stark och inte låter er påverkas av andra.
      Att han vill hålla det hemligt tycker jag tyder på att han är lite rädd, och där kanske du kan hjälpa honom att våga stå för er genom att du inte ryggar tillbaka.
      Det här kanske inte kan bli starkt på nu på en gång men bygg det åt det hållet och värna om ER, vad andra människor tycker och tänker i det här är ju helt oviktigt och kanske det handlar om att dom andra ser er kärlek och egentligen är avundsjuka,
      kram<3
      Charlotte

  • Reply Catrin Eggers 18 mars, 2017 at 19:14

    Hej jag är ekonomiskt beroende av en man som jag nu försöker vara ihop med , han kramas i och för sig jättebra , men han är totalt känslomässigt blockerad , vi går i terapi men det enda han är intresserad av
    Är alla brister i mig. Är det så bra att vara med honom, börjar tvivla …

    • Reply Charlotte Sander 27 mars, 2017 at 08:04

      Hej Catrin, ja, din fråga kom fram.
      Kombinationen att vara ekonomiskt beroende av någon som man upplever som känslomässigt blockerad är väl ingen höjdarkombination.
      Dock så kan ju båda sakerna vara övergående, du kan bli ekonomiskt oberoende och han kanske öppnar upp i terapin.
      Att han bara är intresserad av dina brister kan ju just nu vara ett skydd, att det gör lite för ont för honom att börja titta på sig själv och vänder sin smärta till dig.
      Kan ju bli hur intressant som helst, men för det så behöver du så klart känna ork och lust och att du får någonting tillbaka och inte bara dränerar dig själv,
      kram<3
      Charlotte

  • Reply Alicia 17 mars, 2017 at 12:13

    Hej!
    För ungefär tre månader sedan började jag träffa en kille, som jag tycker väldigt mycket om. Vi träffades då vi går på samma folkhögskola, som vi dessutom bor på. Men skolan tar slut nu till sommaren, och vi kommer från olika delar av landet. Vi har cirka åtta timmar ifrån varann. Jag skulle säga att vi egentligen är tillsammans, då ingen av oss skulle tillåta att den andre var med någon annan. Men han säger att han inte vill säga att han är i ett förhållande då det känns som om någon sätter handklovar på honom. Och han har tidigare sagt att det troligtvis inte kommer hålla när skolan tar slut, med tanke på avståndet mellan oss. Här kommer mitt problem. Jag har varit vän med mitt ex tidigare, vilket jag fortfarande var när jag träffade min kille. Men mitt ex flickvän tyckte inte om vår relation, och därför är vi inte längre vänner. Jag och mitt ex har fortfarande samma umgänge, så varenda gång jag är hemma, så har jag ändå träffat honom. Då vi umgås med samma personer. Däremot har jag inte berättat någonting för min nya kille om det här, han vet att jag har haft en bästa kille kompis vars flickvän hatar mig. Men inte att det just är mitt ex, då berättade jag det som jag kände var relevant för vår relation. Dessutom så vill jag inte kalla mitt ex, för mitt ex, han har under flera månader varit min bästa killkompis. Med tanke på att han ifrån början gjorde det ganska klart att vårt förhållande troligtvis inte kommer hålla när skolan tar slut, tänkte jag att det inte var särskilt relevant att berätta. Men på senare tid har jag börjat få skuldkänslor över att jag inte sagt någonting. Då min kille har börjat öppna upp sig för mig, och berättat väldigt mycket saker för mig, om hans uppväxt osv. För att han litar på mig, och vet att jag är väldigt pålitlig som person. Dessutom så har han på senaste tiden börjat prata om att han tycker det är synd att vi inte kommer kunna ses lika mycket nu när skolan tar slut, och det verkar på honom som om han vill fortsätta det här. Bör jag berätta någonting? Och i så fall, hur ska jag säga det? Är rädd för att han kommer känna sig sviken av mig. Då jag träffat mitt ex, två gånger sen vi börjat ses. Jag är rädd att han ska bli arg och tro att jag har hållit det här hemligt. Det var inte alls min avsikt, dels kände jag ifrån början att han inte behövde veta det, då hans om sagt var tydlig med att han inte trodde det skulle hålla efter skolan. Nu, verkar han däremot ha ändrat sig. Jag har även inte sagt någonting, för att jag har lyckats förtränga det. När jag är på folkhögskolan, har jag lätt att koppla bort mitt liv som jag har där hemma. Och jag har helt och hållit glömt bort det. Men nu när jag är hemma över helgen har jag bara fått väldigt mycket skuldkänslor över allt. Och jag vet inte riktigt vad jag ska göra.

    Ursäkta om det kanske blev lite virrigt, men jag hoppas att du ändå förstår mitt problem! Kram!

    • Reply Charlotte Sander 27 mars, 2017 at 08:01

      Hej Alicia!
      Ja, jag tänker att enda skälet till att inte berätta är om ni inte fortsätter för då kanske det inte spelar så stor roll att du inte berättat.
      Om du däremot också vill och har känslan av att det här kommer att fortsätta så tror jag att det bästa är att berätta, för det kommer ändå att komma fram i något läge – ju närmare ni kommer varandra och inkluderas i varandras liv.
      Din osäkerhet på hans inställning till er status på er relation verkar ju vara det som hindrat dig från att vara helt öppen – och för att du själv inte klivit in helt heller i relationen.
      Det är ju faktiskt en förklaring.
      Osäkerheten i början av en relation kan få oss att agera lite vacklande och där det är svårt att veta hur öppen man ska vara från början.
      Som vanligt så är det viktigaste när du berättar att du inte lägger över någon skuld på honom utan berättar utifrån dig och dina känslor och tankar,
      kram och lycka till<3
      Charlotte

  • Reply Daniel 16 mars, 2017 at 18:08

    Hej Charlotte

    Jag har träffat en tjej på en dejtingsajt och vi har träffats några gånger och skickat sms dagligen till varandra nu i två månader. Jag har fått väldigt starka känslor för denna tjej och jag vill gärna ha ett förhållande med henne. Jag vet inte hur hon känner men hon visar tecken på att hon är intresserad av mig iallafall. Nu till mitt problem. Hur ska jag berätta för henne vad jag känner och att jag vill vara mer än vän med henne? Vad är dina tips och har du något exempel på hur man kan berätta? Jag känner att jag måste få berätta detta väldigt snart för hon är det enda jag tänker på hela dagarna vilket leder till att studierna blir lidande då jag inte kan koncentrera mig på dem, även livet i stort blir lidande på grund av ovissheten. Jag måste få veta vad hon känner och vad hon vill för att få ro i kroppen och inte leva med denna ovisshet. Vore tacksam för svar!

    • Reply Charlotte Sander 23 mars, 2017 at 08:10

      Hej Daniel!
      Fast det är ofta det här som är just problemet och som kan ställa till det i början av en relation – att du känner att du måste få berätta väldigt snart.
      Med det så menar jag att du har ett behov som du vill visa och berätta MEN det är inte säkert att hon är där ännu och det som händer ganska ofta är att man går för fort fram och så skrämmer man iväg den andra personen.
      Vad har du att förlora på att skynda långsamt? Lära känna mer och känna in henne mer, det har ju bara gått två månader.
      Närma dig sakta och var lyhörd och visa att du finns där för henne, det är en toppenstart!
      Lycka till,
      kram<3
      Charlotte

  • Reply Anna 16 mars, 2017 at 16:25

    Hej!

    Min pojkvän (D) sedan 4 år tillbaka har gjort slut. Det hela började när jag sökte in till min utbildning, som jag kämpat för i ett år genom att göra betygsprövningar från gymnasiet. Det var enormt påfrestande, då det krävdes högsta betyg för att nå det snitt jag behövde. Jag hade ingen klass och ingen lärare/lärarhjälp. Det var inte CSN-berättigat, så det blev även en ekonomisk stress. Jag läste jag upp 14 ämnen på ca ett år. Ingen social input och en otrolig press, både prestationsmässigt, ekonomiskt och tidsmässigt (alla mina vänner hade kommit igång med sina liv, medan jag satt ensam i mitt kök). När jag insåg att jag hade chans att komma in på min utbildning 100 mil hemifrån, började jag ifrågasätta om vårt förhållande var värt att stanna för. Jag hade känt att det fanns situationer där jag var osäker på D. Han var felfri, och oftast var jag jättekär och lycklig. Men jag hade en återkommande känsla av att man kan ha mer passion. Tillslut tog jag upp detta med honom, att jag var osäker på oss. Han tog det bra, men blev ledsen. Vi bestämde oss för att vara ifrån varandra några dagar, men när jag blev antagen till utbildningen åkte jag till honom med rosor, och sa förlåt för att jag rört till det. Att jag vill vara med honom, men att jag mår dåligt av tanken att fortsätta med prövningarna. Det fanns ingen garanti för att jag någonsin skulle komma in på utbildningen på hemmaplan. Han förstod och peppade mig till att flytta.

    När jag kom hem ca 1 månad efter flytten, var det något som inte stämde när vi skulle sova. Både låg och vred sig, och tillslut gjorde vi slut (gemensamt). Därefter hade jag en klump i magen, dygnet runt. Blev arg på mig själv att jag ifrågasatt oss, och förstod inte vad jag känt. Jag älskar ju honom, han är perfekt. Fick enorm ångest över allt, och även att jag avbokat en resa vi skulle åka på med hans familj (p.g.a. olika orsaker). Om vi hade åkt på resan hade allt varit bra nu, vi hade ”fått liv” i relationen. Detta hände för över 1 år sedan nu, och jag börjar fortfarande gråta när jag tänker på det.

    Jag berättade att jag ångrade mig, skrev ett fint brev och förklarade min kärlek. Att jag bara känt mig förvirrad det senaste. Han var osäker på vad han ville, så han ville att vi bara skulle prata 1 dag/veckan. Jag sa att jag flyttar hem för honom, men han ville inte ha mitt mående på sitt samvete, han betonade att han inte visste om han älskade mig längre. Jag stannade kvar, men började göra fler prövningar samtidigt som min utbildning. Våren gick, och jag flyttade hem för sommaren. Han gjorde slut, men jag sa att ”det är nu vi ska försöka, om det känns bra i sommar flyttar jag hem för vår skull”. Men han ville ändå göra slut.

    Han ångrade sig i slutet av sommaren. Men så kom det ändå fram att han var osäker, att han inte kunde lova något. Vid ett tillfälle sa han ”eller så fortsätter vi bara leva utan varandra”. Det blev panik igen, jag visste inte hur jag skulle göra. Flyttade upp i ren panik, flyttade hem i ren panik. Kände hjärtklappning var jag än var. Hatade vardagen här, ensam i mitt kök. Hatade känslan där, utan honom. Tillslut fick han mig lugn, och sa att han tror att vårt förhållande håller bättre om vi får sakna varandra. Att han tror på oss. Då ändrar han sig igen, efter kort tid. Jag blir jätteledsen, han ångrar sig igen. Ber mig ge honom en chans till. Jag åker hem, och hela veckan jag är hemma är plågsam. Att inte veta var vi står, jag har aldrig känt mig så oälskad.

    Ser att han pratat med en annan tjej (såg det först av misstag, snokade sedan). De har pratat hela hösten varje dag, med hjärtan. Mer än vi har pratat. Han lovar att sluta. Kommer sedan fram att han kysst henne. Jag gör slut, och han får panik. Gråter och sätter sig på knä och ber mig stanna. Jag förlåter honom, både för att jag vill och för att jag har skuldkänslor över att jag startade allt.

    Efter det har vi det bra, men när han har åsikter (ex om att lgh är stökig) kan jag inte ta det. Jag blir arg och överreagerar, även om jag vet att han har rätt. Nu är jag livrädd att det är p.g.a. det han har gjort slut, att jag inte kunde vara en lugn, normal tjej som kan ta kritik. Att han ska träffa en ny tjej, som det aldrig är några problem med, och som alltid städar efter sig. Något väldigt jobbigt är att den andra tjejen bor granne med honom. Han tog bort henne från alla sociala medier, men nu har han lagt till henne igen, överallt. Jag känner mig så sårad, att han vill ha kontakt med en tjej som förstört så mycket. Hon visste att han hade mig när hon skrev att hon tänker på honom m.m., varje dag i ett halvår. Men värst av allt är mina skuldkänslor, att jag rörde till vårt förhållande p.g.a. överanalyserande och sen är som ett monster när vi bråkar. Jag är rädd att jag förstört vårat förhållande.

    • Reply Charlotte Sander 23 mars, 2017 at 08:06

      Hejsan Anna!
      När jag läser ditt brev och ska börja bemöta dig så vet jag inte om jag ska skriva GRATTIS till en enorm prestation eller om jag ska säga ANDAS!
      Du har åstadkommit så enormt mycket på så kort tid och du har tagit dig an det mål du satt upp och klarat det med bravur – intellektuellt.
      Däremot så blir det tydligt att du inte haft med dig dina känslor riktigt, varken dina känslor och tankar om dig själv för du jämför dig med andra som ”kommit igång med sina liv”.
      Jag upplever att du känt dig väldigt ensam vilket du delvis beskriver.
      Är det ensamheten som gör/gjort dig så förvirrad och som gör att du stundom drar till dig honom och nästa sekund skjuter honom ifrån dig?
      Om det är så, så tror jag att det är viktigt att titta på vad den här ensamheten vill säga dig och nu pratar jag så klart inte om ensamheten i ett fysiskt rum även om du varit det också.
      Med ensamheten så kommer också en rädsla, till en början i alla fall och den behöver också få komma fram.
      Om du stannar upp och inte flyr det här så tror jag att du kommer att få pendeln att stanna av, den som just nu gör att du svänger både fram och tillbaka.
      Kram<3
      Charlotte

  • Reply Isabella Jämsä 16 mars, 2017 at 13:30

    Hej!
    Jag heter Isabella och jag är 13år och jag gillar en kille som ska börja vår klass efter sommarlovet men alla i min klass retar mig för att jag gillar han. Jag har sagt att dom ska sluta men dom lyssnar inte:( När jag kom hem addade jag han på Snapchat för att skriva med han men min syster tog mobilen och skrev till han så att han blockade mig (Hade inge lösenord). Nu efter några veckor så trodde jag att dom hade slutat men när jag kom tillbaka till skolan så fortsatte allt. Jag satt hos vår kurator med rektorn och mina bästisar och grät (jag skolkade från lektionen men jag brydde mig inte). Hon sa att hon skulle fixa ett möte med det har gått en månad nu och ingenting har hänt! Jag har ångest nu och mamma lyssnar inte på mig och min lärare sa att hen skulle ta upp det i klassrummet men hen gjorde inte det… Nu är jag hemma från skolan för jag är sjuk men…. VAD SKA JAG GÖRA???? Snälla om du kan svara så fort som möjligt och snälla på min mail,

    • Reply Charlotte Sander 22 mars, 2017 at 08:39

      Hej Isabella!
      Jag har tyvärr inte möjlighet att svara till din mail.
      Det här låter ju helt galet, dels att du inte får gilla vem du vill utan du blir retad och din syster gör så att han blockar dig.
      Här behöver du vara jätte tydlig med att hennes beteende inte är okej och både säga ifrån och hålla henne ifrån dina konton och dator/telefon.
      Dessutom så skulle jag nog ta kontakt med den här killen och förklara för honom att det inte var du som gjorde detta.
      Om det nu har gått en månad och inget har hänt så behöver du stå på dig och inte ge dig, du har ju fått löfte om både möte och att det ska tas upp i klassrummet.
      Ge dig inte!
      kram<3
      Charlotte

  • Reply Anna 14 mars, 2017 at 13:52

    Hej!
    Jag började umgås med en kille (H) juni -16. Vi hade inga gemensamma vänner då utan träffades via en dejtingsida. Senare uppdagas det att han är ett ex till en av mina vänner och att de varit tillsammans i över 6år men att det tog slut för lite mer än 1,5 år sedan. Jag och H fortsatte att träffas men gick inte ut med det offentligt för än vi båda två kände att det var dags att berätta då vi började tröttna på att smyga och inte kunna gå ut på en vanlig dejt i staden vi bor i. Min vän blev helt förkrossad och ställde sig emot oss och tog alla våra gemensamma vänner på sin sida. Även H:s vänner också.

    Det var en tuff period men jag och H höll i hop under hösten. Jag praktiskt taget ”bodde” hemma hos honom. Åkte endast hem för att hämta kläder eller posten.
    I december fick jag frågan av en släkting ifall han kunde få hyra min lägenhet i andra hand i 6 månader då han inte hade något boende och hade kommit in på universitetet här i staden.
    Jag tog upp frågan med H och han tyckte att det var en bra idé då jag ändå alltid spenderade min tid hemma hos honom.
    Så jag tog alla mina kläder/närmsta tillhörigheter och ”flyttade in” hos H. Mina möbler och allt annat är kvar i min lägenhet som är uthyrd.

    Nu har H gått och köpt sig en ny lägenhet själv. Han har inte frågat om jag vill flytta med eller hur jag har tänkt med boende då min lägenhet är uthyrd till och med sista juni och han flyttar i början på maj. Så jag slängde ur mig här om kvällen att:
    – Ja men jag får väl flytta hem till mina föräldrar när du flyttar sen då…
    Och han svarar med:
    – Ja eller så får din släkting hitta ett annat boende..

    För mig låter det som att han inte vill att jag ska flytta med honom. Att han vill flytta själv och att jag ska flytta tillbaka till min lägenhet som i dagsläget är uthyrt.

    Han har aldrig sagt till mig att han älskar mig. Men han är fysiskt väldigt romantisk. Kysser mig offentligt, håller om mig. Bra sexliv, vi bråkar aldrig och vi tar lika ofta intiativ till närhet.

    Idag frågade jag honom om han älskade mig. Och han svarade att han inte gör det. Men att han tycker om mig väldigt mycket.
    Han vet att jag älskar honom då jag sa det till han redan för 3 månader sedan, men då inte fick något svar tillbaka.

    Jag blir så osäker på om det finns något att bygga vidare på. Vi har ändå träffats i 9 månader, bott tillsammans i 3 månader, och om han inte älskar mig, och vill att jag flyttar tillbaka till min lägenhet så känns det som ett bakslag i relationen.

    Jag vet inte hur jag ska ta upp samtalsämnet igen och hur jag ska fråga OM han vill flytta ihop med mig på riktigt (gemensamma möbler osv). OM han tror att vår relation kan utvecklas mer från hans sida.
    OM han vill att relationen ska utvecklas..

    MVH
    Anna

    • Reply Charlotte Sander 15 mars, 2017 at 15:57

      Hej Anna!
      Hur smärtsamt det än är att behöva svara dig på det här så har du faktiskt fått två svar:
      – han tycker att du kan flytta till dina föräldrar eller att din släkting får hitta annat boende. Han har med andra ord inga tankar på att flytta ihop med dig, då tror jag att han sagt det vid det här laget.
      – han älskar inte dig men tycker om dig väldigt mycket.

      Det är ju möjligt att han kommit fram till det här under perioden ni levt tillsammans – att hans känslor inte riktigt är lika djupa som dina.
      Om jag läser dig rätt så är det ju inte jättelänge sedan han var tillsammans med någon, kan det möjligtvis ha någon slags koppling och att exets reaktion fått honom att fundera?

      Jag skulle nog inte fråga honom om han vill flytta ihop på riktigt utan jag skulle nog ställa frågan hur han tänker om er relation, vad vill han?

      Kram<3
      Charlotte

    • Reply Bella 17 mars, 2017 at 11:29

      Hej.

      Jag har träffat en kille via en dejtingapp för cirka ett år sedan.
      Vi kom ganska fort framtill att vi inte skulle dejta men har ändå behållt kontakten och varit kk. Men jag skulle kanske mer beskriva det som vänner med förmåner eftersom vi gör mkt mer än att ha sex. Vi hörs nästan dagligen, pratar i telefon nån gång i veckan, när vi ses sover vi över eftersom vi bor i olika städer. Så då lagar vi ofta något gott och tittar på någon film. Är lite som ett lightförhållande. Vi har sagt att det blir tråkigt när någon träffar nån annan och detta måste sluta men så är det. Det händer att vi typ ger varandra dejtingtips med, hjälper åt att välja bilder till dejtingsidan och så så vi har väl en rätt speciell relation.

      Nu bjöd han med mig på en resa tillsammans med hans kompisar och jag tog med mig en kompis också. Under resan har vi väl försökt att umgås som kompisar men det lyser väl igenom att det är lite mer än så ibland då vi kivas och retas med varann en hel del. Så häromdan frågade hans kompis mig vad det är mellan oss egentligen.

      Vi har varit iväg i snart en vecka och ibland är han jättetrevlig och kan komma och lägga en hand på mitt lår eller hålla om mig med en hand på höften. Detta kan han göra trots folk omkring på fest eller liknande. Häromdan på fyllan ville han hångla trots folk omkring med men ändrade sig sen när jag poängterade att alla var omkring oss. Men det som stör mig är att ibland under denna resa är han väldigt mysig och så medan andra stunder dissar han mina initiativ till någon form av kyss eller intimastunder.

      Häromdan var vi på fest och då stod han ena stunden ochhöll om mig och minuten senare stod han och höll handen på en annan tjejs höft ochdansade med henne. Jag fick känslan av att hon var intresserad av honom och jag kände mig svartsjuk med tanke på att han nyss höll om mig. Har trott att jag inte har känslor för honom men detta får mig att tvivla. Eller är det naturligt att man reagerar bara för att han skiftar tjej så fort? Tycker han ger dubbla signaler på något vis. Antingen ger vi inte varann närhet nr vi är iväg såhär eller så gör vi det?

      Funderar på om jag tyvärr måste avsluta vår relation när vi kommer hem men vill egentligen inte det då han blivit en bra vän. Men känns fel om jag blir avundsjuk..

      • Reply Charlotte Sander 27 mars, 2017 at 07:51

        Hej!
        Ni träffas via en dejtingapp men bestämmer er ganska fort att ni inte ska dejta, varför?
        Ändå så forsätter ni och som jag läser det har ni en kärleksrelation, inget annat.
        Det tror jag är den första insikten.
        Den andra är att ni BÅDA sänder ut dubbla signaler, ni speglar varandra och då blir det ofta som du beskriver det, osäkerhet, svartsjuka och avundsjuka.
        Ett virrvarr av massa känslor som mest gör ont när dessa känslor skulle kunna vara himlastormande förälskelsehärliga…..om ni båda bara vågade erkänna och prata med varandra om vad ni egentligen känner,
        var inte rädd för vad ditt hjärta säger och dra inte in eventuella tidigare kärleks-smärtor,
        kram<3
        Charlotte

  • Reply Emma 14 mars, 2017 at 12:33

    Hej Charlotte!
    Jag har en fråga angående hur jag ska förstå en situation och hur jag ska gå vidare.
    I början av november kom jag i kontakt med en kille via en dejtingsida. Det var jag som initierade kontakten men han gav respons och en månad senare började vi ses. Vi bor i olika städer och är ganska upptagna med andra saker så när vi har setts har det varit långa dejts. Emellanåt har vi pratat i telefon. Det har rullat på jättebra tills när vi sågs sist då det kändes stelt och jag fick funderingar ang om han verkligen är attraherad av mig. När vi pratade om det så började det komma fram att han vet inget riktigt vad han känner även om han tycker om mig. Han är inte förälskad och känner sig stressad för det. Han tyckte att det har gått för fort etc och han vill vänta med att ha ett förhållande. Av och till har jag känt det på mig då 75% är det jag som tagit initiativ till telefon, sms, ses etc. Han har såklart också tagit initiativ och bekräftat etc vilket har gjort mig glad och fått mig att känna trygghet. Han har också kramat mig mycket, sagt fina saker mm. Det känns märkligt att det har blivit så. Kanske blev han rädd när det närmade sig en relation?

    Jag känner mig sårad för han, (om än på respektfullt sätt) i sina försök att förklara varför han känner så, pratade om att jag är snabbare med att ta initiativ, att det är ovant för honom att kvinnan driver så etc. Jag känner mig sårad för jag har ju försökt vara mig själv liksom och t o m tagit det lugnare än annars. Jag är inte heller någon som hoppar i relationer snabbt.

    Är det vanligt att någon inte vet vad han känner efter 3 månaders dejting (mer än 4 månader om vi lägger in mejlandet och alla sms)? Jag upplever det som att han är seg. Har jag fel?

    Ska jag lämna helt? Jag vill fundera såklart och nu har jag dragit mig lite undan för att repa mig. Jag vill ha någon som väljer mig liksom. Finns det potential i att vänta och se? Jag orkar inte vänta i onödan och framförallt orkar jag inte gå runt och vara sårad. Jag kan mitt värde. Tacksam för dina tankar.

    • Reply Charlotte Sander 15 mars, 2017 at 15:49

      Hej Emma!
      Din fundering är du inte ensam om och ofta, ofta är det precis som du beskriver din situation.
      Han tycker att det går för fort och du tycker att han är seg.
      Jag kan tänka mig att stressen han känner i att du går fort fram enligt honom gör att han inte känner att han hinner känna kärlekskänslor, det rusar på i hans värld.
      Det kan så klart finnas många orsaker till att han är mer åt det långsamma hållet och lika många anledningar finns det säkert till att du är snabb.

      Att inte veta vad man känner efter 3 månader är inte ovanligt och det är inte heller ovanligt att man först blir tokförälskad direkt för att det sedan efter några månader helt plötsligt bara avtar.

      Det är så klart omöjligt för mig att säga om du ska vänta för det som är viktigt är ju att han inte bara säger att han inte är attraherad av dig om/när det kanske egentligen handlar om att han bara tycker att allt går för fort, att du pushar på lite för mycket.

      Jag förstår att du drar dig tillbaka och att du blivit sårad även om han sagt det på ett respektfullt sätt.
      Om det här är första gången som detta händer dig så tycker jag inte att du behöver ta åt dig så mycket utan då kanske detta mer handlat om honom.
      Är detta ett mönster hos dig så är det kanske dags att stanna till och titta lite djupare på ditt beteende och vilka konsekvenser det får och hur du kan göra/känna/tänka nytt och annorlunda,
      kramkram<3
      Charlotte

  • Reply karina 9 mars, 2017 at 13:37

    Jag har under en tid träffat en man som jag tycker mycket om. Pga att vi jobbar nära tillsammans är det mycket få som känner till att vi är ett par. Överlag fungerar det bra, både privat och på arbetet. Genom gemensamma kontakter har vi det senaste året lärt känna en annan person som vi har umgåtts lite med vid ett fåtal tillfällen. Vi gillar varandra alla tre såklart, men han känner ju inte till vår relation. Min kille har varit borta i några veckor och under den här perioden tog vår vän kontakt med mig och undrade om vi skulle ses då vi råkade vara i samma stad och han var ledig. Jag föreslog att vi kunde avvakta ett par veckor och sedan ses alla tre. Han menade på att vi kan ju ses då också, men att han och jag ju kunde ses på egen hand också. Sagt och gjort, jag tyckte inte att det var något konstigt med det. Vi möttes upp, åt middag, hängde runt på lite barer. Överlag en jättetrevlig kväll. Den senare delen så börjar han prata mer och mer om vad han känner för mig osv. När vi sedan skiljs åt ger han mig en puss på munnen. Det hela går så fort, jag hann inte riktigt med. Dessutom så tror han ju att jag är singel, så jag kan ju inte riktigt lasta honom för det som hände. Vi har haft lite sporadisk kontakt efter detta, han har sagt att jag ska höra av mig om jag vill hitta på nåt mer osv.

    Problemet är att jag har så sjukt dåligt samvete inför min kille. Det är som att jag har gått på en dejt utan att veta om det och det känns på nåt vis som att jag har varit otrogen. Har jag gjort nåt fel? Hur blir jag kvitt mina skuldkänslor? Och framförallt hur berättar jag att vi setts osv utan att det låter som en alltför stor sak?

    • Reply Charlotte Sander 13 mars, 2017 at 09:42

      Hej Karina!
      Enda anledningen till att du eventuellt skulle känna dåligt samvete är om du har känslor för den andre, annars är det ju inget att känna skuld för att du och han har träffats.
      Är det kanske så att du faktiskt har känslor för den här killen?
      Du skriver att väldigt få vet om att ni är ett par, har det någonting med ditt agerande och dina känslor att göra?
      Är ni båda överens om att det inte ska vara offentligt?
      Kvitt skuldkänslor blir man genom att ta ansvar, du träffade er gemensamma vän, ni åt tillsammans och hade roligt och trivdes tillsammans, han pussade dig på munnen och du blev snopen….
      kramkram<3
      Charlotte

      • Reply Karina 13 mars, 2017 at 19:09

        Tack för ditt svar. Det känns skönt att du inte drar särskilt stora växlar på det som hände. Vårt beslut att inte vara helt öppna med vår relation är gemensamt och beror dels på vår arbetsmässiga situation, men också att han har en komplex relation till sitt barns mamma. Hur det påverkar mig omedvetet är svårt att säga. Mina känslor kopplade till den andra personen är rent vänskapliga. Däremot känns det alltid jobbigt att avvisa någon, i synnerhet en person som man gillar och gärna vill ha i sitt liv.

  • Reply Soffan 9 mars, 2017 at 09:58

    Hej!
    Jag och min kille har varit tillsammans sen vi började gymnasiet och nu har åtta år gått. Vi har bara haft varandra, alltså vi tog varandras oskuld och har varit trogna. Under dessa år har vi haft svackor, mestadels i början och vi har kommit till en väldigt vuxen relation nu trots egentligen vår unga ålder men det är nog för att vi blev tillsammans så tidigt. Vi bor nu ihop sen några år tillbaka och nu har man fått se de ”rätta sidorna” av vatandra på riktigt. Jag älskar honom och han är verkligen så fin mot mig, men trots det har vi våra problem som fortfarande gnager i mig. För det första så har vi inte haft sex på snart 4 månader men fantiserar både med honom och tyvärr med andra, han har blivit slapp och gör varken så mycket hemma(mestadels spela tv-spel) och saknar motivation till att göra annat, vi gör inte mycket saker ihop som jag egentligen har behov av(älskar att hitta på saker och vara spontan) men på den punkten är vi så fruktansvärt olika och det känns som jag slutar leva på det sätt jag vill för han inte vill göra de sakerna med mig(han är ju trots allt min livskamrat), han brusar upp lätt och jag är rädd för att säga vissa saker till honom för hatar när man höjer rösten och jag märker att när han gör vissa saker så stör jag mig otroligt, men det gör han på mig med(minsta lilla) och det känns jobbigt för mig att ha någon som klagar på mig ofta..det tär på kärleken. Jag känner mig dum som kanske påverkas mycket av hans livsval, han nöjer sig och har sagt att han varken behöver resa, behöver nå sina mål i livet utan det räcker att han har ett ok jobb och familj, men jag vill mer än så. För att jag ska vara glad behöver jag få gjort vissa saker innan jag känner mig helt nöjd..är jag en dålig flickvän som tänker så? Sen att vi bara har haft varandra påverkas jag av, att man borde ha levt lite mer innan och fått erfarenheter, nu vet jag inte vad som är bra eller dåligt egentligen. Ibland känns det mer som en djup vänskapsrelation, för han är ju verkligen min bästa vän och finns alltid där för mig, hjälper mig osv. Men jag saknar att känna att jag lever, intimiteten och attraktionen. Vårt liv är trots att vi inte har barn än, vardagligt och det känns inte som vi verkligen umgås med varandra ibland utan det blir lätt på en ledig dag att vi sitter i soffan nästan hela dagen trots att jag allra helst bara skulle vilja hitta på något. Jag har märkt att jag börjar tänka på andra och mår dåligt över det..tänker på hur det skulle vara med någon annan och om de brister vi har nu inte skulle finnas med någon annan. Brister har man ju alltid, men våra tar över ibland.. när andra visar intresse för mig, vilket händer så kan jag få en slags ”Crush” och vet inte hur jag ska hantera det. Är drt pga att jag inte känner mig helt lycklig där jag är nu eller ska man ta det allvarligt? Märker nu att det är en person som alltid har varit bekant till mig, som har visat intresse det senaste och jag har alltid känt någon slags attraktion till denna människa. Då går mina tankar igång såklart.. men känns ändå väldigt fel och mår dåligt över det. Jag vill inte vara ego, så vill tänka på min sambo också för han förtjänar det bästa men ibland känns det bara som att vi bara är bästa bästa vänner, men sen helt plötsligt kan jag känna den kärleken jag vill igen – går så upp och ner, men just nu saknar jag att känna attraktion och den kärlek jag vet att jag kan känna. Han har nämnt att han märker att jag inte tänder på honom lika mycket längre..och jag vet inte vad jag ska göra. Gräset är ju inte alltid grönare på andra sidan, så vill heller inte riskera mitt förhållande bara för spänning och lust. Men vet inte. Jag är förvirrad och mår dåligt av mina tankar. Min text blev säkert jätte osammanhängande, men kände att jag behövde skriva av mig och hoppas på lite tips, hjälp..ja allt som behövs för jag vet inte hur jag ska hantera mina känslor som jag har om den andra killen och hur jag ska agera. Älskar honom som sagt, men vi vill så olika saker i livet..som kan gå att lösa kanske, men hur? Jag vill bara känna mig lycklig igen, men har svårt att erkänna för mig själv att jag inte alltid är glad i vårt förhållande.

    • Reply Charlotte Sander 13 mars, 2017 at 09:32

      Hej Soffan!
      8 år är lång tid och lägg då till att ni var och är fortfarande väldigt unga.
      Dina tankar är inte ett dugg konstiga enligt mig utan snarare en konsekvens av det jag skrev ovan.
      Det behöver inte bli som du beskriver er situation bara för att man råkar vara ung och dessutom varit tillsammans länge men för er verkar det blivit någon slags skiljeväg ni kommit till, ni vill olika och ni har inte samma närhet och intimitet som du beskrivit att ni haft.
      Du har börjat tänka på andra och fantiserar och blir får lätt en ”crush” om du träffar någon som attraherar dig eller visar intresse för dig.
      När man vill så här olika och där den ena inte verkar vilja förändra eller anstränga sig så behöver man ta ansvar för sig själv.
      Du har mål och saker som du vill göra och du känner dig hämmad att göra det som du beskriver det.
      Så, vad ska du göra?
      Mitt enda råd är att börja gör det du gillar och tycker om och se vad som händer i relationen. När du flyttar din schackpjäs så kommer han per automatik att behöva flytta sin och gör han inte det så har han nog tyvärr förlorat ändå, eller hur?
      Att stanna i en relation bara för att man varit tillsammans länge eller känner rädsla är inte rätt orsak och jag tror att du, om du börjar agera mer efter ditt hjärta så kommer nya insikter komma och därmed kommer du eller/och ni kunna göra nya val, antingen tillsammans eller var och en för sig,
      kram<3
      Charlotte

  • Reply Clara 8 mars, 2017 at 08:46

    Hej!
    Jag var tillsammans med en kille i tio månader tills han för en vecka sedan gjorde slut. Fram tills dess var det inte något som var fel, han var lite nedstämd över att han inte lyckats komma in på en utbildning som han verkligen ville gå på men mellan oss var det bra. Sen helt plötsligt så berättar han att han funderat på att göra slut för att hans känslor hade svalnat, vi kom överens om att försöka få det att fungera. Några dagar senare så kom han till mig efter att jag frågat om han kunde göra det och gjorde då istället slut. Han sa att han gjorde det för att han är less, att jag inte passar in i hans familj och att hans familj har varit på honom om att göra slut pga att jag inte tar för mig så mycket. Han sa även att han hade låtsas älska mig i en månad, för att en annan dag säga att det inte var sant utan att det bara var hans känslor som hade avtagit lite. Att tillägga är att jag har svår ångest som gör att jag inte känner mig säker i sociala situationer, vilket gör att jag är en väldigt tillbakadragen människa.

    Den här killen vill även att vi ska fortsätta vara vänner och då inte heller bara så att vi kan säga hej till varandra, vi går i samma klass, utan vänner så att vi kan umgås precis så som vi gjorde under förhållandet, minus sex. Han var hos mig ytterligare en gång förra veckan eftersom att jag kände att vi behövde ett lugnt samtal som avslut, det samtalet slutade med att han stannade en timme och skämtade med mig och pratade med mig så som inget hade hänt. Han blev även väldigt upprörd när jag berättade att jag försökte gå vidare genom att ta bort våra gamla konversationer och bilder, han sa även att det var hans föräldrar som först fick in idén om att han borde göra slut. Han sökte ögonkontakt och tittade även på mig med samma blick som när han älskade mig. Han söker även ögonkontakt i skolan, någon dag sken han upp när jag råkade gå emot hans håll.

    Allt detta gör mig väldigt förvirrad, jag kan förstå att man vill vara vänner om vi går i samma klass, men han uttryckte att han vill vara nära vänner även efter examen som är om fyra månader. Han vill inte börja dejta igen ”på några månader” och han tittar på mig kärleksfullt, och här vet jag att jag lätt kan försöka se det jag vill se men samtidigt så känner jag igen blicken. Han sökte kontakt över internet för att skicka något roligt till mig, men då sa jag åt honom att ta det lugnt.

    Jag vet inte hur jag ska tolka hans signaler, han har varit väldigt tydlig med att det är slut men samtidigt så känns det inte som att han vill släppa mig. För mig känns det mer som att det var hans föräldrar som tyckte att jag inte passade in i deras familj, han är en morsgris utan dess like. Hur ska jag tolka allt detta?

    • Reply Charlotte Sander 9 mars, 2017 at 13:05

      Hej Clara!
      Vad tråkigt om det är så att hans beslut är baserat på den uppfattning hans föräldrar fått om dig.
      Jag tänker att dom inte riktigt gav dig chansen, bara för att du är en mer tillbakadragen person, själv tycker jag att sådana människor är dom mest intressanta!
      Om det är hans föräldrar som ligger bakom hans beslut så har du ju också svaret på att han fortfarande är så mån om dig och att du får kärleksvibbar.
      Han ger ju dig verkligen mixade signaler så frågan är hur mycket du ska ta?
      Vill du verkligen vara med någon som inte kan stå upp för er, för dig och er relation?
      Han behöver nog växa lite och förhoppningsvis bygga en styrka som gör att han vågar och kan göra sina egna val, utan påverkan från andra,
      tyvärr verkar han ju inte vara där, inte ännu i alla fall.
      Jag tycker att det är bra att du visar din gräns genom att skriva att han ska ta det lugnt, det visar att du har bra ryggrad,
      fortsätt så!
      Kramkram<3
      Charlotte

    • Reply Bella l 11 mars, 2017 at 07:34

      Hej! Jag har ångest.
      Jag är i ett nuvarande relation med en fin kille. Jag älskade honom mycket i början av vårat förhållande, men på sistone har det från min sida släppt väldigt mycket. Vi har varit tillsammans i fem månader. Innan honom hade jag varit tillsammmans med en annan i ungefär ett år. Och det är just honom jag inte kan släppa mina tankar runt. Jag tänker på honom varje dag och saknar det vi hade. Låt mig tilllägga att han känner samma sak och att vi har pratar lite ibland, men i hemlighet för jag var tvungen att blocka honom för min nuvarande kille ville det. Känner mig så vilsen med mycket ångest kring detta. Hur ska jag göra? Hur ska jag känna? Jag har tänkt många gånger på att göra slut med min nuvarande men då får jag ångest över vad alla kommer tänka o döma mig för om jag då skulle gå tillbaka till mitt ex. Jag vet inte vad som är rätt eller fel…. hjälp mig
      Jag måste nog tilllägga att under de fem månaderna var det ett tillfälle, för några veckor sedan, då jag missuppfattade situationen för jag trodde vi hade gjort slut. Samma dag på kvällen var det fest och mitt ex va där.. vi pratade o det ledde till något strul. Dagen efter bestämde jag mig för att verkligen se till så att de va slut men han tog det inte som att de var de dagen innan. Då gjorde jag slut den dagen, men på något sätt träffades vi senare på dagen o vårt förhållande fortsatte. Men efter det har jag märkt större skillnad på hur jag känner och tänkt mer på mitt ex än någonsin. Tacksam för snabbt svar! Mvh

      • Reply Charlotte Sander 13 mars, 2017 at 09:46

        Hej Bella!
        Att låta andra styra över dina val blir inte bra och vad spelar det för roll om dom dömer dig?
        Om du känner som du gör för ditt ex och ni har strulat så är ni ju inte klara med varandra, lägg dessutom till att dina känslor svalnat för din nuvarande.
        Det absolut sjysstaste i det här läget enligt mig är att ta ansvar för dig och dina känslor och också ta konsekvensen av det, nämligen att faktiskt avsluta din nuvarande relation.
        Han mår inte bra av att känna dina vibbar och jag kan nästan lova att han känner av din ambivalens och din oavslutade relation med ditt ex, för det låter inte som sagt som att ni är klara med varandra.
        kram<3
        Charlotte

  • Reply sandra 8 mars, 2017 at 00:45

    Hej! Jag hade vart tillsammans med min pojkvän i 1,5 år. Vi har alltid varit ett passionerat par som tjafsar en del men sen är lyckligast i världen som i en film. Har aldrig kommit så nära en person som honom innan och ja vet att det var ömsesidigt vi var bästa vänner och var med varandra så fort det gick. Efter några månader så hände det som inte får hända. Han var otrogen 1 gång medans jag var på semester. Han erkännde direkt och bönade och bad. Vi gjorde slut trots att jag älskade honom. Han var den sista på jorden jag trodde skulle kunna göra något sådant, han har allitd vart ärlig och bara haft ögon för mig. Han skrev till mig varje dag konstant i två månader, han rasade i vikt och mådde dåligt över detta. Tillslut blev vi tillsammans igen. Vårt förhållande var skakigt, vi bodde i två olika städer med bara 1,5 timmar ifrån varandra. När vi ej sågs tjafsa vi, när vi var tillsammans var allt perfekt. Tilliten fanns inte där. Sen kom dagen jag fick reda på att jag skulle studera utomlands i 4 månader. Han ville itne att jag skulle missa min chans till detta samtidigt som han ville att jag skulle stanna med honom. Jag åkte och han köpte biljetter för att besöka mig 1 månad av de fyra. Vi hade distans från två olika länder i två månader, han skrev hur mycket han sakna mig varje dag och båda led. Sista veckorna blev det mer och mer tjafs och eftersom vi inte kunde ses och lösa dem byggdes en irritation oss mellan. Jag var lite trött på allt bråk men visste att det skulle bli bra när han väll va här. Tre dagar innan han skulle komma hit ringer han och gör slut. Jag blir chockad, vi som klarat oss och kämpat i två månader och han ger upp 3 dagar innan? Hans förklaring var att han inte orka kämpa mer för oss och att relationen gjorde honom nere. Han sa att vi bör avsluta kontakt helt så vi kan komma över varandra och kan ta upp kontakten igen när båda mår bättre och ja kommer hem( vi kommer jobba på samma jobb i sommar) Jag tycker det var konstigt att han avboka tre dagar innan och var chockad, vi hade planerat massa resor och han slängde bara iväg sina biljetter. Samma dag som han gjorde slut hade han skrivit att han älskar mig och även frågat vad han skulle packa. Älskar honom väldigt mycket, pågrund av brist på kontakt och det oklara avslutet har jag tänk på alla möjliga anledningar på varför det tog slut. Vi är perfekta när vi är tillsammans men distans är inte alls bra för oss. Har även tänkt på möjligheten att han hittade någon annan? mår väldigt dåligt av allt detta. Så min fråga är vad jag bör göra? respektera att han ej vill ha kontakt och ta kontakt i Sverige? Älskar honom och vet att de hade funkat om vi sågs men kan inte tvinga hit honom heller. Dessutom har datumet för hans biljett gått.

    • Reply Charlotte Sander 9 mars, 2017 at 12:59

      Hej Sandra!
      Här är det både otrohet och avstånd som spelar in tror jag.
      Det verkar inte som att ni riktigt hann bygga ny tillit förrän det var dags för dig att åka utomlands.
      Ni kämpar på och det verkar som att det i början går ganska bra.
      Sedan, 3 dagar innan han ska komma till dig så gör han slut.
      Det tyder för mig på att han antagligen funderat på detta under längre tid än han kanske pratat med dig om.
      Ofta är det ju så när allt ställs på sin spets – det är då alla känslor kommer fram.
      Han säger att er relation gör honom nere….det är viktigt att ta in och det är nog en viktig konklusion som han kommit fram till.
      Skulle däremot förvåna mig mycket om han hittat någon ny under denna tid – med tanke på vilken lärdom hans tidigare otrohet verkar ha varit för honom.
      Det låter som att ni, även om det nu är slut, skulle behöva prata igenom ordentligt vad som skett och era olika funderingar och känslor gått.
      Om ni efter det, eller han, vidhåller att det bästa är att inte ha någon kontakt så är det viktigt att respektera det,
      kram<3
      Charlotte

  • Reply Linnea 7 mars, 2017 at 14:09

    Hej! Jag är snart 15 år och vet inte vad jag ska göra med killen jag älskar. Vi har varit tillsammans flera gånger och hållit på. I ca 4 år har vi gjort slut och blivit tillsammans osv. Men han har sagt till mig nu att han inte har känslor för mig längre så de känns typ som att vi gjort slut. Jag kan inte tänka på någon annan än han och han är den viktigaste människan för mig. Jag vet att om vi skulle försöka igen så skulle vi lyckas

    • Reply Charlotte Sander 9 mars, 2017 at 12:54

      Hej Linnea!
      Det är svårt när det dels är av och på under lång tid vilket ganska ofta brukar innebära att det funnits tveksamheter om relationen.
      Nu har han gjort slut för att han säger att han inte har några känslor kvar och då tänker jag att det är där han är just nu.
      Det går inte att påskynda eller trycka på när någon säger så hur mycket man än vill det för att man själv inte känner att kärleken dött.
      Jag tror att det bästa i det här läget är att acceptera hans beslut och se vad som händer framöver, kanske är det bara lite tid han behöver eller så är hans beslut permanent,
      tiden kommer att visa det,
      var rädd om dig<3
      Charlotte

  • Reply Bastian 6 mars, 2017 at 21:32

    Hej!

    Jag behöver hjälp. Det är så att jag har nu träffats en helt underbar kvinna nu i lite mer 1 månads tid. I början va helt magiskt, dvs nykära o kunde knappt släppa varandra. Men jag tog lite avstånd i början och sa att jag vill ta det sakta framåt så ingenting blir fel mellan oss. Då blev hon lite sårad men förklarade för henne vad jag menade via telefonen. Då blev allt bra igen och hon förståd mig helt. Så efter det så blev allt bra, men efter ett tag så börjar hon nu inte höra av sig så mycket längre. Kan tillägga att vi pratade i timmar o skrev hela tiden med varandra. Men nu så pratar vi knappt alls i telefon eller sms. Jag förstår helt och hållet att man ska inte vara för på som många säger. Men själva grejen va att allt hände så snabbt! Det gick knappt 2 dagar. Vi har som sagt haft sex osv men det är som att hon ska alltid skylla på någonting när jag frågar om vi kan ses. Typ, kan jag komma över en stund? Och hon säger då att hon kan inte ta det just nu. Det har varit så ett bra tag nu. För varje dag som går blir det mer och mer mindre samtal/sms. Det är alltid jag som tar första initiativ. Knappt hon. Hon har många killar kompisar och det har jag inga problem med men hon pratar bara med dom när hon går och röker till exempel eller när jag inte är där. Likaså skriver väldigt mycket till dom. Jag vill som sagt ha tillit från första början men när man går runt och tänker på sånt kan ju inte vara bra för mig själv… snälla behöver råd vad jag ska göra. Ska jag sluta och vara med henne så man inte blir för fast? Hon skriver bara gulliga saker när jag skriver. Men inte när hon skriver först.

    Mvh

    • Reply Charlotte Sander 7 mars, 2017 at 07:48

      Hej Bastian!
      Det låter som att du skrämde iväg henne lite i början med att du ville ta det lugnt.
      Kanske hon då stängde av för att hon blev rädd och nu så har hon lagt er relation på en annan nivå, lite mer ytligt.
      Här tror jag faktiskt att du behöver visa att du står kvar och se om det kanske gör att hon vågar öppna sig igen och ta lite egna initiativ.
      Sedan håller jag med om att det inte är bra att ligga på för mycket utan försöka ha en balans i hur mycket kontakt och vem som ska ta initiativ etcetera, men det verkar du vara vaken för,
      kram<3
      Charlotte

      • Reply Eva 17 mars, 2017 at 08:44

        Hej,
        Min situation är liknande fast tvärtom. Jag träffade en man och vi blev snabbt VI. Efter bara ett par dagar sa han, att nu är det vi, efter en vecka att han älskade mig och vi fantiserade om vart vi ska bo när vi flyttar ihop. Jag tog allt detta som bevis för att relationen och känslorna var äkta men jag höll inne med de stora orden och hängde mest på. Efter intensiva två månader där vi tog varje stund och var så självklara med varann så fick han kalla fötter. Det är ”jag” inte du, sa han. Han kände sig trängd, allt gick för fort etc. Så kvar sitter jag med skuldkänslor som jag inte behöver ha. Mitt enda ”fel” som jag ser det är att jag råkade vara ledig och ha mycket tid, jag var FÖR tillgänglig, borde varit taktisk, låtit honom vara, spelat svår. Men vill inte spela spelet och är alldeles för gammal, han med (47-53). Han har dock ett väldigt långt förhållande bakom sig som tog slut för ett halvår sen..
        Jag släpper sällan in någon och när jag gör så är det på riktigt så jag har svårt att släppa honom. Tror på oss.
        Vad ska jag göra?

        • Reply Charlotte Sander 23 mars, 2017 at 08:20

          Hej Eva!
          Hm, jag funderar delvis på dina ord ” höll inne med de stora orden och hängde mest på” å ena sidan….å andra sidan så säger han plötsligt att han fått kalla fötter, att allt gått för fort.
          Då tänker jag att det egentligen inte handlat om er utan att han faktiskt inte riktigt är klar med sin tidigare relation.
          Just den där känslan att känna sig ”trängd” är inte ovanlig när man nyligen kommit ur en relation och han har ju dessutom varit i en lång relation.
          Självklart så är det ju inte bra om HAN uppfattat att du är FÖR tillgänglig – det kan ju ha spätt på hans känsla av att han fastnat för fort på nytt.
          Just nu så tror inte jag att du kan påverka hans beslut så mycket, däremot så kan du fundera på hur du kan bli mer värnande och rädd om det som är du och ditt, din tid, dina känslor, dina behov etcetera för det låter lite grand som att det här varit mycket på hans villkor,
          kram<3
          Charlotte

  • Reply Hej 6 mars, 2017 at 15:10

    Hej!

    Jag har ett litet problem eller något jag grubblar på…

    Jag är en tjej på 18 år, bor i en liten stad och går tredje året på ekonomilinje. Jag har alltid varit med ”populära” människor, vilket har hjälpt mig lite. För jag är inte så utåtriktad- lite blyg, så dom har puschat mig lite. Med att jag bor i en liten stad vet alla allt om alla, speciellt om något händer på en fest (på måndag morgon i skolan vet alla vad som har hänt). Nu när man ska ta studenten är det mycket som ska fixas och göras, studentfester, bal och framtiden.

    Den första studentfesten var den 17/2. Dagen började med att jag skulle köpa en biljett till festen, jag hade glömt att köpa en och alla mina vänner hade redan köpt och förberett kläder och sprit. Två av skolan JIPPO-råd sitter utanför matsalen, en av dom JIPPO personerna kände jag Emma och den andra personen var KILLEN. KILLEN som är en fuckboy och som började prata med mig, jag sa något men samtalet var kort. KILLEN har erfarenhet, sammanfattningsvis är han är en kille som har kontakt med flera tjejer samtidigt. Jag köpte min biljett sedan gick jag till min lektion, men jag fick sedan reda på av Emma att KILLEN stirrade efter mig.

    Jag och mina vänner förfestade och sedan åkte vi till hotellet, där själva studentfesten skulle hålla till. Festen var riktigt rolig- dans och sprit men också minnen. På hotellet var alla studenter bjudna med förutsättning att dom köpt biljett, så efter en timma av X antal shots sitter jag och Alexandra och Mike i en soffhörna och pratar. Då kommer KILLEN, jag vet att KILLEN har en historia med Alexandra. Alexandra och KILLEN hade haft mycket kontakt i början av tvåan men det blev ingen där, men hon tycker fortfarande att han är snygg. Så alla vi fyra börjar prata, då visste jag inte att KILLEN gillade mig utan jag trodde att KILLEN ville vara när Alexandra. Mitt i konversationen jag hade med Mike, som satt bredvid mig, lutar sig KILLEN över bordet och säger till Mike att komma närmare. Medans dom två snackar, tittar jag på Alexandra och tittar undrade på henne. Under samtalet tittar även KILLEN på mig och jag får känslan att dom diskuterar om mig, och inte om Alexandra. Emma kommer till bordet, jag har känt henne hela mitt liv och anser att hon är en av mina bästa vänner. KILLEN och Emma känner varandra, det har aldrig hänt något utan dom har gemensamma vänner. Emma och KILLEN pratar med varandra länge, dom viskar i varandras öron (musiken väldigt hög) och Emma/KILLEN kolla då och då på mig. Då kände jag att något var fel. Från ingenstans kommer Emma fram till mig och viskar i mitt öra att hon måste prata med mig nu, så vi går till toaletten för handikappade. Jag sätter mig på toaletten och får höra det jag det jag anande, KILLEN gillar mig och undrar om han har någon chans med mig. Jag började skratta och tycket att det var otroligt roligt, vet inte varför men det kan ju vara alkoholens effekt på mig. Jag undvek KILLEN under hela kvällen men det gjorde inte han, jag kände blickar och när jag gick på toaletten eller till en kompis var han där. KILLEN sa inget utan var bara där.

    Efter allt dansade satta jag mig med mina kompisar och två teknikare , vi började prata om balen. Jag har ingen att gå med och hade inte varit peppad på att gå, så när jag hört ordet BAL vill jag springa. Så jag gick till Emma som satt 3 metar bort med några andra människor, jag gick och efter max 1 minut sätter sig KILLEN bredvid mig och innan han öppnat sin mun kommer Tea (min och Emmas bästa vän) spurtandes till oss och säger att jag måste komma. Jag suckar djupt och ger Emma en blick (varför sitter KILLEN bredvid mig och vad är så viktigt) medan ser jag Emma och KILLEN prata och små titta på mig. WILIAM från teknik frågar mig om jag vill gå på BALEN med honom och Tea säger ”JA!!! Hon säger JA” och tittar lyckligt på mig. Mitt svar blir ”Ja, om du vill” sedan frågar William mig om han får krama mig och KILLEN sitter 3 meter bort och stirrar på mig nu. Med den vetskap säger jag ”JA” och jag får en lång kram och en puss på kinden, sedan kunde jag inte låta bli att snegla på KILLEN och han såg förstörd ut.

    Inget speciellt hände mer under kvällen förutom att KILLEN satt i soffan med några andra killar, enligt Emma så tittade han ofta och länge på mig. KILLEN blev heller inte så glad när WILIAM kom fram till mig med en kompis och börjande prata….

    Teas pappa kom och hämtade Tea, Emma och mig, och vi skrattade så mycket i bilen om kvällens händelser …

    Jag fick inte något sms eller något från KILLEN, jag väntade och jag vill inte vänta. Jag är arg på mig själv att jag satt hela helgen och små tittade på telefonen om KILLEN hade skrivit till mig. Ingenting hände alltså lördag,söndag,måndag, onsdag…men på torsdag!!!

    Tea, Alexandra, jag och Emma från JIPPO-rådet satt och pratade om allt möjligt och då kommer KILLEN fram och frågar Emma om 100-dagars festen den 3 mars. Alexandra som älskar att prata svarade att hon ska gå och började berätta vilka andra också ska gå som hon känner och hur hon tänker klä ut sig, medan hon pratar tittar jag i mitt skrivhäfte och skriver något till Ledarskapslektionen med egentligen lyssnar jag på vad KILLEN kommer svara. Och saken blir inte bättre att Tea, som sitter mitt emot mig, små sparkar mig under bordet. Tea avbryter Alexandra och berättar att hon köpt biljett och jag också ska gå. KILLEN tittar på mig, jag tittar på honom sedan tittar jag på Tea. Från min ögonvrå ser jag att KILLEN går och hör honom ropa på sin kompis som satt två bord ifrån oss ” HALLÅ vi måste fixa biljetter nu!”.

    Ingenting hände igen och jag väntade fast jag vill ju inte vänta… Jag åkte till Sälen över sportlovet men valde att åka hem lite tidigare för att vara med på 100-dagars festen. Jag hade en förfest hemma hos mig och vi hade det otroligt roligt, jag var otroligt nervös och förväntansfull. En utav anledningarna till att jag åkte från sälen var att förhoppningsvis träffa KILLEN.

    Teamet var charter, men jag bröt lite mot reglerna… svarat läder byxor, ett svart linne utan behå och Hawaii krans med 10 cm klackar. Jag var redo att festa. Stämningen var jättebra, vi började med shots som vanligt…och där var han. Jag hade inte sett honom vid baren, jag bestämde mig att kort snegla på honom sedan skulle jag inte titta på honom. Och det lyckades jag med men under kvällen träffade jag William på dansgolvet och han viskade i mitt öra om han fick kyssa mig. William är en riktigt snäll kille, ingen fuckboy. Men jag sa nej och sedan frågade han mig om han fick en puss på kinden och det fick han. Måste ju ändå ge honom någonting, så att han inte ångrar sig till balen. Jag och Alexandra gick ut på terassen och jag berättade mer noga vad som hände, men på vägen till toaletterna kommer KILLEN. Och Alexandra säger ”vänta” till KILLEN och jag drar mig loss för jag behövde besöka toaletten och vill verkligen inte prata med KILLEN och Alexandra. Jag gick på toaletten och får reda på av Alexandra att KILLEN så klart talade om mig och frågade Alexandra om jag var sugen på KILLEN.

    Den sista timmen dansade alla vi och jag såg KILLEN, och tittade om han kanske höll på med någon och det gjorde han inte. Jag vill inte bry mig om vilka beslut KILLEN gör men jag kan inte låta bli att bry mig…Jag blev riktigt varm och kände mig lätt berusad, jag ställde mig vid väggen och då kom KILLEN och undrade om jag mådde bra. Jag svarade att det är väldigt varmt, sedan kom en kompis och kramade om mig och jag log mot KILLEN.

    Kvällen närmande sitt slut, Tea och hennes pojkvän hade gått ut för att vänta på Allan, han skulle köra oss hem. Jag och Alexandra tog våra jackor och gick ut till terassen, jag lutade mig mot ett fönster, och från ingenstans sa Alexandra till mig ”KILLEN, undrar om du gillar honom”, han hade tittat på Alexandra om pekat på mig sedan på honom och gjort ett hjärta med sina händer. Jag såg honom inte men började flina…det här kan liksom inte vara sant. Alexandra gjorde en axelryckning och flinade till honom, på vägen ut från terassen möttes vi av KILLEN och han stirrade på mig. Jag gick till min kompis Erik och lutade mig på hans axel och halvsov, sedan gick jag till soffan som var vid entrén. Erik kom efter mig, där var även Emma och Alexandra som pratade med oss. Och 3 meter bort stod KILLEN med sina vänner och pratade, vi små kollade på varandra och sedan ringde min telefon. Det var Tea och hon berättade att våran skjuts är här. Jag och Emma sa hejdå till Erik och Alexandra och några andra, men inte till KILLEN……

    Vad tycker du? Vad ska jag göra? KILLEN är en fuckboy och vi är ju attraherade av varandra? Jag vill inte ha ett förhållande, det är studenten och jag vill inte bli bunden till någon. På ett sätt gillar jag uppmärksamheten, men om han nu gillar mig borde inte han ta kontakt med mig. För våran situation just nu är att vi tittar på varandra och att jag springer iväg. Jag vill på ett sätt spring men när jag väl än sprungit ångrar jag mig och då vill jag kyssa honom. Som jag skrev tidigare vill jag inte har ett förhållande men det ska ändå vara någon slags vänskap, inte bara ett ligg.

    På fredag kommer tjuvjakten till Örebro och jag vet att några av hans vänner kommer vara där och förmodligen han också, och vad gör jag då om han är där? Band människor som vi inte känner…Hur länge ska jag springa eller ska jag släppa honom? För jag vet ju att han är en fuckboy, jag vet ju att han skriver med flera tjejer och att han endast är ute efter ett ligg. Och tjejerna han skrivit med vet ju om det, men inte för att låta elak mot dom tjejerna men jag är inte som dom andra, det är bara så, jag får bra betyg i skolan och jag är inte personen som gappar och skriker i korridorerna. Jag är inte en tjej som han brukar vara med och jag vet att han är medveten om det, då undrar jag mest om jag en utmaning, har hans killkompisar get honom en utmaning till honom om han kan komma innanför min trosor? Eller vill KILLEN ha något seriöst?

    Skulle betyda mycket för mig om du kunde svara för nu går jag bara runt och grubblar om allt..och det känns inte bra…

    Tack

    • Reply Charlotte Sander 7 mars, 2017 at 07:45

      Hej!
      Om du VET att han är en fuckboy som egentligen bara är ute efter ligg och du inte är det så är ju svaret ganska enkelt…..
      Jag tror att du blir smickrad kanske för att du ser dig på ett sätt som kanske inte andra gör, du skriver att du är blyg etcetera.
      Han kanske inte alls ser dig så utan vill lära känna dig, är det så fel? Om du tar kontakt med honom så betyder ju inte det att du behöver ha sex med honom.
      Menar han allvar så kommer du att märka det, annars är det bara att gå vidare.
      Ytterligare en tanke kan ju vara att om han är en fuckboy så kan han ju vara väldigt trött på att vara sådan och hela tiden känna sig tvungen att leva upp till det.
      Innerst inne så handlar ju hans beteende inte om sex utan han letar precis som alla oss andra efter kärlek och närhet och bekräftelse på att han duger som han är.
      Har det slagits vad om dig om han kan få dig i säng så skulle jag nog allvarligt tänka över om dessa människor ska ingå framöver i min vänkrets.
      Var rädd om dig<3
      Charlotte

  • Reply Charlotte 6 mars, 2017 at 09:15

    OBS! ALLA VILL INTE/ÖNSKAR INTE ATT DERAS FRÅGA SKA SYNAS OCH SKICKAR MAIL TILL MIG ISTÄLLET.
    JAG SVARAR PÅ DESSA TILL EN KOSTNAD AV 120 KRONOR.
    KRAM<3
    CHARLOTTE

  • Reply Erika Johansson 5 mars, 2017 at 20:10

    Hej, jag har ångest för min utekväll i fredags. Jag tror min hjärna vill spela mig ett spratt.

    Jag var ute på en nattklubb. Mitt ex var där. Den relationen tog slut för 3 år sedan kanske. Det var 4 jobbiga år och varje gång jag ser honom är fortfarande jobbigt. Hela vårt förhållande var kaos och han var ingen bra kille. Under kvällen hade jag även pratat lite kort med en kille jag träffat från och till i 1,5 år. Det är min vän och vi bestämde för en månad sedan att inte fortsätta ses på det intima planet. Det var ett gemensamt beslut men jag är ändå ledsen för innerst inne ville jag nog ha ett förhållande och längtar efter ett.

    När klubben stängde stod jag en stund och pratade med mitt ex. Min kompis jag kom med hade gått. Jag hämtade min jacka och sen kommer jag inte ihåg mer förrän jag kommer till min hållplats med bussen, det är en minneslucka på 15 min kanske. Jag vet att jag pratade med några killar som ville att jag skulle med på efterfest men jag sa nej, jag skulle hem. Jag vaknar hemma på morgonen. Sovit som en stock i förhoppningsvis 5 h. Jag har gjort allt jag brukar när jag går och lägger mig förrutom att kläderna låg på en hög på min pall. När jag vaknar får jag bilder att jag haft sex ute med en av dem killarna. Bilderna jag har känns overkliga. Fick bild att jag haft sex på en röd äldre bil på en parkeringsplats. Gick förbi platsen igår och på den förhyrda platsen står en nyare silverfärgad bil. Jag känner inget, finns inga tecken på att jag skulle haft sex, inga vätskor eller liknade. Borde kännts när jag haft samma partner i 1,5 år. Känns också otroligt att det fungerat med tighta jeans osv. Jag har ångest. Jag gillar inte att tappa kontrollen. Min kompis smsade 40 min efter jag tagit bussen hem. Men de såg jag först på morgonen. Jag tror att min minneslucka varade cirka 30 min. Jag vill tro att jag procijerat bilderna för jag blivit påverkad av mitt ex främst.

    • Reply Charlotte Sander 6 mars, 2017 at 10:16

      Hej Erika!
      Jag har helt ärligt inte någon erfarenhet av det du beskriver och heller aldrig tidigare fått en liknande fråga.
      Det enda som jag funderar över är att du antingen druckit för mycket och fått en minneslucka eller att någon lagt en drog i din dricka.
      Jag har själv blivit drogad en gång för många år sedan. Då var jag och en väninna på Café Opera och någon lade något i min öl, strax efter det så började hela rummet snurra och jag fick hjälp av min väninna att komma hem.
      Dagen därpå mådde jag mycket dåligt, sån huvudvärk och allmänt jätte-konstig känsla som hängde i flera månader efter.
      Det är det enda som jag kan komma på som skulle kunna vara en anledning, tyvärr kan jag inte hjälpa dig mer här,
      ledsen för det,
      kram<3
      Charlotte

  • Reply Daniella 4 mars, 2017 at 12:59

    Hej Charlotte !
    Jag och min pojkvän har det mest perfekta förhållande där vi vet var båda ligger och allt bara klickar. Vi bråkar aldrig och jag vet att jag kommer spendera resten av mitt liv med denna kille, och jag vet att han känner samma. Har pratat om giftemål och barn och vi vet vad vi vill. Men det finns bara ett problem. Han har varit i många förhållanden innan med tjejer som varit otrogna och därför är hans självförtroende på botten. Vi pratar om det ofta och han vet att jag bara är hans, men ändå tror han att han inte är tillräckligt. Hur ska jag hjälpa honom att förstå att han är min värld och att jag älskar honom lika mycket? Hur ska jag få hans självförtroende att stiga och få honom att förstå att han är tillräckligt?
    Tack så mycket på förhand
    Mvh Daniella

    • Reply Charlotte Sander 6 mars, 2017 at 10:10

      Hej Daniella!
      Jag kan tänka mig att du sagt ett antal gånger hur mycket du älskar honom och att det hjälper ett tag men sedan sjunker hans självkänsla igen och så blir det en nedåtgående spiral som inte lyfter relationen utan ni står bara och stampar.
      Det första är att han behöver gå in i den känslan och låta det som fortfarande gör ont få komma fram, den delen går inte att hoppa över för då blir det precis som det du berättar om nu, han drar med sig sina gamla relationer in i er relation.
      Om/när han går in i den känslan och kan sätta ord på det så kan han också börja bena upp vad det är som gör att han fortfarande mår dåligt och inte kan gå vidare och känna tillit.
      Skulle kunna tänka mig att han blir förvånad när det kanske visar sig att det inte handlar om dessa tidigare kvinnors svek utan på djupet mer om att han svikit sig själv längs vägen i dessa relationer och inte lyssnat på sig själv och heller inte tagit ansvar för sig.
      Du kan inte bära så mycket av det här mer än att vara reko i relationen förstås, men det djupare arbetet behöver han göra själv, där du så klart kan finnas vid hans sida.
      Om han vill prata med någon som har erfarenhet av det så kan han beställa tid hos mig,
      lycka till<3
      Charlotte

  • Reply Felicia 1 mars, 2017 at 12:20

    Hej!

    Jag undrar om du kan ge lite tips på hur att berätta till en killkompis att jag bara vill fortsätta att bara vara vän med honom, efter att ha tagit initiativ till kyssar och sex…

    Storyn är följande: Vi träffades på en fest för några år sedan och har haft varandra på sociala medier. För ungefär ett år sedan kontaktade han mig och frågade om vi inte kunde träffas och ta en öl en kväll. Jag svarade ja utan tvekan, eftersom jag av en slump också hade haft ett ”gott öga” på honom och vad han skrev på sociala medier under de senaste månaderna. När vi träffades var han jätte-JÄTTE-nervös vilket självklart gav mig vibbar att även han hade spanat in mig de senaste månaderna. Nästa gång vi sågs lagade han tre-rätters till mig, och följande tillfällen när träffades och drack kaffe och pratade med varandra har vi alltid haft musik i bakgrunden. Själva atmosfären kändes ”dejtig” men samtidigt märkte jag att vi båda trivs väldigt bra med det. Han som i början var väldigt blyg började slappna av i min närhet. Själv tolkade jag hans beteende som att han gillade mig och började utveckla liknande känslor. Efter ett par månader sov jag över hos honom efter överenskommelse och tog initiativet och kysste honom. Jag skulle flytta utomlands i sex månader strax därefter och ville visa vad jag kände. Han blev väldigt förvånad och visste inte alls vad han skulle göra. Visade sig att den här killen inte har någon alls erfarenhet av tjejer och var egentligen mest ute efter vänskap. Utan erfarenhet tror jag att han blandar väldigt mycket ihop de här sociala koderna med vad som är trivsamma aktiviteter med en vän vs dejting. Jag stannade och sov över ett par dagar hos honom. ”Tack” har han sagt till mig efter sex, för att jag tog initiativet. Han skulle aldrig ha vågat göra det annars. Jag berättade i alla fall att jag tycker om honom, ville att han skulle veta det men eftersom han var så förvånad kom vi fram till att vi inte skulle lova varandra något under perioden jag bodde utomlands.

    Under dessa sex månader har vi haft kontinuerligt pratat över skype ungefär varannan vecka. I början försökte jag förta, men fick över huvud taget ingen respons. Vet inte om han ens förstod att jag flörtade… Jag bestämde mig en gång att spontant skicka över ett filmtips som jag tror att skulle gilla. Han tackar för filmtipset, och berättar ca 10 dagar senare när vi skypar att han har sett på den och gillade handlingen, men tyckte att det var lite underligt att jag spontant skickade ett filmtips till honom bara sådär (??) Jag som hade tänkt extra mycket på honom då, att han inte förstod det (??)

    Efter alla händelser och vad han har berättat för mig den helgen så förstår jag att hans självförtroende när det kommer till kärlek ligger på botten. Sedan dess har vi över huvud inte taget pratat om vad som har hänt eller hur vår relation egentligen ser ut, antagligen för att det känns obekvämt att dra upp det. Jag tycker fortfarande om honom och tycker att han är jätte rar, men de starka kärlekskänslorna har försvunnit eftersom de inte har besvarats. Istället har jag under min utomlandsvistelse inlett en annan relation med en kille som jag vill fortsätta träffa även om jag nu flyttar tillbaka till Sverige igen. Min killkompis i Sverige vet dock inte om den andra ännu. Jag är så otroligt rädd för att hans självförtroende kommer att skadas ännu mer när jag berättar om det, men har absolut ingen aning hur han kommer att reagera eftersom han själv inte under min utomlandsvistelse har uttryckt några som helst djupare känslor för mig. Idag betraktar jag istället honom som en nära och kär vän till mig och vill så gärna att det ska fortsätta så. Jag förstår att vi kommer med stor sannolikhet behöva prata om det här när jag kommer tillbaka. Har du några tips om hur att hantera situationen?

    • Reply Charlotte Sander 2 mars, 2017 at 09:40

      Hej Felicia!
      Han verkar ju vara rätt bra på att uppvakta i alla fall, bjuder på tre-rätters, tar initiativ i början om ni ska ta en öl, lite mysig musik i bakgrunden etcetera.
      Rätt mycket amore där tycker jag nog :).
      Du skriver något viktigt i ditt brev nämligen att ”dina starka kärlekskänslor har försvunnit eftersom dom inte har besvarats”.
      Kan det vara så att ni väckt någon slags osäkerhet i varandra, båda två?
      Det var du som tog initiativet till sex och där han blev förvånad och egentligen mest var ute efter vänskap skriver du också.
      Kan det vara så att du tänkt och planerat hur det skulle vara mellan er och du kommer inte riktigt dit och därför så släpper du det?
      Självklart så är det tålamodsprövande när man inte får det man vill ha på direkten, inte gensvar och framför allt kanske inte dom svar man förväntat sig, eller hur?
      Nu har du träffat någon ny men mitt tips är att du åtminstone en gång till känner in och tänker till vart du står i det här, vart dina känslor egentligen står för.
      Sedan kan du agera efter det – med varsamhet – oavsett om du vill berätta att du träffat någon ny eller att du fortfarande är kärleksintresserad,
      skynda långsamt<3
      kram
      Charlotte

  • Reply Emelie 28 februari, 2017 at 08:40

    Hej,
    Jag träffade min kille för fem månader sedan. Vi har haft en väldigt sund relation till varandra. Umgåtts på helgerna och setts nån/ några dagar i veckan. Vi har pratat om att flytta ihop om ett halvår, vad våra barn ska heta osv. När vi träffades visste jag att han bodde hemma (Han är närmare 30 nu) jag visste inte anledningen mer än att han väntade på att få flytta in i sin lägenhet. Jag har fått höra hur gott han pratar om mig inför sina kompisar, hur bra jag är, världens bästa tjej och han har hittat kvinnan i sitt liv. Vi planerade framåt hela tiden om vad vi ska göra i sommar och i höst, nästa vinter. För en vecka sedan var han hemma hos mig, sov kvar till lördagen och åkte sedan på match och skulle komma tillbaka på lördagkväll – problemet är att han aldrig kom. Jag blev ledsen och vi började tjafsa över telefon sedan stängde han mig ute i nästan en vecka efter han berättat att han känner sig deprimerad. Efter att jag väntat en vecka på att få prata med honom berättar han att han för några år sedan mådde så dåligt att han förmodligen inte hade levt idag om det inte vore för hans pappa. Han hade spelproblem och spelade bort alla sina pengar och började även sno pengar från hans pappa. Det visade sig även att han bor hemma mot sin vilja för att familjen har ekonomiska problem och han behöver bo där för att hjälpa dom igenom det. Dom kan inte flytta då han har en sjuk syster som skulle må dåligt om dom flyttade från huset.
    Det som sårar mig är att han väljer att kasta bort vårat förhållande, jag erbjuder honom mitt hem, han kan bo gratis medan han hjälper sin familj. Han klankar ner på sig själv, han är dålig på fotboll som är hans liv, han har ett jobb han hatar och han är instängd i sitt pojkrum när han snart är 30 år. När jag frågar honom om han inte är kär i mig längre säger han att han är det och blir arg över hur jag ens kan fråga det när han lagt så mycket tid, pengar och kärlek på mig. Men han behöver ta sig igenom det här med sin familj och att han är deprimerad och inte längre ser ljuset i tunneln. Han är för stolt för att flytta in hos mig. Han säger att jag ska gå vidare med mitt liv och att hans ordnar sig med tiden.
    Hur ska jag tackla det här? Ska jag gå vidare och inte höra av mig? Eller ska jag stötta honom då och då, fråga hur han mår? Kan man må så dåligt att man inte kan bry sig om den men är tillsammans med så enda utvägen är att låsa in sig och vänta ut tiden?
    Hälsningar, Emelie

    • Reply Charlotte Sander 2 mars, 2017 at 09:28

      Hej Emelie!
      Det första att ta itu med om du vill finnas vid hans sida är att få honom till att gå till läkare eftersom han säger att han är deprimerad.
      Det andra jag tänker är att ni nu varit tillsammans i fem månader och närmat er varandra mer och mer och plötsligt så ”försvinner” han.
      Jag tänker att det ena är att du kommit honom nära, kanske i hans värld för nära för nu kan han inte hålla någon slags fasad uppe utan berättar rätt upp och ner för dig hur det är.
      Du står kvar, och erbjuder boende etcetera men det verkar inte som att han förmår sig till att tacka ja till det.
      När du kommit så här nära så kan det också göra att han närmar sig ett vägskäl men där skulden gentemot hans familj och det han delvis åsamkat dom (pappan) känner att han måste prioritera.
      Med andra ord, han ser vägskälet eller kanske dörren men kommer inte dit för att skulden håller honom tillbaka.
      Det här är kanske en del i att han känner sig deppig, det kan ju trycka ner honom att han vill vara med dig men känner att han inte kan slå sig fri från sin familj med tanke på deras situation.
      Hans reaktion blir, istället för att ta itu med sitt liv, att låsa in sig och bli mer handlingsförlamad.
      Här tror jag faktiskt att en läkare och/eller psykolog skulle kunna hjälpa honom.
      Du ställer jättebra frågor hur du ska tackla det här och det är omöjligt för mig att svara på eftersom han har en del att ta itu med.
      Frågan du behöver ställa dig är hur långt du vill och orkar sträcka dig, i någon slags ovisshet om han kommer att vilja/ta emot hjälp och vad det i så fall slutar i etcetera.
      Jag tror absolut att man kan må så dåligt att man inte orkar ta tag i det man behöver ta tag i tyvärr.
      Kram<3
      Charlotte

  • Reply emelie 23 februari, 2017 at 11:54

    Hej min sambo och jag har varit tillsammans i 2 år nu. Vi har framtidsplaner om att gifta oss å skaffa barn tillsammans. Det är något vi båda vill . Men han vill alltid ha mer sex än mig. De är för att han har nyss börjat med sex och jag har ”lekt av mig”, så jag behöver inte ha sex lika mycket som han. Nu säger han att han ångrar att han inte hade mer sex innan vi träffades å skaffade sig mer erfarenhet, så att han har fått uppleva hur de är att vara med någon som vill ha sex lika mycket som han vill. Jag är orolig att han någon gång i framtiden kommer gå ifrån mig just för att testa att vara med fler. Vad ska jag göra? Han vill inte lämna mig å förstöra våran framtid bara för att få han sex med andra men samtidigt så är jag ju rädd att detta kommer komma senare i vårat liv.
    Mvh emelie westman

    • Reply Charlotte Sander 1 mars, 2017 at 09:55

      Hej Emelie!
      Ni har olika behov.
      Din sambo uttrycker det som att han ”ångrar” att han inte haft mer sex innan ni träffades.
      Du uttrycker det som att du ”lekt av dig” och därför inte behöver lika mycket sex.
      Här skulle jag nog vilja säga att det är viktigt att ni var och en tar ansvar och istället för att lägga det utanför er inkludera det och hitta var en vettig nivå skulle kunna ligga där ni båda trivs och faktiskt känner er tillfredsställda.
      Man kommer nog inte så långt med att sitta och ångra eller att säga att man lekt av sig, det tar inte er relation framåt.
      Kram<3
      Charlotte

  • Reply Sofia 21 februari, 2017 at 12:18

    Hej Charlotte!
    Jag har problem med en kille jag träffat nu i 9 månader.
    Han är snäll, fin, har ett bra jobb och fötterna på jorden. Han är 5 år äldre än mig. Problemet är att jag stör mig väldigt mycket på saker han gör, säger och ibland rösten han säger saker med. Varje gång han gör något med sin ”skämt röst”(hans röst låter då som att han är efterbliven) blir jag avtänd och irriterad. Ibland när vi pratar lite mer djupt så kan jag känna riktig attraktion till honom men när vi bara träffas snabbt (som vi alltid gör) och sover med varandra efter jobbet så stör jag mig bara. I början hade jag fjärilar i magen men inte längre. Önskar att jag kunde sluta störa mig på honom. Han visar mig kärlek och är den snällaste kille jag träffat. Känns som jag börjar gnälla över småsaker med honom men det är inte schysst för han är en fin kille och han ska inte ändra sig för att jag stör mig på honom.. det är fel. Tycker han är omogen för sin ålder, det stör mig också, han har tråkiga skämt, inte lika erfaren när det gäller sex och relationer som mig. Det som jag började störa mig på är att jag inte lyckats komma med honom under den här tiden och det är extremt frustrerande.
    Jag är förvirrad, hjälp. (Förlåt för ett otydligt meddelande)

    • Reply Charlotte Sander 22 februari, 2017 at 09:48

      Hej Sofia!
      Det finns flera saker i det här som jag tror kan ha hänt och det ena är att du kanske bara varit förälskad i honom men att det inte djupnat till kärlek?
      Då kan det lätt bli som du beskriver, att man retar sig på allt möjligt och samtidigt känner skuld för man ser ju att den man är tillsammans med är en fin och vettig person.
      Det andra är att du inte känner dig tillfredsställd sexuellt med honom och självklart bygger det upp en frustration.
      Det blir ju lätt obalans om man inte möts och förstår varandra på det området, precis som det kan bli obalans om man inte möter och förstår varandra i samtalen/kommunikationen.
      Du skriver själv att du är mer erfaren än honom vilket i sig inte behöver vara något som hindrar att du ”lär” honom vad och hur du vill ha det tänker jag.
      Sedan tycker jag att du kan uppmuntra honom och visa att du verkligen tycker om när ni har djupare samtal och att du då känner fjärilar, det kan vara en öppning på flera nivåer, faktiskt även det sexuella.
      Det kan ju vara så att du behöver öppna dig där och våga stå kvar och ge av dig själv och vara tydlig med dina behov och visa dig mer sårbar kanske?
      Varma kramar<3
      Charlotte

    • Reply Jocke 23 februari, 2017 at 13:34

      Hej Charlotte!

      Skrev för några år sedan då jag blev lämnad av den jag hade då, jag har efter det gått vidare och träffat många olika.
      Året efter så började jag prata och stötta en tjej som då var gift och vi kom väldigt nära varandra samtalsmässigt osv då hon hade problem med sin man som hon sa till mig att hon hade förlorat sedan länge men ändå kämpade då hon hävdade att hon var gift.
      Tillslut insåg hon att hon måste bort från den mannen och åkte upp till Malung där jag var, jag frågade då henne om hon gillade mig och varpå hon svarade ärligt ja.
      Det slutade med att vi blev ett par men vad jag snabbt ångrade så jag råkade säga dom 3 orden som man ska va försiktig med o säga om man inte vet.
      Dvs 1 vecka senare så slutade jag äta för jag sa nått jag inte menade o berättade de som självklart sårade, men strax efter började jg tänka att fan vad bra, då kommer jg inte såras så inni bänken när jag blir lämnad, tiden gick men allt började gå nedför så tillslut fick jag avsluta relationen i alla fall och slutade med att vi blev bästa vänner.

      Nu till det roliga, allt efter som det har gått snart 2 år sedan vår relation gick åt pipan så känner hon fortfarande lika starkt för mig trots jag har varit med många andra tjejer medans jag varit singel, visst det sårar henne men hon står ändå kvar och älskar mig än.
      Jag har också märkt att jag i te har fallit för någon av dom andra heller, det som jag är väldigt förvånad över är att varje gång hon ska till en annan kille och natta över så får jag orolighetskänslan i magen och är rädd för att hon ska bli kär i en annan och ibland känner jag även att jag e kär i henne o saknar henne men tyvärr stannar det aldrig kvar mer än liten stund :(

      Och dom jag har fallit för har visat sig vara fel personer som bara vill ha en för ett tag och sedan inte ger någon förklaring till varför :/

      Kan det av förmodan vara så att jag har känslor för henne men att man är rädd eller liknande, jag har typ insett att hon aldrig kommer vela lämna mig oavsett vad som händer då hon fortfarande är kvar och de lör inte heller bli så enkelt att finna en annan som har allt i gemensamt intresse.

      Några tips eller svar tackar jag gärna för jag är tyvärr inte så nöjd över hur jag känner just nu jag vill bara kunna bli kär men jag kan tyvärr inte tvinga fram det vad aka jag göra och finns det wn chans till att det kan bli nått igen dvs göra om o göra rätt de e målet.

      Mvh en missnöjd Jocke

      • Reply Charlotte Sander 1 mars, 2017 at 09:59

        Hej Jocke!
        Ja, mitt tips är att släppa allt för en stund och slappna av och inte så att säga stånka fram något.
        Kan det vara så att du helt enkelt är relationstrött?
        Du skriver själv att du träffat många och kanske det bidrar till din förvirring just nu, man kan faktiskt bli trött när man varit med många som det inte blivit något av.
        Det verkar ju som att hon sticker ut ur mängden eftersom du har någon slags känsla som verkar hålla i sig men jag tror som sagt att du behöver tid, tiden kan ge dig en möjlighet att låta känslorna som vill komma fram, få komma fram.
        Stressa inte,
        kram<3
        Charlotte

  • Reply Isabella 20 februari, 2017 at 14:36

    Hej Charlotte!
    Tack för du finns. Jag har ett problem. För 8 månader lärde jag känna en fantastisk kille. Vi bor många kilometer ifrån varandra. Han blev kär i mig medan jag var väldigt osäker i mina känslor. Han blev otroligt viktigt för mig och jag ville inte avbryta något med honom så vi förblev vänner. Jag var och hälsade på honom för första gången och då ändrades mina känslor väldigt mycket. Jag fick liksom se hans värld och hans familj. Jag berättade att jag känner något men efter att vi spenderade helgen ihop så märkte jag också hur lite vi skrattar ihop och att det visa gånger kan bli små stelt trots vi pratat hela tiden under dessa månader och haft intensiv kontakt. Jag berättade då att jag inte känner mig helt lycklig när vi saknar vissa bitar och kan dessutom inte jobba på de på grund av avstånd. Jag är så otroligt fäst vid honom, hans känns speciell, fin personlighet, behandlar mig bra och någon jag tänker på hela tiden men samtidigt blir jag bekymrad när det är så. Jag känner då att jag inte trivs riktigt och blir stel av mig efteråt. Fast samtidigt betyder han så mycket vi kan prata i många timmar annars när vi inte ses och jag tycker om honom. Jag har dock blivit vilsen av att dessa känslor krockar med varandra. Vad rekommenderar du mig?

    • Reply Charlotte Sander 21 februari, 2017 at 09:16

      Hej Isabella!
      Jag undrar om det verkligen är en krock eller om det är så att du inte vågar släppa taget riktigt?
      Ni har känt varandra i 8 månader och som jag läser det träffats några gånger och då känns det lite mer stelt men det tycker inte jag är så konstigt.
      När man chattar eller skickar sms så kan man ju lättare dölja sig bakom sina känslor, eller hur?
      När man sedan träffar varandra IRL så finns det inte så många möjligheter att göra det, och kanske det är det som gör att du känner dig lite förvirrad.
      Är det kanske så att du behöver kliva fram lite mer och våga stå för dina känslor fullt ut, oavsett om ni chattar/sms:ar eller träffas IRL?
      Kram och tack för ditt brev <3
      Charlotte

  • Reply Nina 14 februari, 2017 at 21:34

    Hej Charlotte !

    Jag har hamnat i en svår situation. Jag älskar honom över allt annat men kan inte vara tillsammans med honom då jag blir sviken gång på gång (känslomässigt). Jag är 42 år gammal och ganska seriös kvinna men har drabbats av en omöjlig kärlek. Vi har haft en relation , han säger sig att älska mig men han har haft andra kvinnor samtidigt.
    Jag vill lämna honom men kan inte leva utan honom. Jag blir inte attraherad av andra män. Tänker enbart på honom. Jag vill ha en relation med honom men inte på det viset. Vad är det optimala i en sådan situation? Vad göra?

    • Reply Charlotte Sander 16 februari, 2017 at 13:12

      Hej Nina!
      ja, det rakaste svaret är att inte ha en relation med honom eftersom du blir sårad om och om igen.
      Det mest optimala enligt mig är att lämna honom och visa att du inte vill vara en bland flera och vara tydlig med det mot honom och framför allt: Stå kvar i det beslutet och inte ge med dig om han kommer krypande tillbaka.
      Min erfarenhet är att om man stannar i en sådan här relation för länge så suddas ens egna gränser ut, precis som hans gränser har gjort, och du kanske tänker att det är något fel på dig eftersom du inte är den enda.
      Om du kan börja bygga tillbaka din självkänsla så tror jag att du kommer att titta tillbaka med ganska förvånade ögon hur du tillät honom behandla dig, det brukar bli så när man får tillbaka respekten för sig själv,
      våga ta steget och prioritera dig själv!
      Kram<3
      Charlotte

  • Reply David 14 februari, 2017 at 18:47

    Hejsan.
    Det är som så för ca 2,5 årsen dejtade jag världens underbaraste tjej som fångade mitt hjärta med storm.
    Jag blir sällan kär men i denna fröken så blev jag kär och svävade på rosa moln, hon i sin tur sa att hon aldrig fått sånna här känslor för någon hon heller. Men under vissa omständigheter så började vi bråka om riktiga strunt saker nästan pinsamt, jag väljer då att avbryta det hela.

    Något jag ångrar och efter ca 1 månads tid och vi tar upp kontakten och säger vi försöker igen då vi båda tycker om varandra.
    Dock sker det tråkiga att jag åker iväg på en resa och är borta nästa en månads tid och hon träffar då en annan kille,
    hon säger att hon gillar båda 2 men hon väljer honom då hon anser att vi 2 är ett osäkert kort pga bråket.

    Jag blir givetvis förkrossad och gör som många andra bönar och ber, men icke.
    Tiden går vi hörs inte på ett tag jag skickar iväg ett sms när jag fått i mig lite att dricka ca 6 månader efter det tagit ”slut”.
    Vid denna tid bor hon ihop med den killen hon träffade när jag var på resa.
    Hon svarar på smset med att hon saknar mig med.
    Det går en tid och det skickas iväg nått sånt sms igen med samma respons.

    Tiden går ytterliggare och vi hörs inte på ett bra tag, tills jag ber henne om en tjänst för snart 2 månader sen och hon ställer upp.
    Jag hade inga avsikter att försöka få till det med henne på nått sätt då jag trodde mina känslor hade svalnat såppas mycket att jag kunde ta det på en proffsig nivå. Men när vi ses så blir det som första gången vi började dejta jag svävar på moln fram till henne. Vi träffas och jag får ”fjärilar” i magen och känner att mina känslor inte alls har inte förändrats ett dugg.

    Hon hör av sig dagen efter och vi pratar i telefon strax över timmen och bla om saker som vi bråkade om förr,
    dock denna gång så var vi mer överens. Och skratta åt att vi bråka om det tidigare.
    Efter det har vi smsat med varandra rätt mycket, jag har bla förklarat att jag ångrar mig att jag gjorde som jag gjorde och att jag önskar jag kunde spola tillbaka tiden och få det ogjort.
    Jag förklarar även för henne att jag genuint tycker om henne av hela mitt hjärta.

    Responsen är att hon saknar mig med och att hon tänker på mig mycket hon med och speciellt nu när vi har ”kontakt” igen.
    Hon säger att det är omöjligt även för henne att vara vänner då hon känner som hon gör för mig.
    Hon har svårt att släppa tanken om oss och hur det hade blivit. Hon saknar tiden då vi jämt pratade i telefon osv.

    Jag får alls respons besvarad och det är jobbigt då hon har förhållande.
    Blir ju liksom låst i tankarna till henne och alla andra tjejer är färglösa när jag har henne i tankarna.

    Jag försökte avsluta detta som vi håller på med häromdagen med att säga att vi ses en sista gång. Så jag får lämna tillbaka det jag lånat. Då det är en ohållbar situation.

    Hon blir ledsen och tycker det är tråkigt att vi inte mer kommer ses, och hon försöker få mig att låna grejerna lite längre.

    Jag vet inte hur jag ska tolka detta, hon matar mina känslor och min längtan efter henne.
    Blir galen av allt, varför skriver hon så här när hon är i en relation? Är jag dum som tror det kan bli vi 2?

    Vet inte vad jag ska göra riktigt

    Vänliga hälsningar
    David H

    • Reply Charlotte Sander 16 februari, 2017 at 13:07

      Hej David H!
      Hon blev tillsammans med någon när du var bortrest och detta efter att ni haft det bråkigt där det var du som bröt.
      Hon blev alltså lämnad av dig vilket kan ha spelat in senare i valet av den andre killen som hon nu bor tillsammans med.
      Förklaringen till hennes beteende nu kan vara just detta – du lämnade henne, det gjorde henne osäker vilket inte betyder att känslorna från hennes sida var borta men hon valde någon annan som hon kanske känner sig tryggare med.
      Helt klart är ju att ni har någonting mellan varandra och jag kan förstå hennes kval just nu, har känslorna för dig med den osäkerhet hon kanske känner om hon skulle lämna sin nuvarande för dig.
      Hon kanske funderar på att lämna men vågar inte för att du har lämnat henne en gång tidigare…

      Mitt bästa tips i det här är att låta henne få göra klart sin relation först och inte gå in emellan, det blir bara sårigt och smärtsamt.

      Om du är helt säker på att du vill ha en relation med henne så kommer du ju i så fall behöva vänta på henne, orkar du det?
      Där du faktiskt inte kan vara helt säker på att hon lämnar heller.

      Kram<3
      Charlotte

  • Reply G 14 februari, 2017 at 05:37

    Hej,

    Måste först säga att jag känner mig förvirrad i tankarna. Det är en tjej jag träffat och snackat med ett bra tag. Allt har verkligen flutet på så bra som man kunnat tänka sig. Har inte varit någonting att klaga på och bara känts toppen. Men nu har hon tyvärr sagt att hon inte vill fortsätta för vi verkar känna olika. Hon känner mer av kompiskaraktär numera och dessutom att jag är för bra för henne. Hur kan man vara för bra för en tjej? Jag har verkligen bara varit mig själv och hon säger att jag är en otroligt fin människa. Hon har verkligen markerat att det funnits något när vi myst med varandra och givit klara tecken. Hon säger att hon ångrar att ha gjort det för att visa fel signaler mot mig. Tycker inte man fått något bra svar egentligen varför mer än att kärlek är jobbigt och att det bara känns fel. Det jag kan tänka mig att hon tycker jag är för bra att jag har en helt annan kontakt med min familj och släkt än vad hon har. Att jag har en bättre relation där och dessutom har bättre ställt osv. Men det bryr jag mig ingenting om utan det jag bryr mig om är henne. Skulle du säga att det finns något man kan göra för någon som tycker man är för bra för att vara med en? Jag känner mig både sårad, förvirrad och vet inte vad man ska göra.

    • Reply Charlotte Sander 15 februari, 2017 at 09:37

      Hej G!
      Ja, om det är så att det är orsaken så tänker jag att det är TID hon behöver, för med tiden så kommer hon i så fall våga slappna av och känna tillit till att du är med henne för att du älskar henne och att det inte har något med status och övrig kontakt med släkt etcetera.
      Du skriver att hon sagt att kärlek är jobbigt….det låter som att hon sätter ett likhetstecken med prestation och kärlek och där har du ju i så fall en nyckel som kan vara bra att börja med.
      Visa henne att hon är okej med precis den hon är och allt hon känner och tänker, stötta henne vidare och se vad som händer,
      lycka till<3
      Charlotte

  • Reply Daniel 12 februari, 2017 at 12:13

    Hej. Jag har en fundering.

    Jag är i en relation som min sambo tagit beslut att vilja bo särbo. Det har varit saker hon vill att jag skulle jobba med men har inte riktigt tagit tagit inget, då jag varit deprimerad ett bra tag. Så vi har gått i parterapi och det tog jag inte tag i och även så har jag gått i terapi, dock utan att till fullo ta tag i det jag behöver lösa i mitt liv. Hon säger att hon älskar mej och det har nu gått ca 3,5 vecka sedan hon tog beslutet. Men hon ger ingen fysik beröring eller annat. Så jag undrar hur jag ska resonerar i det här. Vi har även en son på 4 år och vill att det ska lösa sig!?

    Mvh daniel

    • Reply Charlotte Sander 15 februari, 2017 at 09:33

      Hej Daniel!
      Jag tänker att hennes beslut att flytta ifrån dig är av kärlek och ett försök från hennes sida att få dig att börja ta tag i det du behöver ta tag i.
      Jag tror också att orsaken till att hon inte ger dig någon beröring är delvis ett skydd för henne själv för skulle hon börja släppa på det så har hon ju delvis gett med sig och tänker kanske att du då inte kommer att jobba med dig själv.
      Jag tänker att du inte så mycket ska tänka på hennes agerande utan börja/fortsätta i terapin som kan hjälpa dig med att ge dig verktygen så att du kan börja gå framåt.
      Lycka till och kram<3
      Charlotte

  • Reply Marie 7 februari, 2017 at 09:52

    Hej!
    Ska försöka kortfattat denna händelse som pågått sen sept-16
    Efter 14 år med min man så från ingenstans vill han lämnade mig, träffat en annan. Ok de sista åren har varit väldigt jobbiga för oss båda då jag haft ett medicinbyte som tog tid innan jag hittade rätt medicin. Jag har haft in -och utsättningssymptomer som har varit riktigt hemska.
    Under denna tid var min man otroligt duktig och fixade det mesta och tog hand om vår son. Det tog på honom det såg både jag och mamma så vi hade full förståelse för detta. Han gick och pratade med någon och jag kände och mäktenskap att det gjorde honom väldigt gott.

    Början av sommaren -16 är han på väg att gå in i väggen och blir sjukskriven fram till sin semester. Jag som var på väg att återställas helt försökte nu hjälpa honom.
    Vi åker iväg till Liseberg och har kul som familj. Sen i juli börjar hans minne bli som en guldfisk, koncentrationsvårigheter, irriterad och bråk uppstår nästan dagligen.
    Jag märker att något inte stämmer och att hans kurator antagligen har öppnat upp en dörr för hans innersta där allt bubblat ut under våra år tillsammans och även börjar hans barndom komma upp. ”Han säger att när ska det handlar om mig?” en massa saker. Jag står där och tänker vad som har hänt. Försöker prata med honom att han kanske borde gå till en psykolog och för första gången i mitt liv så blir han jättearg. Vill då tillägga att denna man alltid haft empati, snälla och man har alltid kunnat prata med honom, men nu är det som inget når fram till honom och all hans kunskap försvunnit.
    Mitt i detta träffar han då en annan, jag fattar liksom att han inte mår bra för att jag själv har flytt när jag mått dåligt till någon annans armar. Han gör nu precis allt som han har tyckt illa om hos andra människor.
    Så han lämnar mig. Med tom i blicken. Ja han ser inte frisk ut. Nu fattar jag att en förälskelse kan få en till jävligt knäppa saker.
    Så han skiter fullständigt i sin son. Som han alltid avgudat. Väljer tjejen framför. Så många ggr som jag har torkat sonens tårar för vi har stått här som frågetecken. Han ljuger för sin son, håller inte schema som vi kommit överens om hos familjerätten. Han skiter i honom på julafton och på nyår. Jag har aldrig någonsin smutskastat mitt ex för hur han lämnade mig alla lögner osv. Utan kämpat för att sonens som ska få ha en pappa. Vi har frågat honom under deras denna period då han inte hatat mig, nedvärderat mig, allt är mitt fel, hans apatiska sida har varit svår, att varför kan du inte hålla ett schema, varför är det alltid fel på mobilen när du åker till henne osv. Men han har aldrig haft några svar.
    Sen händer något för en vecka sen. Nu vill han träffa sin son och lovar att det inte ska bli som förr. Jag har alltid haft dörren på glänt för det är ändå sonens pappa men betyder inte att vi har accepterat att han betett sig som en idiot. Vill då träffa sonen på.den helgen som har varit så viktigt för honom att träffa tjejen och aldrig offrat sig för sonen. Hans svar är att han vill träffa sonen så mycket han kan men det tär på honom att hon får betala dessa resor. Ändå hade han sagt en liten stund sen att det var tillräckligt jobbigt för honom att bara träffa henne varannan vecka!?
    Han träffar sonen par timmar. För de ska bygga upp en relation igen. Han är glad trevlig snäll. Han har än så länge hållt alla löften till sin son. Faktiskt kommit nu när sonen mått dåligt över det hela för att trösta. Också något nytt.
    Han är hygglig mot mig och pratar. Eh? Frågat varför och då säger han att jag tänker lite som du att är du snäll mot mig så är jag snäll mot dig. Eh det har jag sagt ett otagliga ggr men inte gått fram. Han börjar kännas som den man som jag känt i 14 år fast fortfarande inte kan känna empati och det är hans skuldkänslor.
    Han har börjat erkänna för mig att den endast lycka han har är när han åker till tjejen i Kungälv och det är ju det han får ta…bättre än ingenting. O framförallt som läget ser ut. Annars sitter han själv i veckorna har ingen och ugglar.

    Han erkänner att han har bidraget till mycket bråk själv under dessa månader. Att allt är inte svart och vitt helt plötsligt. Också något nytt.
    Har kunnat komma under detta tak fast han mått dåligt av det innan. Kan ju säga att han ville bara ha sin dator och kläder så jag sitter med ett helt hem :)
    Nu undrar jag vad är det som händer i denna man? Jag har kämpat från sept- jan. Det har varit hemskt. Men det vet de som blivit lämnade vad man går igenom.
    Dock vill jag påpeka att mina murar för denna man är högre nu. Jag är inte dum att bara acceptera. Jag säger inte mer än vad jag behöver har väl mer och mer börjat vända honom ryggen sista tiden. Har inte hört av mig utan bara låtit denna oförskämda människa att vara.
    Att han får göra vad han vill hans val.
    Så hjälp mig att få en liten inblick om du kan vad han tänker och håller på med?
    Han kan ju glömma att hänga här i veckorna för han har tråkigt och sen åka till henne. Aldrig! Den styrka har jag. Men han pratar annorlunda med mig utan den där elaka undertomen. Inga blickar som är elaka. Eller skakande på sitt huvud när jag säger något.

    Tack på förhand!

    • Reply Charlotte Sander 15 februari, 2017 at 09:18

      Hej Marie!
      Det första jag tänker är att det brunnit på alla håll och kanter, där ni omlott försökt att släcka.
      När något brunnit så blir ju bara askan kvar, och det är där jag upplever att ni befinner er just nu.
      Ur askan spirar dock alltid något nytt, och det är det jag tycker du ska invänta.

      Under den här tiden i aska så kan du passa på att låta det vara så här dött som du nu beskriver att det är för dig och som jag faktiskt upplever att han befinner sig i också.

      Jag tror att det blir svårt att gå tillbaka till något som var utan ska ni ha en chans så måste det gamla fått dött ordentligt och att ni hittar varandra på ett nytt sätt.
      I det nya så måste också det gamla lämnas helt i så fall och där tror jag att OM det skulle komma till den punkten att han vill börja om och du möjligtvis funderar över det, så går det inte att hålla på att älta det som varit.
      Det krävs en djup förståelse/förlåtelse att askan just är aska och att den i sig själv verkligen är död, och att du då väljer att se det nya som vill komma fram.
      Inte helt lätt så klart och framför allt och just nu verkar det som att ni båda befinner er i varsin process och den kommer att behöva tid.
      Kram<3
      Charlotte

  • Reply Simon 7 februari, 2017 at 09:07

    Hej!

    Jag och mitt ex träffades för ca 4 årsen, vi bodde hemma hos föräldrarna båda 2. hon bodde ca 13 mil bort från mig, efter ca 6 månader flyttade vi ihop i min stad.
    vår start på sambolivet blev inte så bra då det fanns stor osäkerhet från min sida, dvs otrohet, som hon vet om. det har suttit i hennes bakhuvud hela tiden och haft svårt att lita på mig. (detta va i samma veva som vi flyttade ihop). efter det bad jag verkligen om ursäkt på alla möjliga vis, efter ca 3 år förlovade vi oss och sa med handen på hjärtat att jag vet att jag gjorde fel men jag vill att du litar på mig. (hennes förra ex hade tydligen varit ett svin också).
    Jag var väl inte världens bästa sambo heller då jag tog henne lite för givet med matlagning och städning då jag jobbade rätt så mycket och hon jobbade i matbutik med konstigt schema.

    för ca 2 årsen började vi umgås med 2 nya vänner som också va ett par, vi festade mycket ihop, sen va hans tjej otrogen och det tog slut där, då tyckte mitt ex att det va väldigt synd om killen och vi började umgås jätte mycket med honom, vilket jag sa redan då att jag tycker att du o jag ska va lite själva utan honom. (dock har kompisen och hans ex pratat om att försöka igen efter ca 1 år). idag när vi 4 är singlar är det istället mitt ex och hans ex som är bästa vänner, likaså min polare och jag.

    Det var lite mer än två månadersen mitt ex flyttade ut. Det gick väääldigt fort, (känns inte som att hon tänkte igenom det då) knappt två veckor och hon va så osäker o pratade med bland annat mina föräldrar om hur hon skulle göra, men när hon hade flyttat ut så sov vi ändå ihop hos varandra i ca 3 veckor.
    en morgon gick jag till jobbet, pussade henne på kinden som vanligt, gav henne nyckel så hon kunde låsa dörren. vi sa att vi skulle träffas samma kväll.
    vi hördes av under dagen och på sen eftermiddagen så sa jag, är du säker på att du vill träffa mig? – det vill jag gärna göra när jag slutat jobba, måste bara handla först sa hon. – hör av dig när du är klar, sa jag.
    tiden gick och ca 2 timmar efter hon slutat fick jag ett sms att hon snart va klar men att hon pratade med sin kompis i telefon. jag kände att något inte stämde så jag kontaktade kompisen och hon sa att de inte pratat med varandra.
    Tillslut erkände mitt ex att hon ljugit, när jag sa att jag pratat med hennes kompis… men kändes som att jag aldrig fick ett ärligt svar på vad hon gjorde.
    sen den dagen har vi inte träffats,förutom tidigare i veckan då jag skulle lämna lite saker hon glömt kvar. hon sa då att det inte är lika jobbigt att träffamig längre. vi hade två katter ihop som jag knappt får träffa vilket vi ändå kom överens om att den som tar katterna ska ändå släppa in den andra i hemmet..

    Hon vet om att jag har sovit hos någon annan tjej osv efter nattklubben. och jag vet att hon började träffa en ny kille och jag tror att det började den dagen som jag inte fick komma till henne mer. jag vet till 100% att de träffades ett tag, han ville bjuda hem henne till sina föräldrar osv, Men att det hände nånting och att de inte träffas mer. men om det sista verkligen är sant vet jag inte.( Hon vet om att killen har krossat många hjärtan)
    Jag ser den killen som en ”rebound” för henne? så snabbt efter så lång tid ihop, verkligen?

    hur som helst så har jag försökt få tillbaka henne på alla möjliga vis (även innan killen kom in i bilden) jag har kontaktat henne i stort sett varje dag och förklarat att jag aldrig ville att det skulle bli så här, vad jag känner, känns som att de är någonting hon vill höra för att det ska bli vi igen som jag inte sagt..
    4 dagar är det längsta jag har kunnat hålla mig från att skriva, hon sa inte ett ljud.

    Nu säger hon:

    just nu känner hon sig mer ensam än nånsin, men vill inte göra något åt det för jag vill inte leka med känslor.
    (det är väl för att killen är borta)

    måste få tänka på vad hon känner, osäker på känslor efter allt som hänt.

    Jobbigt att diskutera allt som hänt då det är mycket med skola och jobb.

    hon skrev till mig i helgen när hon hade sett mig på nattklubben tillsammans med en tjej och sa både det ena och det andra. hon sa att den här tjejen och jag höll om varanda och log mot varandra. Dock va den här tjejen en gammal klasskompis så jag kunde på sätt o vis bevisa att det inte hänt något (jag skrev till klasskompisen o printade hennes svar o skickade till mitt ex, då förstod hon).

    Hon säger att det vore elakt att bara gå tillbaka till mig bara sådär och att det har varit svårt att placera mig som ” nummer 1 ”, när hon valde att flytta.

    Hon kan inte ge besked nu om vad hon vill, det stressar henne.

    hon vill ta en dag i taget och vill inte gå tillbaka utan att vilja det till 100%.

    behöver hjälp med att se detta från en annan synvinkel,
    Jag vet att man inte ska ”jaga sitt ex” eller verka desperat. men jag blir galen avv att inte veta hur jag ska tolka det.
    om jag slutar jaga henne, vad händer då?

    • Reply Charlotte Sander 9 februari, 2017 at 10:12

      Hej Simon!
      Det bästa med när man slutar jaga är att man kan ta sig en rejäl funderare och faktiskt vila lite i allt som hänt.
      Det sämsta med det är ju så klart att man kan missa ”bytet”, i ditt fall så skulle det kunna innebära att ditt ex går vidare….men jag tänker att hon nog gör det ändå i så fall, förr eller senare.
      Hon visar ändå på någon slags vettighet som inte är beredd att göra något förrän hon är helt säker, samtidigt som jag kan förstå din frustration över att du nu får stå på ”hold”.
      Det som gör mig lite fundersam är när du skriver att du var otrogen cirka 6 månader in i relationen och sedan efter tre år säger att du vet vad du gjorde fel och att du vill att hon ska lita på dig.
      Betyder det att det har legat där hela tiden och inte retts ut? Möjligt att det då är en del av orsaken som gör att hon tagit det beslut som hon har, trots allt.
      Vid en otrohet så får man ju ofta sämre självkänsla och hon kanske inte riktigt förstått vad det är som gjorde att du var det, och just därför också vill få tid och kanske testa annat/andra, som en hjälp eller ventil efter det som hänt mellan er.
      Så, jag tror nog att i det här läget så behöver hon framför allt tid, för att bygga sig själv och kanske också för att hinna ikapp sina känslor/tankar kring vad hon längtar efter och vilka behov hon har,
      kramkram<3
      Charlotte

  • Reply Linn 6 februari, 2017 at 20:54

    Hej! Ny läsare på tråden som inte riktigt har någon jag vågar vända mig till av den enkla anledningen att jag inte vill bli dömd och felbemött av nära/kära.
    Jag står med ett problem som känns väldigt jobbigt. Jag har en sambo sedan lite mer en två år tillbaka och har pluggat på högskola i nästan tre år. För ett år sedan började jag en ny utbildning och träffade massor av inspirerande människor; när vårterminen drog igång igen blev jag indelad i grupparbete med tre personer jag inte förut pratat längre stunder med och vi hade så himla roligt ihop varje gång. Här ligger dock problemet; en av killarna fick mig att bli knäsvag direkt. Jag har hälsat förut och växlat korta meningar, men när vi satt ner två veckor långa dagar och arbetade tillsammans insåg jag vilken kille han är. Otroligt intellektuell, vänlig, charmig men framförallt så jordnära med precis min humor. Vi har skrattat mer än jag någonsin skrattat med någon kille. Han och hans kompis försöker dra med mig på weekendresa, ölkvällar och vi spenderar fortfarande dagar ihop i skolan trots grupparbetet är över. MEN; han har sambo… jag har sambo (som jag älskar så mycket!). Jag känner mig skamsen som inte bara tänker oavbrutet på den andra killen som jag så himla gärna vill ha nära mig, utan för att jag mer än allt annat vill veta om han också känner såhär för mig. Gör han inte det och jag har misstolkat alltihop så blir det så mycket lättare för mig att gå vidare, känner han samma som mig känns det som att vi borde prata ut.
    När jag skriver i vår lilla grupp på 4 pers att jag ska in till skolan en ledig dag tar det knappt en minut innan han och enbart han svarar att det är en skitbra idé och att han kommer ansluta. När vi sitter i grupper känns det som att han skrattar oftare och mer hjärtligt när jag säger någonting, när vi håller ögonkontakt känns det som att det finns något elektriskt i luften (jag vet att det låter helt bisarrt, men hans pupiller blir enorma, han har svårt för att sluta le och jag kan inte sluta fixa med kläder eller hår).
    Han har ju sambo och är väldigt flitig med att flika in hennes namn; när jag frågade om hennes jobb, hur länge de varit tillsammans så svarade han ganska kort och ställde inga motfrågor – han vet att jag har sambo också, men frågar aldrig någonting. I förra veckan när vi satt och arbetade i skolan var han och jag kvar till sent på kvällen och blev helt plötsligt avbrutna i en diskussion för att hans flickvän ringde, då verkade han plötsligt få brått hem, när vi skulle skiljas åt gick han fel väg ut med mig och fick sedan vända och gå in igen för att hans cykel stod på andra sidan lokalen. Jag märkte när jag vände mig om att han tittade efter mig när jag gick…
    Det är sååå frustrerande att känna sig såhär hemsk och samtidigt vilja ha honom så mycket, men inte veta vad som försiggår. Min sambo är världens finaste person, men ibland finns det tillfällen som gör mig osäker på vår framtid. För tillfället har vi det väldigt bra i vår relation så man kan inte bara skylla på att det är därför jag söker mig efter den andra killen, men min sambo kan vara ganska klumpig och sårande, han har gjort mig ledsen många gånger i förhållandet (jag tvivlade mycket på vår relation för något år sedan), men jag hyser likaväl så mycket respekt och kärlek för honom.

    Nu är min stora fråga; vad ska jag göra? Jag vill inte förstöra relationen jag har med min sambo, men jag tänker vara ärlig och säga att hade det visat sig att den andra killen känner likadant för mig så hade jag nog inte varit lika säker. Hade jag träffat honom och vi båda varit utan sambos är jag övertygad om att vi hade varit menade för varandra.
    Hjälp och ge lite tips och råd på hur man kan göra för att må bättre och för att inte ha så dåligt samvete/skuldkänslor för sin fina sambo hemma.. Ska tilläggas att jag aldrig på några villkor skulle göra någonting innan en relation varit avslutad, har blivit bedragen i tidigare förhållande och hade aldrig kunnat leva med mig själv eller en man (för den delen) som bedragit en flickvän för mig.
    (Förlåt för en väldigt lång fråga – det har cirkulerat måånga tankar på sistone)
    Tack!!

    • Reply Charlotte Sander 9 februari, 2017 at 10:03

      Hej Linn!
      Du verkar ändå ha ganska bra koll på hur ordningen kanske bör vara, som jag ju så ofta får skriva om och råda människor som är i samma situation som du (som inte är så ovanlig).
      Jag tror inte att det riktigt går att sära på din sambos beteende och förklaringen till att du blivit knäsvag för din kurskompis.
      Du skriver dessutom att du känner osäkerhet inför framtiden ibland.
      Det är där du behöver börja, först i dig själv och låta den här sårade känslan komma fram helt och även hur hans klumpighet fått dig att känna och må.
      Bara där tror jag att du kommer hitta ”svar” eller guidning till hur du ska gå vidare, som jag skulle kunna tänka mig är att du i första hand tar upp detta på djupet med din sambo.
      Beroende på hans respons sedan så kommer du kunna ta ytterligare steg (inre eller yttre) och därmed veta hur du ska gå vidare,
      Kram<3
      Charlotte

      • Reply Amanda 11 februari, 2017 at 23:27

        Hej Charlotte! Ny här på sidan. Men jag är en tjej som har en pojkvän och varit ihop med han i 1 år nu. Vi har inte haft några problem alls under första halvåret.
        Men nu på senare tid har han blivit mer dålig på att smsa tillbaks när vi inte träffas och börjat skriva med andra tjejer som han bara säger är kompisar men berättar inget mer och kan inte visa eller tala om vad dom pratar om när dom skriver vilket får mig att känna mig osäker och det vet han om.
        Han vill inte visa att han har ett förhållande på t.ex facebook vilket jag är helt okej med, men det står att vi båda är singlar vilket inte är sant.
        Är det någon kille som undrar eller börjar prata för och se om det leder någon vart så säger jag att jag har pojkvän. Det är här problemet kommer, min kille säger inte till andra tjejer att han har ett förhållande och verkar inte vilja att dom ska veta heller och jag förstår inte varför.
        Vi bråkade för någon vecka sedan om att det var en tjej som skrev till han som jag undrade vem de va och han svarade då att det var en kompis. Senare när han lägger sig i sängen med mobilen så lägger jag mig bredvid och försöker se vad han gör men han håller undan mobilen och säger att det är privat och att jag inte ska vara så nyfiken. Jag svarar med att har man inget och dölja så kan jag väl titta utan att det skadar men det tyckte inte han.
        Och nu har han börjat gömma inlägg som jag taggar honom i på facebook som på våran 1 årsdag skrev jag en kort text om hur lycklig han gör mig och sådär men fick ingen respons mer än att han sa till mig att de va fina ord.
        Men han lät den inte ligga på sin tidslinje så alla kunde se vad jag skrivit vilket jag frågade varför han inte gjorde men fick inget bra svar. Senare nu har han bytt profilbild och tidigare ex och andra tjejer kommenterar med hjärtan ögon smileys och hjärtan och han skickar samma tillbaks men när jag kommenterade gömde han min kommentar så bara han kunde se den och lät den ligga där utan att ge ett svar. Förstår inte varför han gömmer vårt förhållande, vad ska jag göra??

        • Reply Charlotte Sander 15 februari, 2017 at 09:29

          Hej Amanda!
          Nej, hans beteende mot dig är inte okej.
          Du behöver sätta en gräns och stå upp för dig och vara tydlig med att det inte är så här du vill ha er relation och vad det skapar i dig, brist på tillit exempelvis och att du inte känner dig inkluderad och kanske framför allt lågprioriterad.
          Det du beskriver är att han vill både ha kakan och äta den, det vill säga vara med dig samtidigt som han håller dörren öppen för andra.
          Stå på dig!
          Kram<3
          Charlotte

  • Reply Stina 6 februari, 2017 at 15:14

    FÖRLÅT DENNA FRÅGA ÄR JÄTTELÅNG, MEN SNÄLLA HJÄLP!

    Hejhej nu är det så att min pojkvän (ex-pojkvän) gjorde slut med mig för 2 dagar sedan. Och jag är helt förkrossad, och känner att jag vill rädda vår relation och få det att fungera. Det är alltså därför jag vänder mig till er, för att veta om det är värt att ens försöka. Vi har förresten träffats i 3 månader ungefär, men endast varit tillsammans i 1.

    Grejen är att jag aldrig fick någon bra förklaring om VARFÖR, jag blev helt förkrossad, för det vi hade var verkligen äkta. Den senaste veckan hade vi haft en del tjafs, jag blev sur på honom för att han inte ville ställa upp på saker som JAG ville göra. Vi somnade som ovänner, och efter det hade vi sex på morgonen som om inget hade hänt. Men efter det började han bete sig väldigt konstigt. Han svarade mycket drygare på sms osv. han började ta avstånd från mig och valde vänner & spel före mig, vilket han ALDRIG hade gjort innan. Detta gjorde mig såklart mycket osäker och jag började bli väldigt ledsen, men när jag frågade om det var något fel, så svarade han alltid ”varför tror du det?” och liksom dumförklarade mig. En dag när vi skulle vara med varandra så började han bara gråta när han kramade mig började han bara gråta och det var något om hans pappa sa han (föräldrarna är nyskilda & han bor hos sin mamma & hade aldrig nämnt sin pappa). Efter det fortsatte han att bete sig konstigt, och när vi åkte på en fest tillsammans så ignorerade han mig under hela kvällen, vilket gjorde mig både sur och ledsen, så jag ignorerade honom med. Han gick iväg med sin kompis in i ett rum och var ledsen, och jag fick sjukt dåligt samvete för kände mig självisk över att jag varit så dryg mot honom när jag visste att han var ledsen över sin pappa.
    Det hela slutade med att jag började gråta av ångest och sen när han kom tillbaks så pratade vi, och vi bestämde oss för att stanna på festen och att vi kunde prata mer när vi kom hem till honom, och han fortsatte att ignorera mig… och han söp sig sååå sjukt full.

    Sen när vi kom hem hade vi sex, och det var SKIT dåligt, jag hade tankarna på annat håll, och han var full, och sedan somnade vi.
    Dagen efter frågade jag honom om vi kunde prata (han var förmodligen väldigt bakfull bör tilläggas, klockan var 9) också frågade jag om det ”bara” var om hans pappa, eller om det var något fel mellan oss varför han mådde så dåligt. Han pratade bara runt det hela i början, men till slut sa han att han var osäker på oss (?) och förklarade att han gillar mig jättemycket, och att jag är jättefin och rolig, men att han var osäker på förhållandet. Jag började gråta sjukt mycket och undrade såklart hur länge han hade varit osäker, och han förklarade att det endast varit den senaste veckan, och det gjorde mig arg och besviken också, och jag frågade varför han inte berättat det tidigare eftersom att jag faktiskt hade känt att något var fel hela veckan, och sen frågade jag vad det var som gjorde honom osäker, och han visste inte ens själv sa han och han förklarade att det alltid blir såhär för honom i förhållanden. Och att det var extra jobbigt eftersom att alla hans vänner & hans mamma gillar mig så mycket.

    Jag ville såklart bara ut därifrån så fort som möjligt, och jag grät och grät. Han ville att jag skulle stanna (?!) och lånade ut ett par sockar till mig (vilket betyder att han vill att jag ska komma tillbaks och ge honom dem senare eller?) sedan följde han mig till bussen i tystnad, och sen försökte han med världens klyschigaste fråga ”jag vet att du kanske hatar mig nu, men jag vill gärna vara vänner och träffas, för att jag tycker ju verkligen om dig” jag svarade med ”jag hatar inte dig, men jag är sjukt besviken, och det har jag rätt att vara ”. Han försökte säga förlåt flera gånger och förklarade att han mådde skit nu.
    Men jag fick inte fram något ord, och vi skiljdes åt så.

    Jag fick verkligen inte ihop det, vi hade verkligen det perfekta förhållandet, vi hade samma typ av humor, vi klickade direkt och det kändes som att vi hade känt varandra hela vårat liv (vi träffades på krogen, skrev i en månad, och träffades sen). Det hela handlade inte heller om endast sex, eftersom att han förklarade att det inte var någon brådska och vi väntade i hela 2 månader innan, och då hade vi fantastiskt sex.

    Jag funderar på om det kan vara så att han har dålig självkänsla.
    För det första blev han sviken av sitt ex, som höll på med hans kompis.
    För det andra så verkar det vara något som inte stämmer i hans familj.
    För det tredje så har hans kompisar förklarat att han varit nedstämd ett längre tag, och inte velat göra saker som han gjort förut.
    För det fjärde, när jag frågade om han ville göra slut en gång efter ett tjafs, så sa han: ”nej aldrig, om någon så är det nog du som kommer göra slut”
    Han pratade ofta om att han inte var bra nog, och när han gjorde slut, så sa han: ”Hur kan du tycka om mig?”

    Jag förstår verkligen ingenting, och ingen av hans vänner visste att han ville göra slut, frågan är om det var det som dem pratade om på festen.
    Men enligt mig, eftersom att han inte kunde förklara VARFÖR han ville göra slut, och eftersom att det är så pass tidigt i förhållandet, och eftersom att det endast varit dåligt senaste veckan då jag blev sur, så undrar jag om ni tycker att det är värt att försöka rädda upp förhållandet?

    Min ide är att inte vara den som hör av sig först, eftersom att han gjorde slut. Så om han gör det, vad tycker ni att jag borde göra?
    Vill ju verkligen inte förlora honom, och han sa att han inte ville förlora mig…

    Kan det vara så att eftersom att jag var sur på honom, blev han nojig och rädd att jag skulle vilja göra slut, och gjorde slut själv för att inte bli sårad igen?

    • Reply Charlotte Sander 8 februari, 2017 at 08:23

      Hej Stina!
      Kul att du kallar mig för ”ni”, du får gärna skriva ”du” :)!
      För det första så har ni inte känt varandra så länge och det är så mycket du undrar kring honom som bekräftar att ni inte känner varandra på djupet.
      Jag tycker att du verkar göra en ganska bra analys själv av honom och du har ju dessutom fått bekräftat från hans vänner att han inte riktigt varit som han brukar.
      Jag förstår samtidigt din besvikelse över hans beteende eftersom han verkat så säker från början och ”invaggat” dig i någon slags trygghet om att det kommer att vara ni två för alltid.
      Det kan absolut vara så att han ville förekomma och göra slut med dig innan du gjorde det (som han kanske tänkte när du blev sur menar jag), av rädsla för att bli lämnad så lämnar han hellre.
      När jag läser ditt brev så verkar som det har varit intensivt och en del tjafs och många tårar….för mig blir det en signal om att allt behöver lugna ner sig och därför så skulle jag nog gå varligt fram med honom just nu.
      Kanske han behöver professionell hjälp angående hans nedstämdhet men det kanske inte är du som ska föreslå det men om du pratar med hans vänner?
      För dig är det ju viktigast just nu att du får läka och komma i balans igen, möjligtvis sedan att du kan ta kontakt med honom igen men ganska ofta så tar vi nya vägar när vi hittat harmoni och balans igen,
      jag hoppas att du gör det också,
      var rädd om dig<3
      Charlotte

  • Reply En vilsen själ 6 februari, 2017 at 14:30

    Hej Charlotte!
    Jag har sedan ca ett halvår tillbaka dejtat en del, men det har inte gått så bra. För några år sedan var jag i en väldigt destruktiv relation med en kille som var manipulativ och utsatte mig för psykisk misshandel, sedan dess har jag inte haft någon relation som varit seriös och det har varit svårt med tillit till killar och även vänskap. Mitt problem är att jag får en dejt och sen blir det inget mer, i de fall jag känt ett intresse så har det känts jättejobbigt och detta gnager i mig då jag vänder det mot mig som ”vad är det för fel jag gör?”. Detta har resulterat i att självförtroendet inte är på topp… Det handlar helt enkelt inte om att jag inte träffar någon eller får kontakt men jag träffar inte rätt. Jag vill så väldigt gärna så jag vet inte om det är så att jag blir blind och bara ”letar” och inte tänker på vad jag vill och känner, som att jag nöjer mig med första bästa? (under det här halvåret har jag gått på dejt med 6 killar).
    Tänkte att jag skulle ta en paus från dejting ett tag då jag blev intresserad av en kille i november/december som det inte blev någonting med, men i januari började jag höras med en kille via nätet (alltså i en månad nu), vi bor inte i samma stad men ändå inte så långt ifrån varandra. Vi har hörts dagligen på något sätt och i helgen var jag i hans stad så vi bestämde oss för att ses. Det var jättetrevligt och roligt, det slutade med att jag följde med honom hem. Jag ångrar verkligen ingenting och för mig kändes det inte som en främling eftersom vi hörts så mycket i en månads tid… vi är båda närmare 30 år och vuxna så vi gör väl vad som känns bäst. Det finns dock så mycket regler kring vad man ska göra och inte, speciellt som tjej tex ”att man inte ska släppa till på första dejten” så nu är jag jättenervös att han tappar intresset för att jag följde med honom hem. Jag hade nämnt tidigare att jag inte enbart är ute efter en sak, men det kanske han tror efter den kvällen… samtidigt så känns det väl inte som att han är något att ha om han tappar intresset för mig för att vi hamnade i säng? Det är bara det att jag inte vill framstå som lättfotad… vi båda har ju pratat om det mesta och jag har varit tydlig med att jag inte vill vara singel. Är dock rädd att jag råkat ut för någon som bara ville en sak och lekte med mig. Jag kanske borde skylla mig själv som låg med honom men varför ska jag det när det kändes bra? Det var inget planerat, utan det bara hände för att det kändes bra. Under kvällen sa han att nästa gång ska vi ses ska vi ses i din stad, vilket såklart ger mig förhoppningar. Dagen efter var det lite stelt men han bjöd på frukost och kramade om mig innan jag gick. Hörde ingenting resten av helgen så tog mod till mig igår kväll och skrev att jag hade trevligt och frågade hur han mådde. Fick svar att han höll med om att det var trevligt att träffas men efter detta har det varit tyst… vet inte vad jag ska göra nu? Jag analyserar en massa och börjar få ångest över varför jag känner som jag gör. Jag är en känslomänniska och väldigt rädd för att bli sårad då jag blivit det tidigare så det kanske beror på det i kombination med vad jag varit med om tidigare. Vill tillägga att jag inte är en tjej som hoppar i säng med vem som helst hur som helst och speciellt inte någon jag inte känner. Vet att det var första gången vi sågs men vi hade ju hörts i en månads tid och det kändes väldigt bra allting. Det jag inte förstår är varför man skulle lägga ner tid på någon i en annan stad i en månad om man bara ville ha lite mysigt?! Han har varit singel i många år och ska även resa utomlands en månad snart så min fråga är vad du kan ge mig för råd i detta? Jag är inte kär/förälskad men väldigt intresserad och skulle vilja fortsätta att träffa honom och se vart det leder. Eller borde jag lägga ner?
    Tacksam för svar!

    • Reply Charlotte Sander 8 februari, 2017 at 08:06

      Hej ”En vilsen själ”!
      Du känns inte helt landad och trygg i att du hade sex även om du tankemässigt kan förklara och delvis försvara det, dock så verkar inte dina känslor riktigt köpa tankarna, och därav konflikten i dig.
      Det är nog där du behöver börja tror jag så att du hittar en balans och då tror jag också att det kommer att bli mindre viktigt hur han agerar/agerade faktiskt.
      Du skriver också att du varit tydlig med att du inte vill vara singel och det är möjligt att han kopplar ihop det med att ni hade sex, att du var lätt att få i säng, om du förstår vad jag menar.
      Nu hade ni sex och han vet att du inte vill vara singel och kanske detta skrämt honom lite, eller att det gick för fort fram.
      Hans tystnad kan ju också ha att göra med att han ska resa utomlands en månad och därför inte vill binda upp sig.
      Om jag läser ditt brev rätt så har du hört av dig en gång efter det och fått en respons tillbaka.
      Jag tycker inte att det är fel att höra av sig någon gång till för att checka av och kolla vad han tänker och känner om er.
      Får du inget svar eller du märker av en kyla så kanske jag skulle fundera på att gå vidare,
      kram<3
      Charlotte

  • Reply Sofia 6 februari, 2017 at 10:55

    Hej !
    Är en tjej på 30 år som träffat en man genom jobbet .
    Vi har varit tillsammans nu i en månad men känt varandra i ett par månader . Vi kände direkt att det var vi , och älskar varandra . Vi bor nu tillsammans i mitt hus .
    Jag har precis avslutat en förlovning och är nyseparerad och han har lämnat sin gravida sambo med dotter för mig . Hans föredetta sambo har skrivit till mig och ringt men jag har inte svarat .
    Han säger att han hade tänkt att lämna henne länge och att deras förhållande inte varit bra, att hon mått dåligt och inte tagit tag i det trots att han bett henne .
    Hans barn och föredetta bor dessutom 2 timmars bilfärd härifrån
    Är han att lita på ?
    Ska jag våga satsa på vår kärlek ?
    Älskar honom och litar på honom ?

    • Reply Charlotte Sander 6 februari, 2017 at 12:39

      Hej Sofia!
      Allt har gått väldigt fort, ni har varit tillsammans i en månad och bor tillsammans i ditt hus.
      Du har precis avslutat en förlovning/nyseparerad och han har lämnat gravid sambo och dotter för dig.
      Du frågar mig om han går att lita på och jag kan bara svara att tillit bygger man.
      Kanske din tveksamhet ligger i att allt gått väldigt fort, både för dig och för honom och att han lämnat sin relation för dig.
      I den här situationen så skulle jag faktiskt försöka tänka mer än känna även om det är väldigt svårt när man är förälskad.
      Jag skriver detta för att det finns barn med i bilden som både behöver prio men som också binder mannen till sitt ex och kommer göra så länge framöver.
      Vad behövs för att lugna ner situationen? Hur kan han kommunicera med sitt ex så att hon ändå känner något slags lugn i den situation hon också hamnat i?
      Såna saker kanske ni kan hjälpas åt med även om det är han som pratar med henne, för det kommer ju gagna er alla om ni kan hitta någon slags dialog kring det här.
      Hur han kommer att bemöta sitt ex tror jag kommer ge dig en hint om hur han är som person, pålitlig, ansvarsfull och kan göra dom rätta prioriteringarna – och med dom svaren du får där så kommer du också veta om han går att lita på och om det är värt att satsa på,
      varma kramar<3
      Charlotte

  • Reply Linn 5 februari, 2017 at 22:42

    Hej

    För ca 5 månader sedan började jag dejta en äldre man med barn. Han sa direkt att han hade en galen tid framför sig som egenföretagare men att han verkligen tycker om mig och vill lära känna mig. Vi träffades flera gånger innan sex, ofta bara korta luncher mellan hans uppdrag. Jag har aldrig njutit av någons sällskap så mycket förut och känt mig helt trygg i att det är besvarat. Efter några veckor började träffarna mattas av till en gång varannan vecka (borta på jobb på helger, barn i veckan ect) men sms-kontaktakten och stämningen när vi väl sågs fortsatte att vara den samma. Därtill har vi varit duktiga på att säga att vi tycker om varandra och att vara med varandra så jag har aldrig hyst några tvivel. Efter ca 2.5 månad sköts vår träff upp utav honom hela tiden, fram tills han skulle åka utomlands. När han kom hem dröjde det ytterligare och kontentan blev att vi inte setts på lite mer än 2 månader. Det skall tilläggas att jag var sjuk veckan innan han åkte och då var han mkt fin och ville ha uppdateringar om hälsa när han var iväg. När vi väl ses igen känns allt som vanligt och vi hör av oss som vanligt till varandra. Jag har varit väldigt förstående och klargjort att tid inte skall tas ifrån barn men någonstans så är det ju faktiskt så att man har tid till det man vill. När han kom hem och sköt upp så skrev jag att jag gillar honom och vill fortsätta att lära känna honom men för det krävs att vi träffas. Han säger att han känner lika men men att han inte kan lösa det nu. Sist vi träffades kunde jag inte koppla bort att något var fel, småsaker han sa om hur han försöker lära sig att vara själv och (i en annan kontext) att ”man har tid med det man vill”. Jag sa igen att jag tycker om att vara med honom och nu sa han att han tycker om mig, tycker om att vara med mig men inte kan eller vill hantera en relation. Att han måste lära sig att vara själv men så träffade han någon som mig. Han har varit i tre långa förhållanden som direkt avlöst varandra under halva hans liv, de senaste två beskriver han som nykär-dåligt-sämre-sämst, där han är underställd den andre.
    Jag svarade att jag håller på att bli kär i honom och vill umgås för att se vad som händer och inte vara ett casual ligg, alltså inte träffas mer.
    Har jag gjort rätt? Eller har jag tjatat fram ett slut? Kan man verkligen känna känslan men inte vara redo? Jag har varit väldigt förstående och inte andats ens en pik om mer tid innan, sagt att barnen kommer först ect.
    /Linn

    • Reply Charlotte Sander 6 februari, 2017 at 10:23

      Hej Linn!
      Jag tror faktiskt att han varit helt ärlig med dig.
      Han kan ha känt sig uppbunden och kanske länge längtat efter att få vara själv, du skriver att han varit i relationer under halva sitt liv.
      Kanske också ett dåligt samvete för barnen spelar in där han bestämt sig för att det ska vara högsta prio.
      Det kan också vara så att han lät sig svepas i en förälskelse med dig där alla känslor fick ta massa plats men att han nu sansat sig och tagit in intellektet och låter det få bestämma och då blir beslutet att inte gå in i en relation.
      Det är möjligt att du stressat fram något, det är ju svårt att säga dock så tror jag inte att det hjälper att man trycker på mer när någon backar och är tydlig med vad det beror på.
      Så går mina tankar,
      kramkram<3
      Charlotte

  • Reply Jonas Persson 5 februari, 2017 at 15:14

    Hej! Jag har nu levt med känslor för någon annan än min fru i nästan 2 år. Jag har aldrig vetat hur hon känner och jag har inte riktigt velat ta reda på det heller. Men nu börjar jag känna att jag inte orkar mer. Jag blir så glad och mår så bra när jag träffar henne att jag inte kan tänka på något annat. Och det känns inte bra, att ligga bredvid min fru sedan 10 år och bara tänka på och längta efter någon annan. Hur ska jag göra? Jag känner att jag inte tillför något bra till min fru, men jag vet ju inte heller hur den andra känner. Jag vill inte heller ha en affär av något slag utan jag vill vara ”fri” att kunna bjuda ut henne och umgås med henne utan att hålla på och smyga med det.
    Det är så mycket som skulle ändras, som skulle bli osäkert för mig, min fru och mina barn.
    Är det okej att bara följa sitt hjärta så, att bara vilja satsa utan att tänka för en gångs skull i sitt liv?
    Hjälp mig, vad ska jag göra?

    • Reply Charlotte Sander 6 februari, 2017 at 10:11

      Hej Jonas!
      Det är okej att följa sitt hjärta men då behöver man ta reda på vad hjärtat egentligen säger/känner och vill!
      Det är inte ens säkert att det här handlar om den andra kvinnan, det kanske inte heller ens handlar om din relation till din hustru, det kanske handlar om dig själv, och vad du egentligen vill, tänker och känner men av någon anledning trycker undan…
      Ta reda på det först och vänd dig inte utåt från din relation innan du tagit reda på det och sedan rett ut eventualiteter med din hustru och i så fall kommit fram till ett beslut,
      kram<3
      Charlotte

  • Reply Charlotte 3 februari, 2017 at 12:39

    OBS! ALLA VILL INTE ATT DERAS FRÅGA SKA SYNAS OCH SKICKAR MAIL TILL MIG ISTÄLLET.
    JAG SVARAR PÅ DESSA TILL EN KOSTNAD AV 120 KRONOR.
    KRAM<3
    CHARLOTTE

  • Reply Martin 2 februari, 2017 at 11:26

    Hej!
    Jag har i ett drygt halvår träffat och umgåtts med en tjej som jag träffat genom gemensamma bekanta och genom vårt gemensamma hundintresse, vi har ofta gjort saker tillsammans med våra hundar när vi träffas, men även andra saker utan dem!
    Jag har redan från början varit dödsförälskad i henne och har alltid kännt att hon verkar gilla mig också och har väl ibland fått lite hintar så som ”kram” i sms och andra saker som visar att hon tänker på mig! Jag har aldrig vågat konfrontera henne riktigt vad jag känner men har verkligen bestämt mig att jag ska göra det nu så snart det går!
    Jag står dock inför ett litet dilemma nu!
    Hon är iväg på en långresa i detta nu och kommer hem på alla hjärtans dag! Jag vill ju självklart uppmärksamma henne på den dagen på något vis, men hur gör jag det? Jag är ju inte säker på att hon känner som jag, och då känns det dumt att lägga ut alla kort den dagen, både för hennes och min skull! Dessutom är hon säkert jättetrött efter resan och vill säkert umgås med sin familj som hon inte träffat på en månad, (hon bor hemma fortf) den dagen! Så min fråga blir egentligen hur jag kan göra en fin allahjärtansdaggest till henne utan att visa att jag är ”dödskär” och med förutsättningen att vi antagligen inte kommer kunna ses öga mot öga?

    • Reply Charlotte Sander 6 februari, 2017 at 10:06

      Hej Martin!
      Vilken bra fråga och du visar mognad och respekt.
      Jag får så många frågor där den ena har gått fram för fort och bara vällt ut sina känslor på den andre, som i sin tur kanske har/haft känslor men blir rädd när allt bara kommer fram på en och samma gång och därför kanske väljer att stänga dörren.
      Mer av anledningen att det gått för fort och många gånger så tror jag att det kanske kunnat ta en annan väg om man låter allt ta sin tid och låter det växa fram.
      Ni har träffats ett halvår så det är ju inte jättelång tid så kanske jag skulle lägga ”AllaHjärtansDagsGesten” lite mer neutralt eller kanske med lite humor?
      Kanske bjuda in till en liten date tillsammans med hundarna eftersom det är där ni har träffats en del?
      Jag är inte på något sätt för att man ska spela ett spel när man träffar någon men jag är mer och mer för att man ska ta det lite lugnt, för om allt går som man hoppas så kommer man tids nog få visa alla känslor!
      Lycka till och tack för en fin fråga<3
      Charlotte

  • Reply S 1 februari, 2017 at 19:04

    Hej Charlotte!

    Min kille gjorde slut med mig för 3 dagar sen och jag känner mig så förkrossad. Jag vill inget hellre än att ha honom i mitt liv. Lite kort kan jag berätta att vi var tillsammans i 7 månader, gjorde slut, hade ingen kontakt alls 6 månader, och blev sedan tillsammans igen. Denna gång var vi tillsammans i ca 1 år.

    Det började med att han ställde en fråga huruvida jag tyckte att vi kvävde varandra. Jag tyckte inte att vi gjorde det men det var så klart saker vi har bråkat om som handlat om osäkerhet och svartsjuka men väldigt minimalt. Det som var bra i vårt förhållande var värt så mycket mer och gjorde alla bråk och problem så värt att lösa. Det hade vi alltid kunna göra, tillsammans.

    Denna gång ledde frågan till att vi gjorde slut. Hans anledning var att han inte kunde ge mig den tid och uppmärksamhet jag behöver pga. en utbildning som kräver att han bara kan träffa mig på helgerna. Vi bor ihop så jag är ensam under veckorna och med honom på helgerna, vilket har funkat jättebra för mig då jag själv går en 3 årigt utbildning.

    Nu till frågan… Han sa att han älskar mig och inte vill vara tillsammans med någon annan, han ville egentligen inte ens göra slut men resonerade att det inte var läge nu och att han kommer kunna vara tillsammans med mig igen om 5 månader när hans utbildning är slut. Men han ber mig i princip att sätta mina känslor på paus och vänta på honom. Jag vill inget hellre än att vara med honom och lösa detta. Jag har ända sedan vi gjorde slut inte hört av mig till honom alls samt blockat honom för att inte känna behovet att gå in och ”stalka” på sociala medier. Har även flyttat och tagit med all min packning från hans hus. Jag vill verkligen vara tillsammans med honom och hoppas hela tiden på att han ska höra av sig och säga att han ångrar sig. Jag känner mig så vilse och det känns som att han också det. Min tanke är att låta det gå 1 vecka eller kanske 2 och se om han hör av sig. Annars skulle jag vilja höra av mig men vet inte hur jag ska gå tillväga?

    Tack så mycket på förhand!

    • Reply Charlotte Sander 6 februari, 2017 at 10:00

      Hej S
      Jag tycker du har agerat strongt och bra, du har respekterat hans val samt att du backat och valt att ha så lite kontakt eller interaktion med honom överhuvud taget.
      Han ber dig att hålla dina känslor på hold och att han om 5 månader kommer att vilja vara tillsammans med dig……det går väl inte att lova när det är hans beslut eller?
      Det är väl inte bara upp till honom huruvida ni ska vara tillsammans eller ej, så därför är det så bra som du agerat, håll den linjen tycker jag och invänta och framför allt:
      -Var tydlig med att du också har en röst och att det är ni tillsammans som bestämmer framtiden, inte bara den ena,
      kramkram<3
      Charlotte

  • Reply Anonym 1 februari, 2017 at 16:21

    Hej Charlotte!
    Jag är en tjej på 16 år som går första året på gymnasiet. Under augusti blev jag väldigt intresserad av en kille som går på min skola. Vi har skrivit till varandra och pratat i telefon i snart 1 halv år. Under detta halv år har det vuxit fram känslor för mig och det verkar som han känner nått för mig med. Det ända problemet är att han har ett förhållande. Jag vill inte förstöra deras förhållande så jag försöker inte skriva med honom men när jag inte försöker skriva så gör jag det ändå eftersom att jag är kär i honom. När vi börja skriva med varandra var det som kompisar och min mening var absolut att inte bli kär..men det blev så och nu måste jag ha hjälp med vad jag ska göra..jag är verkligen kär i honom och vill prata med honom om det och berätta men vågar inte. Hans tjej vet om att vi skriver och är orolig över att han ska bli kär i mig så vi har inte skrivit på ett tag vilket gör mig ledsen. Men jag känner verkligen att jag är kär i honom och känner att jag måste säga något om det till honom men vet inte vad jag ska säga. Jag vill inte såra hans tjej men jag måste säga detta till honom, så kan du hjälpa mig? Vad ska jag göra?

    • Reply Charlotte Sander 6 februari, 2017 at 09:56

      Hej Anonym!
      Ja, det där är inte så lätt kan man tycka men här är mitt tips:
      -Berätta för honom dina känslor och backa sedan och låt honom tänka till på hur han känner och vart han står och framför allt hinner göra upp med sin nuvarande flickvän.
      Jag kan förstå hennes rädsla och ingen vill väl gå omkring och känna sig osäker på den andres känslor eller kontakter?
      Jag tror att du har mest på att vinna med att inte kliva in i deras relation utan du kan rakt berätta att så här ligger det till och sedan vara tydlig med att du gränssätter där, du kommer inte kliva in innan han i så fall gjort slut.
      Det brukar bli allra bäst när man låter ett avslut vara klart innan en ny början sker,
      kramkram<3
      Charlotte

  • Reply Nelly 31 januari, 2017 at 19:15

    Jag har träffat en kille sedan en tid tillbaka och vi är idag ett par, och eftersom vi har distansförhållande ifrån varandra och just nu bara ses varannan helg är det extra viktigt att vi kan lita på varandra.
    Vi har planer på att jag kommer flytta till honom i augusti och planerna är redan fullt igång, vi rings flera gånger om dagen och har ett bra fungerande distansförhållande,
    Men nu till sak, när vi sågs i helgen så skulle jag slå upp en sak på hans telefon och av ren nyfikenhet började jag läsa hans sms,
    Jag hittar ett sms från en tjej jag inte alls hört talas om tidigare, där tjejen ifråga skriver till honom, kom ner jag är utanför dig, då han svarar, men va ? jag pratar med min syster i telefon (det var mig han pratade med), sedan skriver hon tillbaka att komma ner när han är färdig, och han svarar okej ska bara lägga på med min syster,
    Jag frågar min kille rakt ut vem detta är, och han svarar med att det är en tjej som hade känslor för honom tidigare och ville veta vart dem stod någonstans, och han hade tydligen förklarat att han nu hade tjej, och enligt min kille så har dem tidigare kysst varandra men att han hade aldrig fått känslor för henne, jag blev tokig och reagerade starkt, varför han inte nämnt något för mig ang henne osv, och började känna mig sviken att han inte sa något, jag bad killen ta bort hennes nummer vilket han gjorde med en gång, överreagerade jag som blev så sur ? och bör jag fortsätta lita på honom ?

    • Reply Charlotte Sander 6 februari, 2017 at 09:52

      Hej Nelly!
      Det är alltid omskakande när man litat på och upptäcker något som ruckar den tilliten som du nu varit med om.
      Nu har ni fram till augusti på er och då skulle jag ta den här tiden till att bygga tilliten och vara noga med att samtala kring hur du känner (utan att lägga skuld på honom) och hur ont det gör när tilliten brister, det tycker jag är det bästa sättet att få den andre att förstå och om han satsar på er så kommer han att göra sitt yttersta för att vara transparent och stöttande i det här.
      Lite barnsligt att kalla dig syster kan jag tycka, som att han vid det tillfället inte riktigt stod för att du finns i hans liv, förhoppningsvis har han rett ut det med den andra tjejen ordentligt nu.
      Du skriver också att du skulle slå upp en sak på hans mob – det visste han väl om? I så fall så verkar han ju vara öppen och inte som att han egentligen ville dölja något.
      Som jag brukar säga:
      Har man inget att dölja så döljer man heller ingenting……
      kramar<3
      Charlotte

  • Reply Fredrik 31 januari, 2017 at 11:53

    Hej!

    Jag har varit tillsammans med min tjej i nästan 5 år. Jag har under en period känt mig tveksam på vår relation. Tittat åt andra tjejer osv, inte direkt saknat henne när hon varit borta. Hon har tjatat om att skaffa barn och hus tillsammans med mig under en period. Jag har varit skeptisk just på grund av att jag tvekat om det är hon jag vill vara med i resten av mitt liv. Jag har haft planer att lämna henne i drygt ett halvår. Nu har det plötsligt vänt. Hon säger att hon vill att vi ska göra slut och hon vill ”få allt att sjunka in” då hon inte vet vad hon känner för mig längre. Innan har hon varit otroligt kär i mig under hela vårt förhållande. Hur kan hon helt plötsligt ha ändrat sig. Det slog om på bara en månad från att vilja skaffa barn och hus till att inte visa några som helst känslor. Hon har alltid varit helt trogen och helt plötsligt frågade hon min arbetskollega om han ville ligga med henne. Vi har inte haft några större bråk än vanligt. Hon har tvekat på mina känslor till henne tidigare. Kan hon ha stängt ute sina känslor för mig?

    Jag tycker nu helt plötsligt att hela situationen känns jättejobbig och saknar henne jättemycket. I nuet hade jag även velat ha familj med henne. Tänker på henne väldigt mycket. Varför känner jag helt plötsligt såhär när jag inte gjort det tidigare i vårt förhållande? När vi nu ska separera ska jag helt och hållet ta avstånd från henne och låta henne börja sakna mig, om hon nu börjar göra det?

    • Reply Charlotte Sander 6 februari, 2017 at 09:42

      Hej Fredrik!
      Ni har varit tillsammans i fem år vilket är ganska lång tid.
      Du skriver att hon tvekat på dina känslor till dig, det kan vara en del i det hela.
      Ofta speglar vi varandra utan att vi vet om det. Du har tvekat under en period och jag skulle gissa att hon gjort det också fastän att hon inte sagt det så har hon haft en process inom sig där hon nu tagit steget fullt ut och gjort det du funderat över ett tag, nämligen att välja att göra slut.
      Att hon frågar din arbetskollega om han vill ligga med henne verkar snarare vara ett uttryck för den förvirring och kaos som kan uppstå i en kris som denna, och famlandet efter bekräftelse etcetera kan komma.
      Kanske inte så bra att hon frågade din arbetskollega.
      Det verkar ju som att det varit lite katt och råtta-lek som nu vänt, och självklart så blir det snopet när du är den som blir lämnad när du inte haft en aning om att hon tänkt så.
      Jag tror faktiskt att allt behöver plana ut lite och att det kanske är idé för dig att tänka till på vad det är som gör att du nu vill ha tillbaka henne? Jag menar så att det inte handlar om jakten snarare än att fångat bytet.
      Du är ju faktiskt i en situation där du inte fick så mycket möjlighet att välja, eller hur?
      Det är svårt att säga huruvida du ska distansera dig helt men jag brukar säga att man ska vara noga med att respektera den andres beslut och om man får signaler som är tydliga om att bli lämnad ifred,
      kram<3
      Charlotte

  • Reply Veronica 31 januari, 2017 at 11:27

    Hejsan…
    Är en tjej på 46 år som har en fråga om kärlek o vänskap.
    Har träffat en man som jag älskar väldigt mycket, vi har haft underbart sex några gånger
    under ca två veckor. Han har sagt att han haft förhållanden som inte har varit bra för honom och
    att han måste hitta sig själv och tänka på sig själv i första hand, det kan jag acceptera men han vill
    inte umgås med mig utåt sett utan i hemlighet och när jag nämnde att jag har starka känslor för honom
    så har han dragit öronen åt sig lite grann. Han har en kvinnlig vän som han umgås med, dansar, går på konsert
    med osv men inte haft sex med… Klart jag blir ledsen då jag inte får umgås med honom på samma sätt.
    Han säger att jag är viktig för honom och han har inte upplevt sex på det sättet vi har haft, och att jag ska ta det lugnt
    och han lovar att vi ”hinner”. Ska jag vänta på honom tills han hittar sig själv? Känns lite komplicerat och jag mår dåligt av
    att inte få träffa honom på riktigt…
    Träffade nu i veckan en nyskild manlig vän som jag känt i 10 år, vi snackade och kollade på tv när han la sin hand på mitt lår och som jag lät vara kvar för det kändes mysigt. Jag är inte kär i honom men kan snacka om allt och jag trivs med honom, han vill umgås med mig, ha sex med mig osv… Jag mår bra tillsammans med min manliga vän men känner dåligt samvete då jag älskar den andra mannen som jag är oerhört attraherad av. Jag vill inte såra någon av dom…

    Ska jag vänta på mannen jag älskar att han hittar sig själv eller ska jag umgås med min manliga vän som jag bara tycker om???

    • Reply Charlotte Sander 1 februari, 2017 at 10:37

      Hejsan!
      Jag skulle nog vara tydlig med att jag inte vill ha ett hemligt förhållande med man nummer ett – du har ju starka känslor och då vill man ju visa det för hela världen, men det vill inte han!
      Anledningen till det tror jag är kopplat till den andra kvinnan han också träffar.
      Här skulle jag backa faktiskt och säga nej tills han rett ut sina känslor och eventuell andra relation.
      Under tiden så tycker jag absolut att du kan träffa den andre mannen men inte inleda honom i falska förhoppningar,
      varma kramar<3
      Charlotte

  • Reply Marianne 30 januari, 2017 at 21:19

    Hej!
    Jag har en fråga som kanske låter lite underlig!
    Är en mogen kvinna och har blivit förälskad i en nästan 14 år yngre kille. Jag vet att han har svårt att ta sig för saker och ting, men det har faktiskt jag också, och han vill ha allt ”serverat ” för sig.
    Han blir väldigt glad när vi möts och snackar om allt. Faktisk berättar han ofta om saker som är direkt familjära för mig. Eller om han ska vara hemifrån för något på jobbet osv. På dagtid hälsar han alltid när han kommer i bilen, men på kvällen har jag svårt att se in i hans bil. Nu är det så att jag har hittat ett kännetecken som gör att jag ser bilen lång väg och har då upptäckt att han kör runt kvarteret runda efter runda där jag går. MEN han bara saktar in bilen utan att stanna, och kör sedan vidare.
    Jag har kollat allt det med ögonen , om han står mot mig, bröstar sig osv, så jag får blandade signaler.
    Mina vänner vill att jag ska hälsa på honom med en påse nybakade bullar, men jag vågar inte, är rädd för att det bara är jag som har förstorat upp allt.
    Han ser bra ut, inte supersnygg. Eller är det bara sympati, för vi har båda varit överviktiga!

    • Reply Charlotte Sander 1 februari, 2017 at 10:33

      Hej Marianne!
      Jag tycker påsen med bullar är en utmärkt idé, riktigt gullig faktiskt!
      Han kanske snurrar runt med bilen av samma orsak som du, han vågar inte riktigt men vill massor!
      Det blir dyrt för honom om han ska köra runt kvarteret otaliga gånger och det blir lite tråkigt för dig att bara se när han åker varv efter varv, så vem ska bryta det mönstret?
      Bort med blygheten och osäkerheten och närma dig honom som en vän först och lär känna honom och låt sedan tiden visa huruvida ni ska både åka bilen ihop och äta lite goda bullar,
      lycka till<3
      Charlotte

  • Reply Sara 30 januari, 2017 at 17:20

    Hej!
    Min kille ringde upp mig i lördags natt och gjorde slut. Han sa att han inte klarade att göra det nykter. Vi har varit ihop i 2 år och bott ihop i över ett halvår. Han kom in på högskola som han startade nu i Januari ca. 40 mil från där vi bott. Från början var tanken att jag skulle flytta med honom men i november hade vi ett litet bråk där det hela slutade med att han sa att han inte trivdes i den lilla staden vi bodde i (han är från en större stad) och att han inte längre visste vad han kände för mig. Han små irriterade sig på saker (vilket jag inte märkt av alls då vi typ aldrig bråkat). Han ville att vi skulle bli särbo så han fick känna om det var mig han inte trivdes med eller om det var staden vi bodde i. (Han har under hösten pluggat upp sina betyg och varit mycket hemma medans jag jobbat). Han tyckte vi var för olika och inte hade saker att diskutera som utvecklade honom. Efter detta beslut om att bli särbo var han lika kärleksfull som vanligt. Kramade mig, pussade mig och låg med mig precis som vi alltid gjort. Jag blev däremot lätt ledsen och tog flertalet gånger upp med honom att jag var rädd för att han skulle flytta och sen göra slut. Jag grät ofta då han pratade mer om sitt liv och sin framtid, och jag fanns aldrig med i den framtiden. Dock har han aldrig pratat så under vårat förhållande så inget sim ändrat sig nu. (Detta tog jag upp då vi alltid haft lätt att prata med varandra). Han sa att han inte visste hur framtiden skulle bli. Så till nu, han flyttade för 3 veckor sedan och ringde nu upp och gjorde slut. När vi sedan pratade dagen därpå grät vi båda i telefonen, han ville inte göra mig illa och klarade inte höra mig ledsen. Han vill verkligen va vän med mig och han sa att han behövde vara själv med plugget och sig själv. Han sa att han gillade mig jättemycket men att han inte va kär i mig. Det som gör det så svårt för mig är att han varit sig själv när vi träffats under hela den här processen. Vi har gosat varenda dag jag kommit hem från jobbet, vi har kramats och pussats och hållit varandras händer 3h framför filmer (vi har alltid haft mycket närhet). Jag kan inte förstå hur han kan vilja ha denna närheten med mig men ändå inte vara kär i mig? Är inte närheten det första som försvinner?

    • Reply Charlotte Sander 1 februari, 2017 at 10:26

      Hej Sara!
      Rädslan att inte veta om eller vad man förlorar vid ett eventuellt avslut kan göra att man håller i närheten, och försöker fortsätta som vanligt.
      Dock tror jag att han har haft en inre process som han inte riktigt berättat för dig utan han har bit för bit betat av vad han känner/inte känner, vad han tycker fungerar/inte fungerat samt hans framtidsplaner som ju visat sig inte inkludera dig.
      Så långt kan man ju tycka att det är någotsånär okej, man kan ju faktiskt inte hjälpa om känslorna avtar eller hur?
      Dock…..han verkar utgå ifrån att det bara är upp till honom där du inte fått din röst hörd och det här är faktiskt mer vanligt än vad man kan tro.
      När den ena är på väg ifrån relationen så är det inte alltid insikten om att man är två i den finns.
      Man blir på något sätt navelskådare och ser bara sina egna behov, tyvärr.
      Det kan ju vara så att han efter en tid ifrån dig och fått koncentrera sig på sitt pluggande börjar sakna det ni hade men jag tycker det är av yttersta vikt då att du visar DIG, med andra ord inte bara lallar med utan kan säga tydligt JA och tydligt NEJ, alltså sätta dina gränser.
      Var rädd om dig<3
      Kram
      Charlotte

  • Reply Linnéa 26 januari, 2017 at 23:28

    Hej Charlotte!
    Jag funderar på hur man ska göra kring någon som inte svarar på meddelanden eller förmedlar vad den vill. I november ”träffade” jag en heeelt underbar kille genom facebook, otroligt vettig, snygg, har liknande mål och visioner i livet som mig osv. Ser så mycket potential och fint i honom. Vi bor 40 mil ifrån varandra, men jag har haft sen innan vi träffades planer på att flytta till samma stad (vilket förmodligen kommer hända i vår/sommar!).

    Sedan vi började prata har vi kunnat setts en gång vilket var magiskt, det slutade med att jag sov över hos honom och det kändes verkligen som vi var ett par, särskilt med tanke på hur vi till exempel har pratat om vår framtid även om vår relation just nu är odefinierad. Själva problemet är dock att han blir segare och segare på att svara på meddelanden, det kan gå flera dagar utan respons. Han ger inte förslag på tider att ses längre eftersom han säger att han jobbar hela tiden (vilket även är hans förklaring på varför han inte kommunicerar med mig). Samtidigt ser man hur han interagerar med andra människor på plattformer som facebook medan jag mer eller mindre blir ignorerad enligt mig själv. Får ångest för just detta då jag är förälskad och börjar överanalysera senaste meddelanden m.m, och/eller helt enkelt om han inte vill ha mig längre. Man kan tycka att det är ett litet problem, men är skrämmande att kommunikationen mynnas ut och förminskas. Vad gör man?

    Allt gott och tack på förhand!

    • Reply Charlotte Sander 1 februari, 2017 at 10:11

      Hej Linnéa!
      Ni har haft kontakt sedan november och träffats en gång om jag läser ditt brev rätt, det är inte så lång tid.
      Något har nog hänt i honom som gjort att han drar in sina tentakler, intresset har svalnat lite.
      Ibland kan det handla om att den ena visat för mycket känslor och pratat och berättat för mycket om sig själv, vilket ganska ofta faktiskt kan skrämma bort den andre.
      Det blir för mycket på en gång att ta in och kanske den bortskrämde inte hinner med riktigt eller vill veta så mycket på en gång eller tycker att allt bara går för fort helt enkelt – då tänker jag på planering framtid etcetera.
      Jag skulle nog i det här läget försöka lugna ner allt och nästan trycka på omstartsknappen och vara väldigt lyhörd för hans agerande, kanske det då kan finnas en öppning där ni sakta kan lära känna varandra,
      kramkram<3
      Charlotte

  • Reply Zmulan 24 januari, 2017 at 12:19

    Hej,
    Jag undrar varför min kille de flesta gånger blir dryg och det känns som han kör något maktspel (väntar tex extra länge med att svara på SMS, eller mail) när jag har ”förklarat honom” min kärlek och svartsjuk och kommer efter mig när jag är avståndstagande. Det känns så felvaggat!! Borde urtidsmänniskans jaktinstinkt inte vara mer utvecklad än så på 2000-talet? Vi har varit tillsammans i 3 år.

    • Reply Charlotte Sander 1 februari, 2017 at 10:05

      Hej Zmulan!
      Jag tror att nutidens trygga jägare kommer hem till sin grottkvinna utan att spela massa spel eller försöka utöva någon slags makt.
      Om det här har hållit på i 3 år så skulle jag nog allvarligt fundera över vad det är som saknas i relationen, var finns tryggheten och tilliten känslan av att man faktiskt kan vara precis den man är och svara på SMS eller mail när man känner för det och så att man inte håller sin partner på halster,
      kram<3
      Charlotte

  • Reply Emma Lindbladh 23 januari, 2017 at 06:57

    Hej! Jag träffade en kille för fyra veckor sedan som jag vart jätte kär i efter vi träffats några gånger. Och allt verkade bra tills han plötsligt sa att han inte ville ha ett förhållande för att han mår dåligt av dem. Men att han fortfarande är kär i mig. Så då tog jag lite avstånd för att tänka då han istället ville va vänner. Nu efter typ två veckor har vi träffats igen och vi har verkligen jätte roligt tillsammans! MEN, jag känner mig så borta då vi kramas och pussas fast han inte vill ha något mer och får mig att tro att han vill det igen. Jag prata med han häromdagen, och då sa han att han är så rädd att förlora mig att han bara vill va vänner så han inte har något att förlora. Och att han vill jag träffar någon annan som är ”bättre och roligare”. Men grejen är ju att det här är killen jag vill vara med! Några tips för hur jag ska handskas med situationen? För vill verkligen inte bryta kontakten igen. Mvh Emma

    • Reply Charlotte Sander 1 februari, 2017 at 10:01

      Hej Emma!
      Kan ju vara idé att inte pussas och kramas tänker jag eftersom det gör dig förvirrad och osäker på vad han menar, och det gör ju säkert också att du hoppas mer när han sänder så dubbla signaler.
      Att han säger att han tycker att du ska träffa någon bättre och roligare kan ju antingen ha att göra med att han har dåligt självförtroende, att han vill ha dig men ändå inte riktigt utan vara lite fri ändå, kanske till och med har känslor för någon annan samt att han faktiskt tycker väldigt mycket om dig, som vän.
      Hur som helst, jag skulle nog backa i kärleksyttringarna och ge allt lite tid, framför allt för dig själv, just nu är det för mycket hopmixat av allt, lite vänskap, lite kärlek, lite kompisar, lite önska varandra bättre etcetera.
      Var rädd om lilla hjärtat<3
      Charlotte

  • Reply Hej 22 januari, 2017 at 16:28

    Jag var med en kille i ett år, och det har hela tiden varit en berg och dalbana mellan oss. Han har alltid varit osäker på vad han vill mellan oss två, men jag har ändå alltid funnits kvar och kämpat för att få det att fungera. Grejen är att det alltid har varit någon annan tjej med i bilden, i alla fall så har jag uppfattat det som. I början hade han nämligen flickvän utan att jag ens visste om det, men han lämnade henne för mig. Så under tiden han och jag träffades så har han haft kontakt med både den här tjejen och ett annat ex han haft.

    Efter att ha träffats i 3 månader så lämnade han mig en dag. Han berättade att jag förtjänade bättre och att han tror att han bara kommer såra mig i slutändan. Trots allt detta ville han ha tillbaka mig. Jag som var så kär i honom gick ju självklart med på det. Vi fortsatte träffas och det fortsatte att gå upp och ner mellan oss. Ena dagen ville han ha mig, andra dagen var han osäker, tredje dagen ville han inte alls, osv.

    Något som gjorde det väldigt svårt enligt mig var att han skulle bo utomlands mellan 2-4 månader eller längre. Det kom ofta på tal hur det skulle kunna fungera mellan oss när han skulle åka iväg, detta var också en av anledningarna till att han lämnade mig. Men det slutade ändå alltid med att vi hittade tillbaka till varandra. När vi hade träffats i cirka ett halvår berättade jag att jag älskade honom, fick inget svar tillbaka men han sa att han ville vara med mig. Han lovade mig att endast hålla sig till mig även när han skulle flytta iväg. Under tiden han var iväg, var det endast jag som hörde av mig och kämpade för att få det att fungera. Jag märkte snabbt hur han ibland ignorerade mina meddelande eller var kall mot mig.

    Trots att jag visste att jag redan då förtjänade bättre efter allt han gjort mot mig så kämpade jag vidare (han hade träffat andra bakom ryggen på mig tidigare). Jag väntade på honom och när han kom hem var han osäker på vad han ville. Vi träffades – det tog slut – jag träffade en annan – han ville ha tillbaka mig – vi försökte igen och i november förra året fick jag höra av flera andra att han legat med en annan tjej. Enligt honom var det inte sant men han lämnade mig i alla fall och skyllde på att jag inte hade någon självrespekt och att han inte vill vara med en sån tjej. Mina vänner berättade att han träffade den här tjejen och nu har de gått in i ett förhållande tillsammans.

    Jag hade kämpat så mycket för honom, jag var fortfarande kär och älskar honom än idag. Men ändå lämnade han mig på ett sånt här respektlöst vis genom att direkt hoppa in i ett nytt förhållande. Min självkänsla har sänkts rejält och jag vågar inte längre lita på någon. Jag har försökt träffa andra men han är den enda i mina tankar. Trots allt som hänt har vi haft flera underbara stunder tillsammans, det är de fina stunderna som fått mig att inte vilja släppa taget om honom. Hur ska jag göra nu? När jag fick veta att han hade gått in i ett nytt förhållande så skickade jag ett mail till honom om hur jag kände för honom, men fick inget svar.

    Jag mår så dåligt av det här. Jag träffar vänner, pluggar och jobbar så jag har fullt upp, men han är ALLTID i mina tankar och jag hoppas fortfarande att han ska ångra sig en dag. Hur ska jag släppa honom? Tacksam för svar, kram! <3

    • Reply Charlotte Sander 1 februari, 2017 at 09:56

      Hej Hej!
      ”Han berättade att jag förtjänade bättre och att han tror att han bara kommer såra mig i slutändan” skriver du…
      Där har du på det hela taget lite hur han tänkt om er och att han genom att säga det rättfärdigar sitt handlande – för du vet ju då hur han ser på er framöver, du kommer att bli sårad.
      Ibland är det så att den som blivit lämnad kan ha en fantasibild kvar av hur ”perfekt” relationen var, man har själv inte fått vara med om att bestämma om relationen ska finnas utan man blir lämnad – inte konstigt då att du kanske fastnar för ett tag och blir liksom absorberad av det du inte kan få eller ha och som sagt inte heller fått bestämma över.
      När dom här glorifierade tankarna kommer försök då att tänka till och fråga dig om det verkligen var hur er relation var? Om det perfekta var å ena sidan, var var då å andra sidan?
      Jo, till exempel att han varit otrogen och att han gått bakom din rygg.
      När du låter alla känslor, tankar och minnen komma fram så kommer du också med tiden få en mer balanserad och realistisk bild av hur ni hade det,
      skulle det vara så att du fastnar för länge i det här så kan det vara en god idé att prata med någon terapeut om det som kan hjälpa dig i processen,
      var rädd om dig,
      kram<3
      Charlotte

  • Reply Helena 22 januari, 2017 at 13:48

    Hej,

    Jag känner mig lite förvirrad för tillfället och tänkte det kanske kan vara bra att få en utomståendes syn på saken. Jag bor sedan 6 år sedan i London. Jag träffade min pojkvän som är engelsman här och vi har varit tillsammans i 2,5år. Han har tidigare varit gift och han har en son sedan äktenskapet. Jag har ingen relation till sonen då min pojkvän haft en brokig uppväxt med sina föräldrar som skilde sig, och han vill inte att hans son ska genomgå samma som han gjort. Ja har totalt träffat hans son 3-4 gånger under denna tiden, och då blivit presenterad som pappas kompis. De gånger jag har träffat honom, har det blivit liv från hans ex (det är iaf vad min kille har sagt). Då bi planerat ett liv ihop, har jag försökt att vara förstående och tålmodig ben tycker att man måste introduceras i sonens liv om man planerar en framtid tillsammans. Jag har också föreslagit att jag ska träffa mamman så att hon så klart kan se vem jag är och hur jag är vilket kanske skulle hjälpa samt bli en trygghet då hon skulle se vem som kommer vara inkluderad i hennes barn, men det har inte hänt.

    Till saken hör också att då jag och min kille planerat framtid ihop, har vi planerat att skaffa gemensamt boende, hyra ett hus eller lägenhet usnför London. Två tillfällen har vi planerat att vi skulle flytta, första gången i februari 2016 och andra gången i oktober 2016. Båda gångerna, ett par månader innan planerad flytt har min pojkvän sagt att han vill äkta för att han måste spara mer pengar då han har för mycket utgifteroch betalar mycket för sin dons privatskola som mamman vill han ska gå i och min kille säger han inte har något att säga till om. Detta gjorde mig så klart väldigt lessen och besviken.

    Min kille har lovat flera gånger att jag ska bli introducerad i hans sons liv, samt att vi ska flytta ihop och börja ett liv tillsammans men han har inte gjort något för att detta ska hända. Ingen förändring alltså. Det är dessutom svårt att prata med honom om saker och ting, då han sticker iväg när han blir arg eller upprörd. De flesta gånger när vi pratat har varit på sms och han lovar igen saker och ting som inte händer. Till saken hör också att han ljugit vid ett par tillfällen om var han varit. Då han inte vill prata och sticker iväg har han sagt att han vart hos sin mamma till exempel men jag har av olika anledningar förstått /fått bevisat att han inte varit det. När det i oktober inte blev att vi flyttade ihop i ett hus som planerat bestämde vi att han skulle flytta in till mig där jag bor (bor för nuvarande i hus som delas med tre andra då det är så dyrt i London och äg vanligt att man bor så innan man flyttar tillsammans med sin partner). Kort och gott flyttade han in, men stannade i princip 1-2 veckor då det sedan blev en diskussonnigrn och an flyttade hem till En kompis en vecka, han koma sedan tillbaka men sedan blev det något igen oh han tog sina kläder och åkte till sin mamma där han varit av och till i ca en månad. Då vi redan köpt biljetter för att fira jul i Sverige med min familj kom han med, men det var av och toll då också. Han kan liksom bli lite av eller vad man ska säga om han inte gillar något eller om han saknar sin son och jag tycker att det är jättejobbigt för då känner inte jag att jag kan slappna av utan att jag måste underhålla honom. Vi kom tillbaka till England och jag brukar alltid bli väldigt ledsen när jag åker eftersom jag saknar min familj och står dem väldigt nära. Trots detta valde han att åka till sin mamma istället för att stanna med mig vilket han kunnat eftersom han hade kläder med sig i resväskan. Det har dessutom hänt innan när vi kommit tillbaka från Sverige. Jag inser att alla är olika, men i min värld skulle jag inte lämna honom om jag såg hur ledsen han var, för varför skulle jag vilja lämna honom när han som mest skulle behöva mig och mitt stöd?

    Jag har nu funderingar på att flytta tillbaka till Sverige av flera anledningar. Dels för att jag saknar min familj och jag vill vara närmare dem men också för att jag vill ha ett normalt liv med kitt egna boende vilket jag inte har råd med här. Jag saknar också livsstilen och närheten till naturen då jag kommer från en liten stad med närhet både till natur och hav. Jag har nämnt detta för min pojkvän som har varit fram och tillbaka. Sagt att han skulle följa med för han skulle göra allt för att vara mig nära så vi kan vara tillsammans för att sedan ändra sig till att vad är det för mening att spendera tid med mig eftersom jag ska flytta. Och nu har han kollat upp hus här och ordnat med visning, men detta kunde han ju gjort när VI planerat att flytta tidigare. Varför nu när jag känner att jag vill flytta tillbaka till Sverige och vara närmare min familj. Det har varit så långa chanser till att göra detta innan och han vet att det är viktigt för mig och för vårt förhållande men han har ändå valt att inte prioritera mig eller oss. Tilläggas ska också att han som sagt uttryckt att han vill spara mer pengar men att Han nu tjänar nästan det dubbla mot vad han gjorde när vi först träffades. Jag har aldrig brytt mig om pengar så, men Vill bara ha ett vanligt liv och inte dela boende med andra samt bygga min egen familj och vara lycklig.

    Jag förstår att det kanske blir mycket information och kanske lite bökigt i processen att förmedla den också. Men faktum är att det varit så mycket fram och tillbaka och besvikelser för mig nu att jag känner jag vet inte riktigt vart jag ska göra. Och känner mig lite förvirrad. Det är svårt att förmedla men det har blivit väldigt mycket för mig att hantera känslo mässigt och mentalt och skulle således bara vilja ha en utomståendes åsikt på det hela.

    Tacksam för svar.

    Mvh
    Helena

    • Reply Charlotte Sander 1 februari, 2017 at 09:43

      Hej Helena!
      Jag håller med dig om att det är både lite rörigt och mycket känslor som verkar gå upp och ned för dig.
      Jag tycker inte att kontakten med hans barn är prio nummer ett.
      Jag tycker inte heller att det låter som att du har så hög prio hos honom och det är något du kanske också behöver titta på, att vara lågprioriterad i en relation är tärande och kan urholka både en själv och relationen.
      Nummer ett är att du först behöver tänka/känna hur du egentligen vill ha det? Någonstans så undrar jag om han tar dig för givet, han agerar lite som att det är upp till honom hur er relation ska vara.
      Det här är det första du behöver tänka till på och när du kommit fram till hur du vill ha det och främst komma fram till vart dina gränser går för vad du egentligen tycker är ok – då kommer också dina beslut att bli lättare.
      Att han nu kommer med förslag om gemensamt boende styrker lite min tanke om att han vill både ha och äta av kakan.
      Kram<3
      Charlotte

  • Reply Svensk i Spanien 18 januari, 2017 at 14:27

    Hej, ska försöka förklara mina funderingar och frågor så gott jag kan. För just nu har jag ingen annan stans att vända mig.
    Kan börja med att säga att jag och min kille bor i Spanien med vår snart 2 åriga son och vi trivs här!
    Till problemen. Vi har umgåtts i samma kretsar sen vi va tonåringar men nu för 3 år sen när jag precis fyllt 30 blev vi ihop (här nere i Spanien) och allt va skit bra vi bestämde oss för att skaffa barn. Det började gå snett när jag började må dåligt av graviditeten.. Måste tillägga att jag är en väldigt empatisk människa och visar mycket känslor, han är psykopat – han har den diagnosen likaså hans mamma.
    Så när jag mådde dåligt tyckte han jag var löjlig och jobbig. Jag kunde knappt äta och vi hade inga pengar den perioden men ändå gick största delen av pengarna till hans öl.. Inte mat till mig och vårat barn i min mage. Slutade med att vi fick flytta till Sverige för han blev lurad på sin lön och där hade han ett 7 månader långt fängelse straff som väntade.
    Verkade som hans känslor kom tillbaka när vi hade kontakt genom brev och telefon under tiden han satt inne.
    Två dagar innan han släpps kommer förlossningen som jag fixar själv i ny stad utan familj eller vänner. När han väl kommer efter all längtan så är han som innan igen direkt.. Tittar knappt på lilla bebis säger inget knappt. Pratar om sig själv och undrar varför jag fortfarande va så tjock. Jag är helt förstörd efter förlossningen fortfarande inte sovit men det kunde han..
    Från dess och fram till nu har han tappar mer och mer intresse för mej.
    Hanär jätte svår att prata med då han har svar och kan vrida runt precis allt så som nacissister gör.
    Han säger att han älskar mej ibland fortfarande men jag känner inte det. En puss innan jobbet sen sitter han och spelar den lilla tid vi har mellan hans jobb och våran son sen är så trött och somnar.
    Jag har sagt allt va jag tycker och att han måste visa kärleken han säger han har men- han vill, dock tappat sugen.. Inte kär bara älskar mig..
    Jag blir oerhört frustrerad och känner mig ouppskattad. Desto mer jag försöker visa min kärlek desto mer stöter han bort mej. Och nu är det riktigt illa. Jag står inte ut. Jag vill ha ett liv med kärlek i familjen men är detta omöjligt med en man som är psykopat?
    Ska jag bara leva vidare i detta och bli stark och strunta i det som skriker i mitt hjärta och själ?
    Allt jag vill är att få lite respekt av den jag älskar och bli älskad tillbaka..
    Hoppas det går förstå nåt av det jag skrev.
    Tacksam för svar
    Mia

    • Reply Charlotte Sander 24 januari, 2017 at 09:46

      Hej Mia!
      Du frågar mig om du bara ska leva vidare och bli stark och strunta i det som skriker i ditt hjärta och själ?
      Självklart inte, det är snarare tvärtom tänker jag – att börja vara snäll mot dig själv och lyssna till vad du behöver kommer förhoppningsvis göra dig stark och kunna leva vidare, med andra ord ta beslut som faktiskt hjälper dig just för att du inte bortser från dig själv och dina behov.
      Det går inte att leva ett liv i en relation och vara stark när man inte känner sig älskad och dessutom får ta emot kränkningar som du beskriver.
      Det är svårt när man lever i den typ av relation som du beskriver för ganska snabbt försvinner självkänslan och med den förlusten så kan också en förlamande känsla av att man aldrig kommer bli hel igen och klara sig komma, men det gör du om du börjar att prioritera dig och barnet!
      Du använder en del diagnoser i ditt mail som jag inte kan bemöta utan jag tänker att du behöver ta kontakt med någon som har spetskompetens inom det området, jag har inte det.
      Kram<3
      Charlotte

  • Reply Cecilia 17 januari, 2017 at 20:53

    Hej, under två veckor har jag träffat en kille som jag verkligen tycker om, han tycker om mig också har han sagt. Men det är en sak jag blir förvirrad över, när jag träffar han i verkligheten är han rolig och underbar att umgås med, vi har gått ut och ätit, han kramar om mig/ håller om mig och pussar mig, bär runt på mig osv, har träffat hans familj och allt, han är jättegullig. Men när vi skriver på sms och så är det helt annorlunda, vi skriver knappast, när jag väl skriver vad han gör och så vidare så svarar han kortfattad och det låter som att ha vill undvika en konversation. Jag förstår inte detta hur han är så annorlunda i verkligheten och via sms, varför är det så tror du?

    • Reply Charlotte Sander 18 januari, 2017 at 08:58

      Hej Cecilia!
      Den enkla förklaringen skulle kunna vara att vi alla har olika sätt att uttrycka oss på, en del gillar att visa känslor mest IRL medan andra gillar att skriva och prata i telefonen.
      Du kanska har med en kille som har svårt att uttrycka sig i skrift, han kanske inte tycker att han får fram det han vill visa och säga genom sms?
      Det viktigaste är väl att han är kärleksfull mot dig när ni träffas, så till den grad han bär omkring på dig :)!
      Tänk om det skulle vara tvärtom, han är superbra på sms men visar inget när ni träffas…..
      Du kan ju fråga honom också förstås vad det handlar om…..
      Kram<3
      Charlotte

  • Reply Linda 17 januari, 2017 at 07:27

    Hej !
    Jag är gravid i vecka 23 och har en dotter på 4 år , fick i slutet av november chockartat reda på att min sambo gått bakom ryggen på mig sedan slutet av oktober med en kollega till sig . Och vill nu separera från mig då de älskar varandra . December månad flöt på och jag och min sambo hade närhet med varandra , bodde båda två i huset men i olika sovrum .
    Efter nyår träffade han den här tjejen som bor 19 mil från den ort vi bor på,igen och 5 dagar senare är de tillsammans , till råga på allt så blir han av med sitt jobb och söker nu jobb i panik även där hon bor, vilket kommer leda till att han kommer flytta dit och inte kommer kunna vara med sina barn .
    Känns som det aldrig tar slut , han ljuger om allt , och när jag påpekar att hon kanske ska få reda på att han och jag varit med varandra senast nyårsdagen så blir han alldeles tokig och paranoid , tror jag spelar in vår konversation och skriver vi till varandra skriver han att jag ljuger .
    Så fort jag vill prata om något kring vår separation blir han arg och irriterad , får känslan av att han inte är helt ärlig mot henne därnere heller . Jag vet egentligen inte vad jag ska fråga om men känner panik över att han bara ska vara med sin dotter varje/varannan helg och jag blir typ ensamstående med två barn . Allt har gått så fort , och att han älskar den nya inom en månad och nu har han så bråttom med att hon ska träffa vår dotter också , vilket jag varken vill eller tycker är så smart .
    Och hur i hela friden ska jag kunna acceptera henne någonsin som en del av vår ”familj ” , hon som är delaktig till splittringen av den ?

    • Reply Charlotte Sander 18 januari, 2017 at 08:54

      Hejsan!
      Jag känner verkligen med dig i din situation och förstår den känsla av chock som du just nu upplever.
      Om vi börjar med barnen som ju är prio:
      Jag håller helt med dig om att det inte ännu är läge att hon ska träffa barnen, detta för att du och ditt ex ännu inte rett ut det som behöver redas ut och detta skadar bara barnen enligt mig.
      Dom har bara varit tillsammans några månader så mycket hinner hända, den förälskelse som han upplever just nu kan vända snabbt till något annat och vad händer då?
      Det låter som att han är mycket förvirrad just nu och med du skriver inte heller ärlig utan ljuger för både dig och henne, och det brukar ju också få konsekvenser.
      Det är inte ovanligt att det slutar med att han är ensam, han har varken henne eller dig……
      Det som är jobbigt i den situation du befinner dig i är att den som är otrogen och så att säga är inne i någon slags förälskelsedimma inte går att nå och tråkigast av allt ganska ofta tror att det är upp till DOM att välja vem dom ska vara tillsammans med.
      Där kan du till exempel redan nu vara gränssättande och sätta ner foten och visa att du inte bara väntar ut honom och att han ska återvända till dig.
      Om du kan, lägg fokus, ork och planering för dina barn just nu, du har allt att tjäna på det och när/om han kommer så har du koll på dig och ditt liv och kan utifrån det bestämma hur du vill ha det,
      försök att hålla dig utanför hans kaos.
      Jag önskar dig all lycka<3
      Kram
      Charlotte

  • Reply Emelie 16 januari, 2017 at 19:38

    Hej!

    Jag har känt en kille i över ett år nu, han bor på distans. Vi skrev i ungefär ett år innan vi träffades. Jag var alltid intresserad av honom men döljde det. Ibland sa han småsaker, som att fråga vad jag gillar för killar osv. så jag har misstänkt att han var intresserad. Dessutom har varenda killkompis jag haft blivit intresserade förr eller senare så det var inte en överraskning direkt. Efter vårt första möte (det var vänskapligt) så började han skriva flörtiga meddelanden, som att jag var den bästa tjejen han träffat och att jag får honom att må bra osv. Han ville att jag skulle åka till honom under en helg, så jag gjorde det några veckor senare. Upp tills dess skrev han till mig varje dag och sa hur glad han var att jag skulle komma dit, och fortsatte flörta lite försiktigt. Väl där var han väldigt på och ville vara nära mig hela tiden. Innan vi skulle sova ville han ligga och mysa. Han kysste mig en gång också. Detta var för ca 2 månader sedan.

    PROBLEMET är att hans ex också var på distans, och hon krossade hans hjärta. Han har haft jättesvårt att komma över henne. Jag vet inte om han fortfarande är helt över henne. Så han sa att han inte var redo att bli kär i någon just nu, speciellt eftersom att hans ex var på distans och sårade honom. Jag blev ju ledsen för att han hade visat så mycket intresse för mig och sen bara sparkade bort det. Dock sa han att det finns en chans och att vi skulle bli jättebra ihop. (?) Men han behövde tid att tänka hur han ville göra osv. Vi fortsatte skriva som vanligt efter det men sen blev jag lite frånvarande och skrev inte så mycket till honom. Han frågade då om jag träffat nån. Alltså, om en kille frågar om man träffat någon är han väl intresserad, eller har jag fel?!

    Sen blev han uppraggad av en annan tjej på en fest och besvarade det. Vi har gemensamma vänner så jag fick reda på det, och även vännerna blev ju besvikna på honom, eftersom att han sagt till mig att han skulle bestämma hur han ville göra med mig. Och under tiden håller på med nån annan… Så jag gjorde misstaget att försöka få tag i honom för att prata om det, jag var väl lite klängig.. Han sa att han vill ha space från mig och våra kompisar ett tag. Antar att han inte orkar dramat.

    Ja… Alltså. Jag gillar honom JÄTTEMYCKET. Och jag vet att han bryr sig mycket om mig osv. Antagligen har han tappat intresse. Men eftersom att han ändå vill vara vän, tror du att det på något sätt kan vara möjligt att det kan bli vi i framtiden ändå? Jag har läst lite artiklar och rent psykologiskt verkar det vara något med män och att de tycker att det är spännande att jaga en tjej. Han behövde ju aldrig jaga mig, så jag antar att spänningen försvann? Vet att hans ex var VÄLDIGT svårfångad så hon fick väl honom på fall… Vår relation är så att vi bryr oss om varandra. Vi mår bra av att vara med varandra. Men jag är rädd att han efter detta ska tycka att jag är en dramaqueen och inte vilja ha mig för det. Han verkar vara konflikträdd och jag tror det blev jobbigt när hans kompisar också tyckte han gjorde fel. Jag föreslog att vi kanske skulle säga upp kontakten men det ville han inte. Just nu tar vi space, så vi har inte skrivit på lite mer än en vecka. Vi har inte ens pratat igenom detta helt än men vi ska göra det när han känner sig redo. Jag vet ju att han kommer säga att han bara vill vara vän pga denna situation men ja…

    Min kompis berättade att en kille hon var intresserad av avvisade henne. Hon slutade prata med honom och 6 månader senare erkände han sina känslor för henne, men då hade hon pojkvän. Tror du det finns något hopp? Vet att jag inte ska förvänta mig något, men inget är väl omöjligt?

    • Reply Charlotte Sander 17 januari, 2017 at 12:37

      Hej Emelie!
      Ingenting är omöjligt.
      Dock…. så behöver du tänka till om ditt värde och vad du tillåter.
      Du har som du själv skriver kanske med en konflikträdd person, en som just nu är på jakt och där jakten är mer intressant än själva fångsten (som du själv beskriver det), en som kanske inte kommit över sitt ex men tröstar sig med andra etcetera, etcetera.
      Det är nog bra att ni har lite ”space” från varandra nu, förhoppningsvis så samlar han på sig lite erfarenhet och även går igenom sorgeprocessen med sitt ex – och då kan det vara läge att ta en ny kontakt och då kanske inget är omöjligt :)!
      Kramkram<3
      Charlotte

    • Reply Lisa 18 januari, 2017 at 08:21

      Hej. Jag har skrivit förut och då har det varit körleksrelaterade problem.. men nu gäller det problem med mig sjölv som du kanske kan hjälpa mig med.
      När jag var yngre hade jag jättesvårt att kontrollera min ilska men detta har i princip växt bort med tiden. Men nu har jag haft en tung period inom familjen med sjukdomsfall och liknande samt att jag inte mått helt 100 efter mitt senaste uppbrott som tog hårt på mig. Så häromdan överreagerade jag kraftigt på ett bråk med mitt syskon där jag bodde inneboende. Jag blev så arg att jag drämde till saker och sparkade till något med. Sedan slutade det med att jag stormade ut och numera inte har något riktigt hem att återvända till då de inte vill ha mig där längre pga mitt beteende.
      Efter det här så struntade jag i två viktiga saker jag hde att göra dagen efter, som rörde mina föräldrar och som jag lovat att hjälpa dem med. Detta gav mig såklart såligt samvete i efterhand. Det ledde även till att jag låg ner hela dan och sjukanmälde mig dan efter det. Så efter sådana här händelser beter jag mig så dåligt och det är konsekvenserna som får mig att må ännu sämre. Jag tar bort saker jag egentligen vill göra för att de för stunden känns skit men att de hade känts bättre om jag gjort dem. Hittar bara inte orken till att göra dem just då men mår sämre efteråt när jag missat. Och detta vet jag om. Jag vet att jag kommer må.sämre om jag inte hjälper mina föräldrar eller går till jobbet eller tränar eller vad det nu ör jag ska göra, men ändå kan jag inte stå emot att avboka dessa saker.. jag.lär mig ALDRIG av mina misstag så pass mycket att jag inte gör om dem.

      Detta tär på mig och får mig att må dåligt.
      Jag behöver hjälp med hur jag ska kunna hantera min ilska så att jag inte förstör min relation till folk omkring mig.

      En annan grej som är.väldigt dålig med detta är att iom att jag känner mig väldigt nere och deppig pga ovan så hör jag av mig till mitt ex och ber om.stöttning.. å när han då säger saker som ” det fixar du, vet att du kan vända på allt bara du vill”. Så blir jag sur på honom med för att han är så sjukt positiv och inte riktigt lyssnar på vad det är för problem jag har. Och jag vet att jag egentligen inte kan bör eller ska vända mig till honom men gör det när jag känner mig så ensam och hjälplös. Men i slutändan blir jag sur på honom och tjafsar på honom vilket bara försämrar vår knappa relation och gör att jag mår dåligt över det också.

      Rent utsagt skapar jag flera grejer att må dåligt av på grund av 1 sak som utlöser det. Hjälp mig. Snälla

      • Reply Charlotte Sander 18 januari, 2017 at 09:13

        Hej Lisa!
        Jag tycker att du ska söka hjälp via din vårdcentral så kan dom lotsa dig vidare.
        Du upplever att det här har funnits med dig delvis sedan du var ung och det är kanske där man behöver börja samtala om och titta på, det går tyvärr inte att göra här utan du skulle nog må bra av att prata med någon professionell IRL.
        Kram<3
        Charlotte

  • Reply Anonym 16 januari, 2017 at 17:26

    Hej:
    jag Har varit tillsammans med min partner nu i ca 3 månader och vi är båda lugna och stabila, trodde jag, det som har vänt trotts att jag redan satt på informationen sedan tidigare var att min partner vill flytta tillbaka till sitt land. det är något som jag inte trodde jag skulle ta så hårt som jag gör då jag inte har älskat en person så mycket som jag gör, älska en person har jag inte uttryckt mig tidigare i tidigare relationer. det är så att jag vill även förlova mig med denna partner då jag ser en framtid.
    orsaken är att jag är så himla ledsen av tanken att han vill flytta så det tär på mig och vet inte vad jag ska göra. jag kan inte flytta med honom på grund av att jag jobbar i Sverige och han i grann landen.
    min rädlsa är förhållande distans. jag vet inte vad jag ska göra med mina tankar.

    • Reply Charlotte Sander 17 januari, 2017 at 12:31

      Hej Anonym!
      Ni har varit tillsammans i tre månader.
      Han har kanske haft detta som plan länge och då är det kanske så att detta överväger allt annat, än så länge.
      Jag tror faktiskt att ni båda behöver tid här så att ni får se att/om förälskelsen djupnar till kärlek och som gör att ni därifrån kan samtala om ett gemensamt liv.
      Under tiden så vill jag råda dig/er att samtala kring era drömmar och ”längtor” som jag brukar säga – ju säkrare och tryggare ni blir med varandra ju mer kommer ni också att våga och kunna dela gemensamma drömmar och mål.
      Lycka till<3
      Charlotte

  • Reply Evelina 16 januari, 2017 at 17:04

    Hej!
    Rakt på sak. Jag är en väldigt förvirrad tjej som lider av det ena och det andra.
    Jag får panikångest och tror även jag har generaliserad ångest då jag ofta grubblar över saker och är i princip ständigt orolig. Vilket gör att jag får för lite sömn, hänger med dåligt i vardagen och sedan triggar detta igång att jag får panikångest.
    Mitt i allt detta mår jag även dåligt över mig själv. Jag tycker jag är ful ena stunden och ena stunden älskar jag mig själv. När jag känner mig som fulast börjar jag leta hårfärger, för jag känner mig ful i det jag har. Har ändå nyss färgat håret i den färg jag alltid velat ha och nu när jag har den så ångrar jag mig och vill ha någon annan färg. Jag vet inte vad som är fel på mig. Jag är helt inne i något sen helt plötsligt ändrar jag mig och börjar gilla något annat istället. Det är så frustrerande. Brukar vara samma med kläder och även inredning. jag är snart 21 år men jag beter mig som en förvirrad 13-åring.
    Jag behöver hjälp, det är något som inte stämmer med mig. Ingen annan av mina syskon är så här.
    Sen är jag rädd för att bli lämnad. jag älskar för mycket. jag överreagerar och överanalyserar allt. Inget som hänt i barndomen så vet egentligen varför jag känner så.
    Vet att jag behöver en psykolog/terapeut att prata med men vet inte hur jag ska ta upp denna röran. Ska jag skriva en lista? Ta en bit/ämne i taget?
    Vill bara gråta för det är så mycket känslor som rör sig inuti mig. Blir helt förvirrad och orolig. Snälla, vad ska jag ta mig till? Kan jag lida av någon diagnos?

    • Reply Charlotte Sander 17 januari, 2017 at 12:27

      Hej Evelina!
      Du ska i första hand söka dig till din vårdcentral och så får dom lotsa sig vidare.
      Det är alltid bra att ha en lista som lite stöd när man ska berätta om hur man mår – så det är väl en god idé tycker jag.
      Varma kramar<3
      Charlotte

  • Reply Emma 15 januari, 2017 at 16:40

    Hej!
    Jag har ett väldigt stort problem just nu och vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Förra året runt april träffade jag en kille som jag inte alls hade planerat att falla för. Vi blev tillsammans i Juni och innan dess har han aldrig haft ett förhållande med någon på grund av att han aldrig känt sig redo för förhållande. I november började han bli osäker på ifall han fortfarande ville ha ett förhållande med mig, För han ansåg att han trodde att han var redo men han var tydligen inte det. Vi gjorde slut i december och sen dess har vi fortfarande haft kontakt och träffats. Efter att vi har gjort slut så har han visat olika sidor hela tiden, B.la så har han vissa dagar varit jättedryg och andra jättemysig att skriva med. För två veckor sedan så träffades vi och det kändes som att det verkligen var vi två, Han var mer kärleksfull än andra tillfällen vi träffats och så. Men han är väldigt bestämd över att han inte vill ha förhållande och att han tycker att jag ska gå vidare. Men hur ska jag kunna gå vidare när vi fortfarande har kontakt och han vill fortfarande ha kvar mig i sitt liv. Grejen är den att när vi träffas så är allt jättemysigt och jag önskar att det kunde vara så hela tiden. Men idag vill han bara ha mig som vän och jag förstår inte hur han kan se mig som en vän ifall han inte gått vidare.. Jag vet inte vad jag ska göra, Jag vet att jag kan inte kan sitta och vänta på att han ska ändra sig men en liten del säger att det fortfarande finns hopp bara att det kanske inte är möjligt just nu. Hur tycker du att jag och han ska gå tillväga? För han vill inte förlora mig heller och han vill fortfarande träffa mig och så. Finns det hopp att han en dag ändrar sig och kommer tillbaka, Behöver vi bryta upp kontakten ett tag för att se ifall han kommer sakna mig..
    Mvh
    En väldigt osäker tjej.

    • Reply Charlotte Sander 17 januari, 2017 at 12:25

      Hej Emma!
      Här tror jag faktiskt att ditt agerande är viktigt och han har ju inte styrkan eller viljan eller modet eller vad det nu är att bryta helt…
      Då kanske det är dags för dig att kliva tillbaka och inte höra av dig eller träffa honom på ett tag, för att se vad det är han egentligen är ute efter och vill?
      Han verkar inte riktigt veta vad han vill så därför tror jag att det här skulle kunna ge honom en puff åt att komma framåt,
      kram<3
      Charlotte

  • Reply s 13 januari, 2017 at 21:12

    tjena, har sett en tjej som jag verkligen vill skriva till, men det enda sättet jag kan nå henne är via sms, då jag inte kan skriva till henne på facebook när vi inte är vänner. Kan man skriva ett sms till någon man inte känner, eller är det bara konstigt, och vad ska man skriva isåfall? Vi bor inte heller i samma stad, så jag kan inte heller prata med henne…

    • Reply Charlotte Sander 17 januari, 2017 at 12:21

      Hej S!
      Nja, jag skulle nog själv uppleva det lite ”spooky” om någon skickade sms till mig.
      Varför inte pröva med att skicka en väninbjudan på facebook till att börja med istället, och ta det därifrån beroende på respons?
      Kram<3
      Charlotte

  • Reply Monica Morsing 13 januari, 2017 at 09:48

    Hej!
    Mitt namn är Monica.
    Jag har varit ihop med en kille i 3 år efter ett år så flyttade vi till en annan ort o skulle börja vårdat liv där. Det blev inte som jag tänkt han öppnade eget o lämnade mig utanför, han brydde sig inte om vad jag tyckte o tänkte. Efter ett år tog det slut det var han som gjorde slut, jag blev helt knäckt , flyttade tillbaka till Stockholm o har försökt börjat ett nytt liv. Efter ett tag började vi umgås igen o jag pendlade mellan honom o mig. Vi hade det ganska bra igen men sen började det gå dåligt på hans firma o så ville han göra slut igen för han mådde så dåligt. Jag blev jätteledsen igen!!! Så nu har vi inte setts sen i oktober men hörts lite sporadiskt…men jag har känt att det varit något annorlunda med honom, så jag frågade till sist om han träffat någon annan, o då började han gråta o sa att det hade han o det är en tjej på hans jobb, en tjej som jag träffat, o jag frågade hur länge o då sa han före Jul. Jag vet att han har inga obligation till mig , jag har bävat för den här dagen o nu har det hänt!!!
    Jag har väl på något sätt trott att kanske en dag det skulle kunna vi bli men inte vetat hur…
    Nu åkte jag ner igen för nu vet jag att det är så definitivt o jag sa att vi inte skulle höras mer, vet inte hur jag ska gå vidare nu känner mig så jätteledsen o förvirrad…det värsta är att jag tänker på allt det positiva o inte allt negativa som gjorde att det tog slut, jag jämför hela tiden med honom när jag har försökt träffa andra killar
    Hoppas du kan ge mig några råd hur jag ska tänka
    Med vänlig hälsning Monica

    • Reply Charlotte Sander 17 januari, 2017 at 10:06

      Hej Monica!
      Han har lämnat dig flera gånger och nu har han gjort ett definitivt avslut som det verkar eftersom han dessutom träffat någon ny.
      Självklart gör sånt här riktigt ont, hoppet åker upp och ner och framför allt så är det ganska lätt att måla upp en fantasibild om allt det positiva.
      Kanske det har att göra med att det är du som blivit lämnad och inte riktigt bearbetat processen färdigt.
      Du frågar mig om jag kan ge dig några råd kring hur du ska tänka…
      Jag funderar på om du ska släppa tankarna och faktiskt låta känslorna och sorgen få komma fram fullt ut, det är faktiskt första och bästa steget enligt mig till läkande.
      Det är inte så konstigt att du har svårt att träffa andra just nu med tanke på det du berättat,
      kram<3
      Charlotte

  • Reply Anonym 11 januari, 2017 at 08:46

    Hej! Ska försöka vara kort och inte gå in o detaljer. Jag och min kille har haft ett distansförhållande i 3 år vi gått igenom mycket sorg, samt glädje tillsammans. Han är snart 40 år jobbar i en stad har fast jobb och bor inneboende hos sin far som tar ca 2,5 tim restid sedan har han mig på en annan ort som tar ca 2,5 tim från hans far.Man kan säga att han bor här på halvtid då han jobbar dygn och är långledig vart tredje vecka förutom onsdagar då han måste åka in till jobbet för möte o från mig till hans jobb tar ca 3,5 tim. Han betalar mig en slant varje månad för att han bor ändå halva månaden här. Nu är det så för exakt 1 år sedan var jag gravid och blev väldigt sjuk och fick livmodersinfektion så vi förlorade vårat barn som skulle bli hans första barn då jag har två tjejer som blir 15 och 11 år.Han var inte med mig på sjukhuset de två dagarna jag låg där och var så dålig att jag höll på att stryka med då han jobbade så kom han tredje dagen då jag fick åka hem och fick missfallet, så åkte han till mig direkt efter hans dygn pass. Vi har fått kurator hjälp då detta var enorm sorg för oss men vi sörjer på olika sett. Vi fick fot och hand avtryck på bebis då jag var i v14, Det finns fortfarande besvikelse inom mig att han inte bara kom till mig på sjukhuset och bara vände och körde till mig och inte till hans jobb men min mor fanns där för mig och det visste han. Vi har pratat mycket om att han ska flytta hit då han äntligen tog tag i jobb sökning men jag har fått stå på mig o han sökte tre olika jobb fick svar på ett då han var på interjuv som inte alls kändes bra och han fick ej tjänsten o efter det har han liksom gett upp med jobb sökningar. Han har ju plugg kvar då han började på distans så han har 4 tentor kvar, utbildningen o tentorna är nära mitt boende. Han vill ta tag i plugget säger han nu. Jag förklarat för han att han kan plugga här men han måste säga upp sig från jobbet för detta farande mår ingen av oss bra av. Sagt att han blir inte utan pengar då han har rätt till A kassa framöver. I november fick jag reda på att jag var gravid igen och han blev orolig medans jag kör på o tänker nu är det våran tur medans han fick tankar kring att han inte bor här och hans jobb verkar betyda mer än mig. Har sagt det till han och då får jag till svars att detta är hans ända trygghet. Blev ledsen och trodde jag var hans trygghet, vi bor fint i radhus jag har bra jobb och han o vi fungerar med mina flickor. Så vi kom in i svacka då han grät var ledsen i telefon egyer ett långt förklarande sms från han hur han mådde o kände. Men sedan ringde upp han och allt la sig o vi tog oss igenom det, nu var det dax för ultraljud vi går dit tillsammans och dem hittar inget foster så går där ifrån alldeles tvivlande ledsen förstörd! Jag hade en ofostrig graviditet, jag var gravid men inget foster så blev inlagd igen på samma avdelning samma dag som förra året för en medicinsk abort men nu var han med mig denna gång så det kändes så tryggt och skönt. Sedan åkte han på natten för skulle på utbildning dagen därpå men kommer tillbaka här nu snart om 1 dag igen och nu är min fråga till dig då jag känner ännu mer sorg nu som jag slits i bitar när han åker iväg även om jag vill ha han här hela tiden. Så tänkte jag när han kommer tillbaka måste vi sätta oss ner prata om vår relation och jag är ganska beredd eller jag vill vara tuff mot han nu och säga och fråga vill du flytta hit? Svarar han ja då vill jag kunna säga bra då tar du tag i dem praktiska sakerna och ordnar det så ses vi när du tänker flytta hit?, jag känner måste sätta ultimatum på han, sätter vi en tidsgräns så kommer det bara skjutas upp för så har det varit hela tiden. Har du några kloka råd till mig. Tänker att han kommer förstå om jag sätter stopp får han att tänka till o framför allt få känna att jag ej finns där längre för just nu pendlar han så mycket så han hinner aldrig stanna upp och känna efter o reflektera. Det är han som förlorar allt så försöker jag tänka. Vad har han? Jo ett jobb men inget annat. Vet att han känner sig misslyckad redan som inte har familj o den biten. Snälla ge mig råd så jag vet om jag tänker rätt.

    • Reply Charlotte Sander 17 januari, 2017 at 09:58

      Hej Anonym!
      Om du känner dig trygg och klar och beredd att göra den gränsdragning som du skriver om så ska du göra det.
      Då behöver du också vara beredd på att han kanske kommer att ge dig en respons som du inte kunnat tänkt ut innan eller spekulerat i vad som kommer att hända, du behöver fokusera på att stå kvar vid det du sagt samtidigt vara öppen för hans funderingar.
      Med det du berättar så är det nog något som hindrar honom från att sortera och få ordning på sitt liv och sitt boende och det tror jag att jag skulle börja med att försöka nysta i för att sedan kunna ta nästa steg, kanske du kan hjälpa honom efter ni hittat det eller så kommer du komma fram till att ni står för långt ifrån varandra för att ha ett gemensamt liv,
      kram<3
      Charlotte

  • Reply Fredrik P 11 januari, 2017 at 08:45

    Hejsan!¨

    Så här ligger det till då.
    Jag är i ett distansförhållande med min tjej, det är ungefär 1.30 h restid enkel väg med bil.
    Vi är båda i 35 årsåldern, hon har 2 barn på heltid och jag har inga barn.
    Hon är från och bor i min hemstad men jag har varit utflyttad därifrån sedan 2002.
    Vi träffades 2015 på sen vår via tinder. Hittills så ses vi i princip varje helg. Oftast åker jag dit av förklarliga skäl.
    Senaste tiden har det börjat knaka i fogarna pga vi har inget mål med relationen. Alltså mål för hur vi ska kunna leva ihop.
    Jag har sagt från början att jag inte vill flytta ”hem” då jag känner inte att det finns något för mig. Hon såklart men inte något annat. Arbetsmarknaden är mörk för mig och jag har ett jobb här som jag verkligen kämpat för i många år.
    Hon har sagt att hon på sikt kan tänka sig att flytta men när det väl kommer till kritan så verkar det inte vara så.
    Jag bor i en betydligt större stad än henne och möjligheterna här är större för både henne och intressen för barnen.
    Hon har flyttat runt mycket och slagit sig till ro för första gången på länge. Därför tycker nog varken hon eller jag att det är en bra ide just nu att flytta ihop i närtid. När vi pratade senast så var hennes tanke om ett år kanske.
    Förstår att hon vill ha en plan för framtiden och det vill jag med men vi kommer liksom inte riktigt någonstans i det.

    Min senaste tanke är att vi inte låser oss till helger som det varit innan. Då hon känner att hon inte hinner med allt innan jag kommer och då finns det inte utrymme även om jag säger att jag är beredd att hjälpa till så att vi kan får mer kvalitetstid.

    Tanken är då att jag åker några vardagar extra så att vi kan känna på lite mer hur det är att bo tillsammans, eller iaf vara tillsammans när vardagsstöket infinner sig.
    Hon har försökt få fram detta ganska länge men jag har nog varit lite bakåtsträvande där. Men polletten har trillat ner nu.
    Senaste budet var att vi skulle bromsa förhållandet för att vi inte kommer framåt och det finns ingen framtid.

    Det skall tilläggas att det har gått kalasbra med barnen från start. De är supergoa. Jag hade ingen erfarenhet av barn alls innan jag träffade henne. Men nu börjar det kännas som att hon skyddar sig lite bakom barnen. Hon vill ju deras bästa såklart och de kommer gå före en pojkvän i alla väder. Inget konstigt med det.

    Egentligen undrar jag hur ska man tänka långsiktigt i detta? Vill inte förlora henne men vill heller inte ge upp det som jag byggt upp i min nya stad som jag känner mig mer hemma i än min födelseort.
    Tips ? Råd? Ja vadsom helst är uppskattat

    Med vänlig hälsning / F

    • Reply Charlotte Sander 17 januari, 2017 at 09:51

      Hej F!
      Jag är inte riktigt säker på att jag läser rätt nu, läst flera gånger, har ni prövat att du åker dit i veckorna eller kom ni aldrig dit utan valde att bromsa relationen istället?
      Det låter annars som en god idé att pröva så, så att ni får känna på och in hur vardagen utvecklar sig mellan er och tillsammans med barnen.
      Jag tänker att det är först då som ni kan tänka och känna in nästa steg.
      Att tänka långsiktigt i ditt fall är nog att skynda långsamt med tanke på dom omständigheter som ni befinner er i, barn och arbeten.
      Kram<3
      Charlotte

  • Reply EMIL 10 januari, 2017 at 20:42

    Hej. Min tjej eller nu mitt Ex har gjort slut med mig efter 1,6 år av ett underbart och jättekärleksfullt förhållande vi båda va så lyckliga! Anledningen till att det tog slut va att hon för första gången på många år vilja vara själv och lära sig känna sig själv och stå på sina egna ben trotts att hon va så sjukt lycklig eller vi va sjukt lyckliga, vi hitta på saker, vi dansar ilag, och vi bodde väldigt mysigt så allt va perfekt! Jag uppassade henne hela tiden och de va nog det som fick henne att tappa känslorna! Jag insåg hur blind jag varit!
    Jag tog hand om henne för mycket! Jag va extremt kärleksfull samtidigt som jag va hennes butler! De va det som va felet, att jag va hennes butler, jag skulle ha släpt in henne i vårat hem istället för att köra ner hon i soffan och låtit hon ta det lungt så som jag tyckte hon förtjäna! Jag Masera henne nästan varje kväll/dag. Men i skälva verket så blev hon kvävd och kände sig oduglig som att hon inte dög till hemma! Men jag ville bara att hon skulle må som en prinsessa:/ hon har ju uppskattat det och då har jag tänkt att ”åh hon tycker om det” och då fortsätter jag med ännu mer! Men lösningen som jag tror är att vi skulle delat på sysslorna och göra allt tillsammans som ett team! Men nu är allt försent! Hon har tagit sitt beslut att vara själv nått år flera år nu och jag kan inte göra nått åt saken :/

    • Reply Charlotte Sander 17 januari, 2017 at 09:44

      Hej Emil!
      Ja, tänk så det kan bli tokigt trots att vi har allt gott uppsåt som finns i hela världen!
      Tyvärr är det inte så ovanligt att allt det som du försökt gjort rätt kanske fått henne att bli och känna sig förlamad och med det kanske svårt att bryta mönstret medan ni ännu var i en relation.
      Det verkar som att hon känt att hennes enda sätt att förändra sig har varit att göra slut, tyvärr.
      Ibland kan det också vara så (säger inte att du är sådan) att en del ”gör allt” för att på något sätt ha kontrollen, detta kan också bidra till att den andre känner sig kvävd och till slut väljer att avsluta.
      Varma kramar<3
      Charlotte

  • Reply Anna-Lena 10 januari, 2017 at 18:31

    Hej,

    Jag befinner mig just nu i en ovan situation. Jag har varit i en relation i många år som nu tagit slut. I gymnasiet träffade jag en kille som jag alltid haft i tankarna under dessa år. Vi var aldrig ihop eller så, umgicks mest och hade det mysigt tillsammans. Under dessa år jag varit i en relation har vi haft kontakt, inget som på något vis har med otrohet att göra, utan vi har mest pratat om hur vi har det i livet.

    Jag och mitt ex gjorde slut efter några år tillsammans och då träffade jag den här killen, vi myste och hade det trevligt ihop precis som tidigare. Sedan blev jag och mitt ex ihop igen och då slutade vi ha kontakt med varandra. Det senaste året har jag och den här killen tagit upp vår kontakt och vi beslöt nyligen att träffas då vi bor i samma stad. Jag var tydlig med att jag var i en relation och att jag inte är otrogen. Han ville ha kontakt ändå och ville ses. Då ”bröt” jag det lite med honom för att satsa på min relation.

    Relationen tog slut (det var inte jag som avslutade den, även om jag inte blev förvånad över att relationen tog slut) och nu har jag träffat den här killen igen, där vi hade det exakt lika mysigt som vi alltid haft det. De kvalitéer och egenskaper som jag upplever att mitt ex saknade, har verkligen denna killen. Det är nu sex månader sedan det tog slut med mitt ex.

    Min fråga är; jag tycker verkligen om den här killen som jag haft kontakt med, och anledningen till att jag hållit honom på avstånd är för att jag varit i en relation. När jag träffar honom nu får jag så mycket fjärilar i magen så jag vet inte var jag ska ta vägen. Vi har flörtat en del men håller det fortfarande ganska rumsrent. Han visar sitt intresse men är verkligen inte ”på”, då har han varit mer intensiv tidigare.

    Jag vill att det här går rätt till, jag respekterar mina känslor och min bearbetning av min relation och jag respekterar hans känslor. Ur hans perspektiv träffade jag ju honom första gången det tog slut med mitt ex, hade kontakt med honom, och tog upp kontakten igen nu när min relation är över. Jag vill inte att han ska känna att han är min plan B eller liknande. Det är inte ett alternativ för mig att bli tillsammans med mitt ex igen. Hur hanterar jag detta på bästa sätt med killen? Även om jag vill, så känns det alldeles för tidigt att dela med mig av allt jag skriver nu. Han har visat intresse men också markerat att han vill ta det lugnt, vilket jag förstår. Hur visar jag mitt intresse på ett sätt som ”passar”? Vill att han ska veta att jag är intresserad, men vill heller inte vara för ”på” nu när jag ”kan” vara det.

    • Reply Charlotte Sander 17 januari, 2017 at 09:39

      Hej Anna-Lena!
      Det första jag tänker är att du analyserar väldigt mycket.
      Kanske det har att göra med att du denna gång verkligen vill att det ska bli rätt. Så långt har du med det du beskriver haft en inre kompass och moral som jag tror har varit väldigt bra och ändå så långt gjort att du kunnat separera och distansera dig lite från det du varit i.
      Nu är det nog dags att kanske släppa ”intellektet” och låta känslorna få prata.
      Du är ju fri och han också och det finns ju egentligen ingenting som hindrar dig längre mer än en sak då, din rädsla för att han ska känna som att han är plan B.
      Jag tänker att om du bottnat i att din förra relation är bearbetad och klar och du är säker på dina känslor så kommer du att kunna kommunicera ut din kärlek både i ord och handling på ett bra sätt.
      Skulle det ändå vara så att det inte tas emot på ett bra sätt från honom så kanske det handlar mer om honom?
      Lycka till,
      kram<3
      Charlotte

  • Reply Mia 5 januari, 2017 at 23:25

    Hej!
    Jag är 27år har varit ihop med en kille i tre år och bott ihop i ca 4 månader. Vi hade långdistans innan vi bodde ihop (han pluggade i en annan stad, sedan fick jag jobb i annan stad). Han är en otroligt trevligt kille och ser bra ut, och det känns som att han älskar att umgås med andra och få uppmärksamhet. Han är väldigt uppmärksam på andra (det säger han är pga. att han blev mobbad när han var liten så kollar han runt överallt och på alla väldigt ofta), det stör mig då det känns som att han kollar in andra tjejer.
    Under början av vårt förhållande pratade han ofta om sina olika ex, hans ex kontaktade också honom när de insåg att han hade ett förhållande med mig. Jag sa till och gjorde nästan slut för jag klarade inte av att ha alla dessa tjejer (3st) i bakgrunden av vårt liv. Därefter hade han en flört med en tjej, en tidigare arbetskollega, och jag läste ett sms där hon hade sagt att hon var kär i honom och han sa att han hade en flickvän så det gick inte. Jag blev ändå sårad. Han tog ju den relationen så långt att den tjejen vågade säga att hon var efter honom.
    Nu har det inte varit några ex eller andra tjejer under det senaste året. Då vi bråkat innan om svartsjuka från min sida vill jag inte verka svartsjuk längre.
    Jag visar mer uppskattning och ger komplimanger och stöttar honom mer nu än tidigare i vår relation.
    Men jag går runt och är orolig. T.ex. var det en tjej på en fest som kollade mycket på min kille, och jag tyckte att när vi alla dansade så kollade han på mig, men ändå kollade in hennes rumpa när hon gick förbi. Jag märkte direkt att hon var efter honom och de pratade en del med varandra när vi satt i grupp, senare under kvällen gick hon fram och pratade enskilt med honom. Hon hade sett oss ihop hela dagen och kramas och pussas så hon visste ju att vi var ihop. Då bestämde jag mig bara för att gå ut från det rummet så jag skulle visa att jag inte brydde mig. Det verkade funka ganska bra. De bara pratade litegrann och sedan gick hon någon annanstans.

    Tidigare har jag blivit bedragen och har haft otrygga relationer. Därför vet jag inte vad som är min egen ångest och vad som är verklighet. Jag känner att hans energi är för öppen mot andra och han ger och söker bekräftelse på ett sätt som jag inte gillar men jag kan inte sätta fingret på exakt vad han gör. Samtidigt är jag ju tydligen osäker och tror att andra tjejer är bättre än mig för annars skulle jag väl inte känna såhär?

    Vad ska jag göra – ska jag prata med honom om detta eller arbeta igenom min oro själv?

    • Reply Charlotte Sander 14 januari, 2017 at 11:17

      Hej Mia!
      Bra fråga du ställer om du ska prata med honom eller arbeta igenom din oro själv.
      Jag tycker att du i första hand ska bearbeta din egen oro och osäkerhet för då kommer du också få en mer balanserad blick på honom och hans agerande.
      När du blir i mer balans så kommer du också kunna vara mer gränssättande på ett bra sätt där du egentligen inte behöver vara rädd för att stå upp för dig, bland annat för att du kan skilja på det som är ditt och det som är hans.
      För övrigt så kan jag på ett sätt förstå hans tanke kring mobbning som nu då verkar göra att han söker mycket bekräftelse och kanske får det också MEN å andra sidan så är det ju så att har man varit mobbad så vet man ju hur det känns att vara i ett underläge och inte känna sig inkluderad.
      Kramar<3
      Charlotte

  • Reply Mary 5 januari, 2017 at 20:43

    Hej!
    Jag har ganska nyligen gått ur ett längre förhållande (väldigt stormigt sista året) och började ganska direkt ha en sexuell relation med min kollega. En person jag tyckt om väldigt länge och som jag med säkerhet haft känslor för redan under tiden för mitt tidigare förhållande.
    Han har också gått ut ett förhållande rätt nyligen, med en tjej som inte helt kan acceptera beslutet, utan som mått rätt dåligt på grund av det. Han och jag har varit stödpelare för varandras relationer under ganska lång tid och är väldigt goda vänner.
    Men till saken, jag börjar känna att jag skulle kunna tänka mig en relation med den här personen. Jag tog upp det utan svårighet med honom, men svaret jag fick var att han inte kunde tänka alls på förhållanden just nu, att det varit för mycket drama i hans liv. Han verkar fortfarande må rätt dåligt över att det tidigare tog slut. Det som gjorde mig väldigt förvånad är att han inte vill att jag träffar någon annan medan han och jag ses, att han ”inte vill vara en i mängden, inte när det gäller mig”. Det känns så motsägelsefullt att säga att man inte vill ha ett förhållande, när han säger att han vill ha mig för sig själv, att han gillar mig EXTREMT mycket. Att han känner sig avundsjuk på andra killar jag haft sexuellt umgänge med och att kände sig lite sårad på grund av det.
    Vi har länge flirtat med varandra och det finns genuint intresse i varandra från båda sidor, men tydligen kan han inte tänka sig att utveckla något seriösare längre fram. Samt att han vill att vi håller det hemligt, till stor del för att det inte ska nå hans ex som han inte vill såra.
    Kan det vara så att han bara behöver tid? Eller borde jag lägga ner det här innan jag blir för sårad? Vill inte heller lägga ner en relation bara för att jag KAN bli sårad i framtiden…

    • Reply Charlotte Sander 14 januari, 2017 at 11:09

      Hej Mary!
      Ja du, han behandlar inte dig sjysst tycker jag.
      Jag kan tänka mig flera saker, bland annat att han är rädd för att vara och bli ensam och där på ett sätt utnyttjar dig.
      Du blir något slags plåster på dom sår han just nu håller på och läker eller funderar över från sin tidigare relation, men är det dig han vill ha?
      Jag tycker att han gör ditt liv snävt medan han själv ska ha större utrymme och frihet, inte helt okej enligt mig.
      Det rakaste i det här läget tycker jag är att säga till honom att han kan ta sin tid och sedan backa och invänta hans reaktion och eventuella beslut i och med det.
      Faktiskt så finns det en risk att du kommer att bli sårad när han redan nu gör och säger saker som jag kan tycka redan är sårande,
      var rädd om lilla hjärtat<3
      Charlotte

  • Reply Juli 31 december, 2016 at 21:05

    Hej!
    Jo det är så att jag har vart tillsammans med en kille i 2 månader nu. När vi först började träffas så brukade vi gå på dejter och sånt, och eftersom jag inte får ha kille av min familj, så håller vi det hemligt och inte går någonstans där folk vi känner ser oss och då går vi inte på dejter längre, borde jag säga hur jag känner till han? För jag tycker det är jobbigt och inte ha ett ställe att gå till när vi träffas. En till sak är att jag har sagt att jag vill träffa hans familj och hans familj vill också träffa mig, bara det att han aldrig säger om vi får träffa varandra eller när vi kan träffa varandra. Jag tycker också det är konstigt att han inte säger det. Jag älskar han jätte mycket men ibland det får mig att tänka om han verkligen är villig att satsa allt på mig. Vi har redan pratat om framtiden och om att vi vill flytta ihop efter vi tar student, för vi är 17 bara nu, Är det bara jag som tänker konstigt, eller är det normal? För han är rädd att jag ska lämna han på grund av att min familj inte låter mig ha någon pojkvän. Jag hoppas du kan hjälpa mig på vad jag ska göra.

    • Reply Charlotte Sander 13 januari, 2017 at 08:17

      Hej Juli!
      Det är svårt när man som i ditt fall inte får ha någon pojkvän och när man å ena sidan vill vara ärlig men samtidigt vet att föräldrarna inte skulle acceptera att du har pojkvän.
      Jag kan förstå att din pojkvän blir försiktig när han vet att han inte skulle accepteras och därför ligger lågt totalt sett.
      Jag har nog inget annat råd än att faktiskt ta det väldigt lugnt, kanske börja prata lite om honom med dina föräldrar men inte direkt berätta allt utan att dom får vänja sig och förstå att han finns i ditt liv.
      Nu har ni bara varit tillsammans i två månader så jag tänker också att ni behöver mer tid att lära känna varandra (oavsett föräldrars acceptans eller ej) och ta det därifrån.
      Får er kärlek växa sig starkare och starkare så kommer också motståndet från andra bli lättare att hålla ifrån er och ändå välja er väg, tillsammans.
      Samtidigt som jag skriver det så vet jag också att om det har med kulturella orsaker och kanske religiösa så kan det vara riktigt tufft att stå upp för och just därför så tänker jag att ni behöver ta det väldigt lugnt och inte stressa fram något.
      Kram<3
      Charlotte

  • Reply lolo 29 december, 2016 at 17:02

    Asså jag är svin kär i en kille vi har vart tsm 2 gånger men jag gjorde slut för han verkade skita i mig jag försökte prata med han i skolan men de som om han nt märker av mig och skicka med mig bara på sms en dag så ville jag träffa han på sommarlovet men han ville inte och nu när vi börjat 7:an så kolla han på mig så jävla mycket, suger sig på läppen särskilt första dan han slutade aldrig kolla blicken är lixom bara på mig. Men de som jag märkt är att jag e ända tjejen han kolla på och samtidigt så har han en annan tjej som är hans kusin hon är fucking 17!!! asså fattar inte hur dom kan vara i hop eller asså vet ej om dom är de nu men han likar hennes foton och kommenterar och mina vänner säger att han gör allt för att göra mig svartsjuk, jag brukar tylemed gråta sönder mig när detta händer, låser in mig i mitt rum och gråter;( orka bara inte har skit svårt och snacka med han antingen ska vi va vänner eller bråka åff snälla kan du ge mig tips!

    • Reply Charlotte Sander 10 januari, 2017 at 10:39

      Hej Lolo!
      Eftersom det var du som gjorde slut så har han nog dragit in sina tentakler och är rädd för att bli sårad igen.
      Därav att han kanske försöker göra dig svartsjuk istället.
      Om du nu ångrar det beslut du tog så är det väl läge att berätta det för honom, hur ska han annars kunna veta vad du känner och vill?
      Det gör jätteont när någon sårar en och försöker göra en svartsjuk och det är ingen bra känsla att fastna i så det bästa du kan göra tycker jag är att samla ihop mod och ta kontakt med honom.
      kram<3
      Charlotte

  • Reply Sara 28 december, 2016 at 08:28

    Hej.
    Jag har stora problem att hantera känslorna just nu. Upptäckte att min man hellre porrsurfar än har sex med mig och märker att den tjej typ han gillar är helt annorlunda än mig…har tidigare förstått genom ex osv att han gillar en speciell sorts tjej utseende. Och det är raka motsatsen till hur jag ser ut. Vi har flera barn och är relativt nygifta men varit tillsammans 7 år.
    Tidigare har han sagt att han aldrig kollar på porr utan det räcker med halvat klädda bilder på mig. Det är ju uppenbarligen en lögn. Varför ens ljuga om något sånt? Vad mer har han ljugit om? Alla komplimanger han nånsin gett mig känns som bullshit.och jag tvekar om han inte oxå gått steget längre och flirtat/sexchattat med tjejer online.
    Är helt förtvivlad. Självförtroendet är bortblåst och jag kastas mellan att vara arg,äcklad,ledsen och att vilja göra vad som helst för att få honom nöjd med ”bara mig”. Funderar på att färga och klippa håret och vad mer jag kan göra för att bli mer som de tjejer. Förstår att det är allt annat än sunt.
    Jag har fan gjort allt för att han ska ha det bra på alla sätt i livet men det var tydligen inte tillräckligt.
    Gamla sår från tidigare relation rivs upp och mitt ex ord: ful fet och äcklig ekar i mitt huvud. Behöver råd om hur jag ska hantera detta och hur vi nånsin ska kunna reparera tillit eller attraktion eller kunna ha sex utan att jag mår dåligt av det. Han har sagt att han ska ringa parrådgivningen men sket i det igår (jag fick reda på allt nån dag innan jul) och han gjorde om allt inatt och ligger nu och sover.
    Tacksam för svar.

    • Reply Charlotte Sander 9 januari, 2017 at 09:56

      Hej Sara!
      Om han gjorde om allt i natt och så att säga ”sket” i att ringa parrådgivningen så tycker jag att det är hög prio på att han får hjälp, jag funderar på om han fastnat i något slags porrmissbruk.
      Självklart behöver du också hjälp med att inte känna dig helt värdelös men jag vet att det är precis det man gör när ens partner visar en helt annan sida och beteende.
      Det är inte ovanligt heller på det sätt som du försöker hantera situationen, du funderar på att förändra dig både utseende mässigt och sedan försöka göra allt för att han ska vara nöjd med dig.
      Dock är det inte där lösningen ligger utan han behöver ta tag i sitt beteende och få/söka hjälp.
      Du behöver också så klart få hjälp med det som det här har rivit upp i dig,
      sök hjälp så snabbt som möjligt,
      kram<3
      Charlotte

  • Reply Mikael 27 december, 2016 at 21:37

    Hej Charlotte!
    Jag ska försöka vara kort. Har lätt för att skriva långt med alla små detaljer som spelar in i varje historia.
    Jag är väldigt ovan vid dejtande och förhållande. Har faktiskt bara haft en flickvän, och knappt ett halvår räckte det, tog slut i början av 2015.
    Hösten 2015 började jag på ny skola, ny stad. Där såg jag henne, en tjej som jag sedan dess haft svårt att slita blicken från. Orsaken till att jag inte kontaktat henne förrän nu, för en knapp månad sen, är för att jag haft annan komplicerad relation/boendesituation (komplicerad för att min roll/typen av relation har varit osäker).
    Tog iaf kontakt med denna tjej för knappt en månad sen, på facebook messenger. Jag är väldigt bra på att hitta saker och personer på nätet. Hittade henne på facebook, då vi har gemensamma vänner. Vi är båda musiker. Jag lyckades hitta ett album hon spelat in. Gav henne flera komplimanger. Hon svarade snabbt. Men när jag skrev svar tog det minst en vecka utan svar. Insåg att jag kanske blev för på, och babblade på som om vi redan vart vänner ett tag. Skrev och bad om ursäkt och ursäktade med att jag väldigt gärna ville lära känna henne.Men, uppenbarligen hade hon bara inte haft tid, och var glad att jag skrev. Vi pratade på messenger i en timme. Sedan har vi pratat strax före jul en stund.
    Ån så länge är vi inte vänner på facebook, eller hälsat eller pratat face to face.
    Saken är den att jag vill så gärna veta mer om henne, allt. Men känt mig osäker på att skriva mer till henne så snart. Och vad jag ska skriva. Känns som nästa steg är att träffa henne/hälsa på henne face to face.
    Jag vill inte att hon ska bli en av alla facebook-vänner man lägger till.
    Har gått så långt att jag gått igenom hela hennes facebook-profil, alla hennes inlägg. Men känt att det kanske är konstigt och att jag invaderar hennes personliga space. Men efter att ha läst på hennes facebook profil känner jag bara ännu mer att jag vill umgås och lära känna henne ännu mer. På ett sätt känns vi så lika. Hon skriver texter, och har mycket djupa tankar. Jag är likadan, och jag berörs djupt av det hon skriver.
    Är väl bara rädd att bli för på, göra fel eller nåt. Eftersom jag är så ovan vid dejtande…har egentligen aldrig dejtat. Och jag har lätt att bli vän med tjejer…vet inte helt vad jag känner för henne, men har nog en crush, och vill inte att hon stannar i vän-zonen, om en annan möjlighet finns.
    Överdriver jag, trissar jag upp mig i onödan, är det bara ogrundad rädsla som spökar? Funderar om det bara är enkel ensamhet som styr mina tankar och känslor. Men vill ju faktiskt ha någon hos mig, ha ett förhållande med någon, börjar bli dags, längtar efter ett. Och hon är så fin, verkar ha sånt djup och verkar vara en underbar, fin person och på alla sätt min typ, lik mig…det jag sett och vet än så länge.
    Har du några tips, vad jag ska göra? Skriva? Vad skriva? Hur ska jag fortsätta?

    • Reply Charlotte Sander 9 januari, 2017 at 09:49

      Hej Mikael!
      Jag håller med dig om att det är lite upptrissat det du skriver, tänker och känner.
      Det känns som att du skulle behöva lugna ner allt, får nästan känslan av att du blir lite som ”besatt” av att söka och läsa och vill veta allt. Helst här och nu och direkt på bumsen!
      Så funkar det ju sällan när man träffar någon och det kan nog skrämma den andra om man är för på och direkt vill veta allt, här kommer kanske din oerfarenhet in som du själv skriver om också.
      Skulle jag ge något tips så är det att låta saker och ting komma till dig och att du inte låter rädslan ta överhanden, exempelvis rädslan för ensamhet som du skriver om som antagligen är en del av anledningen till ditt beteende.
      Här skulle en terapeut kunna hjälpa dig och kunna ge dig lite andra ögon att se på dig och ditt liv,
      var rädd om dig<3
      Charlotte

  • Reply Fredrika 27 december, 2016 at 15:14

    Min man har skickat ett intimt mail till en kvinna som driver en sexbutik i våran stad. Han rådfrågade om varför en kräm fungerade som den gjorde dvs gick gick för honom på en gång . Han berättade ingående hur han använt den i mailet. Kvinnan som driver butiken att ”oj där vart det fart ” och gav honom råd om annan produkt istället . Då svarade min man att han tyckte att hon var en attraktiv kvinna och kände sig trygg med att diskutera så intima saker med henne. Han skrev också att han inte brukade vara så känslig utan det var nog spänningen att komma till butiken och träffa henne och köpa gelén som gjorde det. Sedan skriver han att han ska prova krämen igen under samlag i helgen och se hur det går och kanske kommer han in veckan därpå och köper den andra krämen han blivit rekommenderad. Han avslutar med att skriva att han inte hoppas han skriver för ingående så hon blir blöt i trosorna . Tyvärr råkade jag se detta mail. Han är helt förtvivlad och säger att han inte alls vet varför han skrev så han vet inte vad som tog åt honom. Han hävdar att han älskar mig så fruktansvärt att det var för oss han köpte denna kräm och sedan vet han inte vad som hände . Vi har varit gift sedan 2015 och verkligen varit som två själsfränder som gjorda för varandra och vi har ett fantastiskt sexliv . Jag ser denna mail konversation som otrohet och håller på att bryta i hop fullständigt och vet inte hur jag ska överleva detta. Han har alltid sagt att han älskar mig oerhört och aldrig skulle vara otrogen fast jag haft oron och varit rädd. Min man hävdar bestämt att jag är enda kvinnan för honom trots detta och att han inte vet varför han skickade mailen. Är jag galen som känner mig djup sårad och att jag tycker det han gjort är lika med otrohet ? Vet inte om jag någonsin kommer känns trygghet med honom igen och kunna lita på honom tänker på detta varje dag och gråter mängder.

    • Reply Charlotte Sander 9 januari, 2017 at 09:43

      Hej Fredrika!
      Du har all rätt i hela världen att känna vad du känner och att bestämma var din gräns för otrohet går.
      Du är ju sårad och din tillit till honom har fått sig en rejäl knäck.
      Han har blandat in en tredje part i er relation och det är inte så att han kommer och berättar för dig utan du kommer på honom.
      Kanske du också blev förvånad över hans sätt att uttrycka sin lust och sexualitet till en främmande kvinna och sånt gör ju så klart ont också.
      Han skäms och lovar att allt var menat för ert sexliv…..men då hade väl du varit inkluderad och införstådd med krämer etcetera från början eller?
      Det första du behöver göra är att stå upp för din gräns för otrohet och sedan berätta det för honom.
      Jag kan inte säga att det här bara kommer att försvinna på ett kick, det tar ofta tid att läka när tilliten försvunnit och framför allt så behövs det transparens och öppenhet och en tid av ältande där han kommer att behöva svara på samma fråga om och om igen från dig.
      Huruvida du orkar och vill det kan ju så klart bara du veta,
      varma kramar<3
      Charlotte

  • Reply E 27 december, 2016 at 08:15

    Hej!
    Jag är en tjej på 25 år. För ca 1,5 år sedan tog det slut med min sambo som jag var tillsammans med i 4 år, strax därefter träffade jag en ny kille som jag blev helt förälskad i. Dock blev jag kort därefter lämnad av honom och mina känslor efter dessa två händelser tog på mina krafter och jag mådde dåligt under en lång period.
    För ca 5 månader sedan träffade jag av en slump en annan kille (30 år) som egentligen inte är en drömkille enligt mig. Fast på något sätt fick han mig att bli intresserad. Han började gilla mig väldigt mycket även fast att jag var svår och inte riktigt visste vad jag ville.
    Idag träffas vi fortfarande och jag har varit ärlig mot honom med allt jag känner och att jag helst vill vänta ett tag för att landa och känna efter även fast det gått så lång tid. Vi tycker om varandra väldigt mycket och attraktionen finns verkligen där, sexet är bra, vi är omtänksamma mot varandra, har samma värderingar osv. Han finns där för mig och han är den omtänksammaste kille som jag träffat, han verkligen bryr sig om mig och är förstående i allt. Man märker verkligen hur mycket han tycker om mig och hur mycket han kämpar för mig.
    Men även fast jag tycker om honom mycket och tänker framtidsplaner ibland så är det något som gnager i mig, jag vet inte riktigt hur jag vill ha det och vad jag egentligen känner. Finns såklart vissa saker som jag tänker på som är negativt, att han jobbar mycket och är borta mycket (detta tycker jag är jobbigt, dock är det även positivt då man får sakna varandra) samt att han inte är den drömkillen som jag tänkt. Jag tror att jag funderar och tänker för mycket men har ändå svårt att släppa det.
    Förstår honom om han vill ”ha ett svar” på hur jag vill göra med oss. Känner lite press på hur jag ska göra, speciellt när man kommer upp i åren och längtan efter familj och barn är stor. Man är rädd att göra fel val.

    Mvh,
    E

    • Reply Charlotte Sander 9 januari, 2017 at 09:34

      Hej E!
      Jag läser det som att du inte riktigt läkt klart från dina tidigare erfarenheter och därför vacklar, här behöver du nog faktiskt samla mod och känna den smärta som jag tror att du går och bär på, vad vill den säga dig? (Här kan en duktig terapeut hjälpa dig).
      Eftersom du inte riktigt läkt så kan du ju heller inte veta vad du vill framöver och du kanske till och med tänker att din nuvarande inte är ”drömkillen” – detta kan bero på att du kanske tänker att ditt ex var din drömkille men att du blev lämnad av honom, det är så lätt att måla upp en drömbild då.
      Det är bra om du tar ansvar för dina känslor och tar itu med det som gnager och jag tror att om din nuvarande pojkvän ser det så kanske han kommer att invänta dig utan att vilja ha ett svar direkt,
      Kram<3
      Charlotte

  • Reply E 26 december, 2016 at 18:43

    Hej!
    Lite bakgrund: Jag är 25 år och har varit tillsammans med min pojkvän i över 8 år. Vi bor långt från varandra, men i samma stad. Under vårt förhållande har jag varit tvungen att flytta till två olika städer på grund av studier så vi har haft långdistansförhållande under mesta delen av vår förhållande. Det mesta har fungerat bra under vår förhållande. För mig är studier väldigt viktiga och jag har varit tacksam över att han har tillåtit mig att ta den tiden jag behöver för att fokusera på mina studier istället för att ses hela tiden (han träffar sina vänner väldigt ofta).
    Jag vill tillägga att han är ett år äldre än mig. Han bor dock fortfarande hos sina föräldrar (väntar på att få flytta in i ett lägenhet som han har köpt under sommaren) och har extremt nära relation med sin mamma (berättar lite för mycket saker till henne). Vi kommer väldigt bra överens, älskar varandra och har alltid roligt när vi är med varandra, men våra föräldrar och familjer är väldigt olika och vi har växt upp med olika värderingar känns det som. Detta gör mig lite orolig för vår framtid (jag själv känner att de är olik mig också, inte bara min familj). Under senaste åren har vi dock pratat om att förlova oss och att våra familjer ska få träffa varandra och lära känna varandra, vi har ju trots allt vart tillsammans under lång period. Nu har våra familjer träffats en gång och trots att de är så olika så har de ändå kunnat komma överens.
    Jag känner mig dock lite förvirrad… Vi har inte kunnat vara intima sen vi var på semester i september(!!) och nu är det snart januari. Det har funnits stunder då vi inte kunnat vara intima under en längre period men då har det varit MAX 1,5-2 månader. Under denna period har jag känt att jag ”har lust” men jag har inte känt att jag måste vara med honom (eller någon annan för den delen).. Jag känner inte riktigt att är riktigt attraherad av honom och jag har känt så tidigare också… Sen så vet jag inte om jag verkligen känner så eller om jag bara upplever att jag känner så bara för att vi inte vart intima på lång period och jag har varit stressad under denna period också.. Min andra tanke är: Vill jag verkligen förlova mig med honom för att jag vill spendera resten av mitt liv med honom eller för att jag är så van att vara med honom? Han är trots allt min bästa vän.
    Jag blir allmänt rädd av tanken att binda mig till en annan person också.. tänk om jag gör fel? Men samtidigt vill jag inte heller vara ensam resten livet. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra för att klara upp mina tankar, har ett par ggr tänkt att det kanske är bra att parata med en terapeut för att se hur en opartisk person tänker. Hjälp/synpunkter om det som jag har berättat?

    • Reply Charlotte Sander 9 januari, 2017 at 09:21

      Hej E!
      Du är 25 år och varit tillsammans med din pojkvän i 8 år, det innebär att du var 17 år när ni blev tillsammans.
      Det är inte så konstigt då om du funderar som du gör, om han är rätt och om det är honom du vill och ska vara tillsammans med och detta kan hänga ihop med att du kanske inte har hunnit med så många relationer innan?
      Det behöver man så klart inte ha gjort men just att vara ung och att ha varit tillsammans med någon så länge kan göra att man just i en stark utvecklingsfas får dessa funderingar.
      Huruvida det finns grund till ett avslut av relationen kan jag omöjligt uttala mig om och jag tror att det kan vara en väldigt god idé att gå och prata med någon professionell.
      Att stanna kvar i en relation på grund av att man är rädd för att vara ensam är inte ovanliga tankar men inte rätt anledning att vara kvar utan då kan det vara bra att titta på vad den där rädslan består av och bena upp den,
      var rädd om dig<3
      Charlotte

  • Reply Emma 23 december, 2016 at 22:31

    Hej och god julhelg! Jag har träffat en kille i över två månader nu men har inte vågat närma mig frågan vad vi två ”är” ännu. Mest kanske för att jag är rädd att bli sårad/inte har känt att rätt läge uppstått. Hur närmar man sig den frågan på ett smidigt sätt?

    • Reply Charlotte Sander 9 januari, 2017 at 09:15

      Hej och Gott Nytt 2017 får väl jag säga då!
      Jag blir alltid lite tveksam till när man behöver sätta en etikett på relationen för ni är antagligen redan ett par men dina känslor kanske spelar dig ett spratt och vill få dig att känna osäkerhet.
      Njut istället av det ni har nu och lev i förälskelsen och allt härligt som du är i nu, jag tror att om du gör det så kommer inte frågan vara så viktig längre utan du kommer att veta ändå,
      lycka till
      kram<3
      Charlotte

  • Reply Angie 19 december, 2016 at 19:56

    Hej.
    Jag har varit tillsammans med en kille nu i 4 månader. I början när vi träffades så sågs vi 5 dagar i veckan. Nu ses vi 2 gånger om jag har tur. Den här killen har svårt för att släppa in folk i sitt liv för han har blivit sårad förut. Jag vill inget hellre än att bli insläppt, något jag sagt till honom, men han säger att jag får ge det tid,även om det kan ta 3-4 år. Hans ex och han umgicks en gång varannan vecka och på helgerna i 2 år. Något jag också klargjort för honom att jag inte vill då jag vill starta ett liv med någon. Han har även en överdriven relation till sin mamma och åker hellre dit än att umgås med mig. Jag känner mig inte som en flickvän utan någon som dyker upp då och då. Jag känner mig ivägen i hans liv men vill ändå inget hellre än att det ska vara vi. Jag är 25 och han 28. Vad ska jag göra? Jag känner mig helt vilsen.

    • Reply Charlotte Sander 22 december, 2016 at 10:22

      Hej Angie!
      Låter inget vidare att du redan efter 4 månader är nedprioriterad, både hans ex och hans mamma verkar vara viktigare.
      Dock tänker jag att det kanske är bra att du redan nu så kort in i relationen har fått veta att det är så här han fungerar.
      Det är nog ingen som vill tjata sig till att ses som du nu verkar få göra utan man vill ju att båda ska vilja lika mycket – så faktum är att jag nog skulle fundera på om det här är en relation värd att satsa på.
      Var rädd om hjärtat,
      kram från mig<3
      Charlotte

    • Reply Natalie 29 december, 2016 at 01:30

      Hej,

      Har en liten ”halv konstig” relation till en kille, som jag verkligen vill/behöver förstå bättre. Vi parades ihop av en slump av två kompisar, tanken var från början endast sex typ en gång och inget mer. Det gick inte riktigt som planerat, vi har nu setts i 4 månader och vi ses mellan 3-5 dagar i veckan. Antingen så åker jag till han eller han till mig så tittar vi film, pratar och har kul! De är verkligen inte så att vi har sex varje gång utan bara mys och sover tsm. Det är flera gånger som jag vaknat och han ligger och håller mig i handen. Eller så ligger vi så nära varandra att man nästan ligger på varandra hela natten. De är väldigt mysigt! Han kan ha varit på väg i säng, men sedan ändå klätt på sig och åkt över till mig för att sova med mig. Han har också reagerat om jag pratat med någon av mina killkompisar. När jag försöker förklara vem de är, så ser man att han inte lyssnar. Han visar de himla tydligt.

      Det som gör att jag sen blir himla ledsen och fundersam över vad de det här leder till är att han vid ett få tal tillfällen kunnat skicka kortare snap videos eller bilder från när han är på fest eller bara umgås med någon. Antingen en bild med en tjej eller bara en bild på själva tjejen. Känner att jag verkligen tar illa upp när han gör de, blir sårad liksom. Men han skriver ändå alltid under kvällen och dagen efter. Vid flera tillfällen skickar han också en snap bild från hans säng när han ligger där själv, han lägger sig oftast snett över så man ser hela sängen, på kvällen efter festen.

      Det som dock fått mig att reagera mest och gjort mig himla arg är att han för någon dag sen skickade en snap video till mig. Videon visar ett vardagsrum med lite tapas och en tjej som satt bredvid honom i soffan. Med texten till ”vilket jävla häng”. Blev lite brydd och svarade inte. Senare ca 1,5 timme skickar han en till video där han filmar tjejen och runt i rummet med texten ”hjälp mig någon, måste byta sällskap”. De berörde mig, få då såg jag verkligen att han va där med henne helt själv bara dom två… men trots allt detta skickar han sms och meddelanden hela tiden.. och skriver mer även fast jag inte svarar.. vad ska jag göra?? Varför beter han sig så konstigt? Och vad vill han med allt, oss, bilderna och videon?? Känner att jag verkligen inte förstår hur han tänker.

      Tack på förhand!!

      Natalie

      • Reply Charlotte Sander 10 januari, 2017 at 10:34

        Hej Natalie!
        Ja, det är inte bara halvkonstigt utan helkonstigt alltihop, och vad handlar det om då?
        Jo, jag tror att ni båda två är kära i varandra men ingen av er vågar ta steget fullt ut utan istället så är ni svartsjuka på det den andre gör och framför allt försöker få den andre att bli det.
        Jag vet ju inte hur gamla ni är men det känns som att det är läge att ta ett steg upp i relationen och ta ansvar för era känslor och framför allt våga visa det och prata igenom det.

        Vad är det värsta som kan hända?
        Det tycker jag redan har hänt på ett sätt, ni eller kanske han mest, gör ju saker för att få din uppmärksamhet, kanske en test för att se om du blir svartsjuk?
        Och du reagerar med tystnad vilket får honom att bli ännu mer desperat och skicka fler ”snappisar”…..

        Du skriver att du inte förstår hur han tänker, jag tror inte han förstår hur du tänker heller så på det sättet speglar ni varandra.
        Tänk igenom vad du känner och eventuellt vill, ni har setts i 4 månader nu cirka 3-5 ggr/veckan…..ni har det mysigt och gosigt och trivs tillsammans…..
        han har gått och lagt sig hos sig men ändå klätt på sig och åkt till dig……hello!

        Samla mod och börja prata om er relation och känslor till varandra, för dom finns absolut där med vad du berättar för mig!

        Varma kramar<3
        Charlotte

    • Reply H 6 januari, 2017 at 15:51

      Hej :)

      Jag vet att det här kan låta som värsta tonårsproblemet, men jag har blivit kär i en kille men han är att han inte är ett dugg intresserad av mig. Han jobbar dessutom som soldat så han ska ut på mission i krigsdrabbade länder snart där troligtvis döden väntar. Jag känner redan nu paniken över att han ska ut i krig, men samtidigt kan jag ju inte tvinga honom att stanna hemma. Han är ju dessutom inte ens intresserad så det kommer ju bli fel hur jag än gör känns det som. Vad ska jag göra? Hjälp!

      /H

      • Reply Charlotte Sander 14 januari, 2017 at 11:19

        Hej H!
        Sånt här händer ju ganska ofta, den ena är intresserad och den andra inte alls.
        Det du kan göra är att bevara dom här känslorna i dig och faktiskt ändå vara glad över att du kan känna så mycket, alla kan inte det.
        Ta med dig dom känslorna och öppna ditt hjärta för annat och andra, när du gör det så kommer du med all säkerhet få ett möte med ett hjärta som är öppet för dig!
        Kramkram<3
        Charlotte

  • Reply E 19 december, 2016 at 10:28

    Hej,
    Jag och mitt ex har pratat med varandra sedan september efter att vi gjorde slut i våras. Vi är båda rätt positivt inställda och tror att vi kommer kunna bli tillsammans igen och vi trivs båda bra när vi umgås med varandra. Problemet är dock att hon inte känner tillräckligt starkt för mig ännu trots att hon vill göra det. Är det möjligt att känslorna kommer tillbaka? I sådana fall, kan du ge några bra tips för hur man kan utveckla känslor och hittar tillbaka?
    Mvh

    • Reply Charlotte Sander 20 december, 2016 at 13:27

      Hej E!
      Ja, skynda väldigt långsamt och gör inte saker som får henne att känna sig pressad och som att hon måste börja känna fullt ut ännu.
      Kanske det är något som hon behöver tid för att känna in och kanske hon också vill se någon slags förändring som gör att hon blir trygg med att våga satsa igen, det vet ju bara du och ni förstås.
      kram<3
      Charlotte

    • Reply Lisa 20 december, 2016 at 21:17

      Hej!

      Sedan i våras har jag haft en kk som jag träffat via en dejtingsida. Vi båda är egentligen ute efter förhållanden men så länge så ses vi. Han har dejtat andra under tiden vi setts och jag har väl försökt men inte träffat någon intressant att dejta.

      Vi har blivit rätt bra kompisar och snackar nästan dagligen via sociala medier. Har även blivit så att vi periodvis kan prata en hel del i telefon med.
      På sistone har vi setts mer och jag har även umgåtts med honom och hans kompisar när de skulle på fest. Men vi är ändå rätt klara med vår relation och talar till och med rätt öppet om folk vi träffar drån dejtingsajten och önskar varann lycka till osv.

      För ett tag sedan konstaterade vi att det faktiskt funkade att vara kk utan att någon skulle få känslor, då det var något vi pratade om i början. Men precis efter att vi sa det, så har jag blivit lite osäker på mig själv. Jag har varit rätt säker på att jag inte är kär i honom, inte kunnat ta på varför han inte skulle kunna bli mer än en kk för mig utan bara känt så. Men nu är jag osäker på vad jag känner. Om det bara är längtan efter ett förhållande jag har. För hos honom har jag kunnat få gosa ner mig till en film, laga mat ihop å lite sånt som man kan sakna som singel.
      Nu har vi setts kanske varannan vecka på sistone och dessutom pratat en del. Han har blivit en väldigt fin vän som vet en hel del om mig och mitt privata liv.

      Jag vet inte riktigt vad det är jag känner och inte hur jag ska ta reda på det. Tror att det är saknaden efter nån mest och just därför vill jag inte säga detta till honom för då försvinner även han om han blir orolig att jag får känslor. Har jag känslor så förstår jag med att jag måste säga det.. men vill inte säga något ifall jag inte är säker.
      Hur kan jag ta reda på det? Har en liten klump i magen.. för trivs bra med att snacka med honom och träffas ibland. Skulle gärna ha kvar honom som kompis även sen om det är möjligt, vi båda har sagt att det kommer bli tråkigt den dagen nån träffar en annan och vi mäste bryta detta. Men det är väl en del av leken.

      Har du nägot tips på hur man gör som ensam singel som vill ha ett förhållande å i princip har ett” förhållande light”
      Att tillägga är att jag vet att han fått även en annan tjej som kk å sistone och att de bor närmre varann än vad vi gör. Detta gör mig svartsjuk på något vis. Att även om han säger att vi kan fortsätta ses så vet jag att de bor närmre och ses oftare. Man bör väl inte bli svartsjuk på en kk? Då är det kanske fel..

      God jul och tack för att denna sida finns

      • Reply Charlotte Sander 22 december, 2016 at 10:33

        Hej Lisa!
        Jag får väldigt många frågor kring KK och precis med den frågeställningen som du har. Det blir snopet när man har gått in med en föresats, alltså att man ska vara KK och man sedan finner sig ha känslor.
        Jag funderar på om det är så att du känner att du bryter ett löfte när du nu får känslor? Du bryter det både mot dig själv och honom och då blir också känslor av förvirring ganska tydliga.
        Här har ni kommit överens om något och sedan tar känslorna vid och är det så konstigt egentligen?
        Ni har delat mycket, har haft sex och du trivs med att vara med honom, väldigt mycket ingredienser som ju finns i en kärleksrelation!
        Så…..jag tror att början i att nysta i dina känslor är att vara helt ärlig mot dig själv – och inte känna skuld för att du känner mer än vad ni kommit överens om.
        Att du känner svartsjuka i det här läget är väl inte alls konstigt tänker jag, du har ju känslor för honom och är rädd om det ni har.
        Min tanke är att du låter alla dina känslor komma fram i dig och verkligen tittar på dom, sedan när du gjort det så tycker jag att det sjysstaste är att på ett bra sätt samtala med honom kring det, han lär ju märka det ändå så tänker jag, eller hur?
        Jag önskar dig den bästa julen och tack för att du gillar sidan!
        kram<3
        Charlotte

  • Reply David 18 december, 2016 at 14:36

    Hejsan! Jag har en ganska simpel fråga, tror jag?
    Jo det är så att jag har en kompis jag är lite orolig för, vet att jag inte borde lägga mig i, vilket jag heller inte kommer göra. Men vill gärna ha någon annans åsikt så jag vet vad jag kan förvänta mig. Men det är i alla fall så att min tjejkompis träffat en ny kille över nätet, det har gått ganska fort framåt. Som jag förstår det har hon också börjat få lite känslor för honom (trots att dom aldrig riktigt snackat). Problemet är att han precis kommit ur ett långt förhållande (3 år om jag inte missminner mig). Jag känner henne utan och innan, vet att hon inte är den bästa på att visa känslor, väldigt tillbaka dragen när det kommer till det, men bestämd annars + väldigt envis. Så min fråga är, kommer detta sluta bra? Finns det något jag kan säga/göra för att kanske bromsa det lite. Har själv suttit i samma sits som henne och blivit sårad.
    Mvh David

    • Reply Charlotte Sander 20 december, 2016 at 13:25

      Hej David!
      Nja, det finns nog inte så mycket som du kan göra i den här situationen, jag tror att om du går in och försöker styra upp det så kan det bli bakslag i er relation.
      Däremot det du kan göra om det skulle gå lite fel är att finnas där för henne, du har ju erfarenhet och är säkert superbra på att både förstå och trösta, går det bra så kan det vara läkande för dig att se att relationer kan fungera utan sårande,
      kram<3
      Charlotte

  • Reply Karin 17 december, 2016 at 20:46

    Hej!
    Jag behöver lite råd angående en grej.Det är såhär att jag tränar regelbundet på gym sedan tre månader tillbaka.Jag tränar inte själv utan med personlig tränare.Jag har faktiskt två personliga tränare som jag tränar med.Det är två killar som äger gymmet jag tränar på och dom turas om att träna med mig.Dom har varsin vecka som dom tränar med mig.Nu är det såhär att den ene pt:n har sagt till mig att han ska sälja sin andel på gymmet.Han ska sluta jobba på gymmet vid årsskiftet.Jag skulle få en annan pt istället för honom.Det känns tråkigt att han ska sluta för jag tänker att jag kommer inte att få se honom igen när han har slutat.Jag vill ha fortsatt kontakt med honom.Jag vet att jag inte kan träna mer med honom men det vore roligt för mig om vi kunde ha fortsatt kontakt med varandra som kompisar.Typ att jag kunde ringa och prata med honom ibland.Jag har i och för sig inte hans telefonnummer eller om han och jag kunde pratas vid via Facebook.Tycker du att jag ska fråga honom om vi kan ha fortsatt kontakt?Eller vad tycker du att jag ska göra?Jag tror inte att han är så intresserad av att ha fortsatt kontakt så därför vågar jag inte riktigt fråga.

    • Reply Charlotte Sander 20 december, 2016 at 13:22

      Hej Karin!
      För mig är det självklart att du kan fråga honom om ni kan ha kontakt vidare framöver…..du skriver dock som kompisar, är det det du menar eller är du egentligen intresserad av honom?
      Får en känsla av att du kanske först behöver reda ut det.
      Frågar du inte så kommer du ju inte heller att få något svar och kanske bara fundera på vart han tog vägen, om han sagt ja till vidare kontakt etcetera, helt onödigt spekulerande när det är så mycket enklare att ställa en enkel och väldigt naturlig fråga, han har ju varit din PT.
      Kram<3
      Charlotte

  • Reply Johanna 17 december, 2016 at 12:52

    Hej! Jag har varit tillsammans med en kille i 3 år. Anledningen att vi blev ett par va att han tjatade på mig hela tiden fast jag sa nej. Jag gav upp till slut flr det blev så jobbigt. Det känns mer som vi är vänner än ett par. Förhållandet har blivit för bekväm och han tar mig alltid för givet. Säger hag NEJ så blir han sur. Han säger att jag är barnslig för att jag inte är kär i han. Men när jag försöker förklara så lyssnar han inte. Jag vill göra slut men han vägrar lyssna och säger bara varför då? Vi har inte nått problem i vårat förhållande. Och att det är mig det är fel på. Han har anklagat att jag varit otrogen mot han två gånger. Tappade allt förtroende och känner mig totalt värdelös när han sa så. Han hotar även med att ta livet av sig om jag gör slut. Snälla hjälp mig

    • Reply Charlotte Sander 20 december, 2016 at 13:18

      Hej Johanna!
      Att bli tillsammans med någon efter tjat och för att man till slut ger upp för att tjatet blev så jobbigt låter inte alls bra.
      Det låter inte som att det finns respekt mellan er heller så frågan är om det ens är riktig vänskap, du skriver att han inte vill lyssna på dig och att han tar dig för givet – kanske gör ni det båda två fast på olika sätt?
      Otrohetsanklagelser utan grund är väldigt jobbigt att utstå och tyder ännu mer på att något inte stämmer.
      Att någon hotar med att ta livet av sig för att man gör slut är inte okej, det du kan göra då är att se till att det finns andra som kan finnas där för honom efter du gjort slut, om det är det du vill göra.
      kram<3
      Charlotte

  • Reply Erik 16 december, 2016 at 21:23

    Hej!
    Sedan ett halvår tillbaka har jag blivit mer och mer betagen av en kvinna på min arbetsplats.
    Hon är väldigt trevlig, social, intressant, intelligent, har sunda värderingar och står för sina åsikter.
    Jag blir sällan genuint intresserad av en person men henne vill jag bara lära känna mer och mer.
    Mina känslor för henne har blivit väldigt starka och jag tycker väldigt mycket om henne.
    Problemet är att det troligen aldrig kommer att finnas något vi.
    Det är alldeles för mycket som talar emot det.
    Hon är 14 år yngre än mig (44-30). Hon är gift sedan drygt ett år tillbaka och har ett barn. Jag har en sambo och 2 barn.
    Inget direkt tyder på att hon otrivs i sitt förhållande.
    Vi har ganska mycket ögonkontakt på rasterna på jobbet och pratar mycket med varandra. Det märks att hon trivs i mitt sällskap.
    Jag kan tyvärr inte se något konkret tecken på att hon skulle vara ”speciellt” intresserad av mig.
    Då det känns rätt hopplöst att det skulle kunna bli något mellan oss så borde jag nöja mig med en bra relation till min arbetskompis men jag vet inte hur jag ska hantera mina känslor.
    Jag klarar inte av att förtränga mina känslor utan stänger de inne vilket gör att jag mår lite dåligt.
    Hur ska jag släppa ut känslorna och få henne lite ur tankarna?
    Kan jag berätta hur jag känner för att lätta på trycket och hur gör man det på rätt sätt så att det bli helt kravlöst från min sida?
    Jag vet inte vad jag ska ta mig till?
    /Erik

    • Reply Charlotte Sander 20 december, 2016 at 13:14

      Hej Erik!
      Nej, jag tycker inte du ska berätta för henne för att lätta på ditt eget tryck, det kan bli helt fel.
      Däremot så tror jag du behöver tänka till på vad det är som gör att du öppnat upp utanför din egen relation, vad är det du saknar, i dig själv och i din nuvarande relation?
      Det är där du behöver börja och ta tag i det först, sedan hoppas jag att du kan ha en dialog med din sambo kring vad du längtar efter, skulle kunna gissa att du kommer att få intressanta svar tillbaka. Ofta speglar vi nämligen varandra, kanske hon också går och längtar efter samma sak?
      kram<3
      Charlotte

  • Reply Anonym 12 december, 2016 at 19:58

    Hej!

    Jag har ett förhållande med en kille jag verkligen tycker om. Han visar att han bryr sig om mig och verkligen vill mig väl men ändå känner jag att det är otillräckligt. Han vill inte prata i telefon och vi bor i helt olika städer. Han smsar hellre för att han känner att inte gillar stt snacka i telefon. Han är 24 å jag 23. Vi är inte direkt barn på så sätt. Jag har inga förväntningar av någon varken han eller av min bästa vän. Jag är en person som uppskattar allt. Men jag känner att jag inte får den uppmärksamhetwn jag egebtligen borde få av honom. Jag undrar ibland om jag varit för snäll mot honom som har gjort att han tycker att han inte behöver ge mig uppmärksamhet. Han bryr inte om mig lika myclet som jag bryr mig om honom känns det som. Och hur kan jag ta ställning till detta? Ett exempel; Jag sa att jag vill kommunicera via telefon; fick svar ”jag gillar inte att prata i telefon etc”…..Han kan svara kort å jag med längre svar alltså förutom att smsa varandra så känns det som om att jag ger honom mer uppmärksamhet i alla fronter än vad jag får tillbaka. Vad borde jag göra?

    Tack för att jag fick ställa min fråga!:)

    • Reply Charlotte Sander 20 december, 2016 at 13:02

      Hej!
      Du skriver å ena sidan att du inte har några förväntningar för att å andra sidan att du inte känner att du får den uppmärksamhet som du egentligen borde få av honom….det är att ha förväntningar.
      Tyvärr kan våra förväntningar bli och uppfattas som ett krav av mottagaren som kanske inte alls känner att hen kan ge och leverera det som förväntas. Värt att tänka på när vi känner att vi inte får vad vi tycker att vi både förtjänar och vill ha och där vi kanske egentligen borde blicka inåt och se hur vi kan möta våra egna förväntningar, i oss själva innan vi söker den typen av bekräftelse utanför oss och i våra relationer.

      Nästa tanke är att ha en dialog kring detta och faktiskt förhandla. Om du kan tänka dig att möta honom halvvägs så kanske han kan tänka sig att sträcka sig lite längre också…..
      Kram<3
      Charlotte

  • Reply Emma 11 december, 2016 at 21:25

    Hej!
    Jag och min sambo har varit tillsammans i mer än fyra år. Jag har alltid varit dålig på att ta initiativ till att ha sex vilket han tycker är jobbigt, det har varit ett återkommande ”problem” mellan oss. Han tycker att det är tråkigt att alltid behöva göra det vilket lett till att han känner sig obekräftad och osäker på sig själv. Jag vet att jag måste ta initiativ, (jag gör det i princip aldrig någonsin), men nu har det gått så pass långt att det har blivit som ett hinder för mig. Jag vet inte hur jag ska göra och med tanke på hur många gånger vi pratat om det så har det förstorats upp för mig, det har liksom låst sig fullständigt. Det känns som att det är lite nu eller aldrig just nu. Jag älskar honom över allt annat, kan inte se mig med någon annan och bara tanken på att förlora honom för det här gör så ont. Men ju mer tiden går desto mer glider vi mot en vänskapsrelation. Det blir mer som en intim vänskap men där sexet uteblir. Jag har inte så stor sexlust överlag, kanske för att jag vill så gärna bli bättre att fokuset bara hamnar där istället, men jag vet hur viktigt det är för min sambo. Jag förstår att det är tråkigt för honom att alltid behöva ta initiativ och samtidigt behöva ha diskussionen om att jag måste bli bättre på det. Och att det nu gått så långt att han känner sig osäker på sig själv och mina känslor för honom känns skrämmande.

    Snälla ge mig tips på hur jag ska tänka och agera! Jag vill verkligen inte förlora honom!

    • Reply Charlotte Sander 20 december, 2016 at 09:59

      Hej Emma!
      Jag brukar alltid säga att man ska börja med att gå till läkare och kolla så att allt är okej, du skriver ju att du inte har så stor sexlust överlag, kanske du behöver balansera dina hormoner?
      Sedan tänker jag att ett tips för att bryta den låsning du har är att inte ha sex på ett tag utan bara vara nära varandra och kela – och där du tar initiativet till det.
      Då behöver du inte känna någon press på att det ska leda till sex utan du får komma över din låsning.
      Den här metoden vet jag att sexologer ibland rekommenderar som ett sätt att närma sig varandra när det har blivit som du beskriver,
      Lycka till,
      kram<3
      Charlotte

  • Reply Erika Eriksson 11 december, 2016 at 17:22

    Hej Charlotte!

    Träffade en jättefin kille för ca 2,5 månad sedan. Har länge velat ha ett förhållande men har alltid blivit kär i de killar som varit svåra och haft svårt att prata om sina känslor, denna killen är precis tvärtom, han var väldigt tidigt snabb med att säga att han är kär i mig så efter två veckor av dejtande så fick jag känslor att jag tvivlar om det är rätt och den känslan har hållit i sig å försvinner inte. Vet inte om det beror på att jag vart singel i tre år och förhållandet innan blev jag misshandlad. Detta äter upp mig då jag tycker om han men kan inte säga så mycket mer och han sa nu i helgen att han älskar mig, allt jag velat höra så länge men då vet inte jag vad jag känner. Vet varken ut eller in vad jag skall göra?

    Vänligen Erika

    • Reply Charlotte Sander 20 december, 2016 at 09:53

      Hej Erika!
      Så här kan det ju bli när man längtat jättemycket efter något och så när man äntligen får det så känner man ingenting och förvånad blir man!
      Du kanske också känner press på dig nu att du ska leverera kärleksorden tillbaka till honom men det anser inte jag att du behöver göra, inte förrän och om du känner så.
      Jag tror absolut att din historia kan ha påverkat dig i det du är i nu, en rädsla kanske just för att du varit i en dålig relation tidigare som gör att du behöver tid på dig att bygga tillit och trygghet, både i dig själv där du får ta dina steg i din takt och där du inte har med en partner att göra som trycker på för fort.
      Det bästa och ärligaste tycker jag är att du är öppen och berättar det här för din partner och att du vill skynda långsamt, risken är annars att ni skrämmer iväg varandra, han för att han inte får något gehör och du för att du känner dig pressad,
      kram<3
      Charlotte

  • Reply Louisa 10 december, 2016 at 15:22

    Hej!
    Jag har varit tillsammans med min sambo i snart två år. Jag är 28 år och längtar efter att gifta mig och skaffa barn. Vår relation är fortfarande ganska ny, men jag känner att jag är redo. När vi pratar om det så säger han att han är helt säker på att han vill ha en framtid med mig, att han älskar mig . Ändå vill han vänta. När jag frågar varför så säger han bara att han vill att det ska gå längre tid. Jag vet att det inte handlar om att han inte vill gifta sig/skaffa barn överhuvudtaget, för det han han själv sagt tidigare att han vill. Jag var tillsammans med min föredetta i 7 år och han velade av och till genom hela relationen på om han ville ha en framtid med mig. Nu är jag rädd att det ska bli likadant i detta förhållande som i mitt förra, att jag väntar, åren går och förhållandet tar slut. Jag är rädd att jag inte kommer att få en familj.

    • Reply Charlotte Sander 20 december, 2016 at 09:48

      Hej Louisa!
      Du ser själv att du drar in ditt ex velande om en gemensam framtid med dig, bra!
      Här är det viktigt att du separerar och lyssnar på argumenten från din nuvarande partner till vad det är som gör att han vill vänta. 2 år är ju inte så länge som ni varit tillsammans, du skriver det själv och kanske är det precis det som han också känner är argumentet till för att vänta.
      Prata med honom om vad det är som han känner är viktigt för honom att göra och klara av INNAN han vill skaffa barn. Är det utbildning, jobb eller andra mål som han känner är viktigt? Stabilare ekonomi? Att ni ska lära känna varandra på djupet mer? Att han vill bli lite äldre bara helt enkelt?
      Jag tror också att mycket handlar om att du behöver ta klivet över din egen osäkerhet och faktiskt börja lita på det han säger – han kan ju inte på något sätt ta ansvar för vad ditt ex gjorde och sände ut för signaler under er tid tillsammans.
      Kramar<3
      Charlotte

      • Reply Louisa 20 december, 2016 at 19:09

        Tusen tack för goda råd och kloka funderingar!

        • Reply Charlotte Sander 22 december, 2016 at 10:19

          Tack själv och jag önskar dig en riktigt God Jul!

  • Reply Anders 8 december, 2016 at 16:16

    Hej!
    Jag är så förtjust i mitt ex fortfarande, vi var tillsammans i 8 år. Hon har träffat en ny man nu och har brutit all kontakt med mig. Jag har lyssnat på +100 timmar om jobb och barnproblem, försökt hjälpa så gott jag kunnat. Det är glömt visst. Hon har en ny försörjare, men jag? Vart ska jag ta vägen, all denna omsorg och god vilja blev smutsig och ful och jag skäms för att jag var så naiv och trodde på henne.

    • Reply Charlotte Sander 20 december, 2016 at 09:40

      Hej Anders!
      Jag förstår verkligen din smärta när du känner som att du funnits där väldigt mycket för henne och lyssnat och ställt upp och nu så har hon gått vidare.
      Visste hon om under den här tiden att du hade mycket känslor kvar för henne? Jag funderar på om hon hade agerat annorlunda då och kanske inte ”använt” sig av dig så mycket utan redan INNAN hon träffade någon annan visat att hon inte är intresserad.
      Din goda vilja kan ju inte bli smutsig och ful eftersom den kom utifrån känslor av kärlek så det tycker jag att du kan lägga bort direkt.
      Att du var naiv? Ja, kanske men då är vi många som är och har varit det när relationen tar slut och man fortfarande har massor av känslor och hopp om att en återförening kanske kan ske.
      Nu behöver du få vara i din sorg ett tag och ta hand om dig, jag tror att du kommer att pendla mellan att känna dig väldigt ledsen till att känna ilska både mot henne och mot dig själv och det är OK!
      Förhoppningsvis så kommer du efter ett tag kunna se det här med lite andra ögon och med det också kunna ta nya steg i ditt liv,
      varma kramar<3
      Charlotte

  • Reply Elsa Ekberg 8 december, 2016 at 11:35

    Hej!

    Jag är en tolvårig tjej som inte vet vad jag ska göra. Jag är störtkär i en kille på min skola som heter Linus, det enda problemet är att han går i åttan och att vi inte har pratat så mycket alls. Det finns mycket snyggare tjejer i hans ålder. och alla mina andra kompisar har varit kära men sedan fått deras kille de vill ha.

    • Reply Charlotte Sander 22 december, 2016 at 10:24

      Hej Elsa!
      Det är alltid lite läskigt när man känner så mycket som du beskriver du gör samtidigt som ni inte har pratat så mycket och det är precis där jag tycker att du ska börja, att prata med honom så att du får lära känna honom lite bättre.
      Då kommer du också kunna avgöra bättre om han är sån som du drömmer om att han är och det kommer också göra dig lite säkrare tror jag.
      Jag tycker INTE du ska jämföra dig med andra tjejer i hans ålder, du är du och alldeles fantastiskt unik!
      kram<3
      Charlotte

  • Reply S 7 december, 2016 at 17:04

    Hej! Jag och min pojkvän har träffats i över 4 år år, vi blev tillsammans under våren 2016. Innan dess så var det lite fram och tillbaka då han började i försvarsmakten och jobbade borta mycket och jag kände inte riktiga känslor för honom då. Jag hade ett snack med honom om det och tyckte att det kanske var bättre för oss att gå skilda vägar. Han blev mycket upprörd och han förstod först då vad han hade förlorat och att han hade tagit mig öfrgivet. Efter några månader fick vi upp kontakten igen och efter det så bättrade det sig och vi har haft det jätte bra och jag fortsätter att älska honom mer för varje dag. Han jobbar fortfarande inom försvarsmakten att vi ses på helgerna då han är ledig. Jag tycker själv att det är alldeles för lite för mig men jag nöjer mig bara jag får träffa honom varje vecka.
    Men nyligen så åkte han iväg igen på jobb då han var borta i 2veckor och jag känner hur det tär på mig när jag inte kan höra av mig till honom och när jag inte kan spendera min tid med honom. Sedan fick jag reda på idag att han har sökt en ny tjänst inom försvarsmakten där han vill jobba men han kommer vara ännu längre bort från mig.
    Jag har inte sagt att det är jobbigt för mig till honom för jag vill att han ska få jobba med det han vill och jag vill inte förstöra det genom att säga att han ska vara kvar.
    Jag har fått upp tankar då det kanske är bättre om vi kanske går skilda vägar igen för att han ska få göra exakt vad han vill och vara borta hur mycket han vill och jag behöver inte ha dom här ångest tankarna mer och fokusera mer på mig själv. Men det vill jag inte heller för det är han jag vill vara med.
    Mina tankar är destruktiva och jag kan inte få bort det även fast jag försöker tänka bra saker och att vi kommer klara det.
    Jag är rädd att säga det till min pojkvän för jag vill inte förstöra för honom heller även fast jag vet att det är det rätta att göra.
    Det känns som vi har hamnat där vi var förut då han tar mig för givet och vet att jag älskar honom.
    Han älskar mig jätte mycket är är hur gullig som helst när vi ses. Men när vi inte ses är det bara jobbigt.
    What to do?

    • Reply Charlotte Sander 8 december, 2016 at 10:22

      hej S!
      Ja, what to do?
      Du får gång på gång ställa dina behov åt sidan verkar det som.
      Nu har han sökt en ny tjänst och som det verkar utan att ha diskuterat det med dig innan? Självklart så är inte sånt bra, är man tillsammans så behöver man sätta upp gemensamma mål och många gånger ta hänsyn till varandra och till exempel diskutera hur man kan ”tajma” varandras karriärer, drömmar och mål.
      Det kan vara så att man ibland får kliva tillbaka lite för den andre men då behöver det ju vara så att han kliver tillbaka lite för dig i andra situationer och lägen.
      Jag tycker att du behöver börja prata med honom oavsett om du känner dig rädd och berätta hur du känner och vad du vill och behöver.
      Du kanske får ett helt annat bemötande och svar än vad du själv trott.
      Det kan också vara så att du behöver börja leva ditt eget liv mer, det kan ha en positiv effekt om man har en partner som rusar på i sina egna spår som inte behöver betyda att personen är dum utan helt enkelt bara är väldigt inriktad på sig själv.
      Ser han att du väljer DIG så kan det göra att respekten för dig och dina val får honom att fundera,
      så, börja prata och berätta om hur du känner det och ta det därifrån,
      lycka till<3
      Charlotte

  • Reply Oscar 5 december, 2016 at 22:54

    Hej Charlotte!
    Jag och mitt ex har varit ihop i 3 år och bott ihop och varit förlovade. Men av dem tre åren så har kanske 2 år varit riktigt bra. Jag och mitt ex har gått fram och tillbaka med varandra mellan 2015-2016. Från december 2015 fram till mars i år skaffa hon en ny kille som var tre år yngre en vad hon är och som hon var ihop med i tre månader. Sen upptäckte hon att hon begått ett stort misstag och kom tillbaka till mig. Så från mars till november så var vi ett par igen ,men sen den 17 oktober dumpa hon mig igen och veckan senare får jag reda på att hon ytligare en en gång träffat en ny kille (som är lika gammal som mig) Å efter 1,5 vecka flyttar hon ihop med sin nya. Vi hade inte bråkar eller något under den tiden vi var ihop det sista perioden och det kom från ingenstans jag blev verkligen tagen på sängen.
    Men problemet är att jag älskar henne fortfarande och vill verkligen dela mitt liv med den flickan.
    Hur kan jag få henne tillbaka?
    Kan jag få tillbaka henne igen?
    Vad ska jag säga till henne om jag skulle ringa henne?
    Å vad är dem bästa knepen att få tillbaka sitt ex?
    Tacksam för svar ?

  • Reply Anna 1 december, 2016 at 00:27

    Hej Charlotte
    Jag träffade för lite mer än en månad sen en två år yngre kille, jag själv är 20. Från början var jag extremt osäker på det hela för jag misstänkte lite osäkerhet och omogenhet. Men första veckan vi började träffas tog han mig med storm och allt var helt underbart. Andra veckan märkte jag mer och mer att han ibland uttryckte sig klumpigt, både mot mig och andra men detta har jag senare satt ner foten för. Den tredje veckan blev han mer distanserad och han har tidigare berättat för mig om problem från sin barndom som har han varit deprmierad över och som fortfarande dyker upp ibland, när vi skulle ut och äta middag avbokade han den helt plötsligt pga att han mådde dåligt psykiskt. Jag blev ledsen men förstod, nästa dag hörde han av sig och ville gå ut på middag. Två dagar senare
    hände det igen att han ville va ifred och kunde inte ses. Sen sågs vi inte på hela veckan tills vi bestämde oss för att ses och prata. Jag hade redan då mina funderingar på att avsluta det hela pga att jag kände mig ignorerad. När vi väl pratade började vi båda gråta och han sa att han vet att han sårar mig och att han så som han mår nu inte kan vara i en relation. Han va dessutom lite orolig över att jag skulle träffa nån ny. Han sa att han fortfarande bryr sig och säker kommer höra av sig och fråga hur jag mår framöver. Detta var 3 dagar sen och att avsluta det här är något jag tänkt på ett tag. Men nu när det är över sitter jag här ledsen och känner mig ensam utan honom, ska jag höra av mig igen och be om ett ”riktigt” avslut? Är så förvirrad. Ibland får jag för mig att han bara sa allt för att han inte är intresserad.. kanske ligger mycket även hos mig, självkänsla eller saknad av kärlek? Så många frågor utan svar! Kram

    • Reply Charlotte Sander 1 december, 2016 at 12:37

      Hej Anna!
      Jag är inte riktigt säker på att jag hänger med nu men jag läser det som att ni träffades och han gjorde slut? Du skriver att han vet att han sårar dig och som han mår nu så kan han inte vara i en relation.
      Du skriver också att han säger att han säkert kommer höra av sig och fråga hur du mår.
      Det är väl ett avslut, eller?
      Det är bara några dagar sedan så självklart kan en känsla av saknad finnas där som ett sår som behöver tid att läka.
      Jag kanske ser det mer som att du blev bevarad från en relation som skulle kunna innebära mycket smärta och mycket av och på.
      Han visar ändå någon slags klarsynthet här och är väl medveten om sin situation OCH tar ansvar för den – dels genom att öppet berätta om det och att säga att han inte vill fortsätta relationen.
      Man kan självklart spekulera i om det handlade om att han inte var intresserad men det hjälper inte så mycket och jag tror inte du kommer att få så många fler svar och avslut än vad du fått.
      Ge dig själv tid nu istället och känn och tänk igenom hur det var och låt den tiden få läka dig och kanske den också ändå lärt dig lite,
      var rädd om lilla hjärtat<3
      Charlotte

      • Reply Anna 14 december, 2016 at 23:02

        Hej igen Charlotte
        Du har givetvis rätt i det du skriver och det gick upp för mig efter några dagar att det här var det enda rätta. Men 1,5 vecka efter jag fick detta avslut hörde han av sig igen och skrev att han saknade mig och inte insåg förräns nu hur mycket han egentligen gillade mig. När jag frågade varför vi skulle ses(då jag tyckte att det mesta redan är sagt) och frågade vad vi skulle prata om slutade han svara. Jag tog det som det ultimata svaret att allt han egentligen var ute efter nu var bekräftelse(han har tidigare berättat om sina stora bekräftelsebehov). Men nu när jag återigen är ensam och saknar honom tänker jag att han kanske faktiskt menade det han skrev men inte ”orkar” kämpa. Nånstans vet jag att jag förtjänar nån som vill kämpa för mig men samtidigt så vill jag så gärna träffa den här killen igen.. haha jag blir galen!!

    • Reply Nilla 6 december, 2016 at 12:54

      Hej! Jag har varit tillsammans med min man över 20 år. Vi är särbos sen nått år tillbaka. Jag har under ett års tid mått dåligt av en händelse som gjorde mig väldigt upprörd och ledsen. Min man har en kvinnlig arbetskollega som han jobbar med dagligen, dom har nån sorts överdriven trevlighet mot varann, i mina ögon nästan lite flörtigt. Jag har dock alltid låtit detta pågå för att inte vara jobbig och verka svartsjuk. En dag så hittade jag några stickade sockar på en hylla och frågade min man vem som gett honom dom? Det var då denna kvinna. Jag blev lite irriterad och frågade varför hon tagit sig tid att sticka sockar till honom. Han sa att hon vill väl bara vara snäll. Jag gjorde inte så mycket av det men kände ändå att det inte var okej i mina ögon att hon ger min man en present så där. Vet inte om jag reagerar fel och jag känner mig dum?

      Förra hösten så tyckte jag att min man var lite konstig, han svarade nästan aldrig i mobilen när jag ringde och han var sällan hos oss. Han sa att han hade så mycket jobb hemma efter jobbet. Ibland när han skulle fara härifrån så tyckte jag att han verkade så glad så jag skämta och frågade vid nått tillfälle om han skulle på date. När vi var med varann så var han mer nedstämd och vi kunde inte ha ett samliv då han sa att han trodde han blivit impotent. Jag började känna att det berodde på mig men han sa att han trodde det var pga ryggen. Han var många gånger sen när han skulle komma hit efter jobbet och han förklarade varför han var det som om jag inte litade på honom, fast jag bara frågat vad han gjort. Jag reagerade på det, hade han svarat som vanligt vad han gjort hade jag inte brytt mig. Jag frågade inte ens alla gånger. En gång när han skulle hämta mig så tyckte jag att det doftade parfym i bilen, jag och min dotter hoppade in och direkt utbrister jag helt otänkt -det luktar parfym? Min dotter kände också det men han visste inte var det skulle komma ifrån. Sen skaffa han doftgranar. Under den här hösten hände några till saker som är konstiga och det finns inte några svar. Vi hittade en cd skiva i bilen som han inte visste vems det var och ett par vantar i hans hall. Jag hade inga tankar på hans kollega under den tiden även om det med sockarna hade hänt tidigare. Fast allt detta hände så gick jag aldrig omkring och sa att jag trodde han var otrogen. Det är nu i efterhand jag kopplat ihop alla händelser. Det är så här att han kom till mig en dag efter jobbet och berättade att hans kollega sagt att hennes man trodde att dom var otrogna med varann. Hon berättade personliga saker och att hon gjort slut med sin man (dom bodde inte ihop) Hennes man ringde till min särbo flera gånger men han svarade inte. Han sa att han var helt oskyldig och tyckte att det var obehagligt att bli inblandat i deras liv. Min man tog plötsligt på sig sin förlovningsring som han inte haft på många år. Han har inte kunnat ha den på olika jobb.

      Det här blev verkligen ett slag i mitt ansikte och jag vet inte vad jag ska tro, min första reaktion är att hon är kär i honom och att hennes man förstått det. Jag sa till min särbo att det är fruktansvärt illa av henne att dra in honom i deras sak och att det förstör för vårat förhållande. Min tillit till honom är för närvarande svajig, jag tänker att alla konstiga händelser inte är helt påhittade i min hjärna. Jag känner mig som världens dummaste när jag inte vet vad som är sant. Han bedyrar att han aldrig gjort nå med henne och jag tror honom när vi är tillsammans och pratar men min magkänsla säger nått helt annat. Han har nu bytt jobb pga detta. Samma vecka som det kom fram att min man inte kommer tillbaka till sitt gamla jobb hade denna kvinna blivit väldigt upprörd och arg, hon sjukskrev sig ett tag och svarade inte i telefonen enligt hennes andra kollegor. Dom förstod inte varför, men jag antar att jag vet. Kort efter att detta hänt så kunde vi ha ett samliv igen och min man sa att det nog berodde på att ryggen blivit bättre. Jag har diskuterat alla konstiga känslor jag har och tycker att mina funderingar stämmer in på att det kan ha varit nå mellan dom, men vad vet jag inte? Kanske det var en flört mellan dom bara eller vad ska jag tro? Han har inte några svar på alla konstigheter och tycker att jag bara fantiserar för den enda han vill vara med är mig och så har det alltid varit säger han. Han har varit mer gullig och försökt att trösta mig, och varit mer för att säga hur mycket han älskar mig. Jag har gråtit och känner mig arg på den där kvinnan, jag tycker hon förstörde mellan oss. Hon är väldigt påflugen om vi möter henne nånstans och verkar inte bry sig om vad som hänt. Förstår hon inte att det här påverkade mig också. Tror hon att han inte berättade för mig? Ja, det är mycket mer som hänt än det jag skriver och jag önskar nån kan hjälpa mig med hur jag ska göra med mina känslor. Ett år har nu gått och det känns lite bättre men jag undrar än. Skulle vara så tacksam för svar! Kramis

      • Reply Charlotte Sander 8 december, 2016 at 10:13

        Hej Nilla!
        Om vi börjar med sockorna.
        Jag tror inte att det är just att hon gett honom sockor utan det är ju att du inte vetat om något och med det så klart undrar vad det handlar om.

        När någon ändrar beteende så kan det skapa osäkerhet och tankar kring eventuell otrohet kan komma, och det är väl egentligen inte så konstigt.
        I ditt fall handlar det om allt ifrån sockor, till ont i ryggen, till att vara väldigt utförlig och berätta vad han gjort, till parfymdofter och massa däremellan.

        Man känner sig ofta lite dum när det uppenbara på något sätt slår en i ansiktet – precis som att alla andra fattat och vetat men inte man själv….inte ovanligt alls.

        Dock så handlar det ju inte om dumhet – för ska man behöva rota och leta och känna en obehaglig känsla när ens partner förändras?
        En relation behöver ju i allra högsta grad bygga på tillit och förtroende…

        Jag tycker dock att du gör en tankevurpa när du lägger skulden på henne och att du är arg på henne som att det är hon som förstört för er?
        Jag tror att du kommer att förändra ditt tänk när du inser att din man faktiskt själv valde att ha någon slags relation med den här kvinnan.

        Vad den sedan bestått av – och var gränsen för otrohet går i er relation, för dig, är ju så olika tänker jag.

        För mig går otrohetsgränsen när man gör något som sårar inte bara en själv utan även ens partner – när det är en tredje person inblandad som också visade sig innebära att en fjärde person fick veta, nämligen kvinnans man.

        Din man verkar ju vilja lägga mycket på dig och kallar det fantasier – det kanske är där du behöver börja om du vill gå till botten med det här, ett år senare.

        Frågan är om din man kommer att våga berätta – något du kanske får leva med om du ska fortsätta vara tillsammans med honom och då är väl slutfrågan om du vill det?
        Var rädd om dig,
        kram<3
        Charlotte

  • Reply Simona 30 november, 2016 at 17:43

    Hej!

    Jag har varit on and off med en kille länge nu. Däremot har han tydligt visat sin svartsjuka och vill gärna alltid ses. Mestadels för att umgås och inte sex. Däremot har det varit lite dåligt nu dem senaste veckorna och i fredags gav han mig ett ultimatium. Att anntingen gå på en fest eller vara med honom. Jag valde festen för att mina vänner började jämföra mig med hans ex, som oftast lyssnade på honom. Så utan att tänka gick jag på festen men ångrade mig samma sekund. Dagen efter skrev jag att jag ville prata och då sade han att han inte har så mycket att säga. Att om jag prioriterar en fest före honom så vet han vart han har mig. Jag sade då att alla gör misstag och att EN ärlig chans är alla värda. Då sade han följande” jag har slutat delat ut chanser efter min första flickvän”. Finns det något sätt jag kan få kontakt med honom igen och förstå att alla gör fel? Att jag inte valde festen framöfr honom utan mer att jag ville ha roligt med mina vänner i en annan stad. Tacksam för svar! Kram

    • Reply Charlotte Sander 1 december, 2016 at 10:24

      Hej Simona!
      Här är ytterligare ett exempel på när vi drar in gamla relationer som inte varit bra i våra nutida relationer.
      Vad du kan göra?
      Visa honom att han kan lita på dig men att du fortfarande kommer att göra sådant som du trivs med och gillar.
      Jag tror inte det kommer stärka er relation om du ger upp sånt som du tycker om utan det kan vara så att han drar åt snaran mer och mer i er relation för att han själv är så osäker.
      Det kommer inte du må bra av och inte han heller för den delen,
      stå kvar – visa transparens- visa gränser – visa kärlek – visa tillit – bygg sakta,
      typ så tänker jag,
      kramkram<3
      Charlotte

  • Reply Palle 30 november, 2016 at 11:06

    Hej!
    Jag är en man på 41 år med en fru som jag varit ihop med länge, och vi har barn. Jag har i perioder under förhållandet med min fru varit deppig och nedstämd och osäker på mina känslor för henne. Jag är orolig att jag kanske inte har haft de rätta känslorna, då vi blev ihop efter att jag var väldigt sårad efter en tidigare relation. Vi har dock roligt ihop och allt fungerar socialt, vi har många gemensamma vänner och intressen. Men så har jag via jobbet nu träffat en kvinna som slog omkull mig fullständigt. Vi kände båda att vi var en ”perfect match”. Hon är i samma situation, gift med barn, och vi har inte varit fysiska utan endast träffats på jobbprojektet som är avslutat sedan en tid, då det bara var ett tillfälligt projekt. Sedan har det varit mail och sms. Då vi båda så klart känt ångest inför våra respektive så föreslog den andra kvinnan till slut att vi bör lägga ner vår kontakt eftersom det inte blir bra på varken det ena eller andra stället, då vi inte kan utveckla vår relation eftersom vi inte ses, och relationen hemma lider av det. Det funkade till en början bra men kan inte sluta tänka på att det verkligen hade kunnat bli något. Jag är så olycklig, och det märks hemma. Men jag klarar inte av att säga som det är, eftersom det egentligen inte finns något att säga, ingenting har hänt förutom i mitt huvud. Jag kommer att arbeta med kvinnan om några månader igen, och jag vet inte hur det kommer kännas. Jag vet inte om hon gått vidare nu, eller om hon känner som jag. Jag märker också att jag blir destruktiv av det här, jag tittar på andra kvinnor på ett sätt jag inte gjort förut, det är som om jag utsätter mig för riskabla situationer, för att jag inte kan få den här kvinnan. Det är som att det väckte nånting annat i mig. Vi har sedan ett par veckor inte haft någon kontakt alls. Vet inte vart jag ska ta vägen, jag begraver mig i jobb och försöker undvika sociala medier för jag mår dåligt av att se henne ”online” utan att kunna/våga/få ta kontakt.
    Livet är inte roligt, det är ett töcken. Mest dalar, inga toppar. Likgiltigt. Och jag har svåra sömnproblem, somnar endast vid extrem trötthet eller efter några glas vin. Jag vill bara ha frid i sinne och vara nöjd med det jag har. Men det går inte. Har du tips på vad jag ska göra?

    • Reply Charlotte Sander 1 december, 2016 at 10:16

      Hej Palle!
      Ja, vad är det man brukar säga?
      Det börjar med en tanke….
      Ingenting har hänt skriver du förutom i ditt huvud, men det har ju hänt massor!
      Jag funderar över om din tidigare relation där du blev sårad är med och spökar här?
      Visst kan det vara så att din fru fått vara läkande från den relationen och det kan absolut vara så att dom känslorna var och är större än själva kärlekskänslan för henne, om du förstår hur jag menar.
      Ibland väljer vi partners mer av läkande orsaker än av kärleksanledningar – det kan komma bakslag av det längre fram vilket det verkar ha gjort för dig nu med mötet med den andra kvinnan.
      Det låter som en passion och kanske du känner igen det från tidigare relationen samtidigt som du kanske inte upplevt det med din fru?
      Den andra kvinnan verkar fatta ett klokt beslut tycker jag och inser att det inte blir bra varken hemma eller mellan er.
      Jag skulle göra klart det jag är i först, eller ska jag säga, jag tror att du behöver börja med att nysta lite i det som sårade dig så mycket och kanske prata med någon som kan belysa lite hur det påverkat dina beslut efter det,
      du kan boka tid hos mig om du vill så kan vi fortsätta samtala om det,
      kram<3
      Charlotte

      • Reply Palle 16 april, 2017 at 22:51

        hej igen. Liten uppdatering så här några månader senare. Jag träffade den andra kvinnan lite av en slump för ett tag sedan under ”festliga” former och det höll på att sluta ”illa”, det visade sig att båda var fortfarande väldigt attraherade av varandra. Vi satt halva natten och pratade men blev inte ”fullt ut” fysiska. Efter detta fortsatte vi den brutna kontakten och har båda låtsats som att det inte hände. Jag kan nu med lite distans känna att jag är/var förälskad i henne men har ju insett att hon inte vågar/vill göra något åt saken. Jag har även lite smått kunna släppa henne rent känslomässigt även om jag tänker på henne väldigt ofta. Däremot så är mitt nuvarande äktenskap svårt drabbat av detta. Jag känner inte kärleken längre. Det är som att händelsen med den här andra kvinnan var spiken i kistan, även om det inte kommer bli någonting. Jag försöker verkligen ”koppla bort” den andra kvinnan för att känna efter ordentligt, och jag kommer till samma slutsats, hur bra jag och min fru än har det på många sätt så har händelsen fått mig att tappa känslorna. Vad råder du oss att göra? Jag går själv i terapi men har inte kommit någon vart än.

        • Reply Charlotte Sander 18 april, 2017 at 07:22

          Hej igen Palle!
          Jag skulle sitta still i båten och fortsätta terapin och inrikta den på det som sker och skett i dig, och inte just nu fokusera på din relation eller det du saknar med din fru.
          Att bryta upp nu när du inte riktigt nått kärnan i det som gör ont i dig tror inte jag är en så bra idé och det kan ge bakslag senare när/om du får fatt på vad det här handlar om, i dig.
          kram<3
          Charlotte

  • Reply Ingrid 30 november, 2016 at 07:16

    Hej,

    Det tog slut mellan mig och min före detta för tre månader sedan. Vi blev tillsammans när vi var 19 år och hade, när det tog slut, varit ett par i 11 år.

    Det var min sambo som avslutade vår relation, då han inte kände de känslor för mig som han känt innan. Jag har ställt mig frågande till detta då vi har flera riktigt mysiga minnen tillsammans från de sista månaderna. Enligt mig var också vårt förhållande påväg till sin normala form efter att vi haft det tufft med att jag haft mycket på jobbet och där flera i hans familj drabbats av ohälsa (han är enda barnet).

    När det tog slut mellan oss gjorde jag det tydligt att jag älskar honom över allt annat, och att jag inte ville att vi ska ha någon kontakt efter att det tog slut för att kunna gå vidare. Under dessa tre månader har vi inte haft kontakt och vi har inte så många gemensamma vänner.

    Igår hörde han av sig med ett SMS där ha frågade hur jag mådde och om jag trivdes bra i min nya lägenhet. Först blev jag glad, och mina tankar skenade iväg mot att det skulle bli vi igen. När denna reaktion lagt sig kände jag besvikelse – Varför hörde han av sig när jag tydligt sagt att jag inte ville? Och nu när han faktiskt hörde av sig, varför skrev han ett så menlöst SMS?

    Jag har inte svarat på hans SMS då jag inte tycker att det har en innebörd. Han vet att jag älskar honom och jag är rädd för att han bara hör av sig för att ”båset varit tomt” ett tag och för att han känner en första saknad av mig och oss. Det är såklart en saknad för honom också efter så många år, men jag tänker att han borde skriva mer än vad han skrev om han ville något mer?

    Hur bör jag tolka hans SMS? Borde jag svara? Eller ska jag vara så bestämd som jag varit dessa tre månader och fortsätta fokusera på mitt liv och min framtid? Jag har inte dejtat eller så under denna tid. Ser honom som mitt livs kärlek och känner att jag måste landa ordentligt innan det ens är aktuellt. Om det är relevant för situationen?

    Tacksam för svar.

    • Reply Charlotte Sander 30 november, 2016 at 08:46

      Hejsan,
      din fråga har valts ut till ”Veckans Fråga”:
      http://relationsexperten.se/gor-slut-och-sedan-kommer-ett-sms-efter-tre-manader/

      Kram<3
      Charlotte

      • Reply Krossad 30 november, 2016 at 12:12

        Hej! Jag hittade inte vart jag skriver ett eget inlägg. Jag behöver desperat försöka förstå.
        Min älskade lämnade mig plötsligt och chockartat. Bara några dagar innan ”bomben” pratade vi djupt och han är ledsen över mycket som inte har med våran relation att göra. Han har inte bearbetat sin sorg efter sin bror bortgång alls och detta var ett år sedan. Jag ser på honom att han mår dåligt och jag vill bara hålla om honom.
        Men! Nu till saken, vi pratade som sagt djupt om allt och jag frågade om de hade med mig att göra, Men han svarade nej, och sa att han älskade mig, att jag var hans allt, att inte ville förlora mig. Och han har alltid varit mycket kärleksfull och tagit på mig mycket, kramats, smekts, kysst och så vidare. Men så säger han från ingenstans att han vill att jag flyttar. Han kan inte se mig i ögonen och bryter ihop fullkomligt. Jag gör slag i saken och flyttar samma dag. Jag är krossad. Men ändå när vi nu efter kramas han, smeker mig över ryggen, håret, håller min hand och smeker på den med sina fingrar. Han har så mycket under ytan som han stänger in. Jag förstår inte varför om man inte tycker om någon på det sättet, som han säger, varför du tar på någon och tar intiativ till närhet och så. Jag tror att det har med honom att göra att han inte vill ta itu med de som faktislt gör ont. Hjälp mig!!! Jag fattar ingenting!!!

        • Reply Charlotte Sander 1 december, 2016 at 10:20

          Hej Krossad!
          Jag kan nog bara hjälpa dig genom att säga att han behöver gå att prata om den sorg han går och bär på.
          Tyvärr så händer det ibland precis som du berättar – han kan inte kanalisera sin sorg på ett bra sätt utan allt blir obalans och ryckigt.
          Det blir en stunds närhet för att sedan bli avståndstagande och kyligt och det är väldigt slitsamt för den som drabbar så jag förstår att du varken vet ut eller in.
          Försök att separera dig själv från situationen och se det lite uppifrån, om du kan ställa dig själv och dina egna behov på ”hold” en stund och se till att han får hjälp så tror jag att det kommer att lugna ner sig och att ni kan nå varandra på ett lugnare sätt,
          kram<3
          Charlotte

      • Reply Ingrid 1 december, 2016 at 22:30

        Hej,
        Tack för ditt svar, är oerhört tacksam för att du tog dig tiden.
        Mitt ex SMS har kastat mig tillbaka till rutan ett. Känns som att den lilla skorpan jag lyckats få har rivits upp med ett rivjärn. Jag saknar mitt ex så himla mycket och känslor som sorg, saknad och förlust är återigen extremt närvarande.
        Hela dagen har jag slagits med tankar att om jag skriver rätt svar så kan det bli vi igen, där jag lika ofta tänkt att han tagit sig en frihet och inte respekterat mig. När jag utvecklar dessa tankar landar jag dock i att det omöjligt kan vara så stor vikt vid just detta SMS? Att om han vill att det ska bli vi igen kommer han inte låta sig slås ner av att jag inte svarar och fortsätta kämpa för oss?
        Förstod din rekommendation som att jag ska avvakta med att svara på hans SMS, och på nytt försöka landa i mig själv. Har i skrivandets stund bestämt mig för att göra just detta. Jag vill dock ställa frågan igen – vilka tankar har du kring att mitt ex hört av sig? Är det något som brukar hända efter just tre månader? Vad tror du det beror på att han valt att gå emot mitt önskemål? Var det ens ett val? Innebär hans SMS att han satte sina behov före mina? Är det enklare för personen som lämnar att gå vidare?

        • Reply Charlotte Sander 6 december, 2016 at 08:52

          Hej, precis som jag skrev i mitt svar så tror jag att hans anledning kan vara flera, saknad, ensamhet, båset är tomt etcetera.
          Han kanske saknar dig om det var så att ni hade en fin vänskap, eller han kanske vill tillbaka.
          Det kan också vara så att han inte alls ser det som att han gått emot ditt önskemål – kanske inte riktigt förstår att du försöker gå vidare.
          Jag tror faktiskt inte riktigt han tänkte hela vägen ut, alltså konsekvensen för dig med att han skickade ett sms – det är så lätt att vi börjar spekulera och då är det lätt att hamna väldigt snett.
          Då är det faktiskt bättre att fråga rakt ut! Vad menade du med ditt sms?
          Dock så tycker jag att du först ska göra precis som du nu tänkt, landa i allt.
          Att det skulle vara enklare för den som lämnat tror inte jag, men processen och tiden ser lite annorlunda ut, han har nog gjort en del av sitt avslut INNAN han faktiskt gjorde slut.
          Kram<3
          Charlotte

  • Reply Angelica 29 november, 2016 at 21:56

    Hej.
    Jag och min ex man var tillsammans i 12 år gifta i 10. Vi har 2 gemensamma barn.
    Jag bestämde mig för att lämna honom pga hans humör. Han och min dotter från ett tidigare förhållande gick inte ihop. Han har gått på KBT och fått hjälp. Det tog slut för ca 2 år sen men jag flyttade för 1 1/5 år sen.
    Jag kan inte släppa honom. Jag lämnade inte honom för att kärleken tog slut utan för att jag inte orkade med allt bråk. Min dotter är inte lätt att leva med pga att hon har ADHD men med honom var det omöjligt.
    Tyvärr vill jag ha honom tillbaka. Är helt snurrig av alla tankar. Dottern blir 17 i Maj och är helt annorlunda nu från innan.
    Vad ska jag göra?
    Mvh Angelica

    • Reply Charlotte Sander 1 december, 2016 at 10:08

      Hej Angelica!
      Tyvärr vill du ha honom tillbaka….är det tyvärr?
      Då är det dags att tänka till för om det finns ett ”tyvärr” så finns det nog fler saker än din dotters problematik och hans humör som spelar in, eftersom du också skriver att han fått hjälp och att hon nu är helt annorlunda.
      Gå igenom vad det är du längtar tillbaka till – kritiskt och realistiskt.
      Kärleken kan ju finnas kvar men det är så lätt att vi glömmer det som var jobbigt och bilden förskönas efter ett tag.
      Om du fortfarande tycker så och du får respons från ditt ex så är det kanske dags att börja med att ha en dialog där ni tillsammans går igenom dåtid, nutid och framtid.
      När ni fått ihop tempusen och kan se hur saker och ting varit och är och hur ni vill ha det framöver – var för sig men också gemensamt – då tror jag också att ni kommer att kunna ta kloka beslut,
      kram<3
      Charlotte

  • Reply Linn 29 november, 2016 at 07:30

    Hej.
    Jag har själv inte problem i mitt förhållande,jag lever i ett väldigt tryggt samboförhållande.
    MEN,min bästa kompis… Jag vet inte vad jag ska göra.
    Hon och hennes sambon har varit tillsammans i snart 7 år. Dom har varit ett par som alla vill vara.
    Men det senaste året så ringer hon till mig var och varannan dag och är ledsen.
    Han har senare året börjat vara otrevlig mot henne,han kallar henne för saker (t.ex. värdelös,hon är inte värd att älska,han säger hur lite han älskar henne osv)
    Han hjälper inte till hemma,han sitter bara framför datorn och spelar spel. När hon ber han om hjälp med något hemma så blir han arg.
    När det hände första gången för typ snart ett år sedan så lämnade hon honom,men kul de inte flytta hem för dom bodde 20 mil från hennes mamma.
    Men efter några dagar så började han grina,lovade att ändra sitt beteende osv…..
    Hon är i den åldern att hon vill skaffa barn och speciellt med honom för hon älskar han så oerhört mycket,men han säger då att han inte vill ha barn med henne och speciellt inte nu.
    Men när hon lämnade han där första gången så sa han till henne att han lovade att dom skulle skaffa barn direkt han fick fast jobb.
    Men det har aldrig blivit bättre.
    Nu har det tillochmed gått så långt att när hon sa Nej till sex så vart han jättearg och sa att han aldrig mer ska krama henne,pussa henne eller något förens hon vill ha sex..

    Jag är rädd att han snart kommer göra något väldigt dumt..
    Vad kan man göra för att hjälpa henne. Jag bor själv 15 mil ifrån henne så kan inte vara hos henne så ofta.
    men finns det något man kan göra annat än att lyssna?

    • Reply Charlotte Sander 1 december, 2016 at 10:02

      Hej Linn!
      Vad fint att du bryr dig så om din vän, som uppenbarligen behöver hjälp, nu!
      Min första tanke är om han har blivit spelberoende, hans beteende och sätt att vara mot din vän tyder på det.
      Du kan be din vän gå in här och läsa:
      http://www.drugsmart.com/fa-hjalp.
      Sedan behöver din vän få praktisk hjälp för hon är utsatt för psykisk misshandel och kanske är så sänkt i sin självkänsla att hon inte förmår att se detta klart.
      Hjälp henne genom att se över hur hon praktiskt kan ta sig därifrån, boende, vänner som bor nära som kan hjälpa och stötta, kanske föräldrar och syskon med mera.
      Hon kan också ta kontakt med Kvinnofridsjouren, http://www.kvinnofridsjouren.se, 020-505050.
      Släpp inte taget om henne utan ta det steg för steg och bygg nätverk och planering så kommer hon stärkas och förhoppningsvis ta steget ifrån för det är det hon behöver göra,
      kram<3
      Charlotte

  • Reply Anna 27 november, 2016 at 10:08

    Hej! Jag har försatt mig i en väldigt dålig situation som jag själv försakat. Jag är ute på resande fot och innan jag flyttade till till Barcelona så blev jag tillsammans med en kille. Vi var uttalat tillsammans i ca 2 månader och totalt har vi träffats i tre månader. Allt var fullkomligt perfekt och jag har aldrig känt mig så kär i någon som i honom. Jag var hundra procent säker på att detta var killen jag vill spendera resten av livet med. Han bokade därefter en resa till Barcelona och vi ska spendera fyra veckor tillsammans här. Han betalade en hög summa pengar för resan och utan avbokningsskydd. Nu har jag varit här i tre månader utan honom, vi har kontakt via skype och till en början gick allt bra. Desto mer tiden gick så blev det att jag och min vän jag är här med började umgås mycket med ett annat gäng svenskar. Vi festade mycket tillsammans och det kändes lite som att man är i en bubbla och ett helt nytt liv här. Det slutade tragiskt nog i alla fall med att jag låg med en av killarna. Jag är helt förstörd över detta och känner mig så otroligt vilsen och orolig över hur jag ska gå tillväga. Ska jag berätta eller ska jag låta bli och se hur jag känner när han kommer hit? Är jag skyldig att låta honom få veta om det? Vi är 20 år gamla båda två och jag känner att jag inte vill förstöra allt. Detta tar upp all min tankeverksamhet och jag vill bara få lite vägledning. Jag tycker fortfarande om honom, men det känns bara som att vi varit utan varandra så länge och att det blir mer ”vagt” mellan oss då.

    • Reply Charlotte Sander 1 december, 2016 at 09:56

      Hej Anna!
      Ja, här är det några faktorer som spelar in precis som du själv skriver om:
      -Dels så har ni ett ganska nytt förhållande, med andra ord grunden och tilliten är som en liten, liten spröd planta som just satts ner i ny jord.
      -Du har flyttat iväg och ni har varit ifrån varandra ett bra tag om jag läser dig rätt.
      -Du har festat mycket med ett gäng svenskar där jag antar att alkoholen funnits med i bilden.
      -Du är ung.
      Jag kan inte råda dig huruvida du ska berätta eller inte men jag kan dela med dig av mina erfarenheter.
      Om du berättar så får du så klart vara beredd på att det tar slut.
      Du får också vara beredd på att han kanske gjort samma sak och kommer att berätta för dig när du berättar för honom.
      Du kan välja att inte berätta för att du inte vill lasta över din skuldkänsla på honom (många tänker så och håller tyst) men då får du som sagt bära det själv vilket kan vara tungt.

      Om du vill känna dig helt ”clean” så är så klart det bästa att berätta och då får konsekvensen bli vad den blir…då får du ta det då, men då har du ändå varit fullständigt ärlig.

      Jag tror faktiskt att många kan känna igen sig i att vara i en ”bubbla” när man byter miljö – det är nästan som att det som händer där inte händer på riktigt.
      Det gör det ju dock och oavsett vad du väljer så är det här en otroligt nyttig lärdom, det är jättesvårt att vara ifrån varandra lång tid samt att alkoholen och festande bidrar till otrohet.

      Så går mina tankar,
      kramkram<3
      Charlotte

  • Reply Jenny 25 november, 2016 at 00:32

    Hej!
    Jag är en nyförälskad 22-åring med en sedan 3 månader tillbaka 6 år äldre pojkvän. Allt i förhållandet är helt nytt för mig. Det är en stabilitet och trygghet jag aldrig haft förut. Jag har sedan första kärleken för 7 år sedan mestadels levt ett glatt singelliv med en del engångsligg och något enstaka försök till förhållande som efter några få månader slutat i ren jävla misär.
    Jag, som alla andra, skrollade såklart kanske lite för långt bland pojkvännens facebookbilder när vi först började träffas och kom över att han för inte så längesedan var förlovad. Han har däremot inte nämnt någonting om detta, och jag kan ju inte direkt konfrontera honom över något jag stalkat fram. Han är en ganska fåordig påg i största allmänhet, men han verkar vilja byta samtalsämne varje gång vi kommer in på hans nyligen förflutna. Jag känner mig jätteosäker dels för att han är påväg att bli mitt första vuxna förhållande medan jag kanske alltid kommer att vara andraplats mot kvinnan han trodde han skulle dela sitt liv med men som (kanske) lämnade honom, men också för att faktumet att han inte öppnat sig är för att han inte känner sig lika trygg i det vi bygger upp här som jag.
    Så min fråga är väl egentligen: Hur får jag honom att öppna upp? Och: Hur ska jag hantera att han varit förlovad till någon annan?

    • Reply Charlotte Sander 25 november, 2016 at 10:13

      Hej Jenny!
      Tid, tiden är vad som behövs här och som spelar stor roll i hur du ska förhålla dig till hans förflutna.
      Ni har bara setts i 3 månader och det är inte konstigt att han på det här stadiet kanske inte alls vill berätta och alla dina tankar kring hans tidigare relation och anledning till avslut blir ju faktiskt bara spekulation, eller hur!
      Ta tid att njuta av nuet och närma dig honom sakta så tror jag att du kommer att få veta vad hans tidigare relation betytt och inneburit för honom och med det så kommer du också kunna hantera det bättre för att du då fått informationen från honom och inte läst det på Facebook,
      kramkram<3
      Charlotte

  • Reply Elvira 24 november, 2016 at 19:57

    Hej Charlotte!
    Jag är 17 år och har precis börjat i ettan på gymnasiet. Ändå sedan jag såg honom första gången har min blick och uppmärksamhet dragits till en enda kille som går i 2:an. Jag vet inte vad som händer med mig men jag kan inte koncentrera mig på någonting förutom honom sedan jag såg honom första gången.
    Jag har aldrig pratat med honom men jag söker hans ögonkontakt så fort jag ser honom, och när jag får den så ler han. Men det kanske bara är någonting man gör? Jag kan inte riktigt bedöma det i denna situationen. Dock har jag sett att han söker min ögonkontakt också. Att han ser på just mig när det är andra runt omkring mig.
    Han dyker upp lite överallt och jag vet inte vad jag ska göra, för jag kan verkligen inte sluta tänka på honom.
    Ska jag helt enkelt gå fram och prata med honom? Vad ska jag säga i så fall? Kan man säga precis hur det är första gången man pratar med någon eller är det för riskabelt?
    Kram <3

    • Reply Charlotte Sander 25 november, 2016 at 10:10

      Hej Elvira!
      vad härligt det låter, jag kan nästan känna ditt pirr ända hit!
      Det är nog inte så klokt att direkt säga vad du känner men däremot så kan du absolut söka kontakt och börja prata med honom.
      Tänk igenom lite olika saker som ni kanske kan prata om, ni går ju på samma skola, du kanske har sett att han har vissa intressen, eller gemensamma kompisar etcetera.
      Lycka till,
      kram<3
      Charlotte

  • Reply Elin 24 november, 2016 at 13:39

    Hej Charlotte!

    I augusti träffade jag en kille på en aw med gemensamma kollegor. Vi klickade direkt, och hade så himla roligt! Vi har sedan hörts lite sporadiskt på facebook, och sagt att vi borde ses och hitta på något kul. I början på månaden bjöd han in mig på en fest, och det slutade med att vi berättade för varandra att vi tyckte om varandra. Det kändes liksom bara så himla rätt och självklart på något vis.
    Men han berättade också att han håller på att bearbeta sitt medberoende till sin mamma, och han vill inte dejta förrän han är ”klar” med det, för att inte riskera att ta med sig osunt beteende in i relationen. Och jag förstår, respekterar och uppskattar verkligen det. Samtidigt så vill jag bara ta hand om honom och hjälpa honom att läka – för jag dras också med medberoende. Jag känner att jag börjar tappa greppet lite om hur jag ska förhålla mig till honom nu. Å ena sidan försöker jag intala mig att det bästa är att bara ta ett steg tillbaka och låta honom höra av sig när han känner sig redo, å andra sidan bryr jag mig ju om honom och vill höra av mig en eller två gånger i veckan och höra hur han mår osv. Men känner mig orolig för att jag då sätter för stor press på honom, och att han känner sig jäktad. Det är kaos i mitt huvud av motstridiga känslor helt enkelt, och jag får intrycket av att det är likadant för honom. Nu när vi vet att vi båda är intresserade av varandra så är det ju svårt att inte visa det.
    Min fråga är vad som är bäst att göra för att båda ska må så bra som möjligt? Och kommer det ens att fungera i framtiden, om vi båda är medberoende-människor?

    Mvh Elin

    • Reply Charlotte Sander 25 november, 2016 at 10:07

      Hej Elin och vilken bra fråga!
      Jag tänker att han inte behöver dig just nu i meningen att du ska ta hand om och hjälpa honom, det har han uttryckligen sagt att han vill göra själv och kanske det är precis det han håller på att bli fri från, alltså en mamma som alltför mycket tar hand om och överbeskyddar, bara en tanke förstås…
      Just att du känner som du gör – att du vill ta hand om – som vi som varit medberoende ofta gör, är faktiskt en röd flagga för dig med.
      Jag tänker att det här kan bli jätte-bra när ni fått bearbeta era respektive medberoenden-han jobbar på nu på sitt håll och du kanske också gör det på ditt håll?
      Jag skulle nog låta det gå en tid för att ge honom det utrymme han bett om, och har han känt som du så tror jag att han kommer att återkomma när han bearbetat sitt medberoende,
      Kram<3
      Charlotte

  • Reply Anonym 23 november, 2016 at 09:07

    Hej!
    Jag och min pojkvän har varit tillsammans i snart ett år. I början av vårt förhållande var vi väldigt kära, allt var en dans på rosor och sen kom sommaren vilket gjorde vår relation ännu bättre. Nu när hösten kom, och det blev mycket stressigare så har vi fastnat i rutiner, vi har träffats nästan enbart inplanerat och gjort samma sak varje gång (lagat middag och sen somnat i princip). För ett par dagar sen så pratade vi och han sa att saker och ting inte känns som förut, att han inte känner på samma sätt för mig. Detta kom ju såklart lite som en chock för mig, och kanske för oss båda eftersom att vi trott att allt varit som vanligt. Eftersom ingen av oss riktigt vet vad som hänt med vår kärlek så bestämde vi oss för att ta en paus och vara helt utan kontakt för att sen börja träffas lite igen och se hur det känns. Det som nu är min egentliga fråga är vad man kan hitta på för att ge kärleken så stor chans som möjligt, alltså hur vi kan börja träffas igen utan att falla tillbaka i gamla mönster eller tvingas göra slut. Tack!!

    • Reply Charlotte Sander 23 november, 2016 at 13:38

      Hejsan!
      Ta det väldigt lugnt om/när ni börjar ses igen.
      Jag tror att om ni verkligen älskar varandra och vill börja om så kommer den erfarenheten (slentrianen) finnas med er framöver och vara som en varningslampa när/om ni börjar falla tillbaka till det.
      Slentrian för mig är lika med att man inte är lika nyfiken på varandra längre, inte har lust att göra nya annorlunda saker tillsammans (även enskilda saker kan ge nytt liv i relationen), inte längre är lika öppna mot varandra, tar varandra för givet.
      Så om ni kan undvika det samt att ni båda verkligen vill lika mycket så tror jag att det är en bra omstart,
      Lycka till,
      kram<3
      Charlotte

      • Reply Anonym 23 november, 2016 at 15:03

        Tack för svar!
        Det svåra för mig är att jag förstår att vi behöver bli nyfikna, uppskattande och kärleksfulla igen men inte hur vi ska nå dit. Alltså vilka typer av aktiviteter som är passande när man börjar om på det här sättet, för att inte hamna i gamla vanor igen.

        • Reply Charlotte Sander 25 november, 2016 at 10:01

          Hej igen,
          börja inte med att titta utåt och söka aktiviteter utan börja med att intressera er för varandra och vad den ena och andra vill och tycker om – det blir lätt fel annars om ni inte får igång dialogen och nyfikenhetskänslorna till varandra först, det är då det lätt blir slentrian.
          När ni gjort det kan ni efter det gemensamt söka hur ni ska hitta aktiviteter att göra (utåt),
          lycka till!
          Kram<3
          Charlotte

  • Reply Felicia 23 november, 2016 at 05:48

    Hej jag har ett problem som jag inte kan lösa.

    Jag träffade en kille augusti 2015 han visade sig att vara intresserad av mig och jag tyckte han var gullig. Men från mina tidigare erfarenheter har jag haft mycket svårt att få känslor och tröttnat redan efter ett par dagar. Efter en liten knuff av mina vänner bestämde jag mig att jag skulle stanna kvar och se om han var något för mig.

    Efter ett par dagar så började jag få känslor för honom och vi blev snart ett par. Processen gick ganska så snabbt. Vårt förhållande var mysig rolig och mycket trygg men andra ord passade vi väldigt bra ihop. Men när jag talade om att jag var kär i honom kunde han inte säga samma sak tillbaks. Han sa att han tyckte väldigt väldigt mycket om mig. Jag blev lite ledsen och frågade om han fortfarande ville ha mig och han svarade ja.

    Månaderna gick och min förälskelse gick över till stark kärlek. Jag kunde inte låta bli och säga de 3 starka orden ”jag älskar dig” till honom men jag fick en mycket nervös reaktion tillbaks. Han sa att han blev mycket berörd men han kände sig inte redo att säga de orden tillbaks. Han sa att det är mycket starka ord och han ville vänta med att säga tills han kände sig redo.

    Tiden gick igen och jag börja känna mig ensam, frustrerad och mycket ledsen. Varför kommer det säg att när jag äntligen får känslor för någon så älskar han inte mig tillbaks? Tillslut kom den dagen då jag frågade honom om han ens ville vara med mig. Han svarade att han tyckte väldigt mycket om mig som person att det inte var fel på mig och att jag har varit en jätte fin tjej för honom men han är inte kär i mig.

    Jag var så ledsen och sårad.. han sa att vi hade passat så bra ihop men han kunde inte få känslor för mig. Han sa att här framför mig sitter en jätte fin tjej men jag kan inte få känslor, jag vet inget varför ”det är något fel på mig ” någon dag hade gått och jag bad honom att komma tillbaks men han sa tyvärr jag har redan bestämt mig, hade jag haft känslor från början så kanske vi kunnat prova igen sa han..

    Sen sa jag något dumt så som att vi kunde ha sex då och då och han svarade okej. Efter 4 par veckor tog han kontakt igen och frågade hur jag mådde och så vidare sedan slutade vi upp med att ha sex.

    Nu har det gått 10 månader sedan vi gjorde slut och vi träffas en gång i veckan och gör saker så som kollar på bio går ut och äter eller ligger hemma och kollar på film, umgås och har det riktigt roligt. Men vi har fortfarande sex och jag har fortfarande starka känslor för honom men jag har inte talat om det för honom. Jag väntar att det skall gå till en viss punkt att det vänder. Kanske träffar han en ny eller vill gå tillbaks? Men jag kan inte se att det går åt ett håll än. Han hör av sig varje vecka och tar sig 50 minuter att åka till mig. Jag märker att han tycker om att vara i mitt sällskap och han säger då och då söta saker till mig.

    Jag har försökt att gå vidare och gått på dejt med andra men inget händer. Jag kan inte tvinga mitt hjärta att sluta älska.. som han sa till mig. Min hjärna vill ha dig men mitt hjärta är inte med på det. Och för mig är det tvärt om. Mitt hjärta vill ha dig men min hjärna är inte med på det.

    Jag vet inte vad jag håller på med längre eller vad jag skall göra? Hur länge kan man vara kk tills det tar slut? Varför träffar han bara mig och ingen annan? Han har pratat med andra tjejer men bestämmer sig fort att dom är inget för honom och jag gör likadant. Jag sa ett ultimatum.. vill vi ha sex med andra så skall vi inte ha sex med varandra mer, då sa han att det var bra för det kunde förändra på vår reaktion negativt. Men nu har tiden gått och vi håller fortfarande på med varandra..

    Vad kommer att hända nu? Snälla jag önskar efter tips och svar. Tack.

    • Reply Charlotte Sander 23 november, 2016 at 13:31

      Hej Felicia!
      Min erfarenhet vid KK (jag har svarat på en hel del frågor kring det här) är att det efter en tid blir att den ena utvecklar känslor.
      I ert fall så började ni ju som kärleksrelation även om han sedan sa att han inte hade dom djupare känslorna för dig.
      Du sa ganska snabbt att du älskade honom och väntade på att han skulle säga samma sak till dig, det händer inte.
      Jag kan förstå din smärta när du äntligen vågar öppna upp och ge av dig själv och så får du inte det du längtar och så väl behöver tillbaka.
      Vad gör du då?
      Frågar om ni ska ha en KK-relation….tänker att du lade dig platt där just för att du älskar så mycket och var/är beredd på bara smulor som det ju blir då.
      Han säger ja, och det tycker inte jag är okej när han vet din kärlek till honom.
      Frågan är om han ändå inte har känslor för dig men blivit väldigt rädd när du sa orden jag älskar dig?
      Det som kan hända från hans sida är att han faktiskt inser att han utnyttjar dig när han vet att du har känslor och han inte har det och då gör slut för att vara sjysst.
      Det andra är att du till slut inte orkar ha bara ett KK och kommer fram till att det är bättre att göra slut än att känna så mycket känslor som inte blir besvarade.
      Jag tycker att du i första hand ska tänka på dig så att du inte bara stannar i något för att du tror att det här är allt du kan få,
      i den här relationen det kanske är så men det finns så många andra som verkligen vill ha en riktig relation,
      värt att tänka på,
      kramkram<3
      Charlotte