Browsing Category

Veckans Inlägg

Når Du din tzitzit?

24 april, 2017

Den här texten har jag funderat på nu under ett ganska långt tag:

 

Där var en kvinna som hade haft blödningar i tolv år.

Fast hon hade lidit mycket hos många läkare och lagt ut allt hon ägde, hade hon inte fått någon hjälp.

Det hade bara blivit sämre med henne.

Hon hade hört talas om Jesus, och nu kom hon bakifrån i folkmassan och rörde vid hans mantel…..

Hon tänkte:

”Om jag så bara rör vid hans kläder blir jag frisk”.


Markus 5:25-28.

 

 

Texten innehåller för mig tre delar:

-Smärta (Kvinnans blödning).

-Insikt och Agerande (Hon tar mod till sig och rör vid hörntofsen).

-Läkning (Bäraren av hörntofsen – Jesus).

Smärtan och läkningen är ju varandras ytterlighet och hörntofsen är den som möjliggör en förändring.

 

Jag tror att vi alla har vår egen tzitzit (hörntofs på hebreiska) men vi vet inte alltid hur vi ska nå den.

Vi kan bära vår smärta under lång tid och kanske vi i hemlighet försöker hitta sätt att bli av med den.

 

Vi kanske söker och precis som kvinnan lägger ut massor med tid på saker eller upplevelser som ger oss en läkning för en stund men som efteråt snarare lämnar oss med en större tomhet och smärta.

Kanske vi kommer till en punkt där vi resignerar och inte gör något alls, utmattade av att ha försökt och försökt utan att hitta någon lösning eller läkning.

 

Kanske det finns en rädsla också för att som kvinnan sträcka oss efter hörntofsen när vi inte riktigt vet vems den är eller vad det faktiskt kan leda till.

Ibland kan det vara så illa att smärtan blivit vår vardag, det är den vi känner igen och när nu hörntofsen dinglar framför oss så ryggar vi, av rädsla för att vi djupt inom oss vet att om vi rör den så kommer förändringen.

Förändring till vad och kanske till/mot vem?

En del smyger med att röra den hörntofs som dom vet är den yttersta och innersta läkningen och berättar det inte för någon.

Konsekvensen blir att det finns andra som aldrig någonsin får chansen till den läkning som vi alla faktiskt har möjlighet och kanske jag ska säga rätt till.

Ibland behövs det en krasch, en konkurs, en kollaps för att dom där enkla men dyrbara orden äntligen ska få komma fram:

– Om jag bara får röra vid hans kläder så blir jag frisk.

Desperationen och avskalningen måste ibland nå sin botten och nakenhet för att en ny ljusgrön tro ska få växa fram med en enda prioritet och fokusering,

att få röra vid hans kläder!

Att hitta hörntofsen, andas in och ta mod till sig och sträcka sig och röra vid den och känna läkandet som strömmar in i hela ens varelse!

Så lite som behövs – att sträcka dig fram – för att röra något så litet – hörntofsen – för att få ett så genomgripande läkande – där kraft strömmar från det som är bara kärlek och inget annat, även om vi ibland som kvinnan kommer bakifrån i folkmassan, med andra ord ingen som ser eller egentligen bryr sig om oss.

Han kände att det hade gått ut kraft från honom, han vände sig om i folkskaran och frågade:

”Vem rörde vid mina kläder”?

Det kanske till och med är så att vi inte tror att Gud bryr sig om oss för vi själva dömer oss för det vi ser, tänker och tror är att Han är på väg någon annanstans, till någon mycket viktigare än dig och mig…

Gud bryr sig, Gud känner, Han känner dig och din smärta och även om Du inte tror det så är hörntofsen till för att du ska kunna våga sträcka dig, bestämma dig, ta mod till dig – det är precis därför som hörntofsen finns där – Han förstår att Du är rädd,

rädd för läkandets konsekvenser och förändring,

rädd för att visa att du rört vid hörntofsen,

men det är också därför han med all kärlek säger:

– Min dotter, din tro har frälst dig.

Gå i frid och var frisk och fri från din plåga!

Kan man få finare ord i den rädsla man kan känna när man precis fått känna läkningens kraft:

Tro!

Frid!

Frisk!

Fri!

Ord som bär – och som läker och som i en beröring av en hörntofs kan vara den stora skillnaden hur våra liv blir!

 

Jag önskar dig en fin vecka,

kram från mig<3

Charlotte

@Charlotte Sander och Relationsexperten.se

 

 

 

 

 

 

 

Vilsam Påsk!

12 april, 2017

IMG_3545God Onsdag!

Nu går jag på lite ledighet och det innebär att det inte kommer något veckans inlägg på måndag,

jag önskar dig en vilsam påsk,

kram<3

Charlotte

Varför gör Jag det Jag gör?

10 april, 2017

God måndag!

Jag får ganska ofta frågan om varför jag jobbar med relationsexperten.se och Sander´s Relationsrådgivning och hur det startade.

Därför så har jag nu förändrat mitt så kallade CV och vill dela det med dig, det här finns numer under ”Om Charlotte” också.IMG_1235

”Smärtan är vägen”.

Meningen kommer från Roberto Assagioli, grundare av psykosyntesen och som gjorde djupt intryck på mig och som blev min början till insikten om smärtans väg när jag läste psykologi mellan åren 1999-2002.

Assagioli´s ord har följt mig och kanske delvis också förföljt mig sedan den tiden.

Mycket har hänt  efter studietiden och idag kan jag med tillit och förtröstan lägga till Assagioli´s ord med:

Smärtan är vägen TILL LÄKANDE!

Jag vet idag att smärtan också innebär att jag är sårbar och jag brukar kalla mig för ”själsnudist” för att jag idag har sårbarheten som min ledstjärna.

Jag började skrapa på min sårbarhet under mina år när jag läste psykologi och någonstans djupt inne i mig så förstod jag att när jag tagit beslutet att öppna upp för den så skulle jag aldrig mer kunna gå tillbaka till det som varit eller kanske jag ska säga det som var jag.

Smärtan förändrar oss och den har definitivt förändrat mig.

Du kanske funderar över vad det är för smärta jag menar…..

På djupet så menar jag sveket mot mig själv – det är nog den djupaste smärta som jag själv åsamkat mig.

Att jag inte lyssnade på mig eller utgick ifrån mig.

Jag lät andra bestämma och jag påverkades ganska mycket av vad andra tänkte, trodde och sa om och till mig.

Smärtan har också inneburit brustna och brutna relationer runtomkring mig som också går omlott med smärtan till och i mig själv.

Den smärtan gjorde mig utmattad för 7 år sedan, jag kollapsade och hela mitt liv fick en ny vändning.

Jag hade haft höga förväntningar och jag hade förändrat mitt liv innan och tagit kliv mot som jag trodde ett lugnare och mer harmoniskt liv, bort från all stress och närmare människor som jag älskade.

Allt blev motsatsen och jag var chockad och ledsen och konsekvenserna av kollapsen var dyr,

jag blev fysiskt sjuk och råkade dessutom ut för två olyckor varav den ena hade kunnat kosta mig livet.

Jag blev också erbjuden antidepressiva tabletter under min utmattningsdepression men sa NEJ – för jag insåg att där och då hade min smärtas dörr slagits upp på vid gavel och jag hade nu chansen att möta den och jag gjorde det.

Jag vek inte undan, jag kröp inte under eller över eller gled på sidan, jag gick rakt in!

2011 så började jag skriva av mig i en blogg där jag berättade om mina erfarenheter och mitt liv.

Ganska snabbt började jag få in frågor från läsare som hittat bloggen vilket gjorde att jag startade relationsexperten.se och ”Fråga Vad Du Vill” som idag fungerar som en relationsbank dit många människor söker svar på sina relationsfrågor och även skriver in sina funderingar till mig.

Jag drev sajten som bisyssla under 5 år och hade heltidsjobb men hösten 2015 bestämde jag mig för att ta steget fullt ut och började arbeta på heltid som samtalsterapeut, relationsexpert och relationsrådgivare.

Tack vare mina erfarenheter och en del olika utbildningar, som du kan läsa mer om här, Utbildningar och erfarenheter Charlotte Sander

så vill jag möta människor där människor är – och självklart är det en daglig träning och utmaning där lyssnandet och empatin och förtroendet är största ingredienserna.

Jag älskar mitt arbete eller ska jag skriva mitt syfte och jag har starka minnesbilder från när jag var fyra år där jag minns att jag kunde komma in i rum med människor och jag kunde känna in och veta direkt vilka som tyckte om varandra och vilka som inte gjorde det så ådran och intresset för relationer har funnits där länge.

Min förhoppning är att du som klient och jag som terapeut ska basera våra samtal på förtroende och tillit, det är enligt mig grunden till samtal där man delar saker som man kanske inte vill, kan eller törs dela med andra.

Jag har många klienter som söker mig för samtal angående alla möjliga relationer, stor del är förstås kärleksrelationer men också relationer på arbetet, släktrelationer och relationer med barnen.

Om du vill veta mer om hur ett samtal kan se ut med mig, gå in här:

Vill Du samtala med mig?

Jag önskar Dig varmt välkommen till samtal med mig,

kram<3

Charlotte

@Charlotte Sander och Relationsexperten.se

 

Tillbaka till LivModern!

3 april, 2017

IMG_6789

Du är skapad för att kunna bära ett barn, livmodern, platsen för tillväxt och näring.

Du är skapad för att kunna ge näring till den nyfödda genom dina bröst.

Dina höfter är som gjorda för att bära ett litet barn.

Detta stämmer ju verkligen för oss kvinnor och den fantastiska möjligheten vi har med att kunna bära ett litet barn och kunna ge näring.

Fast texten skulle likaväl kunna handla om det som är dina drömmar och det som är ditt syfte.

Du skulle inte vara till om det inte vore så att det finns en alldeles speciell plats och tanke bakom att just du finns.

Det är inte för trångt och det finns inte fler av dig, du är du med dina unika gåvor och din plats i livmodern.

För att kunna förstå det här så kanske du behöver gå in i livmodern igen och bara vara där för ett tag, för att bygga den trygghet som det innebär för ett litet barn att ligga där skyddad och tyngdlös.

Du kanske bara behöver ta emot all den näring som ges och som kommer i en jämn ström utan att du behöver göra någonting alls, bara ta emot.

Kanske du behöver snurra och vrida och vända på dig så till den grad att din ”moder” behöver stanna upp och pusta lite och bara invänta att du lugnar ner dig och kommer till ro igen….

Du kanske behöver födas på nytt, genom den trånga förlossningskanalen och känna hur allt först smalnar av och gör lite ont för att sedan kunna fylla dina lungor med ny luft och få möjligheten att börja med att skrika rakt ut:

– Här är jag! Se mig, ta emot mig precis som jag är!

Kanske du även hittar livfadern i din pånyttfödelse……

Kanske du behöver vila lite ytterligare och känna din moders varma kropp och stadfästa att det som du upplevde i livmodern kan du nu få  uppleva IRL med allt vad det innebär.

Det är inte längre bara en väntan ”där inne” där fantasin om hur det är ”där ute” är det som håller dig vid liv – och det får du också bekräftat genom din födelse.

Du får näring här ute också – men du behöver själv hitta ”bröstet” – det som ger dig näring, det självklara som du fick i livmodern behöver nu ha mognat och du behöver förstå vart du ska leta så att du kan hitta den rätta näringen, det bröst som tillhör dig.

Du behöver känna igen smaken från den näringen du fick i livmodern, du behöver hitta flödet där du automatiskt kan återvända till näringens källa och bli påfylld så att du kan finnas för andra som kanske liksom du behöver börja om och gå in i livmodern igen.

Du behöver inte gå från livmoderns trygga och varma plats till en kyla här ute med ett ständigt görande bara för att du nu vet vad ditt syfte är.

Höften finns där för att vila, för att du ska kunna få sitta där, omhållen och älskad och där du i vilandet får känna dig inkluderad och där du hur lätt som helst kan och får hoppa ner och fortsätta din syftes-resa.

Du kan vila där och slå armarna om den varma kropp som håller om dig – där du kan lägga huvudet mot bröstet och höra hjärtat slå, i exakt takt med ditt hjärta.

Blir livet här ute för hårt, så gå in i din livmoder igen, värm dig, känn fostervattnets läkande kraft och näringen som finns där, bara för dig.

Kom ut igen, sök på nytt just ditt bröst där näringen finns bara för dig och där höften väntar på dig, när du vill och var du vill,

du är aldrig ensam,

livet finns där för dig, både i dig och runtomkring dig.

Många flyr sin livmoder idag och tänker att det viktigaste är att vara självständig, så till den grad att man är ständigt själv ifrån sig själv – sin livmoder.

Livmodern är ju det moderna livet – det är dit vi behöver söka oss, om och om igen, för att kunna vara hela och bli helade och som ger oss liv, om och om igen.

Ha en underbar vecka,

kram från mig<3

Charlotte

@Charlotte Sander och Relationsexperten.se

 

Smärtans Intelligens och Professionalitet!

27 mars, 2017

” I vårt mest sårbara rum är vi alla ett”.

Wilfrid Stinissen

Alla är vi sårbara och på något sätt sårade.

Precis som Wilfrid Stinissen säger så är vi också alla ett i det och ändå…..

Ändå så är sårbarheten det vi mest av allt döljer och skäms över och låter ta andra uttryck.

Det kan ta sig uttryck som mobbning, hat och trakasserier.

Det gör för ont att se något som slår an en mollton i oss själva, som så tydligt visar precis det vi försöker dölja.

När vi möts IRL så kan vi ana smärtan i varandras ögon men det går ju inte när vi är i sociala medie-sammanhang.

Just därför så blir det svårtolkat och empatin minskar, för vad spelar det för roll, jag är trygg bakom min dator och jag kan när som helst logga ut eller blocka om jag tycker att det blir för jobbigt.

Det går inte att göra när vi står där öga mot öga och smärtan syns i hela vår varelse, även om orden är hårda och vassa.

Det gör ont att känna sig sårad och sårbar, kanske smärtan just nu är ett sår och den öppnar också upp för ytterligare sårbarhet om man inte kapslar in den.

Man orkar inte ta in mer smärta och än mindre lyssna till någon som har modet att visa och berätta om sin sårbarhet, man orkar inte möta smärtans blick.

Så, vi står allihopa i samma smärtans rum men tystnaden är total.

Du och jag, lång eller kort, härifrån eller därifrån, utbildad eller självlärd, glad eller ledsen, fattig eller rik, hbtq eller straight, ung eller gammal……

Vi ser och noterar varandras smärta men vi vågar inte röra oss och än mindre öppna munnen.

I det gemensamma smärtrummet har tonen hårdnat och istället för att omfamna varandra och med kärlek läka och bygga varandra  så lever vi i en tid där vi stöter ut den som vågar visa, vågar berätta.

Vad händer då?

Den totala smärtan sker, man får inte ens vara i det gemensamma rummet där smärtan är kärnan……

Sättet man visade sin smärta på eller talade och berättade om gjorde för ont för övriga och erfarenheterna man varit med om blir förlöjligade, förminskade och hånade.

Det här händer överallt och hela tiden och det gror och nästlar sig in.

 

Tyvärr så ser jag att det växer fram nu på exempelvis LinkedIn, ett nätverk som ska vara professionellt.

På kort, kort tid har tonen blivit hårdare, dömande kommentarer och rätt-fel blommar mer än jag någonsin sett under mina år som medlem där.

Man förlöjligar och hänger ut personer.

Man vill begränsa folks olika uttryckssätt och man vill tala om hur ett professionellt nätverk ska användas.

Man skriver att man själv är noga med att använda LinkedIn som ett professionellt nätverk men faller själv i gropen där man talar om hur det ska användas.

Man vill inte ha in smärtans röst eller uttryck som ju är kärlek på så många sätt…..

det gör för ont och rädslan för att inte ha ramarna som man trodde det var tänkt från början gör att man blir snabb på att tala om hur det BORDE vara.

Man ser sig som ensam i smärtans rum och ändå så kryllar det av oss överallt och den uttrycks 25-8!

Men istället för att öppna upp och låta smärtan vara en del i HELA våra liv så tror vi att vi ska kunna begränsa den och framför allt begränsa andra som vill uttrycka den – människor som kanske vill säga något vardagligt kärleksfullt för att dom VET hur svårt det är ibland att känna sig helt ensam.

Jag kom till en punkt kring det här alldeles nyligen där jag funderade på att stänga mitt konto hos LinkedIn.

Jag funderade på om det jag arbetar med, själens smärta, kanske inte alls hör hemma i ett så kallat professionellt nätverk.

Om jag stänger ner och tystnar och inte står kvar och fortsätter ha mitt smärtrum öppet, då gör jag ju som många andra….och vad händer med rörligheten och öppenheten i min själ då?

Kommer jag bli rädd, kommer jag också att börja dela in i dom och vi, kommer jag också att börja döma för att jag själv känner mig annorlunda och där min syn på professionellt nätverk skiljer sig från många andra?

Så, vad är alternativet?

Jo, alternativet är att våga stå kvar och öppna upp än mer, att våga vara sårbar och inse att så kommer det vara för mig i det som är mitt syfte, och att tiden är NU mer än någonsin att vara kärlekens och smärtans krigare!

Inse att om jag stänger så har jag bidragit till ytterligare en hårdhet och snävhet som är det vi minst av allt behöver just nu,

så därför står jag kvar,

och jag bjuder in,

jag bjuder in dig som i och för sig redan står i samma rum som mig –

jag bjuder in dig till att tillsammans med mig öppna upp och börja prata och förmedla och bjuda in andra rädda människor och med kärlek förvandla smärtans rum till läkandets och glädjens och framför allt kärlekens underbara plats!

All, all kärlek till Dig som läst det här,

kram från mig<3

Charlotte

 

@Charlotte Sander och Relationsexperten.se

 

Som Pilar i en Hjältinnas hand!

13 mars, 2017

IMG_3504Som pilar i en hjältes/hjältinnas hand är söner man får vid unga år!

Psaltaren 127:4

Att både vara ung, hjältinna och dessutom få söner som ung (jag var 19 när jag fick Jimi och 24 när jag fick Dennis) är faktiskt som att ha hållit/hålla pilar i min hand!

Det var ett val för mig att vilja ha barn som ung även om jag många gånger funderade på om det var så bra för mycket fick stå på vänt under småbarnsåren.

Jag minns att jag upplevde det som att jag stod vid sidan om och såg på när andra utbildade sig och skaffade sig bra jobb och att jag kunde känna en stark längtan efter att få göra det själv.

Att inte få sova ordentligt eller att inte kunna komma och gå som jag ville var inget jag saknade, jag älskade att få vara med mina pojkar och jag var hemma med dom under 10 år.

Under den tiden så pluggade jag samtidigt och drev eget men jag kände mig som en heltidsmamma eftersom jag inte hade någon dagisplats åt dom.

Som ung hjältinna så spände jag bågen ganska hårt för jag visste att pilarna behövde komma så långt som möjligt och framför allt så var jag både orolig och mån om att pilarna skulle träffa ”rätt”.

”Rätt” var att bli socialt kompetenta och det var min egentliga prio under pojkarnas uppväxttid.

Jag visste att om jag fick dom att vara och bli det så skulle dom klara sig ganska bra.

Många gånger pratade vi om hur viktigt det är att kunna prata med alla möjliga olika människor, unga som gamla och hur viktigt det är att visa respekt oavsett vem man möter.

Idag kan jag se att mina pilar landat rätt och jag är stolt.

Pojkarna är ju så kallade ”millenials” eller generation Y där det mest utmärkande (enligt wikipedia) är mobiltelefonin och internet men det finns en sak som är mycket mer utmärkande och som jag inte bara ser hos mina pojkar utan även andra från den generationen:

-Dom prioriterar inte jobbet i första hand, utan familj och socialt liv och intressen kommer högre.

-Det finns en vilja och längtan att bidra för att hjälpa till och förändra där den egna vinsten inte står i fokus.

Det var å ena sidan…..å andra sidan och nu kommer något som jag ofta får samtala om:

-Man ska hinna allt på loppet av en period på 10 år!

-Man ska hinna skaffa barn, hus, bra utbildning, bra jobb, vara vältränad och ha ett hem som plockat ur ett inredningsmagasin….

och vårda relationen!

Det är svårt, riktigt svårt och det är nog så svårt att känna sig som hjälte/hjältinna varje morgon när man har alla dessa måsten och dessutom kanske har pilar i sin hand där bågen ska spännas och målet siktas.

Jag säger inte att jag gjorde rätt som skaffade barn tidigt och lät både utbildning och ”mitt eget” stå tillbaka men jag säger att det är viktigt att låta var sak ha sin tid.

Risken är annars att allt känns som förlorat och man inte hinner vara i nuet någonsin utan det blir bara ett strävande efter, ja vad?

För vad är vunnet om vi inte kan njuta av att vi faktiskt är hjältar och hjältinnor och att vi fått våra pilar som vi innan skjuter iväg ska ha gett bästa omvårdnaden?

Hur blir det för våra pilar om vi inte visat att det tar tid att forma både pilen och bågen och faktiskt kunna betrakta och hålla om våra pilar under skapandet och formandet?

Och där själva hemligheten eller nyckeln att föra vidare är att kunna visa på att tjusningen och glädjen ligger i att visa på att det tar tid, det får ta tid och det är det som gör att vi blir/är hjältar/hjältinnor även ur våra barns perspektiv?

Det krävs mod att stå EMOT och det krävs mod att välja FÖR, att välja det som är hjälten/hjältinnan i dig, det som gör att just du kan kalla dig hjälte/hjältinna!

Det som gör att din/dina pilar blir formade som dom blir och att du spänner bågen till det mål som du tror är viktigast för dina pilar att få komma till – och det kan du bara göra om du saktar ner, spänner bågen långsamt och noggrant siktar på målet och framför allt släpper fram hjälten/hjältinnan i dig och inte gömmer undan den!

Många, många gånger fick jag lägga ner bågen, ta upp mina små pilar och bara hålla om dom.

Ibland spände jag bågen för hårt och ibland ville jag vara för mycket hjältinna men en sak kommer jag aldrig att ångra:

Tiden jag gav mina pojkar och lusten, klokheten, kreativiteten och framför allt modet som det gav mig är den finaste gåvan jag fått någonsin i hela mitt liv!

Mina pojkar, mina älskade pojkar,

som idag lär mig nytt hela tiden,

tack för att jag fick vara er hjältinna!

Ha en toppenvecka,

kram från mig<3

Charlotte