Browsing Category

Veckans Inlägg

Förlorar man Allt så Finns heller Inget som Binder en till ens Förflutna längre!

15 maj, 2017

Förlorar man allt så finns heller inget som binder en till ens förflutna längre.

Det är först när den insikten kommer som frihetskänslan att inget av det som varit finns kvar som står i vägen för den väg man ska framåt.

Hållplatserna är borta och väntan är över – du kan skåda ut över havet och förstå att din väg kommer vara oändlig, kanske med lite salt och med ett djup du inte alltid kommer förstå .

Man kanske i första hand tänker på saker när man säger att man förlorat allt men det finns så mycket mer än det.

Man förlorar tankar kring värdet av upplevelser , människors agerande , vem man trodde man var.

Allt som man själv trodde var den man var och som man ännu tror sig vara men som bara var då, försvinner när insikten om vad förlora allt innebär….

Man förstår på djupet att den man var för alltid är borta och det man hade då inte har någon betydelse idag. 

Och det är först då som man kan vinna allt.

Man kan inte ta med sig något från det förflutna när man bestämt sig för total förändring , när man vet syftet med sitt liv och vill vara där med hela sitt varande.

Det kanske inte heller är så att du kan bestämma eller sortera ut vad som ska förloras – det kanske brutalt tas ifrån dig.

Det är ett högt pris och ett arbete skulle jag vilja påstå, att se vad man behöver ”förlora” för att kunna vinna.

Det gamla kan ha haft med så mycket utanför en själv att göra och där andra människor haft stor betydelse och påverkan.

Det behöver inte nödvändigtvis vara negativt men det kan stå i vägen för det som är du och som har skapats i dig, för dig och då behövs det förloras också.

Det är ju inte som att det här sker som ett snabbt byte – man går från att förlora allt till att vinna allt – på bumsen!

Nej , och det kan inte vara så för tiden behövs för att insikterna om vad som behövs förloras måste nog komma steg för steg med djupare och djupare insikter, tills man står där helt naken.

Det man förlorat har man rannsakat , kanske ältat, försökt återuppleva och införliva i sitt nuvarande liv och kanske till och med tänkt att precis det man älskade som mest i sin dåtid ska man väl ändå kunna ta med sig framöver?

Vet du, det kan vara precis det som gör att du står och stampar och inte kommer framåt eller ”vinner” allt.

Du har inte förlorat allt då, du har inte gett upp, du har inte kapitulerat helt.

Det är stor skillnad på att  praktiskt förlorat allt och att i sitt inre förlorat allt . 

Du kanske inte ens har haft allt som du tror att du förlorar …..

Kanske du levt i en illusion, en lögn, en längtan eller en dröm som du försöker få med dig nu?

Det har kanske inte ens existerat och därför håller du extra hårt i det nu och du vägrar ge upp det.

Så nu står du där….

Vågar du förlora det sista som håller dig kvar, som faktiskt hindrar sig från att äntligen i full frihet och frid få ta dina första steg i ditt syfte?

Vad händer annars?

Du blir en människa som står kvar, i illusionerna av en svunnen tid som inte har ett dugg betydelse för din framtid men som du vägrar släppa taget om.

Att bestämma sig för att förlora är att slänga allt gammalt i glömskans hav.

Att förlora är INTE negativt, 

Att förlora är att börja resan mot målet, att faktiskt för första gången vara riktigt fri som en fjäril,

jag önskar dig en fin majvecka,

kram<3

Charlotte

@Charlotte Sander och Relationsexperten.se

Svik inte…..

8 maj, 2017

Brusten tillit.

När tilliten raseras så brister och rämnar allt.

Allt man hoppats och trott och byggt upp, bit för bit och dag för dag.

På en sekund kan tilliten raseras.

Först kan man reagera med ilska, speciellt om partnern inte förstår sveket eller ännu värre vill göra gällande att skulden ligger på dig.

Orden blir plötsligt meningslösa och närheten man känt är som bortblåst.

Plötsligt finns där bara en distans med en främling på andra sidan.

Har man blivit sviken tidigare så vet man vart gränsen går och när avslutet är det enda som finns kvar.

Med sorgen som kommer så kommer också minnena och drömmarna som gick i kras.

Allt man strävat efter finns inte längre något mål med och det ger en känsla av tomhet och ensamhet .

Vart går man när tilliten brustit ?

Ska man stanna och kämpa med ovissheten om att sveket kanske kommer hända igen eller ska man gå direkt när inte allt ännu raserats där man kanske ändå kan hålla en någotsånär lugn samtalston och säga ett vuxet farväl?

Tillit och kärlek ligger så nära varandra  och kärleken kan försvinna direkt när tilliten brister .

Den djupa vänskap man känt är som bortblåst och fiendskapen flåsar en i nacken och vill fram och bita och hugga.

Tryggheten ligger också nära, så när tilliten raseras så kommer rädslan och tankarna om hur man ska klara sig.

Vart ska man ta vägen, hur ska man klara allt, sig själv?

Vem vill ha mig och vill jag ha någon efter det här?

Skulle jag kunnat sett det här tidigare och besparats tid och kraft och ett utslitet hjärta….

Jag tror inte på att stanna kvar i relationer där sveken upprepas, jag tror inte att det kan bli balans och trygghet….

jag tror att den djupa oron alltid finns där även om man döljer den och kämpar på.

När sveket kommer så dör lusten att ge av sig själv, på alla plan , fysiskt, känslomässigt, eller ens att dela med sig av sitt innersta i samtalen.

Med sveket så byggs en hårdhet, en mur som omgärdas av rädsla, skyddet behövs för att orka och vilja överleva.

Orden ”svik inte så blir du inte sviken” stämmer inte.

Du kan bestämma dig för att inte svika dig själv dock, känner du att det är slut så lyssna till ditt inre då.

Känner du att du orkar och vill fortsätta och kämpa så gör det då MEN urholka inte dig själv, ge inte mer av dig själv än du får, för det är ett djupt svek mot dig själv.

Tilliten 

Lita till

Ett ord så vackert som borde innebära en stolthet att man får bära det,

att man fått förtroendet och blivit utvald till att bli ”litad till”, att någon blottat sin sårbarhet och med darrande händer gett och släppt taget om rädslan, rädslan att bli sviken.

Svik inte…..

Jag önskar dig en härlig vecka,

kram<3

Charlotte

@Charlotte Sander och Relationsexperten.se

Når Du din tzitzit?

24 april, 2017

Den här texten har jag funderat på nu under ett ganska långt tag:

 

Där var en kvinna som hade haft blödningar i tolv år.

Fast hon hade lidit mycket hos många läkare och lagt ut allt hon ägde, hade hon inte fått någon hjälp.

Det hade bara blivit sämre med henne.

Hon hade hört talas om Jesus, och nu kom hon bakifrån i folkmassan och rörde vid hans mantel…..

Hon tänkte:

”Om jag så bara rör vid hans kläder blir jag frisk”.


Markus 5:25-28.

 

 

Texten innehåller för mig tre delar:

-Smärta (Kvinnans blödning).

-Insikt och Agerande (Hon tar mod till sig och rör vid hörntofsen).

-Läkning (Bäraren av hörntofsen – Jesus).

Smärtan och läkningen är ju varandras ytterlighet och hörntofsen är den som möjliggör en förändring.

 

Jag tror att vi alla har vår egen tzitzit (hörntofs på hebreiska) men vi vet inte alltid hur vi ska nå den.

Vi kan bära vår smärta under lång tid och kanske vi i hemlighet försöker hitta sätt att bli av med den.

 

Vi kanske söker och precis som kvinnan lägger ut massor med tid på saker eller upplevelser som ger oss en läkning för en stund men som efteråt snarare lämnar oss med en större tomhet och smärta.

Kanske vi kommer till en punkt där vi resignerar och inte gör något alls, utmattade av att ha försökt och försökt utan att hitta någon lösning eller läkning.

 

Kanske det finns en rädsla också för att som kvinnan sträcka oss efter hörntofsen när vi inte riktigt vet vems den är eller vad det faktiskt kan leda till.

Ibland kan det vara så illa att smärtan blivit vår vardag, det är den vi känner igen och när nu hörntofsen dinglar framför oss så ryggar vi, av rädsla för att vi djupt inom oss vet att om vi rör den så kommer förändringen.

Förändring till vad och kanske till/mot vem?

En del smyger med att röra den hörntofs som dom vet är den yttersta och innersta läkningen och berättar det inte för någon.

Konsekvensen blir att det finns andra som aldrig någonsin får chansen till den läkning som vi alla faktiskt har möjlighet och kanske jag ska säga rätt till.

Ibland behövs det en krasch, en konkurs, en kollaps för att dom där enkla men dyrbara orden äntligen ska få komma fram:

– Om jag bara får röra vid hans kläder så blir jag frisk.

Desperationen och avskalningen måste ibland nå sin botten och nakenhet för att en ny ljusgrön tro ska få växa fram med en enda prioritet och fokusering,

att få röra vid hans kläder!

Att hitta hörntofsen, andas in och ta mod till sig och sträcka sig och röra vid den och känna läkandet som strömmar in i hela ens varelse!

Så lite som behövs – att sträcka dig fram – för att röra något så litet – hörntofsen – för att få ett så genomgripande läkande – där kraft strömmar från det som är bara kärlek och inget annat, även om vi ibland som kvinnan kommer bakifrån i folkmassan, med andra ord ingen som ser eller egentligen bryr sig om oss.

Han kände att det hade gått ut kraft från honom, han vände sig om i folkskaran och frågade:

”Vem rörde vid mina kläder”?

Det kanske till och med är så att vi inte tror att Gud bryr sig om oss för vi själva dömer oss för det vi ser, tänker och tror är att Han är på väg någon annanstans, till någon mycket viktigare än dig och mig…

Gud bryr sig, Gud känner, Han känner dig och din smärta och även om Du inte tror det så är hörntofsen till för att du ska kunna våga sträcka dig, bestämma dig, ta mod till dig – det är precis därför som hörntofsen finns där – Han förstår att Du är rädd,

rädd för läkandets konsekvenser och förändring,

rädd för att visa att du rört vid hörntofsen,

men det är också därför han med all kärlek säger:

– Min dotter, din tro har frälst dig.

Gå i frid och var frisk och fri från din plåga!

Kan man få finare ord i den rädsla man kan känna när man precis fått känna läkningens kraft:

Tro!

Frid!

Frisk!

Fri!

Ord som bär – och som läker och som i en beröring av en hörntofs kan vara den stora skillnaden hur våra liv blir!

 

Jag önskar dig en fin vecka,

kram från mig<3

Charlotte

@Charlotte Sander och Relationsexperten.se

 

 

 

 

 

 

 

Vilsam Påsk!

12 april, 2017

IMG_3545God Onsdag!

Nu går jag på lite ledighet och det innebär att det inte kommer något veckans inlägg på måndag,

jag önskar dig en vilsam påsk,

kram<3

Charlotte

Varför gör Jag det Jag gör?

10 april, 2017

God måndag!

Jag får ganska ofta frågan om varför jag jobbar med relationsexperten.se och Sander´s Relationsrådgivning och hur det startade.

Därför så har jag nu förändrat mitt så kallade CV och vill dela det med dig, det här finns numer under ”Om Charlotte” också.IMG_1235

”Smärtan är vägen”.

Meningen kommer från Roberto Assagioli, grundare av psykosyntesen och som gjorde djupt intryck på mig och som blev min början till insikten om smärtans väg när jag läste psykologi mellan åren 1999-2002.

Assagioli´s ord har följt mig och kanske delvis också förföljt mig sedan den tiden.

Mycket har hänt  efter studietiden och idag kan jag med tillit och förtröstan lägga till Assagioli´s ord med:

Smärtan är vägen TILL LÄKANDE!

Jag vet idag att smärtan också innebär att jag är sårbar och jag brukar kalla mig för ”själsnudist” för att jag idag har sårbarheten som min ledstjärna.

Jag började skrapa på min sårbarhet under mina år när jag läste psykologi och någonstans djupt inne i mig så förstod jag att när jag tagit beslutet att öppna upp för den så skulle jag aldrig mer kunna gå tillbaka till det som varit eller kanske jag ska säga det som var jag.

Smärtan förändrar oss och den har definitivt förändrat mig.

Du kanske funderar över vad det är för smärta jag menar…..

På djupet så menar jag sveket mot mig själv – det är nog den djupaste smärta som jag själv åsamkat mig.

Att jag inte lyssnade på mig eller utgick ifrån mig.

Jag lät andra bestämma och jag påverkades ganska mycket av vad andra tänkte, trodde och sa om och till mig.

Smärtan har också inneburit brustna och brutna relationer runtomkring mig som också går omlott med smärtan till och i mig själv.

Den smärtan gjorde mig utmattad för 7 år sedan, jag kollapsade och hela mitt liv fick en ny vändning.

Jag hade haft höga förväntningar och jag hade förändrat mitt liv innan och tagit kliv mot som jag trodde ett lugnare och mer harmoniskt liv, bort från all stress och närmare människor som jag älskade.

Allt blev motsatsen och jag var chockad och ledsen och konsekvenserna av kollapsen var dyr,

jag blev fysiskt sjuk och råkade dessutom ut för två olyckor varav den ena hade kunnat kosta mig livet.

Jag blev också erbjuden antidepressiva tabletter under min utmattningsdepression men sa NEJ – för jag insåg att där och då hade min smärtas dörr slagits upp på vid gavel och jag hade nu chansen att möta den och jag gjorde det.

Jag vek inte undan, jag kröp inte under eller över eller gled på sidan, jag gick rakt in!

2011 så började jag skriva av mig i en blogg där jag berättade om mina erfarenheter och mitt liv.

Ganska snabbt började jag få in frågor från läsare som hittat bloggen vilket gjorde att jag startade relationsexperten.se och ”Fråga Vad Du Vill” som idag fungerar som en relationsbank dit många människor söker svar på sina relationsfrågor och även skriver in sina funderingar till mig.

Jag drev sajten som bisyssla under 5 år och hade heltidsjobb men hösten 2015 bestämde jag mig för att ta steget fullt ut och började arbeta på heltid som samtalsterapeut, relationsexpert och relationsrådgivare.

Tack vare mina erfarenheter och en del olika utbildningar, som du kan läsa mer om här, Utbildningar och erfarenheter Charlotte Sander

så vill jag möta människor där människor är – och självklart är det en daglig träning och utmaning där lyssnandet och empatin och förtroendet är största ingredienserna.

Jag älskar mitt arbete eller ska jag skriva mitt syfte och jag har starka minnesbilder från när jag var fyra år där jag minns att jag kunde komma in i rum med människor och jag kunde känna in och veta direkt vilka som tyckte om varandra och vilka som inte gjorde det så ådran och intresset för relationer har funnits där länge.

Min förhoppning är att du som klient och jag som terapeut ska basera våra samtal på förtroende och tillit, det är enligt mig grunden till samtal där man delar saker som man kanske inte vill, kan eller törs dela med andra.

Jag har många klienter som söker mig för samtal angående alla möjliga relationer, stor del är förstås kärleksrelationer men också relationer på arbetet, släktrelationer och relationer med barnen.

Om du vill veta mer om hur ett samtal kan se ut med mig, gå in här:

Vill Du samtala med mig?

Jag önskar Dig varmt välkommen till samtal med mig,

kram<3

Charlotte

@Charlotte Sander och Relationsexperten.se

 

Tillbaka till LivModern!

3 april, 2017

IMG_6789

Du är skapad för att kunna bära ett barn, livmodern, platsen för tillväxt och näring.

Du är skapad för att kunna ge näring till den nyfödda genom dina bröst.

Dina höfter är som gjorda för att bära ett litet barn.

Detta stämmer ju verkligen för oss kvinnor och den fantastiska möjligheten vi har med att kunna bära ett litet barn och kunna ge näring.

Fast texten skulle likaväl kunna handla om det som är dina drömmar och det som är ditt syfte.

Du skulle inte vara till om det inte vore så att det finns en alldeles speciell plats och tanke bakom att just du finns.

Det är inte för trångt och det finns inte fler av dig, du är du med dina unika gåvor och din plats i livmodern.

För att kunna förstå det här så kanske du behöver gå in i livmodern igen och bara vara där för ett tag, för att bygga den trygghet som det innebär för ett litet barn att ligga där skyddad och tyngdlös.

Du kanske bara behöver ta emot all den näring som ges och som kommer i en jämn ström utan att du behöver göra någonting alls, bara ta emot.

Kanske du behöver snurra och vrida och vända på dig så till den grad att din ”moder” behöver stanna upp och pusta lite och bara invänta att du lugnar ner dig och kommer till ro igen….

Du kanske behöver födas på nytt, genom den trånga förlossningskanalen och känna hur allt först smalnar av och gör lite ont för att sedan kunna fylla dina lungor med ny luft och få möjligheten att börja med att skrika rakt ut:

– Här är jag! Se mig, ta emot mig precis som jag är!

Kanske du även hittar livfadern i din pånyttfödelse……

Kanske du behöver vila lite ytterligare och känna din moders varma kropp och stadfästa att det som du upplevde i livmodern kan du nu få  uppleva IRL med allt vad det innebär.

Det är inte längre bara en väntan ”där inne” där fantasin om hur det är ”där ute” är det som håller dig vid liv – och det får du också bekräftat genom din födelse.

Du får näring här ute också – men du behöver själv hitta ”bröstet” – det som ger dig näring, det självklara som du fick i livmodern behöver nu ha mognat och du behöver förstå vart du ska leta så att du kan hitta den rätta näringen, det bröst som tillhör dig.

Du behöver känna igen smaken från den näringen du fick i livmodern, du behöver hitta flödet där du automatiskt kan återvända till näringens källa och bli påfylld så att du kan finnas för andra som kanske liksom du behöver börja om och gå in i livmodern igen.

Du behöver inte gå från livmoderns trygga och varma plats till en kyla här ute med ett ständigt görande bara för att du nu vet vad ditt syfte är.

Höften finns där för att vila, för att du ska kunna få sitta där, omhållen och älskad och där du i vilandet får känna dig inkluderad och där du hur lätt som helst kan och får hoppa ner och fortsätta din syftes-resa.

Du kan vila där och slå armarna om den varma kropp som håller om dig – där du kan lägga huvudet mot bröstet och höra hjärtat slå, i exakt takt med ditt hjärta.

Blir livet här ute för hårt, så gå in i din livmoder igen, värm dig, känn fostervattnets läkande kraft och näringen som finns där, bara för dig.

Kom ut igen, sök på nytt just ditt bröst där näringen finns bara för dig och där höften väntar på dig, när du vill och var du vill,

du är aldrig ensam,

livet finns där för dig, både i dig och runtomkring dig.

Många flyr sin livmoder idag och tänker att det viktigaste är att vara självständig, så till den grad att man är ständigt själv ifrån sig själv – sin livmoder.

Livmodern är ju det moderna livet – det är dit vi behöver söka oss, om och om igen, för att kunna vara hela och bli helade och som ger oss liv, om och om igen.

Ha en underbar vecka,

kram från mig<3

Charlotte

@Charlotte Sander och Relationsexperten.se