Browsing Category

RelationsKollen

Del 11: Att Ljuga i en Relation! Är det Kärlek?

6 november, 2017

 

 

Vågar du säga ja till kärleken eller väljer du hellre att älska som du alltid gjort och som inneburit en hel del lögner och ett lagomälskande där du fått haft ditt vid sidan om?

Vågar du sätta allt på ett kort och bara öppna upp och ta emot, inte just nu ge utan bara ta emot…

Det är läskigt och kan innebära risker, du kan ju bli utnyttjad, du kan bli lämnad och framför allt kan det göra fruktansvärt ont om kärleken inte var som du trodde eller tänkt dig?

Du kanske planerade samtidigt som du öppnade upp, du tänkte att om du gör det så kommer du få det här och det här.

Så fick du inte det och du är ledsen och besviken och tänker att du aldrig mer ska göra om samma sak och framför allt så ska du aldrig satsa allt!

Du vill inte vara med om samma sak igen, den smärtan vill du aldrig mer behöva möta.

Så du väljer att stänga och du väljer situationer och människor där du känner dig trygg och där du inte behöver blotta dig eller ta emot kärleken, den kärlek som du idag bara ser som tuff och hård.

Du törs helt enkelt inte för du förväxlar kärleken med fostran och du tänker att den personen var hård och villkorlig i sin kärlek.

Så fel du hade!

Det var kärlek!

Det var den ovillkorliga kärleken som satte en gräns för att den älskade dig, du fattar det bara inte!

Det var bara det att den inte såg ut och den kändes inte som du trodde och framför allt inte som du ville ha den.

Du försökte ett tag att styra den men det gick inte för du fick inget gehör i det utan den kärleken stod kvar i sin renhet och tydlighet.

Du ville inte ha den utan du ville göra som du gjort under lång tid, smussla och ljuga och förtala – du tog med dig dina gamla mönster in i relationen och du förgiftade den.

Du har ljugit under så lång tid att du tappat orienteringen och minnet av hur kärlekens känsla är, du har sår just nu som gör att du inte kan urskilja vad som skadar och vad som läker och helar, dig själv framför allt men även din omgivning.

Man kan känna empati men det är svårt att vara i en sån toxisk relation – och för att inte båda ska drunkna så behövs ett avslut.

Valet blir att fortsätta älska på distans – utan kontakt och utan längtan efter att börja om tillsammans.

Du står kvar – förvånad och du samlar ja-sägare runt dig som stöttar dig och framför allt lever i samma dunkla livs-situation som du.

Tillsammans hittar ni förklaringar på era livsval och ni fördömer den som inte håller med eller som försöker visa på konsekvensen som kan bli av dessa val.

Ingenting kan vara mer förödande för ens eget liv än att ha människor som hejar på en när allt egentligen är käpprätt fel och som talar om för en att man bara ska gå på lust och känsla.

Som inte säger att det kanske är läge att sitta still i båten och låta det gå några varv till och som själva inte fattat att den ovillkorliga kärleken ibland är väldigt tydlig i sina gränser!

Kanske du vaknar upp, kanske inte – kanske du kommer inse att här stod en livsvän eller livspartner rakt framför dig……..

Du kanske inte vill, kanske du varit så hårt hållen att du nu släppt allt totalt och bestämt dig för att aldrig, aldrig mer låta pendeln slå tillbaka.

Du vågar inte tro på att om du släpper pendelns ytterlighet, där du just nu befinner dig, och låter den slå åt andra hållet så kommer den hitta sin rytm!

En kärlekens rytm där du kan göra rena val, fri från lögner och fri från smusslande och förtal, en rytm som kommer att vägleda dig och låta dig möta människor som älskar DIG!

Där du törs släppa kärleken fri utan låsningar och försök till att styra och framför allt låta den visa sig som den är – den kärlek som är ämnad just för dig, älskade människa!

Kram från mig<3

Charlotte

@Charlotte Sander och Relationsexperten.se

Länkar som berör ämnet:

http://relationsexperten.se/veckans-fraga-varfor-valjer-vi-ibland-att-ljuga-i-relationen/

http://relationsexperten.se/veckans-fraga-nej-skams-inte-for-att-du-snokade/

 

Del 10: En mogen Famn!

30 oktober, 2017

img_2421God måndag min vän,

texten som står ovan med Bobbi´s lilla tunga som hänger ut och hans något trevande blick får väl stå för hur svårt det kan vara att veta hur man ska vara i en relation.

I början när man träffas och det är blixt och dunder och man är så, så kär så finns inga bekymmer med att berätta ALLT för varandra!

Man har liksom inga gränser på hur mycket man vill berätta och dela med sin nya kärlek!

Och hur bemöts man och tas emot?

Med värme och massor med förståelse även när man berättar dom mest knäppa och kanske intima saker och händelser….

Efter ett tag så kanske förälskelsekänslan går över och man börjar komma in i en vardagslunk och därmed så kanske också modet att fortsätta lita på att man möts med bara massa kärlek och förståelse när man vill berätta jobbiga saker minskar, kanske till och med försvinner.

I mina möten med andra människor så kommer just det här ganska ofta upp, man vågar inte berätta allt längre, man vill men man törs inte eller vill inte för man känner inte samma totala tillit som man gjorde i början.

I det här så infinner sig ju en saknad och ett sökande för att försöka börja prata med varann så där som man gjorde i början men det blir inte riktigt som det var då, det går inte lika lätt att öppna upp.

Vad beror det här på?

En del säger att dom ångrar att dom varit så öppna i början för dom har fått sina berättelser som knivhugg i ryggen senare i relation och vid något gräl.

Det man berättat i stort förtroende som också togs emot med öppna och förstående öron och armar – är nu det dödligaste vapnet…. och såret blir stort och djupt.

Andra kan inte direkt sätta fingret på vad det är som hänt – tiden har bara gått och vardagens lunk infunnit sig, man tror att ens partner alltid är som den varit och inbillar sig att inget nytt hänt, varken i känslor, tankar eller i livet och allt runtomkring.

Det kan ha hänt påtagliga förändringar som gjort att pratet och det öppna hjärtat fått stå på ”hold” – barn, hus, jobb, vänner, intressen och Gud vet allt bara smällde till och med det så tappades något viktigt bort.

Pratet, tiden NU och viljan/arbetet att hålla relationen vid liv och med det hålla sig ajour med varann har fått vika undan.

Kanske man upplever sin partner som förstelnad – och man vågar inte berätta för man har märkt att det finns en underton av dömande och misstänkliggörande.

Det kan få vem som helst att dra in tentaklerna.

Vad kan då konsekvensen bli?

Ja, som jag skrivit vid upprepade tillfällen på sistone, en del väljer att gå in i sig själva och blir tysta och inbundna och uppfattas som kalla och ointresserade.

Andra vänder sig utåt och väljer otrohet där man öppnar upp och berättar allt – men för en tredje part.

Några blir utåtagerande och skäller och bråkar om allt – allt som inte är det man egentligen vill få fram, städning, hämtning av barn, maten, egentid etcetera när man egentligen bara vill skrika:

– Jag saknar dig! Jag saknar mig! Jag saknar oss!

Så hur gör man då?

Vi behöver börja med oss själva. Du behöver börja med dig själv.

Du behöver bestämma dig för att möta din partner på nytt – men gammalt om du förstår hur jag menar.

Du behöver skala bort det som tillkommit under tiden i relationen, allt sånt som byggts upp som hindrar flödet mellan er.

Det krävs en mogen, icke dömande och nyfiken famn om man ska våga öppna sitt hjärta om och om igen i en långvarig relation!

Mognaden ligger i att våga lyssna, våga ta emot, våga stå kvar, våga hålla om även när det gör ont.

Icke dömandet ligger i att hela tiden komma ihåg att vi bara är människor, du är bara en människa och din partner är bara en människa.

Nyfikenheten ligger i att vilja mötas igen och igen och igen, och vilja veta mer, få reda på vad som händer och hänt i din partner, vad ni tillsammans kan ta för nya steg av det som kommer fram, och framför allt vad ni kan lära av det.

Så, öppna din famn – håll om din älskade och bara finns där,

det är lätt att känna tillit och våga öppna upp när man vet att famnen som tar emot en håller om, bara håller om med mognad, ovillkorlig kärlek och massor med nyfikenhet på dig,

kram från mig<3

Charlotte

@Charlotte Sander och Relationsexperten.se

Vill Du samtala med mig? Antingen kan du boka tid i bokningssystemet till höger på första sidan, väldigt enkelt.

Du kan gå in här och läsa vad som ingår när du bokar tid:

http://relationsexperten.se/terapi/

Du är så klart välkommen att ringa mig för att boka tid också: 0766-444066 eller maila till: charlotte@relationsexperten.se

 

 

Del 9 B: Otillräckligheten och Övergivenheten kan mynna ut i en Otrohet…..

23 oktober, 2017

Vi lider nog alla av känslan av otillräcklighet, i mer eller mindre mängder.

Är det inte relationen så kanske det är jobbet, eller barnen eller släktingar.

Alla pockar på känns det som och hur man än gör så är det aldrig tillräckligt, varför?

För att man inte själv ger sig möjligheten att tänka och känna in vad det är man själv vill och behöver.

Det börjar där, det slutar där.

OM man inte gör det så kommer otillräcklighets-känslan.

Och tro inte att ingen märker att du känner dig otillräcklig, för med den känslan så kommer också ett agerande där du inte verkar riktigt närvarande, du lyssnar inte riktigt och du är alltid på väg någon annanstans.

När man hittar känslan av att vara tillräcklig, när man blivit påfylld av sig själv – det är först då som man till fullo kan vara i nuet, både ensam och tillsammans med andra.

Det är först då som man också kan ta det med ro när människor väljer att lämna för man inser att det inte handlar om en själv utan om deras rädslor och deras svek mot sig själva.

Man får mer kvalitativ tid till sin egen process och läcker inte ut onödig energi till sådant och sådana som ändå inte vill vara med en.

En annan viktig orsak till att ta sig an sin känsla av övergivenhet och otillräcklighet är risken för otrohet.

Under mina år i samtal med människor som antingen varit otrogna eller blivit utsatta för det så har alla gemensamt känslan av övergivenhet och otillräcklighet.

Den som varit otrogen har i första hand sett sin partner som otillräcklig, som att hen inte kan leva upp till dom drömmar, mål och förväntningar som man haft på relationen.

I början var det ju så hänförande ovillkorlig förälskelse, man lovade varandra ALLT och att alltid finnas där för varandra.

Med tiden och när förälskelsen klingat av så kommer ramarna, reglerna och den villkorade kärleken som bygger på OM och inte bara för att.

För att jag vill leva med dig utan OM du gör det här då blir det mycket bättre.

Och vad handlar det om egentligen?

Att man inte själv varit tillräcklig, varken mot sin partner eller mot sig själv.

När jag säger mot sig själv så menar jag att man inte själv tagit reda på fullt ut, på djupet, vad man själv längtar efter och vill.

Ännu mindre kommunicerat det till sin partner.

Det blir skevt och relationen kommer till en halt.

Det blir stopp för inte bara känner man sig själv missnöjd och otillräcklig utan partnern känner så klart av det här med och konsekvensen av det kan vara att hen gör allt för att vara till lags där den i sin tur tappar sig själv och känner sig fullständigt otillräcklig.

Så vad händer då?

Jo, en del tar då och blickar ut FRÅN relationen och tänker att där ute kanske svaret finns för min känsla av otillräcklighet.

Där kanske otillräckligheten kan bli mätt om den får bekräftelse, det den inte tror att den kan få hemma, för där har ju allt gått i stå.

Kan det vara så att om man börjat med sig själv, nått insikten om att om jag tar itu I MIG känslan av otillräcklighet och sedan väljer att samtala om det med min partner, så kanske jag får ett nytt möte med hen.

Kanske hen känner exakt likadant?

Så, varför gör vi inte det då? Varför väljer vi, kanske om och om igen att inte skärskåda våra egna smärtor och än mindre samtala om det.

Har det med den ständiga rädslan av att om vi gör det, om vi skulle göra det, så kanske vi blir lämnade, lämnade som i övergivna??

Hellre då ha det som det är och söka fylla på lite här och lite där med sådant som gör att vi tror att vi är tillräckliga och att vi får tillräckligt, och att det är vi som bestämmer var, när och hur övergivandet ska se ut och ske?

Jag ser också att i den tid som vi lever i där vi proppas fulla med sociala medier så förstärker det känslan av otillräcklighet och övergivenhet.

Den förstärker den för att den får oss att känna oss udda och som vi är dom som inte har allt det där som många andra har.

Hur ska man någonsin kunna känna sig tillräcklig när allt sker så snabbt och det verkar som att alla andra lever ett liv i en helt annan takt än jag själv och med en ork som är utomjordisk?

När det inte räcker att vi är uppkopplade och nåbara 24 timmar om dygnet utan det lagras ny info, nya mail, nya inlägg dom korta stunder vi lägger undan exempelvis telefonen.

Så till den grad att det inverkar på vår sömn och det första vi gör är att kolla mobilen när vi vaknar, har vi missat något, kommer vi hinna med, kan vi matcha det som andra lägger upp….

Det ligger nära till hands då att känna sig ännu mer övergiven i sig själv, för hur ska jag kunna hitta mig själv när jag drunknar i alla andras synliga och lyckliga liv?

Jämförelsen leder till ytterligare känsla av otillräcklighet och övergivenhet…..

Jag önskar dig en fin höstvecka,

kram från mig<3

Charlotte

@Charlotte Sander och Relationsexperten.se

Vill Du samtala med mig om det här är eller något annat ämne som finns på RelationsKollen, gå in här då och läs mer om trestegskonceptet,

http://relationsexperten.se/terapi/.

Del 9 A: Övergivenhetskänslan, en Anledning till Obalans i Relationen!

16 oktober, 2017

IMG_5248

Jag har valt att dela upp den 9:e delen av RelationsKollen i A och B, övergivenhet och otillräcklighet.

När du läser dagens inlägg så vill jag be dig att tänka till hur känslan av övergivenhet ser ut för dig, hur har den påverkat dig, och hur har den påverkat och kanske till viss del styrt dina relationer?

Om du vill samtala med mig om det här mer så är du välkommen att boka tid hos mig, ring 0766-444066 eller skicka ett mail till: charlotte@relationsexperten.se.

Från och med idag 16 oktober så har jag infört ett bokningssystem, finns till höger på första sidan, bara att gå in och kika om du hittar någon tid som passar dig.

Övergivenhet och otillräcklighet.

Har du någon gång blivit lämnad?

Jag tror att vi alla på något sätt mer eller mindre blivit det.

Kanske du inte fick vara med i gänget i skolan, du hade en kompis från början som du hängde med men när hen upptäckte att du inte var så populär så valde hen att vara med gänget i stället.

Du blev lämnad.

Kanske du haft/har föräldrar som inte finns/fanns där för dig och som har valt att prioritera sig själva, var och en och även relationen dom emellan, du blir lämnad åt sidan och nedprioriterad.

Du blir lämnad.

Som vuxen så kanske du gör val som dina föräldrar inte kan godta och säger därför upp kontakten, när du som mest behövde dom.

Du blir lämnad.

Du har kanske varit riktigt kär och trott att din relation skulle vara tills döden skiljer er åt men plötsligt så inser du att det funnits en tredje person i er relation – och nu väljer din partner denna.

Du blir lämnad.

Men…..kanske du mest av allt kommit till insikt om att du faktiskt lämnat dig själv.

Du har inte funnits för dig själv på mycket, mycket lång tid.

Den insikten gör ont, den kan göra så ont att man kanske försöker att värja sig, krypa under, över eller bara helt enkelt stänga av alla känslor som vill komma ut.

När känslorna av den djupaste övergivenheten kommer så kan det bli svårt att andas för luften krymper och allt runtomkring verkar så långt borta, precis som man under så lång tid uppfattat sig själv, långt borta och svår att nå.

När man inser att man känt sig otillräcklig för sig själv, att man inte lyssnat på sig själv och där man faktiskt inte riktigt vetat vad man själv behöver eller vill, det är då man får den där kalla och brutala känslan av övergivenhet.

Som att man står i en tunnel och det finns ingen ljusstrimma åt något håll, allt är bara kallt, rått och becksvart.

Om man inte tar sig an den här känslan utan trycker bort den om och om igen, så kan den i sina försök komma fram som ångest, gråt och deppighet.

I början funkar det att trycka ner det och man kan fortsätta som vanligt men ju längre tiden går och livets olika skeenden och möten inträffar så triggas den, om och om igen.

Och om och om igen så försöker man trycka ner den, med sämre och sämre resultat.

Tills en dag när det inte går längre.

Man kanske får en kollaps eller helt enkelt inte kommer ur sängen en morgon.

Då är det dags att en gång för alla öppna smärtans dörr på vid gavel och släppa ut och in övergivenheten och otillräckligheten.

När insikten kommer att man övergivit sig själv och den smärtan det medför så krymper människors svek ganska rejält, det blir liksom ganska oviktigt.

Kvar finns bara det stora sveket, det som man åsamkat sig själv.

Man inser också att anledningen till att man inte tagit sig an övergivenheten är för att man känt sig otillräcklig, inkapabel till att veta HUR.

Hur tar jag mig an den övergivna i mig? Hur når jag den? Hur får jag den att berätta vad den känt/känner och framför allt vad den behöver?

Precis som med övergivna hundar så behöver man ”basic care”.

Man behöver tvättas och tvagas.

Man behöver varm mat och en skön säng att sova i, man behöver vila.

Man behöver vila i att man nu kommit i goda händer, ens egna i det här fallet.

Att den man nu lutar sig mot kommer att ge en det mest basala, det som man mest av allt längtar efter.

När jag skriver tvättas och tvagas så menar jag omvårdnaden om mig själv, att ge mig tid att både fysiskt och psykiskt ge mig tid att på djupet få gå igenom lager för lager, tvätta och lyfta på varje inknögglad del och räta ut.

Att våga stå kvar fastän att det gör ont att bli ren.

Den varma maten är det som jag behöver fylla min kropp och själ med, sådant som tillför styrka, näring, kraft och ger mig mättnad – det som bara jag kan veta vad behovet är.

Vilandet är insikten om att allt tar tid, att jag inte helt plötsligt kan ge mig själv en quick fix utan att jag behöver hämta luft, återhämtning och reflektion i processen till läkning.

Fortsättning följer nästa vecka,

ha en fin höstvecka,

kram<3

Charlotte

@Charlotte Sander och Relationsexperten.se

Del 8: Relation och Religion…

9 oktober, 2017

Hur vet man att en relation är slut-1

Det här är inte ett lätt ämne för mig att skriva om.

Det beror på att jag själv upplevt religionens påverkan på relationen och därför så kommer jag i detta inlägg bli mer personlig.

När religionen är central i ens uppväxt så är det inte konstigt att man som barn tror att det som föräldrarna tror på är det rätta och det enda rätta.

När jag ser tillbaka på min uppväxt i kyrkan så är det mycket som jag idag tycker var märkligt och framför allt lagiskt och jag har många gånger frågat mig:

– Var var kärleken, var fanns den?

Jag är uppvuxen i pingströrelsen och hela imagen skulle ju vara att det är så fritt men under ytan så var det inte det.

Under ytan så var det styrt och det var lätt att känna skuld, skuld för att det var omöjligt att vara perfekt, även om förlåtelsen fanns där så var det ändå inte nog.

Jag vet att min uppväxt inte ser likadan ut som religioner där exempelvis hedersmord förekommer och det är inte det jag vill påstå heller men vi glömmer ibland att det finns olika sätt att genom religionen försöka styra människor.

När jag träffade min första man så var jag 15 år och vi gifte oss när jag var 18 år.

Hade det inte varit för att det var förbjudet att ha sex innan äktenskapet så tror inte jag att jag gift mig.

Då hade jag väntat, kanske gjort annat, sådant som man gör i den åldern jag var i då, testat och känt mig fram.

Frågat mig själv vad det är jag vill och vad som passar mig och vad jag vill fylla mitt liv och hjärta med.

Jag fick inte den möjligheten vid den åldern men jag tog igen det senare och det är så jag tror att det blir när man blir tryggare med den man är och vad man vill.

Man tar bort och kanske lämnar.

Priset är fortfarande högt – är det kanske högre för det krävs en enorm styrka för att orka ta sig ur en relation där religionen varit så central och där bekantskap, släkt och församling också säger upp kontakten.

Det blir ensamt och under första tiden efter skilsmässan så funderade jag många gånger på om jag skulle hamna i helvetet efter det jag gjort och att ”dom” hade rätt, dom som anklagade mig och som sa att allt var mitt fel.

I det läget så började också min egen inre resa – från religion – till min tro.

Min tro som inte innebär något medlemskap i någon församling, som inte använder mig av orden rätt och fel speciellt ofta, som idag lever i en relation där kärleken är det främsta – som ju är trons grund, för mig.

En del har hänt sedan min upplevelse, idag bor unga människor tillsammans innan dom gifter sig (nu menar jag dom som är med i någon pingstförsamling), en del fortsätter att leva så och andra gifter sig.

Dom blir inte uteslutna för det.

I mitt arbete idag så får jag samtala med ganska många människor som befinner sig i liknande situationer som jag gjorde.

Man blir inte accepterad av släkt, man duger inte om man inte gör si eller så etcetera.

Den enda skillnaden är att det inte handlar om uppväxt/liv/relation i pingstförsamling utan mer om människor tillhörande andra religioner,

och ändå så är det så lika…..

religionen med sin lagiskhet kan förstöra och bryta ner relationer och ibland även urholka kärleken när man förlitar sig för mycket på religionen.

Bryt loss lagiskhetens hårdhet och öppna upp för kärlekens mjuka och varma famn,

då kan relationen få nytt liv och blomstra igen.

Vägen dit kan vara svår och kostbar, jag vet.

Jag delar med mig av inlägg som jag skrivit här på relationsexperten.se tidigare och som berör ämnet:

http://relationsexperten.se/sluta-las-in-honom/

http://relationsexperten.se/veckans-inlagg-jag-fick-en-fraga/

http://relationsexperten.se/den-andliga-dimensionen-av-karnan-kanske-den-djupaste-relationen/

Jag önskar dig en fin vecka,

kram<3

Charlotte

@Charlotte Sander och Relationsexperten.se

Del 7:Grå skilsmässa…..

2 oktober, 2017

img_1930Grey divorces….hur kul låter det?

Gråa skilsmässor….är det ens så det är?

Bara för att man nått en viss ålder där åren är ens erfarenhet och samlade kunskap så ska det kallas grått.

Grått för att man kanske kommit fram till att man kommit till vägs ände och därmed också nytt vägskäl.

Vad är det som gör att vi väljer att kalla det gråa toner för samlade års erfarenhet och val?

Kanske är grå vishetens färg egentligen fastän att den oftast får ses som det slätstrukna och tråkiga och kanske lite osynlig.

Så, hur är det då när man väljer att efter många år, 20, 30, 40 eller ännu längre tid väljer att gå skilda vägar?

Omgivningen står oftast med munnar gapande av förvåning och kanske viss skepticism och ifrågasättande:

– Har man hållit ihop så här länge så kan man hålla ihop lite till, typ tills döden skiljer oss åt, för den är ju ändå ganska nära.

Kan det vara så att just för att man fått insikten om att den tid man har kvar så vill man göra annat, nytt, sådant som man inte tidigare fått möjlighet att göra och som ens partner inte är intresserad av?

Kan det vara så att det blir skälet till och förklaringen till att man säger tack för alla dessa år och/men nu tar jag med mig alla dessa erfarenheter in i något alldeles nytt, för mig?

Att tro att beslutet om att skiljas efter så många år skulle vara en plötslig känsla eller idé är enligt min mening befängd och något som jag direkt tar avstånd ifrån.

Tvärtom, par som efter så många år kommit fram till vägs ände ska mötas med respekt och inget annat.

Tiden, ja, den långa tiden som man spenderat tillsammans – kanske omlott eller parallellt eller något mittemellan- har utmynnat i konklusionen och beslutet att här skiljs vi.

Kanske också därför många i den här åldersgruppen kan skiljas som vänner – man värdesätter den mer än att ha en så kallad kärleksrelation.

Man kan släppa varandra fria men ändå behålla den fina vänskapen – som genom kriser och prövningar är det som bestått, mer än kärleken.

En del väljer att stanna kvar i vänskapen och lär sig att leva med det utan den där kärleken som uttrycker sig periodvis genom förälskelsens heta perioder.

En del saknar den känslan så mycket att man väljer att avsluta – kanske för att man är nöjd så men vill leva vidare ensam eller för att man vill söka sig vidare för att kanske se om man kan få uppleva förälskelsens härliga rus igen.

Vad är rätt och fel?

Är det ens intressant att diskutera det så?

Kan vi inte precis som att vi förlitar oss på att ett långt äktenskap utstått, levt älskat och uthärdat mycket och lyckats överleva likaväl förlita oss på att dessa människor gjort valet att vi går vidare, var och en för sig?

Vad är skillnaden egentligen?

Visheten finns där….

Erfarenheten finns där…..

Historien och minnena finns där, som man kan ta med sig som blir ett ankare framöver, enskilt eller i ny relation.

Kanske är det dags att se det gråa i regnbågens alla färger – för att det är där erfarenheten och kärleken verkligen finns – den är ovillkkorlig och evig oavsett om vi människor väljer att stanna kvar eller gå vidare….

kram från mig <3

Charlotte

@Charlotte Sander och Relationsexperten.se

 

Lägger med lite länkar, bland annat där jag är med i Sveriges Radio och pratar just om grå skilsmässor:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=106&artikel=5617899

http://www.nextavenue.org/slideshow/why-couples-divorce-after-decades-of-marriage/

https://www.nytimes.com/2015/10/31/your-money/after-full-lives-together-more-older-couples-are-divorcing.html