Browsing Category

RelationsKollen

Del 9 A: Övergivenhetskänslan, en Anledning till Obalans i Relationen!

16 oktober, 2017

IMG_5248

Jag har valt att dela upp den 9:e delen av RelationsKollen i A och B, övergivenhet och otillräcklighet.

När du läser dagens inlägg så vill jag be dig att tänka till hur känslan av övergivenhet ser ut för dig, hur har den påverkat dig, och hur har den påverkat och kanske till viss del styrt dina relationer?

Om du vill samtala med mig om det här mer så är du välkommen att boka tid hos mig, ring 0766-444066 eller skicka ett mail till: charlotte@relationsexperten.se.

Från och med idag 16 oktober så har jag infört ett bokningssystem, finns till höger på första sidan, bara att gå in och kika om du hittar någon tid som passar dig.

Övergivenhet och otillräcklighet.

Har du någon gång blivit lämnad?

Jag tror att vi alla på något sätt mer eller mindre blivit det.

Kanske du inte fick vara med i gänget i skolan, du hade en kompis från början som du hängde med men när hen upptäckte att du inte var så populär så valde hen att vara med gänget i stället.

Du blev lämnad.

Kanske du haft/har föräldrar som inte finns/fanns där för dig och som har valt att prioritera sig själva, var och en och även relationen dom emellan, du blir lämnad åt sidan och nedprioriterad.

Du blir lämnad.

Som vuxen så kanske du gör val som dina föräldrar inte kan godta och säger därför upp kontakten, när du som mest behövde dom.

Du blir lämnad.

Du har kanske varit riktigt kär och trott att din relation skulle vara tills döden skiljer er åt men plötsligt så inser du att det funnits en tredje person i er relation – och nu väljer din partner denna.

Du blir lämnad.

Men…..kanske du mest av allt kommit till insikt om att du faktiskt lämnat dig själv.

Du har inte funnits för dig själv på mycket, mycket lång tid.

Den insikten gör ont, den kan göra så ont att man kanske försöker att värja sig, krypa under, över eller bara helt enkelt stänga av alla känslor som vill komma ut.

När känslorna av den djupaste övergivenheten kommer så kan det bli svårt att andas för luften krymper och allt runtomkring verkar så långt borta, precis som man under så lång tid uppfattat sig själv, långt borta och svår att nå.

När man inser att man känt sig otillräcklig för sig själv, att man inte lyssnat på sig själv och där man faktiskt inte riktigt vetat vad man själv behöver eller vill, det är då man får den där kalla och brutala känslan av övergivenhet.

Som att man står i en tunnel och det finns ingen ljusstrimma åt något håll, allt är bara kallt, rått och becksvart.

Om man inte tar sig an den här känslan utan trycker bort den om och om igen, så kan den i sina försök komma fram som ångest, gråt och deppighet.

I början funkar det att trycka ner det och man kan fortsätta som vanligt men ju längre tiden går och livets olika skeenden och möten inträffar så triggas den, om och om igen.

Och om och om igen så försöker man trycka ner den, med sämre och sämre resultat.

Tills en dag när det inte går längre.

Man kanske får en kollaps eller helt enkelt inte kommer ur sängen en morgon.

Då är det dags att en gång för alla öppna smärtans dörr på vid gavel och släppa ut och in övergivenheten och otillräckligheten.

När insikten kommer att man övergivit sig själv och den smärtan det medför så krymper människors svek ganska rejält, det blir liksom ganska oviktigt.

Kvar finns bara det stora sveket, det som man åsamkat sig själv.

Man inser också att anledningen till att man inte tagit sig an övergivenheten är för att man känt sig otillräcklig, inkapabel till att veta HUR.

Hur tar jag mig an den övergivna i mig? Hur når jag den? Hur får jag den att berätta vad den känt/känner och framför allt vad den behöver?

Precis som med övergivna hundar så behöver man ”basic care”.

Man behöver tvättas och tvagas.

Man behöver varm mat och en skön säng att sova i, man behöver vila.

Man behöver vila i att man nu kommit i goda händer, ens egna i det här fallet.

Att den man nu lutar sig mot kommer att ge en det mest basala, det som man mest av allt längtar efter.

När jag skriver tvättas och tvagas så menar jag omvårdnaden om mig själv, att ge mig tid att både fysiskt och psykiskt ge mig tid att på djupet få gå igenom lager för lager, tvätta och lyfta på varje inknögglad del och räta ut.

Att våga stå kvar fastän att det gör ont att bli ren.

Den varma maten är det som jag behöver fylla min kropp och själ med, sådant som tillför styrka, näring, kraft och ger mig mättnad – det som bara jag kan veta vad behovet är.

Vilandet är insikten om att allt tar tid, att jag inte helt plötsligt kan ge mig själv en quick fix utan att jag behöver hämta luft, återhämtning och reflektion i processen till läkning.

Fortsättning följer nästa vecka,

ha en fin höstvecka,

kram<3

Charlotte

@Charlotte Sander och Relationsexperten.se

Del 8: Relation och Religion…

9 oktober, 2017

Hur vet man att en relation är slut-1

Det här är inte ett lätt ämne för mig att skriva om.

Det beror på att jag själv upplevt religionens påverkan på relationen och därför så kommer jag i detta inlägg bli mer personlig.

När religionen är central i ens uppväxt så är det inte konstigt att man som barn tror att det som föräldrarna tror på är det rätta och det enda rätta.

När jag ser tillbaka på min uppväxt i kyrkan så är det mycket som jag idag tycker var märkligt och framför allt lagiskt och jag har många gånger frågat mig:

– Var var kärleken, var fanns den?

Jag är uppvuxen i pingströrelsen och hela imagen skulle ju vara att det är så fritt men under ytan så var det inte det.

Under ytan så var det styrt och det var lätt att känna skuld, skuld för att det var omöjligt att vara perfekt, även om förlåtelsen fanns där så var det ändå inte nog.

Jag vet att min uppväxt inte ser likadan ut som religioner där exempelvis hedersmord förekommer och det är inte det jag vill påstå heller men vi glömmer ibland att det finns olika sätt att genom religionen försöka styra människor.

När jag träffade min första man så var jag 15 år och vi gifte oss när jag var 18 år.

Hade det inte varit för att det var förbjudet att ha sex innan äktenskapet så tror inte jag att jag gift mig.

Då hade jag väntat, kanske gjort annat, sådant som man gör i den åldern jag var i då, testat och känt mig fram.

Frågat mig själv vad det är jag vill och vad som passar mig och vad jag vill fylla mitt liv och hjärta med.

Jag fick inte den möjligheten vid den åldern men jag tog igen det senare och det är så jag tror att det blir när man blir tryggare med den man är och vad man vill.

Man tar bort och kanske lämnar.

Priset är fortfarande högt – är det kanske högre för det krävs en enorm styrka för att orka ta sig ur en relation där religionen varit så central och där bekantskap, släkt och församling också säger upp kontakten.

Det blir ensamt och under första tiden efter skilsmässan så funderade jag många gånger på om jag skulle hamna i helvetet efter det jag gjort och att ”dom” hade rätt, dom som anklagade mig och som sa att allt var mitt fel.

I det läget så började också min egen inre resa – från religion – till min tro.

Min tro som inte innebär något medlemskap i någon församling, som inte använder mig av orden rätt och fel speciellt ofta, som idag lever i en relation där kärleken är det främsta – som ju är trons grund, för mig.

En del har hänt sedan min upplevelse, idag bor unga människor tillsammans innan dom gifter sig (nu menar jag dom som är med i någon pingstförsamling), en del fortsätter att leva så och andra gifter sig.

Dom blir inte uteslutna för det.

I mitt arbete idag så får jag samtala med ganska många människor som befinner sig i liknande situationer som jag gjorde.

Man blir inte accepterad av släkt, man duger inte om man inte gör si eller så etcetera.

Den enda skillnaden är att det inte handlar om uppväxt/liv/relation i pingstförsamling utan mer om människor tillhörande andra religioner,

och ändå så är det så lika…..

religionen med sin lagiskhet kan förstöra och bryta ner relationer och ibland även urholka kärleken när man förlitar sig för mycket på religionen.

Bryt loss lagiskhetens hårdhet och öppna upp för kärlekens mjuka och varma famn,

då kan relationen få nytt liv och blomstra igen.

Vägen dit kan vara svår och kostbar, jag vet.

Jag delar med mig av inlägg som jag skrivit här på relationsexperten.se tidigare och som berör ämnet:

http://relationsexperten.se/sluta-las-in-honom/

http://relationsexperten.se/veckans-inlagg-jag-fick-en-fraga/

http://relationsexperten.se/den-andliga-dimensionen-av-karnan-kanske-den-djupaste-relationen/

Jag önskar dig en fin vecka,

kram<3

Charlotte

@Charlotte Sander och Relationsexperten.se

Del 7:Grå skilsmässa…..

2 oktober, 2017

img_1930Grey divorces….hur kul låter det?

Gråa skilsmässor….är det ens så det är?

Bara för att man nått en viss ålder där åren är ens erfarenhet och samlade kunskap så ska det kallas grått.

Grått för att man kanske kommit fram till att man kommit till vägs ände och därmed också nytt vägskäl.

Vad är det som gör att vi väljer att kalla det gråa toner för samlade års erfarenhet och val?

Kanske är grå vishetens färg egentligen fastän att den oftast får ses som det slätstrukna och tråkiga och kanske lite osynlig.

Så, hur är det då när man väljer att efter många år, 20, 30, 40 eller ännu längre tid väljer att gå skilda vägar?

Omgivningen står oftast med munnar gapande av förvåning och kanske viss skepticism och ifrågasättande:

– Har man hållit ihop så här länge så kan man hålla ihop lite till, typ tills döden skiljer oss åt, för den är ju ändå ganska nära.

Kan det vara så att just för att man fått insikten om att den tid man har kvar så vill man göra annat, nytt, sådant som man inte tidigare fått möjlighet att göra och som ens partner inte är intresserad av?

Kan det vara så att det blir skälet till och förklaringen till att man säger tack för alla dessa år och/men nu tar jag med mig alla dessa erfarenheter in i något alldeles nytt, för mig?

Att tro att beslutet om att skiljas efter så många år skulle vara en plötslig känsla eller idé är enligt min mening befängd och något som jag direkt tar avstånd ifrån.

Tvärtom, par som efter så många år kommit fram till vägs ände ska mötas med respekt och inget annat.

Tiden, ja, den långa tiden som man spenderat tillsammans – kanske omlott eller parallellt eller något mittemellan- har utmynnat i konklusionen och beslutet att här skiljs vi.

Kanske också därför många i den här åldersgruppen kan skiljas som vänner – man värdesätter den mer än att ha en så kallad kärleksrelation.

Man kan släppa varandra fria men ändå behålla den fina vänskapen – som genom kriser och prövningar är det som bestått, mer än kärleken.

En del väljer att stanna kvar i vänskapen och lär sig att leva med det utan den där kärleken som uttrycker sig periodvis genom förälskelsens heta perioder.

En del saknar den känslan så mycket att man väljer att avsluta – kanske för att man är nöjd så men vill leva vidare ensam eller för att man vill söka sig vidare för att kanske se om man kan få uppleva förälskelsens härliga rus igen.

Vad är rätt och fel?

Är det ens intressant att diskutera det så?

Kan vi inte precis som att vi förlitar oss på att ett långt äktenskap utstått, levt älskat och uthärdat mycket och lyckats överleva likaväl förlita oss på att dessa människor gjort valet att vi går vidare, var och en för sig?

Vad är skillnaden egentligen?

Visheten finns där….

Erfarenheten finns där…..

Historien och minnena finns där, som man kan ta med sig som blir ett ankare framöver, enskilt eller i ny relation.

Kanske är det dags att se det gråa i regnbågens alla färger – för att det är där erfarenheten och kärleken verkligen finns – den är ovillkkorlig och evig oavsett om vi människor väljer att stanna kvar eller gå vidare….

kram från mig <3

Charlotte

@Charlotte Sander och Relationsexperten.se

 

Lägger med lite länkar, bland annat där jag är med i Sveriges Radio och pratar just om grå skilsmässor:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=106&artikel=5617899

http://www.nextavenue.org/slideshow/why-couples-divorce-after-decades-of-marriage/

https://www.nytimes.com/2015/10/31/your-money/after-full-lives-together-more-older-couples-are-divorcing.html

 

 

 

Del 6: Ett Helt liv ska Knöas in mellan 30-40!

25 september, 2017

IMG_4869

Jag märker en stress hos relativt unga människor idag och det är en stress som verkar accelerera.

Det är åren mellan cirka 30-40.

Man har skaffat boende tillsammans och man har kanske hunnit få barn.

Samtidigt med att man startat familj så är man också som mest attraktiv på arbetsmarknaden.

Det är mycket som händer på en gång och man ska prestera åt alla håll.

Många känner pressen (speciellt kvinnor….) att ha ett hem lika vackert som det man kan se i inredningstidningar, man ska ha en kropp där det inte märks ett spår av att man fött barn, man ska kunna vara kock och bjuda på fantastiska rätter, man ska ha lust att ha sex där en del mer har det för rädslan att förlora partnern än att underhålla känslan av samhörighet.

Barnen ska skjutsas hit och dit, kanske till dagis/skola för att sedan skjutsas vidare till olika aktiviteter.

Själv kanske man bestämt sig för att ha ett intresse där man får så kallad ”egen tid” men väl där så känner man bara en stor trötthet eller skuld för att man ”vet” att man borde vara någon annanstans, för någon annans skull.

Allt och alla drar i en, runtomkring en och inom en och vad blir det av allt det här?

Jo, man går omkring med en ständig känsla av otillräcklighet, och skuld för hur man än försöker så blir det aldrig HELT någonstans, allra minst inom en själv.

Vi lever i en tid då man ska hinna leva ett helt liv mellan 30-40!

Det är ju omöjligt!

 

Så hur gör man, vad kan man göra?

För det första så tror jag att det handlar om att just få den här insikten om att kraven är omöjliga och egentligen helt ointressanta.

Gå inte i fällan att ALLT måste ske nu och att du måste överprestera överallt och hela tiden.

Ska jag vara lite tuff så kanske jag skulle säga att omgivningen kanske inte alls ser dig som att du hinner med allt utan kanske snarare att man ser en mycket sliten och sönderstressad person vars krav på sig själv är omänskliga.

När insikten fått sjunka ner och in så kan det vara dags att sätta sig ner och prioritera.

Vad är viktigast just nu, för dig, för din partner och för din familj?

Resten får vänta – och det gör ”resten”, det försvinner inte – det är ytterligare en tankefälla att tro att om du inte tar chansen nu så försvinner den.

Jag tror inte på det utan jag tror att om du kan sätta gränser och vara tydlig så höjer det snarare intresset för dig och en respekt infinner sig för det du visar.

Om du är gränslös exempelvis på jobbet och bara ger och ger så är det lätt att du blir utnyttjad och jag tror inte att respekten för dig ökar utan snarare tvärtom.

Tiden vi lever i nu triggar ”perfektionisten” i många och det här märker jag bland mina klienter där många låter den sidan dominera i kombination med trycket från omgivningen.

”Perfektionisten” är så klart bra på det sättet att den levererar, ser till att slutföra uppgifter och gör det galant.

Den nyttjar en inte för att den aldrig blir/är nöjd och även fast insikten kommer om att det inte finns något perfekt så slutar den aldrig att söka efter det perfekta.

När den inte finner det så finns det dom som lägger det utanför sig själva, till exempel på partnern.

Allt är fel med hen, hen gör aldrig något rätt – och egentligen är det bara besvikelsen över en själv som spiller över och ut.

Motsatsen till ”perfektionisten” kan ju vara ”bohemen”.

När inte den får komma fram och njuta av livet, rufsa till håret lite och stöka till det bland kuddarna i soffan så kan det i stället komma tårar, deppighet och ilska för att den inte får säga sitt.

Självklart är det så att om bohemen skulle få vara framme fullt ut hela tiden så är ju inte det så bra heller, då kanske allt skulle soppa till sig och bli ordentligt rörigt.

Det är därför det är så viktigt att man söker efter en balans, en syntes – där dessa sidor får samarbeta i en harmonisk pendling.

Det är fantastiskt att få se den förändring som sker hos människor som får insikten, låter andra delpersonligheter få komma fram och ta plats samt den förändring som sker i dessa människors liv.

När man får fatt på det här så minskar ju rädslan, rädslan för att tappa kontrollen helt för att man inte förstår vad som vill komma fram och framför allt hur man skulle kunna hantera det om man släppte fram det.

Man kan se sig själv och sitt liv med lite mer giraffperspektiv där man inser att det finns så många fler valmöjligheter än vad samhällets krav vill lägga på oss.

Vi väljer – och vi blir också vägvisare för andra som söker efter helhet och vi ges också möjligheten att för våra barn erbjuda andra möjligheter som i sin tur kan ge dom bra verktyg i deras liv.

Ps. Lägger med en länk till ett av mina inlägg som berättar om min egen utmattningsperiod och hur jag gjorde vissa förändringar, kanske kan hjälpa någon:

http://relationsexperten.se/efter-utmattningen-vad-hande-sedan/

och en intervju i BreakIt där jag blev intervjuad om hur få ihop startup-åren när man är entreprenör samt har familj:

https://www.breakit.se/artikel/6515/radda-relationen-under-startup-aren-har-ar-expertens-8-rad

Vill du prata mer om det här eller något annat som du funderar över så är du varmt välkommen att boka tid:

http://relationsexperten.se/terapi/

Jag önskar dig en fin höstvecka,

kram<3

Charlotte

 

 

@Charlotte Sander och Relationsexperten.se

 

 

 

 

 

 

 

Del 5: Hellre ensam i Tvåsamheten än ensam i Ensamheten……

18 september, 2017

IMG_5178 (1)

Plötsligt så förändras något.

Man känner en ny känsla som man inte känt förut och man blir rädd, riktigt rädd.

Den där ångestfyllda och kvävande ensamhetskänslan som bara trillar över en.

Fastän att man befinner sig i en relation och man tror att man har det bra så bara sköljs man över av smärtan i att känna sig riktigt ensam.

Man kanske betraktar sin partner som pratar på precis som vanligt, gör sina grejor precis som vanligt, och själv känner man bara att något har förändrats i en.

Kanske blir man kritisk till ens partner, man tycker att hen är tråkig och man tänker att kan hen aldrig förändras, likadan år efter år….

Det här är något som jag ofta får prata med människor om, tankevurpan man gör att man tror att ens partner aldrig förändras!

Du har ju förändrats eller hur?

Du kanske just nu känner dig ensam och det är en ny känsla och en förändring som skett inom dig, så självklart är det så att din partner också förändras men kanske precis som du inte säger något till dig om det.

Så där går ni båda två, försöker hålla relationen flytande, fastän att något skaver och inte känns som det gjort eller som du vill och längtar efter.

En del människor stannar här och accepterar eller kanske jag ska skriva blir liknöjda.

Tänker att jag är hellre ensam i tvåsamheten än ensam i ensamheten…

Jag skulle vilja påstå att är det något vi är rädda för så är det att vara ensamma med oss själva och det här får jag berättat för mig om och om igen från människor jag möter.

Jag kan bara bekräfta:

– Det är läskigt när ensamheten knackar på dörren och vill in, för vad kommer man att möta?

– Vem är jag om jag är helt ensam, i mig själv och med mig själv?

En del backar här och öppnar inte ens dörren utan lägger känslan av ensamhet på sin partner och vill få det till att det är hen som gör att man känner sig ensam.

Visst kan det vara så om partnern till exempel vänt sig ut ifrån relationen men många gånger handlar det om att man själv behöver göra en inåtblick.

Innan man gör någon annan förändring i relationen så behöver man ta reda på vad den här känslan av ensamhet vill säga en.

Man brukar ju säga att kris alltid är lika med utveckling och jag håller med.

Att gå in och våga titta på sin egen ensamhetskänsla kan göra att man kommer i någon slags kris, något slags mörker och deppighet som vill få en att trycka tillbaka det som den där inre och djupa ensamhetskänslan vill berätta.

Våga stå kvar, våga rid ut mörkret och deppigheten, då kommer du till nästa fas där ensamheten kan tala om för dig vad du behöver, saknat och längtar efter.

Det kan infinna sig en sorg här, en sorg över saker du kanske tycker du missat, inte fått chansen att göra eller delta i, eller helt enkelt bara en sorg över att ditt liv inte blev som du innerst inne velat.

Du kanske kommer till insikt om att du övergett dig själv.

Här är starten till DIN förändring -en upptäcktsresa som är både lite läskig men också fylld av hopp och förväntan och möjlighet till en omstart.

Många gånger utan att du behöver förändra så mycket runtomkring dig utan här sker den största förändringen i dig.

Visst finns det relationer som inte orkar när den ena förändras mycket men det finns också relationer där det här ger nytt liv in i relationen.

Insikten om att ALLT förändras och acceptansen av det gör att skuldbeläggandet på relationen inte finns på samma sätt utan man kommer samman igen,

inte längre rädd för att vara ensam i ensamheten men tacksam att få vara inkluderad i en tvåsamhet,

ha en härlig höstvecka,

kram från mig<3

Charlotte

Ps. Delar med mig av ett lite mer personligt inlägg som jag gjorde för några år sedan om min och kära makens relation:

http://relationsexperten.se/vi-valjer-varann-om-och-om-igen/

 

@Charlotte Sander och Relationsexperten.se

 

Del 4: Efter Förälskelsen…..Sen då?

11 september, 2017

Efter den himlastormande förälskelseperioden så lugnar känslorna ner sig litet, nästan alltid kanske jag ska säga, eller för ett tag i alla fall.

I den här fasen så kan det vara så som jag skrivit i del 3, att det inte blir så mycket mer än förälskelse – den gick inte över till att bli fördjupad kärlek.

Även när det fördjupas så börjar man känna en mer vardagslik kärlek, det kanske inte är så upphetsande att vakna med varandra längre som det var i början, sexet har kanske ”normaliserats” och man inser kanske att mycket annat i ens liv fått stå på ”hold” för att man spenderat 24 timmar om dygnet tillsammans.

Man kanske märker att man missat lite i kontakten med vänner, kollegor och släkt.

Det praktiska runtomkring en har fått stå tillbaka (en del blir i och för sig tvärtom, får kanske städmani i förälskelsens rus).

Jobbet som man innan tyckte var ganska trist gick som på räls men nu börjar man känna av att det är lite grått igen.

Så och relationen, plötsligt så kanske lugnet och vardagen får en att tveka och tvivla på om det här är ”it”.

Inte alla tänker så klart så för en del har längtat till att det ska lugna ner sig, tryggheten blir större och en del älskar också vardagen och dess lite gråa ton.

Ska man om man tycker att det är lite för grått direkt tänka att man kanske ska göra slut?

Jag tycker inte det.

Först och främst så är det bra att göra en inåtblick, titta på dig själv och tänk och känn in vad det är du saknar och längtar efter och vad det var som gjorde att du föll för din partner.

I många fall så handlar det inte ens om relationen utan om dig och dina egna behov, som faktiskt inte din partner har med att göra eller åtminstone inte kan göra något åt, för att det handlar om dig!

Det är så lätt att tro att vi ska gå och känna oss förälskade och kära hela tiden i en relation, och är det något vi blivit lurade på så är det det!

Man gör inte det när man är i en längre relation.

Skillnaden är kanske bara att man VET det och man rider liksom ut det och vet inom sig att snart så kommer en ny känsla av förälskelse, den går i cykler….

Så vad gör man då under tiden, i dom här eventuella svackorna?

Man vårdar vänskapen!

Man bygger känslan av VI, man förstärker det och det är möjligt att man måste vara mer i huvudet än i känslan under dessa perioder och det är OKEJ!

Fall inte ner i känslan just då och tänk att det är tråkigt att inte känna så mycket, det vänder!

-Utveckla er tillsammans, OCH var för sig.

-Gör saker som ni/du inte brukar, tillsammans och var och en för sig.

-Positionera er/dig inte…..ligg inte och skjut ifrån din skyttegrav över till din partner, det är INTE lösningen, det är förödande för relationen.

-Kliv upp ur graven och det är möjligt att du behöver vara ”the bigger person”, den som är prestigelös, som skiter i om du ”förlorar” – det är då du tar ansvar för dig och för relationen.

Dessa perioder av gråhet är egentligen perioder av utvecklande och faktiskt närmande, om man tillåter det.

Det är perioder där man både hittar nya sidor av sig själv och även hos sin partner.

Självklart är det inte alltid det går att ta relationen vidare om det blivit alltför trist och grått och man själv kanske förändrat sig, försökt hitta lösningar men man bara får motstånd och stängda dörrar.

Vad gör man då?

Ja, man kan ju så klart ta professionell hjälp i första hand men det kan så klart vara så att det ändå slutar i att man går isär.

Det är tillräckligt jobbigt att det sker, så därför är det så viktigt att man försöker göra allt man kan, då blir det faktiskt också lättare att släppa taget.

Man tar med sig erfarenheterna men inte IN i nästa relation utan som en viktig lärdom, och som för många av oss,

man har blivit mer vaken och klar över hur man vill ha sin nästa relation och partner,

 

ha en härlig höstvecka,

kram från mig<3

Charlotte

@Charlotte Sander och Relationsexperten.se