Browsing Category

RelationsKollen

Del 16: Är din Partner utmattad och vad kan Du i så fall göra?

11 december, 2017

God måndag!

Den här veckan i RelationsKollen så handlar det om utmattning – något som alltfler få gå igenom.

Gå igenom skriver jag – för man kommer ur det MEN det tar tid och det går inte att försöka springa förbi det, då kommer krafterna bara ännu mer att sina och så får man börja om igen…

Inte värt det!

Jag trodde att jag var helt frisk 2014 men fick ett bakslag, och på ett sätt var det värre än första gången för jag visste ju vad som skulle krävas för att komma igen,

tid och tålamod!

Nåja, här kommer först mina tankar kring hur det var för mig och vilka tips jag fick och själv kan ge och sedan en fråga från en insändare,

ha en härlig decemberdag,

kram<3

Charlotte

 

 

Det är mycket svårt att stå bredvid och se på när ens partner mår dåligt.

Ännu svårare blir det när man inte riktigt når fram och hen isolerar sig och drar sig undan.

Mycket svårt blir det när personen inte vill söka hjälp – så vad gör man?

I det här fallet så handlar det om utbrändhet – och eftersom jag har personlig erfarenhet av det så kan jag säga att A och O är att få komma till läkare.

Jag fick ett super-viktigt råd av min läkare när jag äntligen fick hjälp:

– Charlotte, du behöver lära dig att sova.

Jag hade bara sovit 3-4 timmar per natt under flera år vilket bidrog till min kollaps som i sin tur handlade om oro, försök att vara duktig, hjälpa till, fixa och framför allt att se till andras behov mer än mina egna.

Så enkelt och så svårt var rådet och läkaren hade helt rätt!

Det var precis så det var för mig, jag behövde prioritera sömnen.

Det gjorde jag också – jag började träna mig på att sova – det blev min första prioritet, allt annat fick stå tillbaka och sedan fick jag sakta bygga mitt nya liv, bit för bit – med innehåll som jag valde.

Så, skulle jag lista vad man som närstående kan göra så är det detta:

– Se till att personen får komma till läkare.

-Förstå att är man utbränd så har det brunnit vilket gör att man inte kan ta in information lika lätt, det kan vara svårt att läsa texter med mera till en början så där kan man vara till stor hjälp.

– Se till att personen vilar, inte håller på med dator, TV och telefon för mycket utan verkligen vilar.

-Maten är super-viktig, försök att hjälpa partnern att äta nyttigt – framför allt sockret måste bort för det ger en kick som är helt felaktig och som gör att utbrändheten slår till ännu hårdare efter intag. Tom energi!

-Respektera att personen ibland behöver vara ensam MEN se också till att göra små utflykter eller små saker som du vet att partnern tycker om.

-Hjälp hen att hitta sätt att uttrycka sin process på och hitta läkande platser eller upplevelser.

Det kan vara genom att skriva eller kanske måla och rita, vara i naturen, träna försiktigt, laga mat med mera.

-Var beredd på en del ältande – det är inte konstigt för det är så mycket som bunkrats upp och som till slut har brunnit och ältandet (askan) behöver finnas där innan det nya gröna och friska kan få växa upp.

– Det kommer att vara två steg framåt och ett bakåt och detta kommer att göra dig galen ibland för precis när du tänker att nu äntligen så verkar det ordna sig så faller hen tillbaka lite grand, precis som det ska vara enligt mig.

Det tar tid och det behöver få ta tid men det blir bättre trots lite bakslag nu och då!

-Var beredd på att personen kommer ut som något helt nytt när kraften och tillfrisknandet återkommer.

Kanske en helt ny inriktning i livet, nya intressen med mera.

Nåja, här kommer frågan och senare mina tankar,

 

 

Hej,

jag har varit tillsammans med min kille i fyra månader. Eller egentligen har vi varit tillsammans sedan ett och ett halvt år tillbaka men i somras valde han att avsluta vårt förhållande på grund av att han mådde väldigt dåligt, han va utbränd och jag hade mycket ångest för mina val för framtiden så vi tyngde ner varandra och tillslut orkade inte han mer.

Men sedan efter 2 månaders uppbrott där vi inte prata med varandra så sprang vi in i varandra igen och det tog kanske 2 timmar innan han sa hur mycket han ångrade att han lätt en dålig period komma emellan oss och att vi tillsammans var alldeles för bra för att bara kasta åt sidan. Han ville vara med igen och det menade han verkligen.

Jag är 22 år och han är 26, vi båda pluggar på högskolan och då blir det visa perioder som är så sjukt stressiga så man blir utbränd. Just har det kommit en upprepning av förra året. Han är utbränd, har ångest och vill inte umgås med någon. Inte ens mig. Han vill ha egen tid och det har han fått. Visa dagar pratar vi inte alls och andra dagar så ringer jag honom i tio minuter för att bara höra vad han gör och berätta om något kul som hänt.

Vi har setts kanske två gånger i veckan och då känns det som att han börjar komma tillbaka lite igen. Han vill prata om saker, men han pussas och krams inte som vanligt. Så jag skulle vilja säga att han är kanske 10% av sig själv just nu. Han är en grå version av den rolig, pigga killen som jag älskar. Vi bråkar verkligen aldrig, vi har inga problem med att ge varandra utrymme eller svartsjuka eller någonting. Men ändå nu när hans dåliga period kom tillbaka så tvekar han på om vi ska vara tillsammans. Han inser inte att det är skolan som får honom att må dåligt.

Han sitter hemma hela dagarna och har inte umgåtts med någon på en vecka. Han vill inte vara med någon, men det enda han analyserar är varför han inte vill vara med mig. Jag blir ledsen av att se honom må dåligt, samtidigt som jag sagt att han måste söka hjälp och prata med någon, men han vägrar. Jag påminna honom om att han i höstas när han mådde bra igen sa att han ångrade beslutet att trycka bort alla i hans närhet, men han kommer inte ihåg att det va så han kände.

Vad ska jag säga? vad ska jag göra? Jag vill hjälpa honom, och för mig är det inte konstigt att man har dåliga perioder. Jag vill stå vid hans sida och hjälpa honom tillbaka till sig själv. Jag är rädd att bara fokusera på att prata med honom om att det inte är mitt fel att han mår dåligt, för då riktar jag fokus på vårt förhållande och då kanske han överanalyserar fel saker.

Jag vill att han ska inse det han insett i höstas när han mådde bra, men när bara jag och ingen annan i hans närhet säger att han mår dåligt och borde söka lite extra hjälp så är det inte så konstigt att han tycker jag är jobbig och vill ha bort mig. Han har ingen nära relation till vänner där han kan prata om känslor och hans familj bor i en annan del av Sverige så de ser inte att han mår dåligt.

 

Hej!
Jag tycker att det första och viktigaste är att han får professionell hjälp.

Du skriver att han är utbränd, har han varit hos läkare då som konstaterat det?

Situationen med mycket pluggande och en del ångest över val etcetera är inte så ovanlig MEN när det kommit till den punkten att man isolerar sig och stöter bort människor man tycker om och älskar då är det viktigt att få hjälp.

Att han inte minns situationen när han mådde bra kan faktiskt vara helt sant för är man utbränd så tappar man en hel del minne.
Jag tycker också att du tänker helt rätt med att hans välmående är prio ett sedan får ni ta tag i er relation.

Detta hindrar ju inte att du finns vid hans sida eftersom du ändå verkar vara den i princip enda han har kontakt med.

Stå på dig och om det behövs hjälp honom att komma till läkare, googla information och visa honom så att han får känna igen sig och förstå att det finns hjälp.

Kram<3
Charlotte

@Charlotte Sander och Relationsexperten.se

Del 15: Att leva med en änka/änkeman?

4 december, 2017

God Måndag!

Denna veckas RelationsKoll blir också i frågeform och handlar om att leva med en änka/änkeman.

Frågan är inte ovanlig på det sättet att många nog kan känna igen sig i att inte riktigt få känna sig inkluderade i den släkt eller dom vänner som ens partner har, det får jag många frågor om.

Däremot så är problemet  mer ovanligt eftersom det är lite mer känsligt då det handlar om att mannen i det här fallet är änkeman och inte riktigt verkar ha kommit vidare samtidigt som han verkar vilja vara med kvinnan som också är den som skrivit brevet till mig.

Kanske är det så i det här fallet att det handlar om kulturella/religiösa olikheter eftersom släkten verkar ha stort inflytande på honom och hans agerande gentemot hans nya kvinna.

Som vanligt när det är släkt inblandat så är min åsikt att det i det här fallet är mannens uppgift att lösa den eventuella konflikt som finns med hans släktingar och döttrar.

Nåja,

här kommer frågan, och min respons,

Hej Charlotte!

Jag träffade en änkeman för knappt tre år sedan. Vi har haft en het relation sedan dess. I början bodde han i ett mausoleum med ett stort porträtt på sin förra hustru i fem rum plus andra foton på henne. Det första jag såg när jagvaknade på hennes del av dubbelsängen var ett av de stora porträtten plus deras bröllopsfoto. Hennes kläder fanns kvar i garderober och ALLA övriga personliga tillhörigheter. Inte ens ett par strumpor var slängda. Min kärlek sa att hans döttrar måste ta hand om allt detta, han vågade inte ta bort någonting, men efter ett år så där plockade han bort fotona i sovrummet varpå en dotter fick ett mindre utbrott.

Min kärlek bestämde sig för att flytta och döttrarna ombesörjde med mammans ägodelar. Han bad mig flytta ihop med honom, högtidligt, samtidigt som han överlämnade ett vacket smycke. Han bad mig om råd inför möblering men när jag kom för att diskutera det med honom hade en dotter redan blivit inblandad. De hade tillsammans bestämt användning av alla rum och var döttrarna skulle bo när de är där. Den enaskulle ha det rum som vi hade bestämt att jag skulle förfoga över. Döttrarna har egna familjer och är över trettio år. Jag blev sur, det blev inget av att jag flyttade dit.

Vi fortsätter ändå vår relation och bor på var sitt håll. Jag sa till honom att han fick välja mellan att placera den förra fruns foton synliga eller att ha en relation med mig. Han valde det senare. Frid och fröjd men sedan visar det sig, förstås, att han plockar fram porträtt på frun när barnen kommer eller andra anhöriga. Dessutom har han ställt foton oss, som jag har gett honom och han hade framme i sin tidigare bostad, inne på det som vi kallar mitt rum. Foto på oss som han tidigare hade i sitt sovrum är nu plötsligt där. Det verkar som om han fjäskar inför barn och släkt till den döda frun. Han har även, enligt honom själv, sagt till sin f d måg att vi numera träffas som vänner, att vi har bestämt oss för art vi inte ska flytta ihop, trots att vi inte har bestämt något om framtiden. Vi träffas inte som vänner utan har en mycket het sexuell relation.

Han säger att han måste ha lov att vårda sina minnen men jag hävdar att om han vill ha en relation med mig borde han vårda den, att hans minnen sitter i hjärnan och inte i foton, att han förnekar vår relation, att jag inte orkar komma till ett nytt mausoleum. Han verkar vara helt i händerna på sina döttrar. De vill ha sin mamma på en hylla när de kommer. Jag ser inte foto på mamman hemma hos dem själva.

Vi är hela tiden på randen till att göra slut, jag känner mig irriterad, han slåss för att behålla mig på många sätt men det där med fotona klarar ingen av oss av.

Om jag inte hade blivit så fullständigt utless i hans förra mausoleum hade jag nog klarat av ett foto men nu gör jag inte det. Det känns som om han håller på att bygga upp ett nytt mausoleum.

Alla möbler från det förra hemmet finns nu i det nya, de vuxna döttrarna har var sitt rum.

Är det jag som är oresonlig? Vinner har sagt att det är annorlunda när någon dör än när man skiljer sig. Jag tycker inte det. Jag har själv inget som helst behov att ställa fram foton på mina f d män även om jag tycker att de har varit en tillgång i mitt liv och tänker på dem med värme. Jag tror inte heller att min kärlek egentligen bryr sig utan att det är döttrarnas som ställer krav. Jag har sagt att han säga till dem att han nu har han en ny relation, men att deras mamma alltjämt finns i hans hjärta men att hennes foton nu finns i den eller den byrålådan men det gör han inte. Även föreslagit för honom att de kan ha var sitt porträtt på sina respektive rum i huset.

Vänlig hälsning från en som har börjat ett nytt liv med en änkeman

 

 

Hejsan och tack för ditt mail.

Ska jag svara helt rakt av så är det hans sak att reda ut sitt med sina barn.

Han väljer att vika sig för dom och jag tror inte det blir något bättre av att du står på ena sidan och hans barn på andra.

Dom är antagligen fortfarande inne i en process efter deras mammas bortgång. Kanske är det så att dom är väldigt rädda för att förlora pappan också, till dig i det här fallet.

Det dom gör då är att försöka ta kontroll och kontrollera honom och ständigt göra honom påmind av mamman/hustrun.

Jag tycker absolut inte att du är oresonlig men jag tror att du behöver tänka och känna igenom vad du vill, en gång till.

Du har ju försökt att medla och att hitta alternativa lösningar vilket inte riktigt verkar ha fått gehör. Sedan behöver du vara väldigt tydlig mot honom angående vad du kommit fram till och stå fast vid det.

Det kan ju vara så att det kanske behöver ta slut ett tag och antingen så saknar han dig så mycket och ser vad hans döttrar gör.

Det kan ju varit så att mamman hade en väldigt sammanhållande roll i familjen och nu när hon är borta så famlar både han och hans döttrar efter nya vägar att hålla ihop den familj som är kvar.

Det är ju tråkigt att du just nu inte inkluderas mer (jag kan tycka att tre år är ganska lång tid där du fått stå på något slags vänte-tid).

Så: Ta reda på var din gräns verkligen går, vad du känner och tänker kring detta.

Var tydlig och tala om det på ett balanserat sätt.

Det är så klart viktigt att visa att du förstår både hans sorg och döttrarnas agerande.

Stå fast vid det du kommit fram till för annars kommer dina ord att tappa respekt och han kommer kanske att fortsätta i sitt gamla mönster vilket också hans döttrar kommer att uppmuntra honom till.

Att du står fast kan hjälpa honom att växa och att komma vidare i sin process.

Förhoppningsvis leder detta till att han kan och vågar stå upp för er/dig och relationen ni har.

Genom att du tydliggör din åsikt så kan du också backa så att du inte blir den där motpolen till hans döttrar.

Jag önskar dig varmt lycka till,

kram Charlotte

@Charlotte Sander och Relationsexperten.se

 

Del 14: Att känna Sorg efter kärnfamiljen, är det Normalt och Okej?

27 november, 2017

God måndag!

Vi fortsätter RelationsKollen med en fråga som jag fått in till familjeliv.se.

Den handlar om kärnfamiljen – och visst kan det väl vara så att vi ibland längtar till den ?

 

 

Hon känner sorg efter kärnfamiljen

Sex år efter separationen plågas signaturen Anonym av saknad efter kärnfamiljen. Här ger relationsexperten Charlotte Sander råd och tips.

 

Fråga till Charlotte Sander, relationsexpert på Familjeliv.se:

Vet knappt var jag ska börja…. Träffade en man för 10 år sedan. Vi blev ihop & hade ett mycket stormigt förhållande. Jag hade väldigt svårt för att hans föräldrar ville veta allt & mannen jag levde med tyckte inte att det var något konstigt att de fick vara väldigt involverade i vårt liv. Min sambos bror hade flyttat iväg med sin flickvän för många år sedan & hade medvetet väldigt sparsam kontakt med föräldrarna.

När vi efter 2 års tid fick barn så tvivlade jag mycket på relationen. Vi hann att köpa hus, i mina ögon med perfekt läge. Jag upptäckte av en ren slump att min sambo hade framkallat bilder på mig i ett utsatt läge. Han hade inget sagt om detta och jag kände mig alldeles ”blottad” & väldigt besviken. Efter den dagen kände jag egentligen aldrig tillit till honom mer. Ett år senare, efter mycket bråk, valde jag att flytta. Tiden efteråt blev fruktansvärd. Han hotade med att ta livet av sig & satte igång vårdnadstvist om vår dotter.

Till saken hör att kort efter dotterns födelse så dog min mamma hastigt.

Min dåvarande sambo är världens snällaste och mest omtänksamma människa, men jag kände inte att jag kunde lita på att det han och jag pratade om stannade mellan oss. Mina känslor för honom försvann. Bråken eskalerade och jag ville inte att dottern skulle växa upp så.

Nu har det gått 6 år. Jag har byggt upp mitt liv igen. Bor i egen bostadsrätt 3 mil ifrån honom, har haft en seriös relation som tagit slut. Den relationen fick mig dock att se varför det inte funkade med min dotters pappa. Men nu har jag börjat tänka tillbaks en hel massa & funderar mycket över om det skulle kunna funka igen. Jag tror någonstans att jag romantiserar kärnfamiljen och dotterns pappa. Jag har t.o.m. pratat med honom om hur det skulle kunna bli om vi skulle försöka igen. Han svarade att han inte vill det.

Jag verkar ha fastnat i detta… Tänker att jag kanske gick ifrån för fort, men samtidigt så vet jag ju hur bråkigt det var & att mina känslor inte fanns. Jag var inte längre attraherad av honom. Jag ville absolut inte ha sex med honom. Jag fattar inte hur jag ska kunna avsluta detta i mitt huvud! Det känns som om det är kört för mig att få en egen familj. Den tanken är fruktansvärd för det är min högsta dröm.

Finns det någon som kan ge mig råd i detta..? Snälla, bara konstruktiva… Jag har så oerhört dåligt samvete som det är… Det är liksom en del av mitt bekymmer jämt… Att jag tar på mig för mycket ansvar för saker som händer.

Jag vet även att jag sårade honom enormt under vårdnadstvisten och har väldigt svårt för att förlåta mig själv för det. Det känns som jag är skyldig honom gottgörelse. Denna skuld slitet enormt på mig… jag försöker tänka att vi båda har sårat varandra, att det inte bara är jag, men det gör så ont att veta hur illa han för efter separationen. Jag mådde också jättedåligt: gick i väggen, fick en tarmsjukdom, men det känns ändå som om jag varit den mest elake… Jag blev livrädd när han drog igång en tvist och begärde att dottern bara skulle bo hos honom, så då kom nog alla mina hemskaste sidor fram…

Känner mig alldeles fylld av sorg & ser inte att det någonsin ska kunna bli min tur att få egen familj…

Hur ska jag kunna släppa..? För jag tror att jag måste det eftersom han varit så tydlig i att han inte vill försöka igen. Jag vet också att jag inte skulle klara av att ha hans föräldrar så mycket i mitt liv igen…

Jag skulle så gärna även vilja förlåta mig själv, men vet inte alls hur…

Hur gör man..? Ska man försöka fokusera tankarna på annat när dom kommer? Jag har vänt och vridit på detta i flera år och kommer alltid fram till att ”allt är mitt fel”…

Idag fungerar umgänget bra med honom och dottern och det känns så skönt. Kanske är det det jag ska nöja mig med…

Svar från relationsexperten på Familjeliv.se:

Hejsan!

Du är inte ensam om att ibland längta tillbaka till en så kallad kärnfamilj, jag tror att vi är många som gått igenom det någon gång och faktiskt också kanske för ett tag också fastnat i den romantiserade bilden av hur det ska vara.

Nu har ju du beskrivit din kärnfamilj som allt annat än rosa skimmer utan det verkar ha varit ganska slitigt och framför allt en brist på tillit.

I samtal med mina klienter så kommer oftast skuldfrågan upp och det är något som jag brukar illustrera så här.

Jag tänker att din relation EFTER ditt äktenskap också påverkat dina känslor och dina tankar kring hur din kärnfamilj såg ut och detta bidrar till den längtan tillbaka som du beskriver.

Nu är ditt ex tydlig med att han inte vill börja en relation igen med dig så arbetet att inse och acceptera det ligger hos dig.

Där kommer ansvaret in och skulden  får åka ut.

Du gjorde honom illa och han gjorde dig illa, du kanske tänkt att du aldrig skulle kunna säga och göra det du gjorde i den situationen?

Nu gjorde du det och det är där vi ibland behöver titta på oss själva med väldigt ärliga ögon och dessutom vara kärleksfulla mot oss själva och förlåta oss själva.

Acceptans…..och när acceptansen kommer så kan du ta beslutet att förlåta dig själv , det kommer säkert vara lite gungfly ett tag och pendeln mellan kärlek och hat till det som hänt och dig själv kommer att slå men håll fast vid ditt beslut att förlåtelsen ska få komma in, då kommer den göra det så småningom.

Förlåtelse är inte en känsla utan ett beslut och om det skriver jag om här.

Tack för ditt ärliga brev,

kram från mig<3

Charlotte

Del 13:När man blir lämnad….slutar man att älska då bara för det?

20 november, 2017

Denna vecka tar vi RelationsKollen i form av en fråga från en följare/insändare av fråga.

Den handlar om att helt plötsligt bli lämnad.

Den som lämnat (som skickat in frågan) velar också och verkar inte kunna bestämma sig vilket gör det hela både utdraget och mer smärtsamt.

Vad kan den som blivit lämnad då göra? Bara sitta och vänta på att den som lämnat ska bestämma sig?

Det är så klart upp till var och en men…

jag tror att det är viktigt att ha en balans mellan hjärta och hjärna.

Man behöver vara rädd om sig och oftast är det hjärnan som är mest vettig att tala om det för en, hjärtat kan ofta säga något helt annat, typ att man kan vänta i all evighet på att den man älskar ska bestämma sig….

Jag rekommenderar starkt att man känner alla känslor hela vägen ut,  sedan tänker alla tankar hela vägen ut och sedan försöker få en balans, en syntes i det.

Däri brukar också svaret ligga – eller åtminstone en vägledning i hur man kan göra i situationen.

Nåväl, här kommer frågan och nedan mina tankar,

 

IMG_5999

Hej!
Min sambo ville plötsligt separera efter 6år tillsammans, och han flyttade 1v senare.

Han hade ej gjort någon antydan till detta beslut tidigare, utan funderat själv “bakom ryggen” på mig i ett par mån. Sen nämnde han paus istället efter att han redan hade gjort slut. Nu har det gått 3mån sedan han gjorde slut, och han kan fortfarande inte ta något beslut angående “oss”.

Han vet inte heller hur han vill ha pausen. Vi ses och har roligt ihop 1-2ggr/mån, men han säger inte (vet inte?) var skon klämmer. Jag vill ju egentligen ha tillbaka honom, men att han då måste “bevisa” att han förtjänar mig. Hur kan man göra för att snabba på hans beslut? Kan man ens det? Jag vill ju att vi ska hitta tillbaka, men det är oerhört smärtsamt att sitta i kläm i mitten, inte veta om man ska försöka gå vidare (dvs inte ha någon kontakta alls) el. inte.

Jag har nämt för honom att jag nog ej kan vara kompis pga att jag fortfarande älskar honom, vilket skulle bli smärtsamt varje gång vi sågs. Vilka krav är rimliga att ställa i en sådan här situation? Kan man “trigga igång” honom så han inte står stilla?

Det är jag som kontaktar honom nästan hela tiden. Jag är rädd att vi glider isär helt om vi inte träffas, men samtidigt känns det som att han vill äta upp kakan och ha den kvar samtidigt. Vore tacksam för några kloka råd, då jag har svårt att tänka förnuftigt utan tänker med hjärtat…
hälsningar Gerbera

IMG_4686

Hejsan!
Det är svårt att tänka klart när huvudet kanske säger en sak och hjärtat något annat.

Jag tror att du egentligen vet vad du kanske borde göra, nämligen att tala om för honom hur du vill ha det.

Det som hindrar dig är precis det du skriver, ditt hjärta.

Det behöver bli en balans i dig för att du ska kunna veta hur du ska göra och vad du vill och behöver.

Vad säger ditt hjärta, allra, allra djupast? Kanske att du kan vänta i all evighet på att han ska bestämma sig?

Vad säger din hjärna? Kanske att du behöver vara rädd om dig och att risken är stor att du blir utnyttjad och kanske sviken ännu mer om du inte sätter en gräns för hur du vill ha det?

Kanske är då balansen någonstans mitt emellan hjärta och hjärna.

Du kan nog inte kräva ett beslut NU för risken är att du tvingar honom att bestämma något som kan bli förhastat, du har visserligen triggat igång honom som du själv skriver, men jag är inte säker på att det är det bästa.

Däremot skulle jag kunna tänka mig att balansen för dig ligger i att du sätter en tid för hur länge du kan vänta samtidigt som jag tycker att du kan be honom att gå och prata med någon professionell.

Det tror jag han kommer att tycka är bra, så till vida han inte har någon annan vid sidan om – men det verkar ju inte som att du misstänker det och så behöver det inte alls vara heller.

Han kanske går igenom en kris på flera plan och inte hittar ut så din hjälp till honom kan just vara att du tidsbestämmer OCH rekommenderar terapi.

Så, känn ytterligheten i ditt hjärta och tänk sedan ytterligheten i din hjärna, alltså yttersta känslan kontra yttersta tanken. Försök sedan hitta en realistisk balans/syntes där du känner dig tillfreds och samtidigt kan visa tydlighet mot din sambo.

Jag önskar dig varmt lycka till,

kram

Charlotte

 

@Charlotte Sander och Relationsexperten.se

 

Del 12: Kär, förälskad och Sexuellt attraherad!

13 november, 2017
Under åren som jag arbetat med människor så har jag många gånger fått frågan om det är möjligt att vara kär i en person och förälskad i en annan?

Jag har då svarat utifrån erfarenhet att jag tror att det är möjligt att det är så.

Efter att ha lyssnat på Helen Fisher så fick jag ytterligare belägg för det.

Enligt Fisher så är det här basal hjärnkemi som funnits i miljoner år och som handlar om driften att hitta någon att para sig med.

Hon berättar att det finns tre olika hjärnsystem för parning och reproduktion:

1) Sexualdriften, som får dig att söka en massa partners även sådana som du inte är kär i.

2) Den romantiska kärleken, som får dig att inrikta fortplantningsdriften på EN person i taget.

3) Det starka bandet till en partner, som gör att man håller sig till den personen.

Dessa tre orkestreras på alla möjliga sätt och tar fram alla nyanser i känslan av romantik och får oss att känna oss ”berusade” av dessa kemikalier.

Bland annat så styr dessa hjärnområden beslutsfattandet och som kan göra att man överser med allt! Man bryr sig inte om att partnern petar sig i näsan, uppför sig konstigt eller är gift till exempel….

Detta är också anledningen till att kärlek vid första ögonkastet faktiskt finns för systemet kan triggas närsomhelst!

Jag är själv ett bra exempel på det eftersom det sa pang mellan mig och min man direkt och på bumsen och jag som inte trodde på kärlek vid första ögonkastet :)!

Hjärnans funktion kring det här är också anledningen till att man kan ha sex med någon utan att ha känslor (till en början vill jag tillägga med alla brev jag får från KK:n som fallit för varandra, eller den ena för den andra).

Man kan också vara galet förälskad i någon utan att ha haft sex med personen.

Och nu till det som jag får så många frågor kring som jag nämnde i början av inlägget:

MAN KAN KÄNNA DJUP SAMHÖRIGHET MED EN PERSON, VARA ROMANTISKT KÄR I EN ANNAN OCH SEXUELLT ATTRAHERAD AV NÅGON HELT OKÄND!

 

Boom shakalack!

Så….hur hjälper oss den här kunskapen då, när allt bara snurrar och känslorna far upp och ner och fram och tillbaka och vi vet varken ut eller in?

Jag tänker att just vetskapen om att det handlar om hjärnans funktioner gör att vi kan lugna ner oss, stanna upp och förstå att det är precis det här det handlar om.

Förstå att det är en djup basal drift som funnits och finns där fortfarande av en anledning.

Med detta facit så kan vi agera annorlunda tänker jag.

Framför allt så kan vi ta bort skuldkänslan och skammen som gör att vi kanske smyger med dessa känslor och undrar vad det är för fel på oss!

Som vanligt när man känner skam och skuld så tror man att man är ensam om dessa känslor….

Det är okej, bort med skulden och in med ansvaret som innebär en möjlighet till sansade och kloka val!

Som ger oss möjlighet att vara rädda om det vi har men som också låter oss förstå att pirret för en helt okänd människa har sina basala och väldigt naturliga orsaker men som vi inte ska agera på direkt, i alla fall inte när vi är i en relation, eller hur?

Helen Fisher har flera vettiga tankar kring den forskning hon gjort om kärlek och förälskelse och jag har nog anledning att komma tillbaka till hennes forskning, i hopp om att du och jag ska förstå hur vi fungerar och att vi därmed kan känna oss trygga med att så här är vi skapade och sluta streta emot detta MEN som samtidigt ger oss möjligheten till att göra kloka/klokare val.

Så, skäms inte för det du känner men vila i att det handlar om hjärnans mest basala funktioner och framför allt,

ta det lugnt och var rädd om varandra !

Kram från mig<3

Charlotte

@Charlotte Sander och Relationsexperten.se

Källa: Helen Fisher

Länkar till ämnet:

http://relationsexperten.se/veckans-fraga-var-gar-din-grans-for-otrohet/

 

Del 11: Att Ljuga i en Relation! Är det Kärlek?

6 november, 2017

 

 

Vågar du säga ja till kärleken eller väljer du hellre att älska som du alltid gjort och som inneburit en hel del lögner och ett lagomälskande där du fått haft ditt vid sidan om?

Vågar du sätta allt på ett kort och bara öppna upp och ta emot, inte just nu ge utan bara ta emot…

Det är läskigt och kan innebära risker, du kan ju bli utnyttjad, du kan bli lämnad och framför allt kan det göra fruktansvärt ont om kärleken inte var som du trodde eller tänkt dig?

Du kanske planerade samtidigt som du öppnade upp, du tänkte att om du gör det så kommer du få det här och det här.

Så fick du inte det och du är ledsen och besviken och tänker att du aldrig mer ska göra om samma sak och framför allt så ska du aldrig satsa allt!

Du vill inte vara med om samma sak igen, den smärtan vill du aldrig mer behöva möta.

Så du väljer att stänga och du väljer situationer och människor där du känner dig trygg och där du inte behöver blotta dig eller ta emot kärleken, den kärlek som du idag bara ser som tuff och hård.

Du törs helt enkelt inte för du förväxlar kärleken med fostran och du tänker att den personen var hård och villkorlig i sin kärlek.

Så fel du hade!

Det var kärlek!

Det var den ovillkorliga kärleken som satte en gräns för att den älskade dig, du fattar det bara inte!

Det var bara det att den inte såg ut och den kändes inte som du trodde och framför allt inte som du ville ha den.

Du försökte ett tag att styra den men det gick inte för du fick inget gehör i det utan den kärleken stod kvar i sin renhet och tydlighet.

Du ville inte ha den utan du ville göra som du gjort under lång tid, smussla och ljuga och förtala – du tog med dig dina gamla mönster in i relationen och du förgiftade den.

Du har ljugit under så lång tid att du tappat orienteringen och minnet av hur kärlekens känsla är, du har sår just nu som gör att du inte kan urskilja vad som skadar och vad som läker och helar, dig själv framför allt men även din omgivning.

Man kan känna empati men det är svårt att vara i en sån toxisk relation – och för att inte båda ska drunkna så behövs ett avslut.

Valet blir att fortsätta älska på distans – utan kontakt och utan längtan efter att börja om tillsammans.

Du står kvar – förvånad och du samlar ja-sägare runt dig som stöttar dig och framför allt lever i samma dunkla livs-situation som du.

Tillsammans hittar ni förklaringar på era livsval och ni fördömer den som inte håller med eller som försöker visa på konsekvensen som kan bli av dessa val.

Ingenting kan vara mer förödande för ens eget liv än att ha människor som hejar på en när allt egentligen är käpprätt fel och som talar om för en att man bara ska gå på lust och känsla.

Som inte säger att det kanske är läge att sitta still i båten och låta det gå några varv till och som själva inte fattat att den ovillkorliga kärleken ibland är väldigt tydlig i sina gränser!

Kanske du vaknar upp, kanske inte – kanske du kommer inse att här stod en livsvän eller livspartner rakt framför dig……..

Du kanske inte vill, kanske du varit så hårt hållen att du nu släppt allt totalt och bestämt dig för att aldrig, aldrig mer låta pendeln slå tillbaka.

Du vågar inte tro på att om du släpper pendelns ytterlighet, där du just nu befinner dig, och låter den slå åt andra hållet så kommer den hitta sin rytm!

En kärlekens rytm där du kan göra rena val, fri från lögner och fri från smusslande och förtal, en rytm som kommer att vägleda dig och låta dig möta människor som älskar DIG!

Där du törs släppa kärleken fri utan låsningar och försök till att styra och framför allt låta den visa sig som den är – den kärlek som är ämnad just för dig, älskade människa!

Kram från mig<3

Charlotte

@Charlotte Sander och Relationsexperten.se

Länkar som berör ämnet:

http://relationsexperten.se/veckans-fraga-varfor-valjer-vi-ibland-att-ljuga-i-relationen/

http://relationsexperten.se/veckans-fraga-nej-skams-inte-for-att-du-snokade/